Sista blicken på Rom

XV. Sista blicken på Rom.

. . . Det är verkligen med en känsla af vemod och saknad som jag ändtligen beslutar mig att öfverge Rom — Rom, den eviga staden, republikens, kejsarnes och påfvarnes stad, Rom, hvars namn är det förnämsta och oftast förekommande i politikens, religionens och konstens historia.

Hvad jag saknar är likväl ej så mycket Roms storartade urgamla minnen — ty jag lefver dock hellre i det närvarande än i det förgångna; det är ej heller ensamt de rika konstsamlingarne, som innesluta skulpturens och målarekonstens förnämsta mästerstycken, och ännu mindre den kyrkliga prakten, de tallösa prosessionerna, de ståtliga templen och alla dessa ceremonier, som ofullkomligt skyla likgiltighet och tvifvel. Nej . . . Hvad jag vid min afresa från Rom högst saknar, är Sverge, än mera — Skandinavien.

Likheten i språk, karakter och seder, gemensam religion och gemensamma historiska minnen ha förenat de svenskar, norrmän och danskar, som vistas i Rom, till en skandinavisk koloni — en liten republik med sina egna former, plägseder och traditioner.

Kärnan i denna stat består naturligtvis af konstnärerna, som för längre eller kortare tid äro här bosatta; men kring dem grupperar sig en ofta ganska talrik »population flottante» af resande akademici, konstvänner, [ 179 ]litteratörer och andra, hvilka deras lyckliga stjerna fört till Roms klassiska jord.

Styrelseformen är republikansk, dock med någon dragning åt aristokrati — men denna aristokrati är intelligensens, och ingen beklagar sig att män sådana som professorerna Fogelberg och Bissen, konstens meteorer, någon gång göra sina företrädesrättigheter gällande.

Allmänna angelägenheter afhandlas på Café Africano vid Roms Drottninggata, il Corso, berömd i karnevalernas häfder. Hvarje skandinav har rösträtt — debatterna äro vanligen korta och mera upplysande än vältaliga. Majoriteten utöfvar ej något tyranni, och minoriteten respekteras på ett exemplariskt sätt. Så, t. ex., då fråga uppstod huruvida ett visst antal flaskor orviettovin skulle tömmas på Palumbella eller Sabina, och meningarne voro delade mellen de bägge berömda platserna, afgjordes saken så att man ena dagen gick till Palumbella och den andra till Sabina. Härvid visade sig ett eget sakförhållande: större delen af de omröstande syntes mera belåten, än om hvars och ens tanke ensam blifvit segrande.

Språket är hvarken svenska eller danska: det utgör ett amalgama af bägge — så bildadt att hvar och en med bibehållandet af sitt modersmåls förnämsta egenheter riktar det med ord ur syskonspråket. En längre tid stred danskarnes de med svenskarnes omvexlande herre och ni; numera tyckes det enklare tilltalsordet du uttränga de andra.

Offentliga anstalter äro, utom nyssnämde café, ett skandinaviskt bibliotek samt de större atelierna.

I dessa sednare mottaga konstnärerna med förekommande hjertlighet alla landsmän, äfven om de i artistiskt hänseende äro oinvigda.

Jag kan aldrig glömma de angenäma timmar jag tillbragt i några af mina landsmäns arbetsrum. En enkel, osökt välvilja, en lärorik konversation, fri från allt affekterande prål med granna fraser och svårfattliga [ 180 ]konsttermer, rika anledningar till konstnjutning och reflexion, har jag alltid funnit hos dem.

Jag kunde ej på ett mera grundligt sätt blifva vederlagd i de fördomar i allmänhet, med hvilka jag kom till Rom. Jag hade föreställt mig en yngre artist antingen sådan som man finner dem i mängd uti de parisiska atelierna, extravagant i klädsel och lefnadssätt, full af konstnärs-högmod, klädande paradoxa åsigter i bizarra ord, eller mera liknande den romantiska typen, svärmande för ett ouppnåeligt ideal, sluten inom sin sjukliga fantasi och fullkomligt oduglig för det praktiska lifvet. Men efter hvad jag hört och funnit, äro våra skandinavier här vid lag på ett hedrande sätt utmärkta bland den ofantliga mängd konstnärer af alla nationer, som vistas här.

De äro i öfrigt anspråkslösa till sina vanor. På Café Africano hör man sällan begäras några spirituösa drycker: man dricker kaffe, the, limonad eller mjölk, doppar deruti ett par bröd, och en eller annan för till och med i fickan med sig ett stycke ost eller medvurst, köpt i närmaste bod. De flesta hafva små tillgångar och sysselsätta sig dagligen med lösandet af problemet att lefva för bästa möjliga pris. De resande, som komma hit med späckade börser och mindre frugala vanor, få antaga den här rådande seden eller söka en annan umgängeskrets.

Nu några ord särskilt om de svenska och norska artisterna (danskarne äro så många att de skulle erfordra minst ett helt blad för sig).

Professor Fogelberg, som någon tid varit illamående, är nu återställd och har återtagit arbetet med sin Birger Jarl. Liksom de andra fostren af Fogelbergs mejsel har detta en helt och hållet nordisk karakter. Professor Fogelberg är i ordets hela bemärkelse en svensk skulptör; och äfven den, som saknar förmåga att bedömma hans storhet som konstnär, måste dock med tacksamhet erkänna hans konsts fosterländska riktning. [ 181 ]Molin deremot tyckes söka sitt ideal helt och hållet inom den klassiska stilen. Man kan ej undgå att finna det hans genius år öfvervägande antik, då man jemför hans David och ännu mera hans bacchant med den staty af konung Oscar, på hvilken han för närvarande arbetar. Man bör dock ej förbise svårigheterna att idealisera bilden af en ännu lefvande person, särdeles då dertill kommer att statyens storlek till höjd och bredd är betingad af den redan färdiga nischen i Göteborgs börs. — På Molins atelier arbetar Middelton, en ung norrman af ovanligt lofvande anlag och lifvad af en sann konstnärlig eld. En annan norrman, Hansen, har egen atelier och komponerar der lyckliga imitationer efter antikens förebilder.

Den svenska målarekonsten representeras för närvarande af historiemålaren Blommér ensam. Men den har ock i honom funnit en så mycket värdigare representant som han, genomträngd af känsla för nordisk nationalitet och fosterlandets traditioner, sträfvar att på duken åskådliggöra gestalter ur våra häfder och vår mytologi. Nu arbetar han på en större tafla föreställande Freja sökande sin make. Hon har kommit i alfernas region. Älskliga genier omsväfva henne och hjelpa henne att styra det lekfulla spannet. Tankfull, längtande, trofast blickar hon framåt i rymden — en herrlig bild af den äktenskapliga kärleken.

Och härmed har jag omnämnt alla här vistande svenska och norska konstnärer. Det är väl sant att målarne Plageman och Palm först nyligen lemnat Rom, men man kan dock ej annat än förvåna sig, då man besinnar att de härvarande danska konstnärernas antal är ungefär tre gånger så stort som summan af svenska och norska artister.

Men hvad i Danmark är gjordt för konsten är också minst tre gånger mera än hvad i Sverge kunnat göras. Och ehuru det vore i hög grad orättvist att [ 182 ]förneka det konung Oscar gjort mycket för våra konstnärer, finnas dock skäl att tro det detta myckna kunde ha gjorts bättre, om uppmuntringarne tilldelats mera eminenta talanger. För öfrigt tyckes vårt fädernesland deri, såsom i så mycket annat, vara i begrepp att höja sig till en värdigare ståndpunkt . . . . . .

Hvad de politiska förhållandena angår, har man i Rom derom föga kunskap. De, som ej genom sina slägtförhållanden eller embeten ega »källor i närheten af den påfliga stolen», erfara sällan tilldragelserna inom Kyrkostaterna annat än genom främmande tidningar. Så mycket oftare hör man gissningar i anledning af det lilla man vet, och lösa rykten kringlöpa i staden med en hastighet, som står i förhållande till deras brist på all grund. Det enda, hvarom då kunde återstå att tala, vore sinnesstämningen — såvidt en främling kan uppfatta den.

Efter allt hvad jag sjelf sett och hört, och efter allt hvad andra berättat mig, tyckes det romerska folket i allmänhet icke ångra något annat vid den förra revolutionen än att de ej bättre begagnat tillfället — ett tillfälle, som de blott afvakta för att upprepa försöket.

Under sådana förhållanden kunna romarne naturligtvis ej vara särdeles nöjda med fransmännens härvaro; men de trösta sig dock dermed att dessa aldrig komma att aftåga förrän de lemnat rum åt österrikarne — och ett sådant utbyte önskar väl ingen utom det högre presterskapet. Hvad påfven sjelf beträffar, äro hans svmpatier för den franska nationen i allmänhet och Louis Napoleon isynnerhet allmänt bekanta.

En österrikisk intervention anses dock af alla såsom ovilkorligen förestående framemot sommaren. Också befästa sig fransmännen af alla krafter i de platser, som de intagit vid vestra kusten. I Rom har man länge arbetat på iståndsättandet af fästningsverk, och det nyligen påbörjade uppbyggandet af stora kaserner i Trastivere tyckes gifva en vink om nya truppers hitsändande.

[ 183 ] . . . Karnavalen i år var mindre död än under de sistförflutna åren. Utåt Corso trängdes en lång rad af lysande ekipager och blygsamma hyrvagnar. Fönstren voro dekorerade med röda och hvita gardiner och fullsatta med herrar och damer. En mängd ärtor, krita och blommor konsumerades, och hästarna sprungo förtvifladt. Allt detta oaktadt såg man dock tydligen att publiken hufvudsakligen bestod af främlingar, fransyska soldater och de öfverallt utposterade påfliga karabiniererna och dragonerna. Af folket såg man ej ett spår, om man icke såsom sådant vill anse de romerska gaminernas ansträngningar att för andra eller tredje gången sälja de buketter, som de upplockat ur smutsen på gatorna. Kostymer syntes i förhållande till en på hvar tusende. Masker voro förbjudna.

Man sysselsätter sig för närvarande mycket med den engelska episkopal-kyrkans missionsverksamhet här, som har minst lika stor intensitet som den romersk-katolska i England. För att motarbeta protestantismens inflytande fördubblas antalet af processioner och högtider, alla ceremonier iakttagas strängt, presterskapet tillhålles att mera tänka på den yttre anständigheten, och den helige fadern visar sig oftare än någonsin fungerande i sitt öfversteprestliga kall.

Listan på våra resande landsmän, som nyligen uppehållit sig eller för närvarande vistas i Rom, har tillökats med lektor Wennerberg. Länge efterlängtad, har han slutligen anländt och ärnar stanna här en eller ett par månader. Docenten Holmgren har för en tid sedan lemnat Rom för att i Pisa betrakta stjernhimmeln. Löjtnant Liedman, hvars olycka vid en simulacker väckt så mycken sympati, bland hans talrika vänner och inom hufvudstadens societet, har nyligen begifvit sig till Neapel och Sicilien, hvarifrån han ärnar sig till Spanien. Fyra baroner Lejonhufvud hafva tillbragt karnavalen här. Svenska arméen har varit starkt representerad — af 7 eller 8 löjtnanter — och vid ett par tillfällen har den [ 184 ]romersk-skandinaviska mötesplatsen inom sina väggar slutit nära nog hela tjoget af svenskar. Men tiden ilar undan. Café Africanos befolkning ombytes, nya gäster på »lifvets marknad» synas der ett annat år — flyttfåglarne från detta hafva då flugit hem.

P. S. från Paris (ur dagboken).

Jag har således lemnat Italien — kanske för att aldrig mera återse det.

Mina sympatier för detta land äro ännu långt varmare än i början, och jag känner som en lycka att åtminstone hafva lefvat der några månader . . . Arma Italien, skall en morgonrodnad uppgå, som belyser andra förhållanden? Skall frihetens fulla solsken en gång strömma ned öfver ett ur sina fjettrar löst folk? Skola höga hjeltar åter trampa din jord och främmande legoknektar icke mera finna rum?

Framtiden är den Sibylla som gifver svaret.

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Paris med sitt glänsande, brusande lif ligger åter för mina ögon.

Mitt rum hos den svenska familjen hade just jemt hunnit att bli ledigt. Vännen Blanche, som några månader vistats i Paris, hade dagarne förut återvändt till Sverge, men qvarlemnat åt mig en biljett till bal hos presidenten. Denna biljett får ligga orörd. Trött efter resan, skulle det icke alls roa mig att öfvertänka hvilka småsaker, som fordras för en noggrannare toalett.

Jag skyndade i stället att söka upp min bekantskap från Palais Royal och var nog lycklig att träffa ut för den helt oväntade händelsen att se en liten fantasi förvandlad i verklighet.

[ 185 ] Mamsell Luisannes påräknade giftermål hade jag icke just ansett som någon trosartikel, men jag fann henne dock, efter den i hennes förra bostad qvarlemnade adressen, såsom den täcka madame Rouget med den beskedligaste man, färdig att säga ja till alla hennes små anspråkslösa, men lifliga förslager.

Som det var söndag, hade hon fullkomligt tid att vara värdinna, och man kan ej vara mera älskvärd, välvillig och gästfri. Hon hade dessutom, jemte madame-titeln, lagt sig till en viss ärbar värdighet, som såg helt näpen och ståtlig ut, men hvilken dock för ingen del hindrade hennes glädtighet.

Sedan hon tio gånger förklarat att det var henne omöjligt att förstå huru någon resande vore i stånd att föredraga Italien framför Frankrike, utbrast hon slutligen:

— Nå, men ni frågar icke efter Poliveau . . . Genera er icke för min man: han känner allt det der och vet att jag aldrig kan bli honom otrogen.

— Ja, min herre, tillade Louisannes okonstlade make, jag och min hustru hysa ett odeladt förtroende till hvarandra. Yi äro ett, helt och hållet.

— Nåväl, madame, efter ni tillåter det, så tager jag mig friheten att efterfråga vår gemensamme vän. Mina forskningar i latinska landet ha varit förgäfves.

— Det är helt naturligt, min herre! Poliveau . . . Hon förde näsduken till ögonen och såg mycket rörd ut . . . den gode Poliveau . . .

— Ah, han är kanske borta för alltid?

— Ja, för alltid, min herre . . . men endast från Paris, tillade den lilla fransyskan med oefterhärmlig naivitet. Han har begrafvit sig på landet, der han efter sin fars död slagit sig på att odla vin och grönsaker. Det är afskyvärdt . . . icke sant . . . men man kan ingenting säga derom, ty han älskar båda delarne med passion och, efter hvad man sagt mig, en kusin till på köpet

[ 186 ] — Med så giltiga ursäkter är hans otrohet mot den tilltänkta doktorsgraden begriplig.

— Hans otrohet mot doktorsgraden . . . Fastän jag är gift, min herre, förbjuder jag ej att man säger mig oen skyldig artighet. Ni hade nu kunnat finna ett tillfälle dertill. Men jag förklarar att ni illa begagnat er af de resurser, som er stora restur bort förläna er.

— Ack, madame, felet ligger deruti att jag icke bort öfverge Frankrike.

— Bra . . . jag förlåter er också . . . . . .

Jag kom ej vidare att besöka det unga paret.
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

De första junidagarne nalkas. Långt före midsommar har jag återsett Sverge. Luften i Paris är tyvärr ej den, som jag nyss inandats i Italien . . . Ack, detta sköna land har på mig gjort samma intryck som en intressant mensklig bekantskap kunnat göra. Det har omstörtat mina idéer och gifvit dem nya riktningar.