Stolthet och fördom/17
SJUTTONDE KAPITLET.
Elisabet berättade dagen därpå för Jane, vad som försiggått mellan mr Wickham och henne. Jane lyssnade med förvåning och deltagande, hon visste icke, hur hon skulle kunna tro, att mr Darcy var så ovärdig mr Bingleys högaktning, och dock låg det icke i hennes natur att sätta i fråga sannfärdigheten hos en ung man med ett så älskvärt utseende som Wickham. Möjligheten av att denne verkligen varit ett offer för så mycken nedrighet var nog för att väcka alla hennes medlidsamma känslor till liv; ingenting annat återstod därför för henne än att tro dem båda om gott, att försvara bådas uppförande och att skriva på räkningen av olyckliga omständigheter eller misstag vad som icke på annat sätt kunde förklaras.
— Jag förmodar, sade hon, att de båda blivit bedragna på ett eller annat sätt, varom vi inte kunna göra oss någon föreställning. De ha kanske framställts i oriktig dager för varandra av personer, som haft intresse därav. Det är, kort sagt, omöjligt för oss att gissa oss till de orsaker eller omständigheter, som åstadkommit missämjan dem emellan utan någon verklig skuld å någondera sidan.
— Mycket sant, men, kära Jane, vad har du att säga till förmån för de egennyttiga personer, som förmodligen haft sin hand med i spelet? Fritag också dem från skuld, eller vi måste hysa en dålig tanke om någon.
— Skratta du så mycket du vill, men du kan inte därigenom få mig att ändra mening. Käraste Lizzy, tänk bara, i vilket ytterst ofördelaktigt ljus det ställer mr Darcy att på detta sätt behandla sin fars gunstling, en person, som denne lovat sörja för. Det är omöjligt. Ingen man med vanliga mänskliga känslor, ingen man med självaktning kan vara i stånd därtill. Kunna hans närmaste vänner så bedraga sig på honom? Nej!
— Jag kan mycket lättare tro, att mr Bingley blivit förd bakom ljuset, än att mr Wickham skulle hitta på en sådan historia om sig själv, som han berättade för mig i går kväll: namn, fakta, allt omtalade han på det mest trovärdiga sätt. Dessutom vittnade hans blick om att han talade sanning.
— Det är verkligen svårt, högst ledsamt. Man vet inte, vad man skall tro.
— Förlåt mig, man vet precis, vad man skall tro.
Men Jane kunde med visshet tänka endast på en sak — att mr Bingley, om han hade blivit förd bakom ljuset, skulle komma att lida mycket, när saken blev allmänt känd.
De två damerna kallades fram ur den berså, där detta samtal ägt rum, genom ankomsten av några av just de personer, om vilka de talat. Mr Bingley och hans systrar kommo för att personligen framföra inbjudningen till den länge motsedda balen på Netherfield, som var bestämd att givas följande tisdag. De två damerna voro förtjusta att återse sin kära vän, sade, att det var en evighet sedan de träffats, och frågade, hur hon mått, sedan de skildes. Den övriga familjen ägnade de föga uppmärksamhet; de undveko mrs Bennet så mycket som möjligt, sade icke mycket till Elisabet och ingenting alls till de andra. De begåvo sig snart av igen, lämnade sina platser med en snabbhet, som förvånade deras bror, och skyndade i väg, som om de voro ivriga att komma ifrån mrs Bennets artigheter.
Balen på Netherfield motsågs med förtjusning av alla familjens kvinnliga medlemmar. Mrs Bennet ansåg, att den gavs som en hyllningsgärd åt hennes äldsta dotter och var särskilt smickrad av att ha mottagit inbjudningen av mr Bingley själv och ej genom ett konventionellt kort. Jane hoppades på en angenäm afton i sällskap med sina två vänner och ett föremål för deras broders uppmärksamhet, och Elisabet tänkte med glädje på att få dansa rätt mycket med mr Wickham och att få se en bekräftelse på allting i mr Darcys blick och beteende. Det nöje, som Catherine och Lydia motsågo, berodde mindre på någon särskilt tilldragelse eller någon särskild person, ty ehuru de båda, liksom Elisabet, ämnade dansa halva aftonen med mr Wickham, var han alldeles icke den enda kavaljer, som kunde tillfredsställa dem, och en bal var i alla händelser en bal. Och till och med Mary kunde försäkra de sina, att hon icke kände någon obenägenhet därför.
— Då jag kan ha mina förmiddagar för mig själv, sade hon, så är det nog, och jag tycker inte, att det är någon uppoffring att då och då deltaga i kvällsbjudningar. Sällskapslivet har krav på oss alla, och jag erkänner, att jag tillhör deras antal, som anse stunder av vederkvickelse och förströelse önskvärda för en och var.
Elisabet var vid så strålande lynne vid tanken på vad som komma skulle, att, ehuru hon icke ofta onödigtvis tilltalade mr Collins, hon icke kunde låta bli att fråga honom, om han ämnade antaga mr Bingleys inbjudning, och, ifall han det gjorde, om han fann det passande att deltaga i kvällens nöje, och hon blev ganska förvånad att höra, att han icke hyste några som helst betänkligheter i detta hänseende och långt ifrån fruktade någon skrapa vare sig av ärkebiskopen eller lady Catherine de Bourgh, om han vågade dansa.
— Jag tror för ingen del, det försäkrar jag er, sade han, att en sådan bal, given av en ansedd ung man för aktningsvärda människor, kan ha något dåligt syfte. Jag är så långt ifrån att ha något emot att dansa själv, att jag hoppas få bjuda upp alla mina vackra fränkor under aftonens lopp, och jag begagnar detta tillfälle att hos er, miss Elisabet, anhålla om de två första danserna särskilt — ett företräde, som jag hoppas miss Jane kommer att tillskriva den rätta orsaken och inte någon ohövlighet mot henne.
Elisabet kände sig fullständigt bedragen. Hon hade säkert hoppats att bli uppbjuden av mr Wickham just till dessa danser, och att nu få mr Collins till kavaljer i stället! Hennes munterhet hade aldrig varit mindre på sin plats. Saken kunde emellertid icke hjälpas. Mr Wickhams och hennes egen lycka fick njutas först litet längre fram, och hon antog mr Collins uppbjudning med så stor vänlighet, som det var henne möjligt. Hon blev icke mera belåten med hans uppvaktning vid tanken på att den innebar något annat än vanlig hövlighet. Nu först kom den tanken henne före, att hon var utvald bland sina systrar såsom värdig att bli husfru i Hunsfords prästgård och hjälpa till som fjärde »man» vid spelbordet på Rosings i brist på mera antagliga gäster. Denna tanke övergick snart till övertygelse, då hon iakttog hans tilltagande uppmärksamhet mot henne och hörde hans upprepade försök att komplimentera henne för hennes förstånd och livliga lynne, och ehuru hon själv var mera förvånad än förtjust över denna verkan av hennes behag, dröjde det icke länge, förrän hennes mor lät henne förstå, att sannolikheten av deras giftermål var ytterst angenäm för henne. Elisabet ville dock icke höra på det örat, då hon väl förstod, att en allvarlig dispyt måste bli följden av hennes svar. Det kunde ju hända, att mr Collins aldrig framförde sitt frieri, och förrän han gjorde det, var det ju onödigt att gräla om honom.
Om det icke hade varit en bal på Netherfield att bereda sig på och tala om, skulle de yngre misserna Bennet vid denna tid ha befunnit sig i ett beklagligt tillstånd, ty från den dag, då inbjudningen framfördes, till baldagen regnade det oavbrutet, så att de voro förhindrade att promenera till Meryton en enda gång. Ingen moster, inga officerare, inga nyheter funnos att tillgå — till och med balskorosetterna anskaffades genom ombud. Även för Elisabet måtte detta väder ha varit tålamodsprövande, då det fullständigt avbröt utvecklingen av hennes bekantskap med mr Wickham, och ingenting mindre än en bal på tisdagen kunde ha gjort en sådan fredag, lördag, söndag och måndag möjliga att uthärda för Kitty och Lydia.