| 342 | Förmaning. | Propheten Esaia. | Cap. 8. |
11. Ty så säger HERren till mig: Liksom Han fattade mig wid handen, och underwiste mig, att jag icke skulle wandra på detta folks wäg, och säger:
12. I skolen icke säga: Förbund. Detta folk talar om intet annat, utan om förbund. Frukter eder icke, såsom de göra, och grufwer eder icke;
13. Utan helger HERran Zebaoth, Honom låter wara eder fruktan och förskräckelse:
Propheten wänder sig åter till sitt folk och försäkrar dem, att HErren underwisade honom så tydligt och kraftigt, såsom om Han fattade honom wid handen, v. 11; derföre skulle de icke tala om förbund med hedningarne och icke frukta sig för dem, v. 12, utan gifwa Gud äran och frukta för att göra Honom emot, v. 13. Genom förtröstan på Honom blifwer Hans namn helgadt.
14. Så skall Han warda en helgelse; men en stötesten, och en förargelseklippa för de twå Israels hus, Jerusalems inbyggare till snara och fall;* *Luc. 2: 34. Rom. 9: 33. 1 Pet. 2: 7, 8.
15. Så att månge af dem skola derpå stöta sig, falla och sönderkrossas, besnärjas och fångne warda.* *Matth. 21: 44. Luc. 20: 18.
Helgelse, v. 14, grt.: en helgedom, en helig tillflykt och beskärm, Ps. 20: 3; 1 Kon. 1: 51, är Immanuel, v. 8, Herren Zebaoth, v. 13, för alla dem, som så helga Honom, att Han är deras fruktan. Men för dem, som förakta Honom och försmå det stilla wattnet i Siloa, v. 6, och förkasta Honom för Hans ringa utseendes skull, Es. 52: 14; 1 Cor. 1: 23, blifwer Han en stötesten och en förargelseklippa. Detta skedde till en början på den tiden; folket i Juda och Israels riken föraktade Immanuel och Hans ord; de blefwo derföre bortförde till Assyrien och Babylonien, och prophetian fullbordades fullständigt, då Judarne korsfäste Christus, förkastade Hans Evangelium och bortfördes i den fångenskap, som ännu warar. Orden stötesten och förargelseklippa äro bildliga uttryck, som betyda en orsak till fall och skada för själen, likasom då någon stöter sig och faller öfwer en sten, som ligger i wägen, eller då en sten faller ifrån ett höjd och skadar eller sönderkrossar någon, som den träffar. Denna prophetia anföres på flera ställen i Nya Testamentet, såsom särskilt syftande på wår Frälsare sjelf.
16. Bind samman wittnesbördet; försegla lagen intill mina lärjungar.
Intill mina lärjungar, grt.: i dem, som af mig äro lärde.
Så talar nu Immanuel widare till propheten såsom i v. 11, att wittnesbördet skulle såsom en bokrulle sammanbindas och förseglas och således wara wäl förwaradt. Det skulle förwaras of prophetens lärjungar, af de trogne i landet, hwilka woro Herrans lärjungar; och då prophetian fullbordades, skulle denna fullbordan jemföras med detta wittnesbörd. Derigenom blef tron stadfästad hos de trogna, de kunde med så mycket större wishet hemta tröst af prophetians löfte, och de affälliga hade deruti ett wittnesbörd emot sig. Se Dan. 12: 4. Så är hela Guds ords wittnesbörd för alla tider wäl förwaradt till Hans lärjungars bästa och till en dom öfwer dem, som Honom förakta. Joh. 12: 48.
17. Ty jag hoppas uppå HERran, den sitt anlete för Jacobs hus bortgömt hafwer; men jag wäntar efter Honom.
18. Si, här är jag och barnen, som HERren mig gifwit hafwer* till ett tecken och under i Israel, af HERran Zebaoth, den der bor på berget Zion. *Ebr. 2: 13.
Dessa twå verser äro prophetens ord, ett trosbekännelse, som Guds Anda genom Honom wille inlägga i hjertat och munnen på alla i Israel, som wille akta på ordet. De skulle hoppas på Herran under de swåra tider, som tillstundade, då det syntes såsom om Han bortgömde sitt anlete för Jacobs hus, de skulle tänka på propheten och hans ord och på hans barns namn såsom wittnen, att Herren hade detta talat; de skulle häraf uppmuntras att förtrösta på Herran Zebaoth och Hans löften. Prophetens söner woro tecken och under i Israel, deras namn hade prophetisk betydelse, och hwarje sann prophetia är ett underwerk.
19. Men då de säga till eder: I måsten fråga af spåmän och tecknatydare, de der mycket tala och disputera, så skolen I säga: Skall icke ett folk fråga sin Gud? Skall man fråga de döda om de lefwande?* *5 Mos. 18: 11. 1 Sam. 28: 11.
Spåmän och tecknatydare: sjelfkloke wise, som föregåfwo, att de hade uppenbarelser genom syner och drömmar, och sådane, som föregåfwo, att de genom tecken på himmelen eller i luften eller genom fåglar och djur kunde weta, hwad som tillstundade, funnos på den tiden i myckenhet, och till dem wille folket isynnerhet i nödens tid wända sig. Men här förmanar Herren genom propheten, att de skalle fråga sin Gud och afwisa hwarje råd att fråga spåmän och tecknatydare och deras afgudar. Tala och disputera, grt.: hwiska och mumla, nemligen trolldomsord och beswärjning. De föregåfwo äfwen, att de kunde fråga de döda. Men så förgäfwes som detta war, så förgäfwes är det också nu, om någon i andeliga ting rådfrågar dem, som äro andeligen döde.
20. Ja, efter lag och wittnesbörd:* om de det icke säga, så skola de icke få morgonrodnan:† *2 Pet. 1: 19. †Es. 58: 8. Os. 6: 3.
Grt.: Efter lagen och efter wittnesbörder
_346.jpg&oldid=345529){kind=link}