Sida:Svea Rikes historia. Första delen 1747.djvu/370

Den här sidan har korrekturlästs

wördad Höfding[1]: De Svenske gufvo honom så mycket helre skatt och utlagor, som de under honom lefde i en gyllende ålder: En långwarig Fred, ymnighet på all nödtorft och ständigt god åhrswäxt, hvilken altid tilräknades Öfverheten, ådrog honom et anseende af Gudomlighet, så at han wärkeligen långt efter döden hölls för en Gud: Det war ock en Laglig Ed, at svärja wid hans namn[2]. Gamla Guda-namnet Niord, som honom tillades och hvarigenom han efter den då mycket brukeliga seden skulle anses för en gammal Endurboren eller å nyo född Gud[3], betydde den makt, som gifver god wäderlek och lyckeliga Fiskefängen[4]. I hans tid dödde mäst alle de Diar eller Drottar, som med Oden inkommit, hvilka sedan merendels med Gudomlig heder dyrkades: Deras kroppar blefvo i denne Bränne-åldren upbrände efter det Sätt, som Oden infört i hela Nordiska werlden[5].

  1. Sturl. Yngl. S. c. 11.
  2. v. supr. c. 7. §. 8.
  3. v. supr. c. 6. §. 26.
  4. v. supr. c. 5. §. 11.
  5. v. supr. c. 6. §. 24.