| 568 | Prophetia emot Judarna. | Propheten Hesekiel. | Cap. 8, 9. |
12. Och Han sade till mig: Du menniskobarn, ser du hwad de äldste af Israels hus göra i mörkret, hwar och en i sin skönaste kammare? Ty de säga: HERren ser oss icke, utan HERren hafwer öfwergifwit landet.* *Hes. 9: 9.
Dessa afgudakamrar woro smyckade. Gerna utsmyckar menniskan sina synder. Den tanken, att Herren icke ser, då man syndar, eller att Han icke aktar derpå, är en werkan af otrons och syndens herrawälde.
13. Och Hon sade till mig: Du skall ännu se större styggelser, som de göra.
14. Och Han hade mig in till den porten på HERrans hus, som nordan till är; och si, der sutto qwinnor, som begreto Thammus.
Detta war porten till den yttre förgården. Thammus är det Syriska namnet på den afgud, som i Phenicien kallades Adonis. Denna afgudadyrkan medförde stora frestelser till otukt och sedeförderf. Adonis föreställdes såsom en skön yngling; ursprungligen war han en bild af solen och solåret och den alstrande naturkraften. Man begret hans död och firade en glädjefest, att han åter kom till lif. Detta betydde, att naturen är likasom död om wintern och återupplifwas om wåren. Judarne hade således infört olila afguderi ifrån flera olika hedniska länder.
15. Och Han sade till mig: Du menniskobarn, ser du detta? Men du skall ännu större styggelser se, än dessa äro.
16. Och Han hade mig in uti inre gården åt HERrans hus: och si, för dörren åt HERrans tempel, emellan förhuset och altaret, woro fem och tjugu män, som hade wändt sin rygg åt HERrans tempel, och ansigtet österut, och tillbådo emot solens uppgång.
17. Och Han sade till mig: Du menniskobarn, ser du detta? Är detta för Juda hus en ringa ting, att de här alla sådana styggelser göra, efter de dock eljest öfwer allt landet öfwerwåld och orätt bedrifwa, och fara till och reta mig: och si, de hålla en löfqwist för näsan.
18. Derföre skall jag ock handla emot dem med grymhet, och mitt öga skall hwarken skona dem, eller öfwerse med dem:* och om de än ropa med hög röst för mina öron, så will jag dock icke höra dem.† *Hes. 5: 11; cap. 7: 4, 9; cap. 9: 10. †Ords. 1: 28. Es. 1: 15. Jer. 11: 11.
Solen dyrkades såsom en afgud bland alla hedningar under många olika namn. I denna dyrkan wisade dessa män ett uppenbart förakt för Herran, emedan de wände ryggen till templets ingång och ansigtet mot den uppgående solen. Wid denna soldyrkan war det en sed, att i handen hafwa en qwast af wissa örter, för hwilka man trodde, att de orena andarne flydde. Orden kunna ock betyda: de föra bränsle till den wredeseld, som skall öfwergå dem. Då nu både de äldsta i folket och presterna samt qwinnorna, woro nedsjunkna i afguderi, så war alltså hela folket förderfwadt, dess straff war beslutadt och inga bönerop kunde afwända det; ty Herren förutsåg, att folket, äfwen om de bådo med hög röst, dock icke skulle bedja med bättringsrop.
9. Capitel.
Gudfruktiga tecknas. Ogudaktiga dräpasOch Han ropade med hög röst för mina öron, och sade: Det är förhanden, att staden skall hemsökt warda, och hwar och en hafwe ett mordwapen i sin hand.
Såsom i föregående cap. propheten beskrifwer i en syn, huru Herren wisade honom folkets synder, så beskrifwer han här den syn, hwaruti han fick se straffet, hwarmed Herren wille hemsöka detta folk. Han, nemligen Herren, ropade i den inre tempelgården. Hans straffande tjenare framkallas, och Han gifwer dem sin befallning.
2. Och si, der kommo sex män på wägen ifrån öfra porten, som norrut är, och hwar och en hade ett skadligt wapen i sin hand: men der war en ibland dem, som hade linnekläder uppå, och ett skriftyg wid sin sida, och de gingo in och trädde intill kopparaltaret.
Den sjunde war klädd i presterliga kläder, 3 Mos. 16: 4. Härmed föreställes den himmelske Öfwerstepresten och Konungen eller Riksförwaltaren, som bestämmer öfwer lif och död. Joh. 10: 28. Uppb. 1: 18; cap. 7: 2, 3.
3. Och Israels Guds härlighet steg. upp ifrån Cherub, öfwer hwilken hon war, intill huströskelen, och ropade till honom som linnekläden på hade, och skriftyget wid sin sida.
Herrans härlighet war förut öfwer de fyra Cherubim, eller den englathron, som kallas Cherub, emedan den utgjorde en enhet. Nu talar Herren utur sin härlighets sken från, ingången till templet. (Ännu äro skriftygen i Österlanden så beskaffade, att de bäras wid sidan, fästade wid gördelen.)
4. Och HERren sade till honom: Gack igenom Jerusalems stad, och teckna* de män i ännet med ett tecken, som sucka och jemra sig öfwer den styggelse, som derinne sker. *2 Mos. 12: 23. Uppb. 7: 3.
_572.jpg&oldid=346130){kind=link}