| 152 | Cap. 7. | 2 Boken Maccabeers. |
och då de det af honom äskade, räckte han tungan fritt ut,* och utsträckte händerna, *Ebr. 11: 36.
11. Och sade med ett fritt mod: Dessa ledamoten hafwer Gud af himmelen gifwit mig; derföre will jag gerna låta dem fara för Hans lags skull; ty jag hoppas, Han gifwer mig dem wäl igen;* *Job 19: 25.
12. Men konungen och hans tjenare förundrade sig, att den ynglingen så frimodig war, och så platt intet aktade pinan.
13. Då denne död war, pinade de ock den fjerde, och gisslade honom.
14. Men som han nu dö skulle, sade han: Det är en stor tröst, att wi hoppas, när menniskorna dräpa oss, att Gud oss åter till lifs uppwäcka skall; men du warder icke uppwäckt till lifs.* *Joh. 5: 29. 1 Cor. 15: 52.
Här uttalas tydligen Judarnes tro på de dödas uppståndelse. Märkwärdig är den skilnad i uppståndelsen, som här göres, att det säges om de rättfärdiga: Gud skall åter uppwäcka dem till lifs, se Joh. 5: 29; men att de orättfärdige icke warda uppwäckte till lifs, utan de uppstå till den andra döden. Se Dan. 12: 2.
15. Derefter togo de den femte, och gisslade honom ock:
16. Han såg uppå Antiochus, och sade till honom: Du är en menniska, och måste dö; men efter du wäldig på jorden är, så gör du hwad du will; men det skall du dock icke tänka, att Gud oss platt öfwergifwit hafwer;* *Ebr. 13: 5.
17. Bida en liten tid, så skall du förnimma, huru mäktig Gud är, den dig och ditt slägte plåga skall.
18. Efter denna hade de ock den sjette fram; densamma sade ock, då han nu dö skulle: Far icke will, ty wi hafwa detta lidandet wäl förtjent, derföre att wi emot wår Gud syndat hafwa och Han handlar förfärligen med oss;
19. Men det skall icke gå dig så lätt af, att du så rasar emot Gud.* *Zach. 2: 8. Apg. 9: 4.
20. Men det war ett stort under med modren, och är ett exempel, det wäl wärdt är, att man det om henne skrifwer; ty hon såg sina söner alla sju på en dag, den ena efter den andra pinas, och led det med stort tålamod, för det hopps skull, som hon till Gud hade.
21. Det gjorde henne frimodig, så att hon på sitt mål den ena efter den andra tröstade, och tog ett manligt hjerta till sig.
22. Och sade till dem: Jag är ju eder moder, och hafwer eder födt; men andan och lifwet hafwer icke jag gifwit eder, eller edra ledamot alltså gjort;
23. Derföre skall Han, som werlden och alla menniskor skapat hafwer, nådeligen gifwa eder anda och ledamot igen,* lika som I det nu för Hans lags skull wågen och fara låten. *Matth. 10: 39; cap. 16: 25. Marc. 8: 35. Luc. 9: 24. Joh. 12: 25.
24. Då Antiochus det hörde, mente han, att hon föraktade och bespottade honom på sitt mål, och tog den yngsta sonen för sig, den ännu qwar war, och förmanade honom med goda ord, och sade honom till med en ed, om han ifrån sina fäders lag afträda wille, så skulle han en nådelig herre i honom hafwa, och han wille göra honom rik och till en herre.
25. Men då han intet wille låta säga sig, lät konungen komma modren för sig, och förmanade henne, att hon dock wille tälja sonen i det sinnet, på det han måtte blifwa wid lif.
26. Då han henne med många ord bedit hade, lofwade hon honom, att hon så göra wille;
27. Men hon bespottade dermed tyrannen: ty hon gick till sonen, och talade hemligen på sitt mål med honom och sade: Du mitt kära barn, som jag i nio månader under mitt hjerta burit, och wid tre år däggat, och med stor möda uppfödt hafwer, förbarma dig dock öfwer mig;
28. Se på himmelen och jorden, och allt det derinne är; detta alltsammans hafwer Gud af intet gjort, och wi menniskorna äro ock så gjorde;
29. Derföre frukta dig intet för bödelen, utan dö gerna såsom dina bröder: på det den nådige Gud dig med dina bröder åter lefwande gör, och eder mig igen gifwer.* *Ebr. 11: 35.
30. Då modren med sonen ännu så talade, sade ynglingen: Hwar efter wänten I? Tänker intet, att jag härutinnan tyrannen hörsam wara will; utan jag will hålla lagen, som wåra fäder genom Mose gifwen är;
31. Men du. som Judarna allt ondt
_940.jpg&oldid=347147){kind=link}