Spillror (Lördagsqvällen)
| ← Ett litet ord. V. L. |
|
Sången. Wilh. Reslow. → |
Spillror.
Jag såg honom första gången som förhoppningsfull, ung student på nyårsbalen hos grosshandlar Steijers. Trots sin låga börd var han en i allo städad och behaglig personlighet och hans tilltalande yttre gjorde honom till en fruntimrens förtjusning.
Vi sammanträffade sedermera rätt ofta i hufvudstaden, i synnerhet vid de juridiska föreläsningarna, hvilka han flitigt bevistade. Det var ett sant nöje att uppspåra detta aktningsvärda exempel på en allvarlig, framåtsträfvande ung man, ja jag måste erkänna, att hans umgänge medförde någonting förädlande åt enhvar, som kom i åtnjutande deraf.
Tio år efter aflagd kameralexamen råkade jag i diverse angelägenheter göra en tripp till Helsingfors. Huru förändradt allt mot förr! Staden hade i sanning på ett förvånansvärdt sätt växt till sig under dessa år. Nya vyer, nya anleten mötte mig öfverallt.
Smått trött efter mina strapatser hade jag slagit mig ned i ro vid ett af småborden i Kapellesplanadens folkuppfylda restaurant, i afsigt att der njuta af hornmusiken, springbrunnens sorl och den angenäma aftonsvalkan i en eljes sommartiden qvaf och tröttande stadsluft.
Jag hade just hunnit till hälften med mitt tutingsglas, der jag i all sköns lugn satt och filosoferade för mig sjelf, då någon klappade mig på axeln och i ett nu väckte mig upp ur mitt drömmeri.
— Du här, Svante?
— Ja visst f—n är det jag, höll jag i brådskan på att hväsa fram ur mitt ungkarlsbröst, men sansade mig dock och tog mig till att skurskåda den i en hast uppdykade bekantskapen.
En sorglig anblick mötte mig.
— Du känner kanske ej igen — — —?
Jag måste samla mina tankar.
— Kalle Långqvist — — — ja det är nu också så länge sedan vi sist råkades.
Var det då verkligen den förr så städade, förhoppningsfulle ynglingen jag nu hade för mig, utmärglad och förfallen i högsta grad! I sanning var det ej så?
Jag verkligen blygdes att samtala med honom, jag märkte ju huru alla kringsittande med alltför vältaliga blickar fixerade mig och min olyckskamrat. Halft hviskande yttrade jag till min gamle vän:
— Jag vill språka med dig senare på qvällen. Vi kunna ju sammanträffa t. ex. i Kaisaniemi.
Han försvann mycket beredvilligt.
På mig gjorde denna oväntade situation ett allt annat än behagligt intryck, och redan kort derpå begaf jag mig i väg till den öfverenskomna mötesplatsen, nyfiken att få utröna något om orsaken till min väns nu så miserabla ställning.
Skymningen hade redan blifvit intensivare, Augusti-fullmånen strödde sitt silfverklara skimmer mellan de mörka, dystra trädens grenar, speglande sitt anlete i dammens spegellugna yta. Allt var så tyst. Naturen njöt af sin korta hvila. Jag följde den gång, hvilken från ändan af Mikaelsgatan leder ned till parken. Nu hade jag hunnit till den utstakade platsen. Han var redan der. Vi slogo oss ned på en bänk der ute. Han började berätta sin skiftesrika lefnadssaga under det senast förflutna decenniet.
Han hade mycket riktigt tagit kameralen, också han, ehuru 1 ½ år efter det jag lemnat universitetet, han var nemligen yngre student än jag. Sedan hade han länge gått och väntat på anställning — men lyckan ville märkvärdigt nog ej stå honom bi. Obemedlad som han var, fick han lof att upptaga lån på lån för att slå sig fram. Han hade nog först försökt att föra ett så indraget lefnadssätt som möjligt, men fann snart att han ej på detta sätt kunde härda ut i längden. Skulderna växte derpå, trots smärre biinkomster, de forna vännerna började så småningom vända honom ryggen, då han sökte anlita deras hjelpsamhet — och en vacker dag såg han sig tvungen att lägga in om cession. Den närmast följande tiden härefter skildrade han i största korthet. Jag såg huru påkostande det var för honom och ville ej lägga vidare sten på bördan och utfråga honom närmare derom. Så mycket erfor jag dock, att han inom fängelsets murar försonat tillvitelsen för oredlig konkurs. Härifrån fri, ansåg han sig för en skamfläck för samhället, en vanbörding, på hvilken alla sågo ned med hånfullt förakt. I detta mindre afundsvärda läge valde han då den väg, som så ofta plägar anlitas i motgångarnes ögonblick: lastens till slutlig undergång ledande stig.
I detta nu stod han vid randen af detta mål. Af den en gång karaktersfaste, exemplariska ynglingen återstod nu blott en snart ramlande ruin. Han insåg det nog också sjelf, men saknade tillika mod och krafter att förbättra det sorgliga läget. De sista tiderna hade han visst då och då förtjenat sig något litet genom att uppsnappa notiser till stadens tidningar, men nu ville också denna förvärfskälla börja sina ut — hans notiser hade ej mer någon tillförlitlighet. Han bad mig lemna sig en liten hjelp. Han hade på det sista dygnet ej fått sig en bit mat. Jag lemnade honom en tia, ehuru jag nog förutsåg hvartill den skulle användas. Sedan åtskildes vi hvardera i den fasta tron att detta antagligen var vårt sista sammanträffande.
Någon tid härefter råkade jag åter vara på besök
i hufvudstaden. Jag hade då redan så godt som glömt
bort den sorgliga bild jag under mitt förra besök på
orten blifvit vittne till. Men en tillfällighet skulle
återväcka till lif den gripande synen. Jag återsåg vännen
Långqvist.
Han var då som ifrigast sysselsatt med sitt notismakeri. Han hade nu en gång för alla fått i sitt hufvud, att han hade en stor framtid åt det hållet och de ofta upprepade motgångarne sporrade underbart nog hans ifver i ännu högre grad.
Han berättade med glädjestrålande uppsyn för mig huru han nere i norra hamnen fått fatt i en verklig godbit, hvarpå han minst skulle förtjena sig en tvåa. Han hade notisen redan färdig uppsatt; den lydde så här:
— Drunknad. Å Högholmen upptogs i går liket af en okänd mansperson. Närmare detaljer saknas. Möjligen föreligger här dock någon olyckshändelse. Liket kommer att undergå medikolegal besigtning.
— Och du är säker på att händelsen är faktisk?
— Visst tusan. Meddelarene hade varit åsyna vittnen på stället.
Han skyndade i väg med sin skatt.
Beklagansvärda man! Nu hade han helt visst åter låtit draga sig vid näsan af någon illistig spjufver.
Efter middagen råkade jag sitta vid det öppna fönstret till mitt rum, som vätte åt norra hamnen. Der nere vid stranden lågo tvenne sjåare och masade sig i solgasset.
— Hvad tror du, Janne, om Långqvisten, månne han skall få sig en sup för smörjan i dag?
— Åh så tusan heller. Då kunde ju hvem som helst skarfva ihop dagen i ända, så det blefve mynt af utaf bara f—n.
— Men historien låter i alla fall trovärdig och han lofvar helt visst när som helst svära på att den håller streck.
— Det der har han gjort många gånger förut redan, men blifvit körd på dörren.
— Men om han ändock nu skulle lyckas–––?
— Då får han naturligtvis lof att bjuda oss med på kalaset, och så sätta vi ihop ett halft dussin godbitar till. Ett välbehagligt smålöje förmärktes i bådas anleten.
Mina farhågor blefvo också snart nog besannade. Den förr så karaktersfaste mannen hade nu blifvit en skottafla för hångrepp också från samhällets afskums sida. Det smärtade mig djupt. Hade jag haft rättvisans tyglar i min hand, helt visst skulle dessa uslingar ej länge legat i säkerhet der nere.
Med nyfikenhet genomögnade jag samtliga hufvudstadens tidningar påföljande morgon. Jag anträffade mycket riktigt notisen i en af dem. Hvilken skandal! Den sista hoppfulla gnistan hade nu slocknat bort för min beklagansvärde vän. Denna nya osanning skulle helt säkert gifva hans skriblerier dödsstöten.
Jag begaf mig till berörda tidningsbyrå, med hvars hufvudredaktör jag var bekant sedan gammalt.
Gubben F. satt i skjortärmarne, som ifrigast sysselsatt med en ledare, då jag gjorde min entré.
— Får man lof att stiga på?
Intet svar.
Jag upprepade min förfrågan med tordönsstämma.
Vännen F. spratt till som om bläckhornets innehåll utgjutit sig öfver den beramade godbiten för morgondagens nummer och glodde derpå något främmande på mig.
— Svante! Du här! Hjertligt välkommen.
Vi språkade om ditt och datt från flydda tider. Omsider föll talet också på Långqvist.
— Det har varit ganska skralt bestäldt med honom de sista tiderna, yttrade F., men nu har han omsider funnit ro, också han.
— Någon barmhertig menniska skulle således hafva åtagit sig hans vård? — Döden har gjort ett slut på alla vedervärdigheter. Han drunknade i natt vid Högholmen.
— Notisen gälde således honom?
— Ja.
— Men lemnade han ej sjelf in den i går?
— Mycket riktigt och den hamnade då i papperskorgen. Den var naturligtvis en anka som hundradetal andra, hvilka gått ur hans hand.
— Uppdiktad af illvilliga bofvar och inpluggad i hans omtöcknade hjerna. Men nu blef den på ett underbart sätt hans egen dödsnotifikation. Huru skulle han kunnat ana det!
— Han slutade i alla fall sitt skribleri med heder.
— Ja — i sanning!