Skriet från vildmarken/Bort från civilisationen

←  Innehåll

Skriet från vildmarken av Jack London

Påkens och huggtandens lag  →

Ur Skriet från vildmarken Översatt av Mathilda Drangel

I.

BORT FRÅN CIVILISATIONEN.

„Ryckande i vanans kedja
Tungt sitt urtidsliv han saknar
Och ur långa töckensömnen
Rovdjursarten åter vaknar.„

Buck läste icke tidningar, ty i så fall skulle han ha vetat att det var fara för handen, icke allenast för honom utan för varenda kustlandshund med starka muskler och varm, långhårig päls som fanns mellan Puget Sound och San Diego. Sedan några män som rotat i det arktiska mörkret där hade funnit en viss gul metall, och sedan ångbåts- och transportbolag hade basunat ut fyndet, rusade tusentals människor uppåt Norden. Och dessa människor behövde hundar, de behövde stora och starka hundar med kraftiga muskler, som kunde ta i, och med tjocka pälsar som kunde skydda dem mot kölden.

Buck bodde i ett stort hus i den solkyssta dalen Santa Clara. Stället kallades för domaren Millers gård. Huset låg ett stycke från vägen, till hälften gömt bland träden, mellan vilka man såg en och annan skymt av den stora luftiga verandan som gick rundt omkring det. Fram till stället ledde grusade körvägar, vilka slingrade sig genom vidsträckta gräsmattor och under höga popplar, som blandade sina grenar med varandras. Bakom boningshuset var allting tilltaget i ännu större skala än framför det. Där fanns stora stallbyggnader, där ett dussin drängar och pojkar höllo till; där fanns rader av vinranksöverväxta bostäder för tjänstfolket; där fanns en långsträckt och väl underhållen uthuslänga, långa vinspaljéer gröna betesmarker, fruktträdgårdar och massor av bärträd. Och så fanns där också pumpinrättningen för den artesiska brunnen och den stora cementerade cisternen, där domaren Millers gossar togo sitt morgonbad och hämtade svalka under de heta eftermiddagarna.

Och över detta stora område regerade Buck. Där var han född, och där hade han framlevat de fyra åren av sitt liv. Naturligtvis fanns där också andra hundar. Det måste det ju finnas på ett så stort ställe, men de räknades inte. De kommo och gingo, bodde i de myllrande hundkojorna eller förde en obskyr tillvaro i husets undangömda vrår, som till exempel den japanske mopsen Toots och den mexikanska hårlösa Ysabel — besynnerliga varelser som sällan stucko nosen utom dörren eller satte sina fötter på marken. Å andra sidan fanns där också minst ett tjog foxterriers, som bjäbbade ursinnigt mot Toots och Ysabel, då dessa tittade ut genom fönstren, beskyddade av en hel legion tjänstflickor, väpnade med kvastar och svabbar.

Men Buck var varken kammarhund eller bandhund. Han kom och gick var han ville. Han simmade omkring i cisternen tillsammans med domarens söner och följde dem på jakt; han eskorterade domarens döttrar — Mollie och Alice — under deras långa morgon- och aftonpromenader; om vinterkvällarna låg han vid domarens fötter framför den muntra brasan i biblioteket; han bar domarens barnbarn på sin rygg, rullade omkring med dem i gräset och övervakade deras äventyrliga färder ner till brunnen på stallgården — ja, till och med längre bort, till inhägnaden, där unghästarna betade, och till bärodlingarna. Bland foxterrierna rörde han sig med stor grandezza, och Toots och Ysabel ignorerade han fullständigt, ty han var kungen — kungen över allt som kröp och krälade och flög och rörde sig på domaren Millers gård, människorna inberäknade.

Bucks far, en stor Newfoundlandshund vid namn Elmo, hade varit domarens oskiljaktige följeslagare, och Buck bjöd ärligt till att ta sin fars seder i arv. Han var icke så stor — han vägde icke mer än hundrafyrtio skålpund — ty hans mor, Shep, hade varit en skotsk vallhund. Men dessa hundrafyrtio skålpund, plus den värdighet som ett godt levnadssätt och allmän aktning förlänar, satte honom i stånd att föra sig med verkligt kungliga later. Under de fyra åren efter hans valptid hade han levat som en blaserad aristokrat. Han ägde en medfödd nobel stolthet, var till och med en smula egoistisk, som aristokrater på landsbygden emellanåt bli på grund av sin isolerade ställning. Men det blev hans räddning att han ej hade smak för att endast vara en bortkelad favorit. Jakt och andra därmed besläktade nöjen utomhus hade hindrat honom från att bli fet och härdat hans muskler, och för honom liksom för de kallbadsälskande människoraserna hade kärleken till vatten blivit ett nervstärkande och hälsobevarande medel.

Och på detta sätt förhöll det sig med hunden Buck hösten 1897, då ryktena från Klondyke lockade män från alla världens kanter upp till det frusna Nordlandet. Men Buck läste inte tidningarna, och inte visste han heller att trädgårdsdrängen Manuel var en dålig bekantskap. Manuel hade en skötesynd, han tyckte om att spela på kinesiskt lotteri. Och i hans spelpassion fanns en förhärskande mani — han trodde på ett system och detta förde honom säkert i fördärvet. Ty för att spela med system behövdes det pengar, och en trädgårdsdrängs lön kan inte räcka till mer än att underhålla hustru och en talrik avkomma.

Domaren var på druvodlarföreningens sammanträde och hans söner voro ivrigt upptagna av att organisera en sportklubb den minnesvärda kväll, då Manuel utförde sin förrädiska handling. Ingen såg då han tog Buck med sig genom fruktträdgården, och Buck inbillade sig att det var fråga om en vanlig promenad. Och med undantag av en enda mansperson såg icke heller någon då de kommo till den lilla anhaltsstationen College Park. Men den mannen talade med Manuel, och pengar skramlade i deras händer.

»Man ska’ slå in varan innan man lämnar ut den», sade den främmande karlen barskt, och Manuel knöt ett tjockt rep om halsen på Buck.

»Dra inte till för hårdt, då stryper ni honom», sade Manuel, och främlingen grymtade någonting till svar.

Buck hade med lugn värdighet underkastat sig att få repet om halsen. Det var visserligen någonting som aldrig hade händt honom förr, men han hade lärt sig att hysa tillit till de människor han kände, och han trodde dem äga en klokhet som överträffade hans egen. Men då repets ändar lades i den främmandes händer, morrade han hotande. Han hade endast uttryckt sitt missnöje, men i sin stolthet trodde han att detta var så godt som en befallning. Till hans överraskning drogs repet emellertid hårdare till om hans hals, så att han ej kunde andas. Plötsligt ursinnig rusade han nu på den främmande mannen, men denne mötte honom på halva vägen, grep honom i strupen och kastade honom med ett häftigt ryck överända. Repet drogs utan barmhärtighet åt allt hårdare, medan Buck kämpade i raseri med tungan hängande ur munnen och den väldiga bringan flämtande under fåfänga försök att få luft. Aldrig i hela sitt liv hade Buck blivit så illa behandlad, och aldrig i hela sitt liv hade han varit så ursinnig. Men hans styrka avtog, hans ögon blevo glasartade och han var medvetslös då tåget signalerades och de bägge karlarna kastade in honom i godsvagnen.

Det nästa han kände var en otydlig förnimmelse att det gjorde ondt i hans tunga och att han skakades i något slags fordon. Lokomotivets gälla vissling vid någon övergång upplyste honom om var han var. Han hade för ofta varit på resor med domaren för att inte känna till det obehagliga i att färdas i godsvagn. Buck öppnade ögonen, och de lyste av en vrede som kunde ha anstått en bortrövad kung. Karlen tog ett språng för att gripa honom i strupen, men den gången var Buck honom för snabb. Hans käftar slöto sig om karlens hand och släppte icke sitt tag förrän repet ännu en gång hade gjort honom sanslös.

»Jo, han har krampanfall emellanåt», sade karlen till bagageuppsyningsmannen, som hade kommit in, då han hörde bullret. »Husbond har skickat mig med honom till en hunddoktor i Frisco», tillade han, i det han gömde undan sin sårade hand. »Han tror att han ska’ kunna bota honom.»

I en liten krogkammare nere vid hamnen i San Francisco gjorde han sedan vältaliga reflexioner om denna nattliga färd.

»Allt vad jag får är femtio dollars», mumlade han, »men jag skulle inte göra om det igen för tusen.»

Hans hand var insvept i en blodig näsduk, och hans högra byxben var uppfläkt från knäet och ända ned.

»Hur mycket fick den andre? »frågade krögaren.

»Hundra», blev svaret. »Ville, Gud hjälpe mig, inte ta en penny mindre.»

»Det gör hundrafemtio», räknade krögaren. »Men det är han värd, det vill jag våga min skalle på.»

Hundfångaren vecklade av den blodiga näsduken och såg på sin skadade hand. »Ja, om jag inte får rabies...»

»Så är det därför att ni är född till att hängas», inföll krögaren skrattande. »Men först skall ni hjälpa mig ett tag», tillade han.

Yr i huvudet och med olidliga smärtor i hals och tunga — halvt kvävd — försökte Buck resa sig mot sina plågare. Men han blev gång på gång kullkastad och så godt som strypt, tills de bägge männen hade lyckats fila av det breda metallbandet som Buck hade om halsen. Därefter lossades även repet, och hunden slängdes in i ett slags bur.

Där låg han under återstoden av den tröttsamma natten, darrande av ilska och sårad stolthet. Han kunde ej förstå vad allt detta skulle betyda. Vad ville de honom, dessa främmande karlar? Varför hölls han instängd i den trånga buren? Han visste ej varför, men han hade en obestämd förnimmelse av överhängande olycka. Flera gånger om natten sprang han upp, då dörren till skjulet öppnades och knarrade, därför att han trodde att det var domaren eller hans söner som kommo. Men det var aldrig någon annan än krögaren. Han bar en talgdank i handen, och dess svaga sken lyste på hans pussiga ansikte. Och för varje gång kvävdes det glada skallet, som ville fram ur Bucks strupe, och förvandlades till ett ursinnigt morrande.

Men så lät krögaren honom vara i ro, och på morgonen kommo fyra karlar och lyfte upp honom. Det var nog bara flera, som ville plåga honom, tänkte Buck, ty de hade alla elak uppsyn och voro trasiga och ruskiga, och han stormade och rasade mot dem inne i sin bur. Men de skrattade bara och stucko in käppar mellan spjälorna, vilka han genast anföll med tänderna, tills han upptäckte att det var just det karlarna ville. Då lade han sig ned med bister uppsyn och lät dem lyfta upp buren på en lastvagn. Och nu fick både han och buren gå genom mångas händer. Skrivarna på expeditionskontoret inspekterade först buren och läto flytta den på en annan transportvagn, varefter den på en låg dragkärra fördes ombord på en färjbåt i sällskap med en massa packlårar och paket. Sedan sattes buren åter på en dragkärra och fördes till en stor järnvägsstation, där den slutligen förpassades in i en godsvagn.

Under två dagar och nätter släpades denna godsvagn fram av ett gällt pipande lokomotiv, och i två dagar och nätter fick Buck vara utan både mat och dryck. I sin ilska hade han bemött tågpersonalens första försök till närmande med ett ursinnigt morrande, och de hade hämnats genom att reta honom. Då han skälvande och fradgande av ilska rusade mot burens spjälor, skrattade de åt honom och gjorde narr av honom. De morrade och skällde som byrackor, jamade, flaxade med armarna och kraxade som kråkor. Det var mycket enfaldigt, det visste han nog, men därför var det också så mycket mera sårande för hans värdighet, och hans ilska växte och växte. Hungern frågade han icke så mycket efter, men bristen på vatten vållade honom svåra lidanden och drev hans ilska till höjdpunkten. Upphetsad och känslig som han var hade den dåliga behandlingen hos honom framkallat en feber som ökades genom inflammationen i hans svullna och förtorkade hals och tunga.

En sak gladde honom — repet var borta från hans hals. Det hade givit hans plågare en ohederlig fördel, men nu då det var borta skulle han låta dem få se på annat. De skulle aldrig mer få ett rep omkring halsen på honom. Det hade han fast beslutat. I två dagar och nätter hade han varken ätit eller druckit, och under dessa dagar och nätter av ständig pina utvecklades hos honom en ilska, som bådade ondt för den som först skulle råka ut för honom. Hans ögon blevo blodsprängda och han förvandlades till en rasande avgrundsande. Han var så förändrad att icke ens domaren Miller skulle ha känt igen honom, och tågpersonalen kände en verklig lättnad, då de blevo av med honom i Seattle.

Där togo fyra karlar försiktigt hand om buren och forslade den sedan från godsvagnen till en liten bakgård omgiven av höga murar. En stor och grov karl i röd tröja, som var alldeles för vid om halsen, kom ut och skrev in ett kvitto i förarens bok. Buck gissade att detta skulle bli hans nästa plågoande, och han störtade ursinnigt mot burens spjälor. Karlen smålog grymt och gick efter en handyxa och en påk.

»Ni tänker väl inte ta ut honom nu? » frågade föraren.

»Jo visst», svarade karlen och måttade ett yxhugg mot buren.

De fyra karlarna, som hade burit in buren på bakgården, skingrades ögonblickligen, och från säkra platser uppe på muren beredde de sig att åse vad som komma skulle.

Buck rusade emot de splittrade träspjälorna, högg sina tänder i dem och vred och bände. Var yxan föll på utsidan, där var han genast till hands på insidan, ilsket morrande och gläfsande, lika ursinnigt ivrig att få komma ut som mannen i röda tröjan var lugnt besluten att låta honom få göra det.

»Nu, din rödögda djävul», sade han, då han hade fått öppningen tillräckligt stor för att Buck skulle kunna komma igenom. Och i detsamma släppte han yxan och tog påken i högra handen.

Och Buck kunde verkligen med skäl kallas en rödögd djävul, då han med raggen på ända, fradgande mun och ett vanvettigt glitter i sina blodsprängda ögon kröp ihop för att ta ett språng. Rakt mot mannen i röda tröjan kastades hans hundrafyrtio skålpund tunga kropp, skälvande av ett raseri som drivits till sin höjd genom två dagars och två nätters lidande i fångenskap. Men på halva vägen, just då han skulle hugga betarna i sin fiende, fick han ett slag, som hejdade honom och kom hans käkar att slå tillsammans med pinande smärta. Han tumlade överända och föll till marken på ryggen och ena sidan. Aldrig i hela sitt liv hade han blivit slagen med påk, och han kunde omöjligt förstå hur det hängde ihop. Halvt skällande och halvt tjutande var han genast åter på fötter och tog ett språng mot fienden. Och återigen fick han samma slag som förut och slungades våldsamt till marken. Den gången förstod han att det var påken, men i sitt vilda ursinne visste han ej av någon försiktighet. Han förnyade sitt angrepp ett dussin gånger, och lika ofta möttes han av ett slag, som fällde honom till marken.

Efter ett särskilt häftigt slag kravlade han sig upp igen, för yr i huvudet att kunna rusa på nytt. Han vaggade hit och dit, blod flöt ur hans nos, mun och öron, och hans vackra päls var hoptovad och fläckad av blodigt dregel. Karlen tog nu ett par steg framåt och gav honom med lugn besinning ett fruktansvärdt slag på nosen. All den smärta han förut hade uthärdat var ingenting i jämförelse med denna oerhörda pina. Med ett vildt rytande, som nästan liknade lejonets, störtade han sig åter mot mannen. Men denne hade emellertid flyttat påken från högra handen till den vänstra och grep kallblodigt tag i Bucks underkäk, som han på samma gång vred nedåt och bakåt. Buck virvlade rundt i luften och föll därefter till marken på huvudet och bringan.

Så rusade han upp igen för sista gången. Nu fick han det välberäknade slag, som hans plågare med avsikt hade fördröjt till dess — och Buck krympte ihop och föll sanslös till marken.

»Det var mig en styv djäkel att tukta hundar, det ska’jag säga», ropade en av de fyra uppe på muren alldeles förtjust.

»Han knusar en för var dag och två på sönda’n», svarade föraren, som nu klättrade upp på sin vagn och satte hästarna i gång.

Buck kom till sans igen, men det var slut med hans krafter. Han låg där han hade fallit, och därifrån betraktade han mannen i röda tröjan.

»Lyder namnet Buck», sade denne för sig själv, sedan han hade läst igenom krögarens brev, som innehöll en noggrann beskrivning på buren och dess innehåll. »Seså Buck, min pojke», tillade han i uppmuntrande ton, »nu ha vi haft vår lilla muntration, och det bästa vi kan göra är att låta det stanna vid den. Du har fått lära dig veta din plats, och jag vet min. Var nu en snäll pojke, så skall allt gå bra och du får god mat. Men är du elak, så skall jag snart ta det ur dig. Begriper du det?»

Medan han sade detta, klappade han oförskräckt Bucks huvud, som han förut hade givit så obarmhärtiga slag, och fastän raggen ovillkorligt reste sig vid beröringen med mannens hand, underkastade sig hunden utan vidare denna smekning. Så gick mannen efter vatten, och Buck drack med begärlighet, varpå han efter en stund fick ett duktigt mål rått kött som han tog bit efter bit ur sin besegrares hand.

Han var slagen, det visste han, men han var likväl icke alldeles bruten. Han insåg en gång för alla att han icke hade någon utsikt att kunna stå sig mot en man med påk. Han hade fått en allvarsam läxa, och han glömde den aldrig i hela sitt följande liv. Påken var som en uppenbarelse för honom. Det var hans invigning under urtidslagens välde och han gick den till mötes på halva vägen. Livet fick en hårdare prägel, och på samma gång som han oförfärad insåg detta, väcktes också all den list och slughet som låg gömd i hans natur. Allt som tiden led kommo flera hundar, somliga i burar och andra ledda vid rep somliga fogliga och stilla, andra ursinniga och rasande som han hade varit, och alla, den ene efter den andre, såg han falla till föga för mannen i röda tröjan. Och för varje gång han fick bevittna ett nytt grymt uppträde inpräglades läxan allt djupare hos Buck: en man med påk var en laggivare, en härskare som skulle lydas men inte nödvändigt krusas. Ty därtill gjorde Buck sig aldrig skyldig, fastän han många gånger såg tuktade hundar lisma mot mannen och vifta på svansen och slicka hans hand. Men han såg också en hund, som varken ville krusa eller lyda, mista sitt liv under kampen om herraväldet.

Då och då kommo främmande karlar, som talade ivrigt och inställsamt och på alla slags sätt och vis till mannen med röda tröjan. Och då pengar räknades upp, togo de främmande någon eller några av hundarna med sig bort. Buck undrade vart de togo vägen, ty de kommo aldrig igen, men han hyste en stor fruktan för framtiden och var glad för varje gång han icke hörde till de utvalda.

Men hans tur kom också till slut. En dag kom där en liten skrumpen karl, som talade bruten engelska och använde en hop utländska underliga utrop, som Buck alls inte förstod.

»Sacre bleu!» utropade han, då han fick se Buck. »En fördömt präktig hund. Eh bien! Vad kostar den?»

»Trehundra och en liten dusör dessutom», svarade mannen i röda tröjan raskt. »Och eftersom det är styrelsen som betalar, så prutar ni väl inte på det, eller hur, Perrault?»

Perrault gjorde en grimas. Som priset på hundar hade blivit skyhögt uppdrivet i anledning av ovanligt stark efterfrågan, var priset icke för oskäligt för ett så vackert djur. Canadas styrelse skulle icke förlora på affären, ty dess depescher skulle icke färdas långsammare. Perrault förstod sig på hundar, och då han betraktade Buck, såg han att den hunden var en på tusen — »ja, en på tiotusen», tänkte han inom sig.

Buck såg att pengar lämnades och blev därför icke alls förvånad, då han och en godlynt Newfoundlandshund — Curly — leddes bort av den lille mannen med det skrumpna ansiktet. Detta var det sista han såg av mannen med röda tröjan, och när Curly och han från Narvalens däck sågo Seattle försvinna, var detta det sista han såg av den soliga Södern. Curly och han fördes under däck av Perrault och överlämnades åt en mörkhyad jätte som han kallade François. Perrault var fransk canadensare och mycket svartmuskig, men François var fransk canadensare och halvblod och dubbelt så mörk. Detta var ett nytt slags människor för Buck — han skulle få se många, många andra slag härefter — och han visade dem ingen tillgivenhet, men han lärde sig att hysa en uppriktig aktning för dem. Han insåg snart, att både Perrault och François voro hederliga, lugna och fullkomligt rättvisa män och förstodo sig alltför bra på hundar för att låta lura sig av dem.

På mellandäck ombord på Narvalen fanns det två hundar till utom Buck och Curly. Den ene av dem var en stor, snövit hund från Spetsbergen, som hade förts därifrån av kaptenen på en valfångare och sedan följt en geologisk expedition till Barrens. Spitz var vänlig och falskt inställsam, han kunde flina en midt i ansiktet under det att han funderade på ett gement streck, som till exempel då han stal en del av Bucks mat vid den första utfodringen. Då Buck rusade på den andre för att straffa honom, ven plötsligt François’ piska genom luften och träffade i första rummet den skyldige. Buck behövde icke göra annat än ta tillbaka sitt ben. Detta var rättvist handlat av François, tyckte Buck, och karlen började stiga i hans aktning.

Den andra hunden gjorde intet försök till närmande, ej heller brydde de övriga sig om honom, men han gjorde icke heller något försök att stjäla från de nykomna. Han var en vresig och surmulen krabat, och han visade Curly mycket tydligt att han ville vara i fred, och att det skulle bli väsen av, om han icke fick vara det. Denne hund hette »Dave», och han bara åt och sov och gäspade emellanåt och hyste icke det ringaste intresse för någonting, icke ens då Narvalen passerade »Drottning Charlottas sund» och rullade och krängde och levde som om fartyget vore besatt. Buck och Curly voro halvvilda av rädsla, men Dave lyfte endast förargad på huvudet och gav dem en likgiltig blick, gäspade och somnade på nytt.

Dag och natt arbetade fartygets puls lika outtröttligt, och fastän den ena dagen var tämligen lik den andra, märkte Buck att luften småningom blev kallare. Slutligen tystnade propellerns dunk en morgon, och det uppstod ett ovanligt rörligt liv ombord på Narvalen. Buck hörde det liksom de andra hundarna, och han begrep att en förändring förestod. François löste hundarna och förde dem upp på däck. Vid första steg på det kalla golvet däruppe sjönko Bucks fötter ned i någonting vitt och svampaktigt som liknade grus. Han drog sig häftigt tillbaka med ett fnysande. Mera av det vita stoftet föll genom luften. Han riste på sig, men det föll mer och mer. Så vädrade han nyfiket på det och slickade upp litet med tungan. Det brände som eld, men i nästa ögonblick var det försvunnet. Buck var förbluffad. Han försökte om igen med samma resultat. Åskådarna skrattade med full hals, och Buck skämdes utan att veta varför, ty det var första gången han såg snö.

Buck läste icke tidningar = Buck did not read the newspapers
Dag och natt arbetade fartygets puls lika outtröttligt = Day and night the ship throbbed to the tireless pulse of the propeller