Silvergruvan
| ← Tösen från Stormyrtorpet |
|
Legenden om julrosorna → |
SILVERGRUVAN
KUNG GUSTAV DEN TREDJE var ute på en resa genom Dalarna. Bråttom hade han, och hela vägen ville han åka som i sken. Och då det gick med sådan fart, att hästarna lågo som sträckta remmar utåt vägen och vagnen gick på två hjul i svängarna, stack kungen ut huvudet genom vagnsfönstret och ropade till kusken: »Varför låter han det inte gå undan? Tror kan, att han kör för äggskal?»
Då det skulle köras med så rasande fart på dåliga landsvägar, hade det nästan varit ett underverk, om seltyg och vagnar hade hållit. Det kunde de inte heller, utan vid foten av en brant backe bröts tistelstången av, och där satt kungen. Kavaljererna sprungo ur vagnen och grälade på kusken, men detta gjorde inte skadan mindre. Det var ingen möjlighet att fortsätta resan, förrän vagnen hade blivit lagad.
När hovherrarna sågo sig om för att finna ut något, som de kunde låta kungen roa sig med, under det att han väntade, märkte de, att ett kyrktorn stack upp ur en träddunge, som låg ett stycke framåt vägen. De föreslogo kungen, att han skulle sätta sig upp i en av de vagnar, där uppvaktningen åkte, för att köra fram till kyrkan. Söndag var det, och kungen kunde ju höra på gudstjänsten för att få tiden att gå, till dess att den stora kungavagnen bleve färdig.
Kungen gick in på förslaget och körde fram mot kyrkan. Förut hade han åkt långa timmar genom mörka skogstrakter, men här såg det gladare ut med tämligen stora åkrar och byar och Dalälven glidande fram ljus och präktig mellan väldiga massor av albuskar.
Men kungen hade otur så till vida, att klockaren tog upp utgångspsalmen i samma ögonblick, som han steg ur vagnen på kyrkbacken, och folket började vandra ut ur kyrkan. Men då människorna kommo gående förbi honom, blev kungen stående med den ena foten i vagnen och den andra på fotsteget och rörde sig inte ur stället, utan bara betraktade dem. Det var det grannaste folk han någonsin hade sett. Karlarna voro allesammans över vanlig manshöjd med kloka, allvarsamma ansikten, och kvinnorna kommo gående ståtliga och värdiga med söndagsfrid över sig.
Hela dagen förut hade kungen talat om den ödsliga trakten, som han passerade, och han hade sagt till sina kavaljerer gång på gång: »Nu åker jag visst fram genom den allra fattigaste delen av mitt rike.» Men då han nu såg folket, som var ifört den granna sockendräkten, glömde han bort att tänka på dess fattigdom. I stället blev han varm om hjärtat och sade till sig själv: »Kungen av Sverige är inte så illa ställd, som hans fiender tro. Så länge som mina undersåtar se ut på detta sättet, skall jag nog vara i stånd att försvara både min tron och mitt land.»
Han befallde hovherrarna, att de skulle kungöra för folket, att den främmande, som stod mittibland dem, var deras konung, och att de skulle samlas omkring honom, så att han finge tala till dem.
Och så höll kungen tal till folket. Han talade från den höga trappan utanför sakristian, och det smala trappsteget, på vilket han stod, finns kvar än i dag.
Kungen började redogöra för hur illa det stod till i riket. Han sade, att de svenske hade blivit anfallna med krig av både ryssar och danskar. Detta skulle väl inte ha varit så farligt under andra förhållanden, men nu var krigshären så uppfylld av förrädare, att han inte vågade lita på den. Därför hade det inte återstått honom något annat än att själv draga ut i bygderna och fråga sina undersåtar om de ville sluta sig till förrädarna, eller om de ville vara kungen trogna och hjälpa honom med folk och pengar, så att han kunde frälsa fäderneslandet.
Bönderna höllo sig stilla, medan kungen talade, och då han hade slutat, gåvo de intet tecken vare sig till gillande eller ogillande.
Kungen tyckte själv, att han hade varit mycket vältalig. Tårarna hade stigit honom i ögonen flera gånger, medan han hade talat. Men då bönderna alltjämt stodo där ängsliga och tvehågsna och inte kunde komma sig för att svara honom, rynkade han pannan och såg missnöjd ut.
Bönderna förstodo, att det började falla sig långsamt för kungen att vänta, och till sist steg en av dem fram ur hopen.
»Nu må du veta, kung Gustav, att vi inte väntade kungabesök i socknen i dag,» sade bonden, »och därför äro vi inte genast färdiga att svara dig. Nu råder jag dig, att du går in i sakristian och språkar med vår präst, medan vi överlägga med varandra om det, som du har förelagt oss.»
Kungen förstod, att något bättre besked inte stod att få då genast, varför han tyckte, att det var klokast att följa bondens råd.
Då han kom in i sakristian, fanns ingen där utom en, som såg ut som en gammal bonde. Han var lång och grov med stora händer, nötta av hårt arbete, och han bar varken krage eller kappa, utan skinnbyxor och lång, vit vadmalsrock som alla de andra karlarna.
Han steg upp och bugade sig för kungen, då denne kom in.
»Jag trodde, att jag skulle råka prästen härinne,» sade kungen.
Den andre blev en smula röd i ansiktet. Han tyckte, att det var förargligt att tala om, att det var han, som var präst där i socknen, när han såg, att kungen tog honom för en bonde.
»Ja, prästen brukar vara härinne vid det här laget,» sade han.
Kungen slog sig ner i en stor, högkarmad länstol, som stod i sakristian vid den tiden och står kvar där än i dag och är sig alldeles lik, med undantag av att församlingen har låtit sätta upp en förgylld kunglig krona på ryggstödet.
»Har ni en bra präst i den här socknen?» sporde kungen. Han ville visa sig intresserad av hur bönderna hade det.
När kungen frågade honom på detta sättet, tyckte prästen, att han omöjligt kunde säga vem han var. »Det är bättre, att kungen får behålla sin tro, att jag bara är en bonde,» tänkte han och svarade, att prästen var bra nog. Han predikade ett rent och klart Guds ord, och han försökte att leva, som han lärde.
Kungen tyckte, att detta var ett gott beröm, men han hade ett skarpt öra, och han märkte en viss tvekan i tonen.
»Det låter, som skulle han ändå inte vara riktigt nöjd med prästen,» sade han.
»Han är nog en smula självrådig,» sade den andre. Han tänkte, att om det skulle hända sig, att kungen sedan finge veta vem han vore, så skulle han inte tycka, att prästen hade stått och bara öst ut beröm över sig själv, därför ville han också komma fram med en smula klander. »Det finns nog de, som säga, att prästen vill vara ensam om att råda och regera i den här socknen,» fortfor han.
»Då har han i alla fall styrt och ställt på bästa sätt,» sade kungen. Han tyckte inte om, att bonden klagade på den, som var satt över honom. »Mig förefaller det, som om här skulle råda god sed och gammaldags enkelhet.»
»Folket är nog bra,» sade komministern, »men det lever också långt borta i avskildhet och fattigdom. Människorna här skulle väl inte vara bättre än andra, om denna världens frestelser komme dem närmare.»
»Nå, det är det då väl ingen fara för att de skola göra,» sade kungen och ryckte på axlarna.
Han sade nu intet vidare, utan började trumma på bordet med fingrarna. Han tyckte sig ha växlat tillräckligt många nådiga ord med den där bonden och undrade när de andra skulle bli färdiga med sitt svar.
»De där bönderna äro inte mycket ivriga att komma sin kung till hjälp,» tänkte han. »Hade jag bara min vagn, skulle jag resa min väg från dem och alla deras rådplägningar.»
Prästen åter satt bekymrad och stred med sig själv om hur han skulle besluta i en viktig sak, som han måste avgöra. Han började bli glad åt att han inte hade sagt kungen vem han var. Nu tyckte han sig kunna tala med honom om sådant, som han eljest inte hade kunnat framlägga för honom.
Om en liten stund bröt prästen tystnaden och frågade kungen om det verkligen förhöll sig så, att fienderna voro över dem och att riket var i fara.
Kungen ansåg, att den där karlen borde ha förstånd att inte vidare störa honom. Han såg stort på honom och svarade ingenting.
»Jag frågar, därför att jag stod härinne och inte kunde höra riktigt,» sade prästen. »Men om det verkligen förhåller sig så, ville jag tala om, att prästen i den här församlingen kanske skulle vara i stånd att skaffa kungen så mycket pengar, som han behövde.»
»Jag tyckte, att han helt nyligen sade, att alla här voro fattiga,» sade kungen och tänkte, att karlen inte hade reda på vad han pratade.
»Ja, det är sant,» genmälde komministern, »och prästen äger inte mer än någon annan. Men om kungen ville vara så nådig och höra på mig en stund, skall jag tala om hur det kommer sig, att prästen har makt att hjälpa honom.»
»Han kan få tala,» sade kungen. »Han tycks ha lättare att få orden över läpparna än hans vänner och grannar därute, som aldrig bli färdiga med vad de ha att säga mig.»
»Det är inte så lätt att svara kungen. Jag är rädd för att det till sist blir prästen, som får åtaga sig att göra det på de andras vägnar.»
Kungen kastade det ena benet över det andra, drog sig djupt in i länstolen, lade armarna i kors och sänkte huvudet mot bröstet.
»Nu kan han börja,» sade han i en ton, som om han redan sove.
»Det var en gång fem karlar från den här socknen, som voro ute på älgjakt i skogen,» började prästen. »Den ene av dem var prästen, som vi tala om. Två av de andra voro soldater och hette Olof och Erik Svärd, den fjärde av männen var gästgivare här i kyrkbyn, och den femte var en bonde, som hette Israels Per Persson.»
»Han skall inte göra sig besvär med att nämna så många namn,» mumlade kungen och lät huvudet sjunka över åt ena sidan.
»De där karlarna voro goda jägare,» fortfor prästen, »och de brukade eljest ha lycka med sig. Men den dagen hade de gått långt och länge utan att få något. Till sist upphörde de alldeles med jakten och satte sig ner på marken för att språka. De talade om att det inte på hela skogen fanns en plats, som lämpade sig för odling. Det var bara fjäll och moras alltsammans. ’Vår Herre har inte gjort rätt mot oss, som har gett oss ett så fattigt land att bebo,’ sade en av dem. ’På andra orter kunna människor skaffa sig rikedom och överflöd, men här kunna vi med all vår strävan knappast träla oss till dagligt bröd.’»
Prästen höll upp ett ögonblick, liksom oviss om kungen hörde honom, men denne gjorde en rörelse med lillfingret för att visa, att han var vaken.
»Just då jägarna talade om detta, fick prästen se, att det glittrade i berggrunden på ett ställe, där han hade råkat sparka bort mossan med foten. ’Det var ett märkvärdigt berg, det här,’ tänkte han och sparkade undan en mosstuva till. Han tog upp en stenflisa, som följde med mossan, och som glänste på samma sätt som allt det andra. ’Det är väl aldrig möjligt, att det kan vara bly det här?’ sade han. Nu rusade de andra upp och makade undan mossan med bösskolvarna. Och när de hade gjort det, sågo de tydligt hur en bred malmåder gick fram i berget. ’Vad tror ni, att detta kan vara?’ sade prästen. Karlarna slogo loss stenflisor och beto i dem. — ’Nog är det väl åtminstone bly eller zink,’ sade de. — ’Och hela berget är fullt av det’, tillade gästgivaren.»
När prästen hade hunnit så långt i berättelsen, sågs kungens huvud resas en smula, och ett öga öppnade sig. »Vet han om någon av de där människorna förstod sig på malmer och stenarter?» frågade han. — »Nej, det gjorde de inte,» svarade prästen. Då sjönk kungens huvud, och båda hans ögon slöto sig.
»Både prästen och de, som voro med honom, blevo mycket glada,» fortfor den talande utan att låta sig störas av kungens likgiltighet. »De tänkte, att de nu hade funnit det, som skulle göra dem rika och deras efterkommande även. ’Aldrig mer skall jag behöva arbeta!’ sade en av dem. ’Jag skall ha råd att göra ingenting hela veckan igenom, och på söndagen skall jag åka till kyrkan i guldkaret!’
»De voro eljest förståndiga karlar, men det stora fyndet hade gått dem åt huvudet, så att de talade som barn. Så mycken besinning hade de ändå, att de på nytt lade mossan till rätta och gömde malmådern. Därpå togo de noggrant märke på platsen, där den befann sig, och gingo hem. Innan de skildes, kommo de överens, att prästen skulle resa till Falun och fråga bergshauptmannen vad detta var för malm. Han skulle komma tillbaka, så snart han kunde, och intilldess lovade de varandra med dyr ed, att de inte för någon människa skulle förråda var det var, som malmen fanns.»
Kungens huvud lyftes åter en smula, men han avbröt inte berättaren med ett ord. Han tycktes börja tro, att den andre verkligen hade något viktigt, som han ville säga honom, då han inte lät sig störas av hans likgiltighet.
»Så for prästen åstad med ett par malmprover i fickan. Han var lika glad åt att bli rik som någon av de andra. Han tänkte på att han skulle bygga om prästgården, som nu inte var bättre än en bondstuga, och så skulle han gifta sig med en prostdotter, som han tyckte om. Henne hade han eljest trott att han skulle få vänta på i många år. Han var fattig och obemärkt, och han visste, att det skulle dröja länge, innan han fick en sådan plats, att han kunde gifta sig.
»Prästen åkte in till Falun på två dagar, och en dag måste han gå där och vänta, därför att bergshauptmannen var bortrest. Äntligen fick han råka honom och visade honom malmbitarna. Bergshauptmannen tog dem i sin hand. Han såg först på dem och sedan på prästen.
»Prästen berättade, att han hade funnit dem i ett berg hemma i socknen, och undrade om det inte kunde vara bly.
’Nej, bly är det inte,’ sade bergshauptmannen.
’Kanske att det är zink då?’ frågade prästen.
’Zink är det inte heller,’ sade bergshauptmannen.
»Prästen tyckte, att allt hopp sjönk inom honom. Så bedrövad hade han inte känt sig på mången god dag.
’Har ni många sådana här stenar i er socken?’ frågade bergshauptmannen.
’Vi ha ett helt berg,’ sade prästen.
»Då gick bergshauptmannen närmare, slog honom på axeln och sade:
’Låt då se, att ni gör ett sådant bruk av det, att det länder både er själva och riket till gagn, för detta är silver!’
’Jaså,’ sade prästen och stod och famlade framför sig. ’Jaså, det är silver.’
»Bergshauptmannen började tala om för honom hur han skulle bära sig åt för att skaffa sig laglig rätt till gruvan och gav honom många god råd, men prästen stod huvudyr och hörde inte på vad han sade. Han tänkte bara på hur underbart det var, att det hemma i hans fattiga socken låg ett helt berg av silvermalm och väntade på honom.»
Kungen lyfte huvudet så tvärt, att prästen avbröt berättelsen.
»Det gick väl så,» sade kungen, »att när han kom hem och började arbeta i gruvan, så fick han se, att bergshauptmannen bara hade drivit gäck med honom.»
»Ånej, inte hade bergshauptmannen narrat honom,» sade komministern.
»Han kan fortsätta,» sade kungen och satte sig åter till rätta för att lyssna.
»När prästen äntligen var hemma och körde fram genom hemsocknen,» fortfor prästen, »ansåg han, att han först av allt borde underrätta sina kamrater om värdet av deras fynd. Och som han åkte förbi gästgivar Sten Stenssons gård, ämnade han köra in hos honom och tala om, att det de hade funnit var silver. Men när han stannade utanför porten, såg han, att det hängde lakan för fönsterna, och att en bred väg av hackat granris ledde upp till trappan.
’Vem är det, som är död här i gården?’ frågade prästen en pojke, som stod och hängde mot gärdesgården.
’Det är gästgivarn själv,’ svarade pojken. Och så lät han prästen veta, att gästgivarn hade druckit sig full varenda dag sedan en vecka tillbaka. ’Å så mycket brännvin, så mycket brännvin, som här har gått åt!’ sade gossen. — ’Hur kan detta komma sig?’ frågade prästen. ’Gästgivarn brukade ju aldrig dricka sig full.’ — ’Jo,’ sade gossen, ’han drack, därför att han påstod, att han hade funnit en gruva. Han var så rik, sade han. Han skulle aldrig behöva göra annat än supa. Och i går kväll åkte han bort, full som han var, och så välte åkdonet, och han slog ihjäl sig.’
»När prästen hade fått höra detta, for han vidare hemöver. Han var bedrövad över det han hade fått veta. Han hade ju kommit så glad och fröjdat sig åt att få tala om den stora nyheten.
»När prästen hade kört ett par steg, såg han Israels Per Persson komma gående. Han såg ut alldeles som vanligt, och prästen tänkte, att det var väl, att lyckan inte hade stigit också honom åt huvudet. Honom skulle han genast glädja med att han nu var en rik man. ’Goddag’ sade Per Persson. ’Kommer du ifrån Falun nu?’ — ’Ja, det gör jag,’ sade prästen, ’och nu skall jag säga dig, att det har gått bättre där, än vi tänkte oss. Bergshauptmannen sade, att det var silvermalm, som vi hade funnit.’ I samma ögonblick såg Per Persson ut, som om jorden hade öppnat sig under honom. — ’Vad säger du, vad säger du? Är det silver?’ — ’Ja,’ svarade prästen, ’vi bli rika karlar, vi alla nu, och kunna leva som herrskap.’ — ’Nej, är det silver’ sade Per Persson än en gång och såg alltmer sorgsen ut. — ’Ja, visst är det silver,’ svarade prästen, ’du skall inte tro, att jag vill bedraga dig. Du skall inte vara rädd för att bli glad.’ — ’Glad!’ sade Per Persson. ’Skulle jag bli glad? Jag trodde, att det bara var kråkguld, som vi hade funnit, så att jag tyckte, att det var bättre att taga det säkra för det osäkra. Jag har sålt bort min andel i gruvan till Olof Svärd för hundra daler.’
»Han var förtvivlad, och när prästen for ifrån honom, stod han och grät på landsvägen.
»När prästen kom hem till sin gård, sände han en dräng bort till Olof Svärd och hans bror för att tala om för dem, att det var silver, som de hade funnit. Han tyckte, att han nu hade fått nog av att själv föra kring den goda nyheten.
»Men då prästen satt ensam på kvällen, tog åter glädjen ut sin rätt. Han gick ut i mörkret och ställde sig på en kulle, där han tänkte bygga den nya prästgården. Den skulle bli ståtlig, förstås, lika präktig som ett biskopsboställe. Han stod länge ute den natten, och han nöjde sig inte med att bygga om prästgården. Det föll honom in, att då det fanns så mycken rikedom i socknen, skulle mycket folk strömma dit, och till sist skulle kanske en hel stad bli uppbyggd omkring gruvan. Och så skulle han nödgas att bygga en ny kyrka i stället för den gamla. Det skulle väl en stor del av hans rikedom gå åt till. Men han var inte nöjd med detta heller, utan han tänkte sig, att när hans kyrka vore färdig, skulle kungen och många biskopar komma för att inviga den, och då skulle kungen bli glad åt kyrkan, men han skulle anmärka på det, att det inte fanns något ställe för honom, kungen, att ta in på. Och då skulle han få lov att bygga kungen ett slott i den nya staden.»
En av kungens kavaljerer öppnade nu dörren till sakristian och anmälde, att den stora kungavagnen var lagad.
Kungen var i första ögonblicket färdig att genast avlägsna sig, men han besinnade sig. »Han skall få tala om sin historia till slut,» sade han till prästen. »Men han kan gå raskare framåt. Vi veta nu hur mannen drömde och tänkte. Vi vilja veta hur han handlade.»
»Men när prästen ännu satt mittuppe i dessa drömmar,» fortfor prästen, »kom bud till honom, att Israels Per Persson hade avhänt sig livet. Han hade inte kunnat bära det, att han hade sålt bort sin del av gruvan. Han hade väl tyckt, att han inte kunde uthärda att var dag gå och se en annan fröjda sig åt en rikedom, som kunde ha varit hans.»
Kungen satte sig en smula till rätta i stolen. Han höll båda ögonen öppna. »Minsann,» sade han, »om jag hade varit den där prästen, tror jag, att jag hade fått nog av gruvan.»
»Kungen är en rik man, han,» sade prästen. »Han har mycket nog i alla fall. Det är inte på samma sätt med en fattig präst, som ingenting äger. Den stackaren tänkte i stället, när han såg, att Guds välsignelse inte var med hans företag: ’Jag skall inte mera drömma om att göra mig själv ära och nytta med dessa rikedomar. Men jag kan ju inte låta silvret bli liggande i jorden. Jag måste ta fram det till nytta för de fattiga och nödställda. Jag skall bearbeta gruvan för att hjälpa hela socknen på fötter.’»
»Därför gick prästen en dag över till Olof Svärd för att tala med honom och hans bror om vad de nu närmast borde företa sig med silverberget. När han kom i närheten av soldatbostaden, mötte han en kärra, som var omgiven av beväpnade bönder. Och i kärran satt en karl, som hade händerna bakbundna och rep omkring fotlederna.
»Då prästen gick förbi, höll kärran stilla, och han fick tid att betrakta fången. Hans huvud var ombundet, så att det var inte lätt att se vem det var, men prästen tyckte ändå, att han kände igen Olof Svärd.
»Han hörde fången bedja dem, som bevakade honom, att han skulle få tala ett par ord med prästen.
»Han gick då närmare, och fången vände sig emot honom. ’Nu är du snart den ende, som vet var det där silverberget finns,’ sade Olof.
’Vad är det du säger, Olof?’ frågade prästen.
’Jo, ser du, präst, sedan vi hade fått höra, att det var ett silverberg, som vi hade funnit, kunde inte jag och min bror vara så goda vänner som förut, utan vi kommo jämt i gräl. Och i går kväll råkade vi i tvist om vem av oss fem det var, som först hade funnit gruvan, och det kom till strid mellan oss. Och nu har jag slagit ihjäl min bror, och han har även gett mig en duktig minnesbeta här över pannan. Jag skall hänga nu, och sedan är du den ende, som vet något om gruvan. Därför vill jag be dig om en sak:
’Tala ut, du!’ sade prästen. ’Jag skall göra vad jag kan för dig.’
’Du vet, att jag lämnar många små barn efter mig,’ började soldaten, men prästen avbröt honom.
’Vad detta beträffar, kan du vara lugn. Det, som kommer på din lott i gruvan, skola de få, alldeles som om du själv hade levat.’
’Nej,’ sade Olof Svärd, ’det var en annan sak jag ville be dig om. Låt ingen av dem få någon del av det, som kommer ur den där gruvan!’
»Prästen ryckte ett steg tillbaka, han blev stående tyst och kunde inte svara.
’Om du inte lovar mig detta, kan jag inte dö lugn,’ sade den fångne.
’Ja,’ sade prästen långsamt och mödosamt, ’jag skall lova dig vad du begär av mig.’
»Därpå fördes mördaren bort, och prästen stod på vägen och tänkte på hur han skulle kunna hålla det löfte han hade givit honom. Under hela vägen hem tänkte han på rikedomen, som han hade varit så glad åt. Men om det nu var så, att folket i denna församlingen inte tålde vid rikedom? Nu voro redan fyra fördärvade, som förut hade varit stolta och präktiga män. Han tyckte sig se hela församlingen framför sig, och han föreställde sig hur den där silvergruvan skulle fördärva den ene efter den andre. Anstod det honom, som var satt att vårda dessa fattiga människors själar, att släppa ut över dem det, som skulle bli deras undergång?»
Kungen satt på en gång upprätt i stolen och stirrade på den, som talade. »Jag må säga!» sade han. »Han kommer mig att förstå, att en präst i den här avlägsna bygden måste vara en hel karl.»
»Inte heller var det nog med detta, som redan hade hänt,» fortfor prästen, »utan så snart som nyheten om gruvan spridde sig bland sockenborna, upphörde de att arbeta och gingo lättjefulla omkring och väntade på den tiden, då den stora rikedomen skulle strömma ut över dem. Allt löst folk, som fanns i trakten, strömmade till, och dryckenskap och slagsmål blev nu det, som prästen ständigt hörde talas om.
»En mängd folk gjorde intet annat än drev omkring i skogen och sökte efter gruvan, och prästen märkte, att så snart han gick från hemmet, smögo sig människor efter honom för att ta reda på om han begav sig till silverberget och stjäla hemligheten från honom.
»Då sakerna stodo så, kallade prästen samman bönderna till stämma.
»För det första påminde han dem om alla de olyckor, som upptäckten av silverberget hade dragit över dem, och han frågade dem om de ville låta sig fördärvas, eller om de ville rädda sig själva. Därpå sade han dem, att de inte skulle vänta av honom, som var deras präst, att han skulle bidraga till deras undergång. Nu hade han beslutit att för ingen människa förråda var silverberget fanns, och aldrig ville han själv hämta rikedom ur det. Och så frågade han bönderna hur de framgent ville ha det. Om de ville fortsätta att söka efter gruvan och vänta på rikedom, då ville han dra så långt bort, att aldrig en hörsägen om deras elände kunde nå honom. Men om de ville överge att tänka på silvergruvan och bli som förr, då ville han stanna ibland dem. ’Men hur ni än väljer,’ sade prästen, ’så kom detta ihåg, att av mig får ingen någonsin veta något om silverberget!’»
»Nå,» sade kungen, »hur valde bönderna?»
»De gjorde, som prästen ville,» sade prästen. »De förstodo, att han menade väl med dem, när han ville förbli fattig för deras skull. Och de gåvo sin präst i uppdrag att gå till skogen och dölja malmådern väl med ris och sten, så att ingen skulle kunna finna den, inte de och inte deras efterkommande.»
»Och sedan har prästen levat här lika fattig som de andra?»
»Ja,» svarade prästen, »han har levat här lika fattig som de andra.»
Han har väl ändå gift sig och byggt sig en ny prästgård?» sade kungen.
»Nej, han har inte haft råd att gifta sig, och han bor i den gamla kojan.»
»Det är en vacker historia, som han har berättat mig,» sade kungen och böjde på huvudet.
Prästen stod tyst framför kungen. Om några ögonblick återtog denne: »Var det på silverberget han tänkte, när han sade, att prästen här skulle kunna skaffa mig så mycket pengar, som jag behöver?»
»Ja,» sade den andre.
»Men jag kan inte lägga tumskruvar på honom,» sade kungen, »och hur vill han annars, att jag skall få en sådan man att visa mig berget? Han har ju försakat både kärestan och all livets välmåga.»
»Det är en annan sak,» sade prästen. »Men om det är fäderneslandet, som behöver skatten, så ger han nog med sig.»
»Svarar han mig för det?» frågade kungen.
»Ja, det svarar jag för,» sade prästen.
»Bryr han sig då inte om hur det går med hans sockenbor?»
»Det får stå i Guds hand.»
Kungen steg upp ur stolen och gick fram till fönstret. Han stod en stund och såg på folkhopen därutanför. Ju längre han såg, desto klarare började hans stora ögon glänsa, och gestalten tycktes växa. »Han kan hälsa till prästen i den här församlingen,» sade kungen, »att det ges ingen skönare syn för Sveriges konung än att se ett folk sådant som detta.»
Därpå vände sig kungen från fönstret och såg på prästen. Han började småle. »Är det så, att prästen i den här församlingen är så fattig, att han tar av sig de svarta kläderna, så snart som gudstjänsten är slut, och klär sig som en bonde?» frågade kungen.
»Ja, så fattig är han,» sade komministern och rodnaden sköt upp i det grova ansiktet.
Kungen gick åter fram till fönstret. Det syntes på honom, att han var i sitt bästa lynne. Allt ädelt och storslaget, som bodde inom honom, hade blivit väckt till liv. »Han skall låta den där gruvan ligga i fred,» sade kungen. »Eftersom han har svält och arbetat ett helt liv för att få det här folket sådant, som han vill ha det, så skall han få behålla det sådant, som det är.»
»Men om riket är i fara?» sade prästen.
»Riket är bättre betjänt med människor än med pengar,» sade kungen. Och när kungen hade sagt detta, bjöd han prästen farväl och gick ut ur sakristian.
Därutanför stod folkhopen lika tyst och ordkarg, som när han hade gått in. Men när kungen steg utför trappan, kom en bonde emot honom.
Har du nu fått tala med vår präst?» sade bonden.
»Ja,» sade kungen, »jag har talat med honom.»
»Då har du väl också fått svar från oss?» sade bonden. »Vi bådo dig, att du skulle gå in och tala vid vår präst, för att han skulle ge dig svar från oss.»
»Ja, jag har fått svar,» sade kungen.