Stolthet och fördom/18

←  Kapitel 17

Stolthet och fördom av Jane Austen Översättare: Carl Axel Ringenson Kapitel 18

Kapitel 19  →

ADERTONDE KAPITLET.

Till dess Elisabet inträdde i salongen på Netherfield och förgäves såg sig om efter mr Wickham ibland den skara av rödrockar, som var församlad där, hade hon icke ett ögonblick tvivlat på att han skulle komma med. Hennes vissa hopp att träffa honom hade icke rubbats av någon av de hågkomster, som måhända icke utan skäl hade kunnat oroa henne. Hon hade klätt sig med mer än vanlig omsorg och vid det bästa lynne berett sig på erövringen av en del av hans hjärta, som hon ännu icke intagit, viss om att denna icke var större, än att den kunde vinnas under aftonens lopp. Men ögonblickligen väcktes hos henne den förfärliga misstanken, att han avsiktligen mr Darcy till behag blivit utesluten vid mr Bingleys inbjudning till officerarna, och ehuru detta icke precis var fallet, förklarade hans vän mr Denny, ivrigt tillspord om saken av Lydia, att han med säkerhet icke skulle infinna sig; han omtalade för dem, att Wickham hade måst resa till London i affärer dagen förut och ännu icke hade kommit tillbaka, och tillade med ett betydelsefullt leende: — Jag tror inte, att hans affärer skulle ha kallat honom bort just nu, om han inte velat undvika att träffa en viss herre här.

Denna del av hans meddelande, som icke hördes av Lydia, uppfattades av Elisabet, och som det gav henne visshet om att Darcy icke bar mindre ansvar för Wickhams frånvaro, än om hennes första misstanke hade varit grundad, blevo alla hennes känslor av motvilja mot den förre så skärpta genom hennes missräkning, att hon knappast på ett någorlunda hövligt sätt kunde besvara de artiga frågor, vilka han strax därpå kom fram och riktade till henne. Uppmärksamhet, undseende, tålamod gentemot Darcy var förolämpning mot Wickham. Hon var besluten att ej inlåta sig i något slags samtal och vände sig bort med en misslynthet, som hon icke helt och hållet kunde övervinna ens då hon talade med mr Bingley, vars blinda partiskhet retade henne.

Men misslynthet var något främmande för Elisabet, och ehuru alla hennes förhoppningar för aftonen svikits, lät hon sig icke länge behärskas därav, och sedan hon omtalat alla sina bekymmer för Charlotte Lucas, som hon icke hade träffat på en vecka, kunde hon snart självmant övergå till sin släktings egendomligheter och utpeka honom såsom ett lämpligt föremål för hennes speciella uppmärksamhet. De två första danserna gjorde henne dock på nytt beklämd till sinnes. Det var riktigt förödmjukande danser. Mr Collins, som var tafatt och högtidlig och ofta tog oriktiga steg utan att märka det, gjorde henne så generad och olycklig, som en obehaglig kavaljer kan göra det, under ett par danser. Det var en verklig lisa för henne, då hon blev honom kvitt.

Hon dansade nästa dans med en officer och hade den glädjen att få tala om Wickham och höra, att han var allmänt omtyckt. När dessa danser voro slut, återvände hon till Charlotte Lucas och var inbegripen i samtal med henne, då hon plötsligen tilltalades av mr Darcy, som så överrumplade henne med anhållan om en dans, att hon, utan att veta vad hon gjorde, beviljade honom den. Han avlägsnade sig strax därpå och hon fick tid att gräma sig över sin brist på själsnärvaro. Charlotte försökte trösta henne.

— Du kommer säkert att finna, att han är mycket angenäm.

— Gud bevare mig därför! Det skulle vara den största olyckan av alla! — Att finna en man angenäm, som man är fast besluten att hata! — Önska mig inte något så ohyggligt!

När dansen åter började och Darcy närmade sig för att hämta sin dam, kunde Charlotte icke underlåta att viska några varnande ord till henne: — Var nu inte en gås och låt ditt tycke för Wickham förmå dig att visa dig obehaglig gentemot en man, som är tio gånger mera betydande än han. Elisabet svarade ingenting och intog sin plats i kadriljen, häpen över att hon ansågs värdig att vara moatjé åt mr Darcy och läsande i sina grannars blickar en lika stor häpenhet däröver. En stund förgick, utan att de båda sade ett ord till varandra, och hon började tro, att deras tystnad skulle räcka genom de två turerna, och var först besluten att icke bryta den, men då hon plötsligen kom att tänka på att det skulle bli ett större straff för hennes kavaljer att tvinga honom att tala, yttrade hon några intetsägande anmärkningar om dansen. Han svarade och blev åter tyst. Efter en paus av några minuter tilltalade hon honom för andra gången med dessa ord: — Nu är det er tur att säga någonting, mr Darcy. Jag talade om dansen och ni måste yttra något om rummets storlek eller antalet av de dansande paren.

Han log och försäkrade henne, att vad helst hon önskade att han skulle säga, det skulle bli sagt.

— Det var bra. Det svaret är tillräckligt för ögonblicket. Kanske jag så småningom kommer att säga, att privata baler äro mycket trevligare än offentliga. Men nu kunna vi vara tysta.

— Brukar ni i regeln tala, då ni dansar?

— Ibland. Man måste tala en smula, förstår ni. Det skulle ta sig underligt ut att vara alldeles tyst en halvtimmes tid och dock bör konversationen till någras fördel vara så anordnad, att de få slippa undan med att säga så litet som möjligt.

— Tar ni vid det här tillfället hänsyn till era egna känslor eller tror ni, att ni tillmötesgår mina önskningar?

— Båda delarna, svarade Elisabet näbbigt, ty jag har alltid iakttagit en stor likhet i våra skaplynnen. Vi äro båda osällskapliga och tystlåtna av oss, vi ha motvilja mot att tala, så framt vi inte hoppas kunna säga något som väcker häpnad hos alla de närvarande och som kommer att gå i arv till eftervärlden med hela glansen av ett ordspråk.

— Det där är inte någon träffande skildring av er egen karaktär, det är jag viss om, sade han. Hur nära det kommer min, tilltror jag mig inte att kunna säga. Ni tycker utan tvivel, att det är ett troget porträtt.

— Jag får inte utsäga något omdöme om vad jag själv presterat.

Han svarade ingenting, och de voro åter tysta, tills dansen var slut, då han frågade henne, om hon och hennes systrar inte brukade ofta promenera till Meryton. Hon svarade jakande, och ur stånd att motstå frestelsen, tillade hon: — När ni mötte oss där härom dagen, hade vi just gjort en ny bekantskap.

Verkan därav var ögonblicklig. Han tog på sig en mera högdragen min än vanligt, men han sade icke ett ord, och ehuru Elisabet förebrådde sig själv sin svaghet, kunde hon icke fortsätta. Slutligen tog Darcy till orda och sade i en tvungen ton: — Mr Wickham är begåvad med ett så lyckligt sätt, att det kan göra honom säker om att förvärva vänner — huruvida hans förmåga att behålla dem är lika stor, det är mindre visst.

— Han har varit nog olycklig att förlora er vänskap, svarade Elisabet med eftertryck och det på ett sätt, som troligtvis kommer att förorsaka honom lidande under hela hans liv.

Darcy svarade icke och tycktes önska byta om ämne. I detta ögonblick närmade sig sir William Lucas dem i avsikt att bana sig en väg genom de dansande till den andra sidan av rummet, men då han fick se mr Darcy, stannade han och gjorde en utomordentligt artig bugning som en hyllningsgärd åt hans dans och hans dam.

— Ni bereder mig verkligen ett mycket stort nöje, sade han. Ett sådant sätt att föra sig i dansen ser man inte ofta. Det är tydligt, att ni tillhör de högsta kretsarna. Tillåt mig dock att säga, att er fagra dam inte är er ovärdig, och att jag hoppas ofta få detta nöje upprepat, i synnerhet när en viss önskvärd tilldragelse, kära miss Eliza (han såg härvid på hennes syster och Bingley), inträffar. Vilka massor av lyckönskningar då komma att strömma in! Jag vädjar till mr Darcy — men låt mig inte avbryta er. Ni är nog inte särdeles belåten med att jag hindrar er att njuta av denna unga dams förtrollande konversation, och jag märker, att hennes klara ögon också blicka förebrående på mig.

Darcy hörde knappast senare delen av dessa ord, men sir Williams anspelning på hans vän tycktes göra starkt intryck på honom och hans ögon riktades med ett mycket allvarligt uttryck på Bingley och Jane, som dansade med varandra. Han återvann emellertid snart fattningen och vände sig till sin dam och sade: — Genom att avbryta vårt samtal har sir William kommit mig att glömma, vad vi höllo på och språkade om.

— Jag tror inte, att vi talade alls. Sir William kunde inte ha avbrutit två personer i denna sal, som hade mindre att säga varandra. Vi hade redan utan framgång försökt två eller tre samtalsämnen och jag kan inte tänka mig, vad vi nu skola tala om.

— Hur tycker ni om böcker? sade han leende.

— Böcker — nej! Jag är säker om att vi aldrig ha läst samma böcker eller gjort det med samma känslor.

— Det gör mig ont att höra, att ni tror det, men om detta är fallet, kan det åtminstone inte bli någon brist på samtalsämnen. Vi kunna ju jämföra våra olika åsikter.

— Nej — jag kan inte tala om böcker i en balsal; mitt huvud är alltid fullt av något annat.

— Det närvarande upptager alltid era tankar vid sådana tillfällen, eller hur? sade han med en tvivlande blick.

— Ja, alltid, svarade hon utan att veta vad hon sade ty hennes tankar hade irrat långt bort från ämnet, vilket strax därpå visade sig, då hon plötsligen utropade: Jag kommer ihåg, att jag en gång hört er säga, mr Darcy, att ni nästan aldrig förlåter, att det agg, som en gång fått insteg hos er, är oblidkeligt. Jag förmodar, att ni är mycket försiktig med avseende på att låta det få insteg hos er.

— Det är jag, svarade han med fast röst.

— Och att ni aldrig låter er förblindas av fördom?

— Jag hoppas det.

— Det är synnerligen viktigt för sådana personer, som aldrig ändra mening, att vara säkra om att deras omdöme är riktigt från första början.

— Får jag spörja, vart dessa frågor syfta?

— De åsyfta endast att belysa er karaktär, sade hon och försökte att se litet mindre allvarlig ut. Jag försöker att få den klar för mig.

— Och hur lyckas ni däri?

Hon skakade på huvudet. — Det vill inte alls lyckas för mig. Jag hör så olika omdömen om er, som förorsaka mig stort bryderi.

— Jag kan mycket väl förstå, svarade han allvarsamt att meningarna om mig äro mycket delade, och jag skulle önska, miss Bennet, att ni inte just nu gjorde en teckning av min karaktär, då det är att befara, att ert verk inte skulle göra någon av oss heder.

— Men om jag inte tecknar er bild nu, kanske jag aldrig mer får tillfälle därtill.

— Jag skulle för ingen del vilja beröva er ett nöje, svarade han kallt. Hon sade ingenting mera, och de dansade den andra turen och skildes åt under tystnad; båda voro missnöjda, men icke i lika hög grad, ty i Darcys bröst bodde en ganska varm känsla för henne, som snart gjorde, att han förlät henne, och riktade hela hans vrede mot en annan.

Kort efter sedan de skilts åt, kom miss Bingley fram till henne och tilltalade henne på följande sätt i en på samma gång hövlig och föraktfull ton: — Så, miss Eliza, jag hör, att ni är alldeles betagen i George Wickham! Er syster har talat med mig om honom och gjort mig tusende frågor; jag finner, att den unge mannen bland övriga meddelanden glömde att tala om för er, att han är son till gamle Wickham, avlidne mr Darcys förvaltare. Låt mig emellertid som en vän råda er att inte sätta blind tro till alla hans påståenden, ty vad det beträffar att mr Darcy behandlat honom illa, är det falskt; han har tvärtom alltid varit utomordentligt god emot honom, ehuru George Wickham har behandlat mr Darcy på det skamligaste sätt. Jag känner inte till detaljerna, men jag vet mycket väl, att man inte alls kan förebrå mr Darcy något, att han inte kan tåla att höra George Wickhams namn nämnas och att, ehuru min bror tyckte, att han inte hyggligtvis kunde undvika att inbegripa honom i sin inbjudning till officerarna, han med stor glädje hörde, att han höll sig undan. Hans uppträdande i denna trakt är överhuvudtaget något högst oförskämt, och det förvånar mig, hur han kunnat våga sig hit. Jag beklagar er, miss Eliza, för upptäckten av er älsklings dåliga karaktär, men i betraktande av hans härkomst kunde man verkligen inte vänta sig bättre av honom.

— Hans dåliga karaktär och hans härkomst tycks, efter hvad ni säger, vara samma sak, sade Elisabet harmset, ty jag har inte hört er anklaga honom för något värre, än att han är son till mr Darcys förvaltare och därom, det kan jag försäkra er, underrättade han mig själv.

— Förlåt mig, svarade miss Bingley med en spotsk min, ursäkta, att jag lagt mig i saken, det var i den bästa välmening.

— Oförskämda varelse! sade Elisabet till sig själv. Du misstager dig mycket, om du tror, att du inverkar på mig genom ett så lumpet angrepp som det där. Jag ser däri ingenting annat än din egen avsiktliga okunnighet och mr Darcys elakhet. Hon uppsökte därpå sin äldsta syster som hade åtagit sig att göra förfrågningar hos Bingley om samma ämne. Jane mötte henne med ett så milt och belåtet leende, ett så varmt uttryck av lycka i sitt anlete, att det tillräckligt tydligt gav till känna, hur nöjd hon var med aftonens tilldragelser. Elisabet läste genast hennes känslor i hennes blick, och i detta ögonblick skingrades hennes oro för Wickham, hennes förbittring mot hans fiender och allt annat inför hoppet om att den största lycka skulle falla på Janes lott.

— Jag skulle vilja veta, sade hon med ett icke mindre leende ansiktsuttryck än sin systers, vad du fått veta om mr Wickham. Men du har kanske varit upptagen på ett alltför angenämt sätt för att kunna tänka på en tredje person; i så fall kan du vara säker på min förlåtelse.

— Nej, svarade Jane, jag har inte glömt honom, men jag har inga glädjande nyheter att meddela dig. Mr Bingley känner inte till hela hans historia och är alldeles okunnig om de omständigheter, som i främsta rummet ha förnärmat mr Darcy, men han vill gå i borgen för sin väns goda uppförande, ärlighet och heder; han är fullt övertygad om att mr Wickham förtjänat mycket mindre hänsyn, än han varit föremål för från mr Darcys sida, och det gör mig ont att säga, att enligt hans så väl som hans systers utsago mr Wickham alldeles inte är en aktningsvärd ung man. Jag tror nästan, att han varit mycket oförsiktig och förtjänat att förlora mr Darcys högaktning.

— Känner inte mr Bingley själv mr Wickham?

— Nej, han har aldrig sett honom förrän härom dagen i Meryton.

— Det där är alltså vad mr Darcy meddelat honom. Jag har fått klart besked. Men vad säger han om pastoratet?

— Han minns inte riktigt de närmare omständigheterna, ehuru han mer än en gång hört mr Darcy tala därom, men han tror, att det lämnades honom endast villkorligt.

— Jag betvivlar inte alls mr Bingleys uppriktighet, sade Elisabet med värme, men du får ursäkta mig, att jag inte blir övertygad genom blotta försäkringar. Jag må säga, att mr Bingley med stor skicklighet försvarade sin vän, men eftersom han icke känner åtskilliga delar av historien och har fått veta återstoden av sin vän själv, så vågar jag ännu tänka om båda dessa herrar, som jag gjort förut.

Hon övergick därpå till ett annat ämne, som var angenämare för dem båda och med avseende på vilket ingen meningsskiljaktighet kunde förekomma. Elisabet lyssnade med förtjusning till de glada, ehuru blygsamma förhoppningar, som Jane hyste med avseende på Bingley, och sade allt, vad hon kunde för att stärka dem. Då mr Bingley själv närmade sig dem, drog sig Elisabet undan och uppsökte miss Lucas och hon hade knappast svarat på hennes fråga, om hon funnit sin sista kavaljer trevlig, förrän mr Collins kom fram till dem och omtalade helt triumferande, att han varit nog lycklig att göra en högst viktig upptäckt.

— Jag har, sade han, genom en egendomlig tillfällighet funnit, att här i rummet finns en nära släkting till min kvinnliga patronus. Jag råkade höra denne herre själv nämna för den unga dam, som är värdinna på stället, namnen på sin kusin, miss de Bourgh och hennes mor, lady Catherine. Vilka underbara saker kunna inträffa! Vem skulle ha kunnat tro, att jag skulle träffa en systerson till lady Catherine de Bourgh i det här sällskapet! Jag är ytterst tacksam för att upptäckten gjorts i tid, så att jag kan ägna honom min hyllning, vilket jag nu ämnar göra i förhoppning, att han ursäktar, att jag inte gjort det förr. Min fullständiga okunnighet om släktskapsförhållandet måste tjäna som ursäkt.

— Ämnar ni presentera er för mr Darcy?

— Ja visst. Jag skall bedja honom förlåta, att jag inte gjort det förr. Jag tror, att han är lady Catherines systerson. Jag kan försäkra honom, att hon var vid bästa hälsa i går för en vecka sedan.

Elisabet bemödade sig att avråda honom från att utföra denna plan och försäkrade honom, att mr Darcy skulle, om han tilltalade honom utan presentation, betrakta detta som en oförsynt påflugenhet snarare än som en hyllning, ägnad hans moster; att något närmande dem emellan icke på något sätt var nödvändigt och att om så var, det tillhörde mr Darcy, som stod över honom i rang, att inleda bekantskapen. Mr Collins lyssnade till henne med en min, som visade, att han ämnade göra, som det behagade honom och när hon slutade att tala, svarade han så: — Goda miss Elisabet, jag har den högsta tanke i världen om ert förträffliga omdöme i allt, som inte går över er horisont, men tillåt mig säga, att det måste vara en betydlig skillnad mellan de hövlighetsformer, som äro fastställda för lekmän, och dem, som gälla prästerskapet. Jag tar mig den friheten att anmärka, att jag anser det prästerliga ämbetet i rang jämnställt med den högsta värdighet i riket — förutsatt att en behörig ödmjukhet i uppträdandet på samma gång iakttages. Ni måste därför tillstädja mig att vid detta tillfälle följa mitt samvetes röst, som bjuder mig att göra, vad jag anser vara min plikt. Förlåt mig, att jag underlåter att följa ert råd, som i alla andra frågor skall bli mitt ständiga rättesnöre, ehuru jag i förevarande fall på grund av min uppfostran och mina studier anser mig mera lämpad att avgöra, vad som är rätt, än en ung flicka som ni? Och med en djup bugning lämnade han henne för att attackera mr Darcy, vars upptagande av hans artigheter hon med stort intresse iakttog och vars förvåning över att bli på detta sätt tilltalad var i ögonen fallande. Hennes släkting lät sitt tal föregås av en djup bugning, och ehuru hon icke kunde höra ett ord av vad han sade, kände hon det, som om hon hörde alltsammans, och såg i rörelsen av hans läppar orden »ursäkt», »Hunsford» och »lady Catherine de Bourgh». Det plågade henne att se honom göra sig löjlig inför en sådan man. Mr Darcy såg på honom med oförställd förvåning och när slutligen mr Collins gav honom tid att tala, svarade han med avmätt hövlighet. Mr Collins lät sig emellertid icke avskräckas från att tala igen och mr Darcys förakt syntes växa betydligt under fortgången av hans andra tal, och vid slutet därav gjorde han endast en lätt bugning för honom och gick åt ett annat håll. Mr Collins återvände då till Elisabet.

— Jag försäkrar er, sade han, att jag inte har något skäl att vara missnöjd med det mottagande, som kom mig till del. Mr Darcy tycktes upptaga min uppmärksamhet mycket väl. Han svarade mig med den största artighet och var till och med nog vänlig att säga, att han var så övertygad om lady Catherines goda omdöme, att han var viss om att hon aldrig kunde bevisa en ovärdig person en ynnest. Det var verkligen en vacker tanke. På det hela taget gjorde han ett mycket gott intryck på mig.

Som Elisabet icke längre hade något för egen del att intressera sig för, ägnade hon sin uppmärksamhet nästan odelat åt sin syster och mr Bingley, och den mängd av angenäma tankar, som hennes iakttagelse väckte hos henne, gjorde henne nästan lika glad som Jane. Hon såg henne i andanom som husfru på denna plats, njutande all den lycka, som ett äktenskap, ingånget av verklig kärlek, kan skänka, och hon kände sig under sådana omständigheter till och med i stånd till att söka hålla av Bingleys två systrar. Hon såg tydligen, att hennes mors tankar gingo i samma riktning och hon beslöt att icke närma sig henne för att icke få höra för mycket. När de satte sig ned till supén, fann hon det högst olyckligt, att de blevo placerade med endast en person mellan sig och hon hörde med stor ledsnad, att hennes mor talade fritt och öppet med denna enda person (lady Lucas) om ingenting annat än sin förhoppning, att Jane snart skulle bli gift med mr Bingley. Det var ett upplivande ämne, och mrs Bennet tycktes ej kunna bli trött, då hon uppräknade alla fördelarna av ett sådant parti. Att han var en så hygglig ung man och så rik att han bodde bara tre mil från dem, härtill lyckönskade hon sig i första rummet; vidare var det så hugnesamt att tänka, huru mycket de två systrarna höllo av Jane och att vara viss om att de önskade förbindelsen lika livligt som hon. Det gav dessutom mycket goda utsikter åt hennes yngre döttrar, då Janes fina giftermål skulle föra andra rika män i deras väg, och slutligen var det en sådan glädje att vid hennes ålder kunna anförtro sina ogifta döttrar åt deras syster, för att hon (modern) icke skulle bli nödsakad att deltaga i sällskapslivet mer än hon önskade. Det var nödvändigt att framhålla denna omständighet som ett glädjeämne, ty vid dylika tillfällen föreskrives det av konvenansen, men ingen kunde väl i mindre grad än mrs Bennet antagas finna nöje i att stanna hemma under något skede av sitt liv. Hon slutade med många goda önskningar, att lady Lucas snart skulle bli lika lycklig, ehuru hon tydligen i sin segerstolthet trodde, att inga möjligheter funnos härtill.

Förgäves försökte Elisabet hejda sin mors ordflöde eller övertala henne att skildra sin lycka i en mindre hörbar viskning, ty till sin obeskrivliga ledsnad kunde hon märka, att det mesta därav hördes av mr Darcy, som satt mitt emot dem. Hennes mamma bara bannade henne, därför att hon pratade dumheter.

— Vad för anledning har jag väl att vara rädd för mr Darcy? Vi äro sannerligen inte skyldiga honom någon så särskild artighet, att vi äro tvungna att inte säga något, som han kanske inte tycker om att höra.

— För Guds skull, mamma, tala lägre. Vad kan du väl ha för fördel av att förolämpa mr Darcy? Du kommer inte att ställa dig väl med hans vän, om du gör så.

Ingenting, som hon sade, hade emellertid någon verkan. Hennes mor talade alltjämt om sina utsikter i samma hörbara ton. Elisabet rodnade och rodnade igen av blygsel och harm. Hon kunde icke låta bli att upprepade gånger se på mr Darcy, ehuru varje blick övertygade henne om vad hon fruktade, ty ehuru han icke alltid såg på hennes mor, var hon övertygad om att hans uppmärksamhet ständigt var riktad på henne. Uttrycket i hans ansikte övergick småningom från förbittring och förakt till ett djupt och orubbligt allvar.

Till slut hade mrs Bennet emellertid ingenting mer att säga, och lady Lucas, som länge hade setat och gäspat vid åhörandet av härligheter, som hon icke såg någon möjlighet att få dela, fick i ro njuta av kall skinka och kyckling. Elisabet började nu att leva upp igen. Men hon fick icke länge känna sig lugn, ty efter supéns slut uttrycktes en önskan att få höra sång, och hon hade den förödmjukelsen att se Mary efter föga ivriga uppmaningar bereda sig att göra sällskapet det nöjet. Hon försökte med många menande blickar och tysta vinkar hindra detta bevis på tillmötesgående, men förgäves; Mary ville icke förstå dem; ett sådant tillfälle att uppträda var förtjusande för henne, och hon började sjunga. Elisabets ögon voro fästade på henne med ett mycket missnöjt uttryck, och hon följde hennes utförande av de många verserna i sången med en otålighet, som blev illa lönad vid slutet, ty Mary, som jämte sällskapets tacksägelser fick höra en ganska svag förhoppning uttryckas, att hon skulle låta övertala sig att traktera dem igen, började efter en halv minuts uppehåll en ny sång. Marys förmåga gjorde henne för ingen del lämplig för ett sådant uppträdande; hennes röst var svag och hennes sätt tillgjort. Elisabet våndades. Hon såg på Jane för att se, hur hon tog saken, men Jane samtalade helt lugnt med Bingley. Hon såg på hans två systrar och varseblev, att de gjorde hånfulla tecken åt varandra, hon såg på Darcy, som emellertid bibehöll ett orubbligt allvar. Hon såg på sin far för att anhålla om hans ingripande, för att icke Mary skulle fortsätta att sjunga hela kvällen. Han tog vinken ad notam, och då Mary hade slutat sin andra sång, sade han högt: — Nu är det alldeles nog, min flicka. Du har roat oss länge nog. Låt nu de andra unga damerna få tillfälle att låta höra sig.

Ehuru Mary låtsades, som om hon icke hörde detta, blev hon ganska generad, och Elisabet, som var ledsen för hennes skull och ledsen över sin fars ord, var rädd för att hennes ängslan icke haft någon god verkan. Andra medlemmar av sällskapet blevo nu ombedda att sjunga.

— Om jag, sade mr Collins, vore så lycklig, att jag kunde sjunga, skulle jag förvisso finna stort nöje i att roa sällskapet med en sång, ty jag anser musik vara en mycket oskyldig förströelse och fullständigt förenlig med en prästs kall. Jag vill dock inte påstå, att vi ha rätt att offra för mycket av vår tid på musik, ty vi ha sannerligen andra saker att syssla med. Kyrkoherden i en församling har mycket att göra. Först och främst måste han träffa sådana överenskommelser med avseende på sina löneförmåner, som äro fördelaktiga för honom själv och inte oangenäma för hans patronus. Han måste själv skriva sina predikningar, och det blir nog inte för mycket tid övrig för skötandet av hans pastorala åligganden och omsorgen om och förbättringen av hans bostad, som han inte kan underlåta att göra så trevlig som möjligt. Och jag tror inte, att det är av ringa betydelse, att han har ett vänligt och tillmötesgående sätt mot var man, i all synnerhet mot dem, som han har att tacka för sin befordran. Jag kan inte fritaga honom från denna plikt, lika litet som jag kan ha en god tanke om en man, som uraktlåter att visa sin högaktning mot någon, som är besläktad med familjen. Och med en bugning för mr Darcy slutade han sitt tal, som han hållit med så hög röst, att han hörts av halva sällskapet. Många stirrade, många logo, men ingen såg ut att vara mera road än mr Bennet själv, under det att hans hustru högligen berömde mr Collins, därför att han talat så förståndigt, och viskade halvhögt till lady Lucas, att han var en ovanligt intelligent och hygglig ung man.

Elisabet tyckte, att, om medlemmarna av hennes familj träffat en överenskommelse att kompromettera sig så mycket som möjligt under aftonens lopp, så hade det varit omöjligt för dem att spela sina roller med större livfullhet eller mera storartad framgång, och hon tyckte, att det var en lycka för Bingley och hennes syster, att några av prestationerna undgått hans uppmärksamhet, och att hans känslor icke voro av sådan art, att han synnerligen obehagligt berördes av de galenskaper, han måst bevittna. Att hans två systrar och mr Darcy fingo ett så utmärkt tillfälle att förlöjliga hennes närmaste var illa nog, och hon kunde icke avgöra, huruvida den senares tysta förakt eller damernas oförskämda skratt var mera olidligt.

Återstoden av aftonen skänkte henne föga nöje. Hon plågades av mr Collins, som ytterst ihärdigt fortsatte att hålla henne sällskap, och som, ehuru han icke kunde förmå henne att dansa med honom ännu en gång, gjorde det omöjligt för henne att dansa med andra. Det var förgäves hon bad honom att bjuda upp någon annan och erbjöd sig att presentera honom för vilken dam han önskade i sällskapet. Han försäkrade henne, att, vad dansen beträffade, var den honom fullständigt likgiltig, att hans huvudsyfte var att genom fin uppmärksamhet vinna hennes ynnest, och att han därför skulle låta sig angeläget vara att stanna i hennes närhet hela aftonen. Det var icke värt att resonera om en sådan plan. Den, som skänkte henne den största lättnaden, var hennes vän miss Lucas, som ofta slöt sig till dem och helt vänligt själv inlät sig i samtal med mr Collins.

Hon var åtminstone fri från obehaget av vidare uppmärksamhet från mr Darcys sida; ehuru han stod i hennes närhet och icke var upptagen av någon annan, kom han dock aldrig tillräckligt nära för att tilltala henne. Hon antog, att detta var en följd av hennes anspelningar på mr Wickham, och var mycket belåten därmed.

Longbournborna voro de sista av hela sällskapet, som begåvo sig av, och genom ett knep av mrs Bennet fingo de vänta på sin vagn en kvart, sedan alla de andra hade avrest, vilket gav dem tid att se, hur hjärtligt vissa medlemmar av familjen önskade, att de gåvo sig i väg. Mrs Hurst och hennes syster öppnade knappt munnen annat än för att klaga över trötthet och voro tydligen högst angelägna att bli av med dem. De avvisade varje försök av mrs Bennet att inleda en konversation och framkallade härigenom hos hela sällskapet en stämning av slapphet, som i mycket ringa mån skingrades av långa tal av mr Collins, som komplimenterade mr Bingley och hans systrar för deras eleganta tillställning och den gästfrihet och artighet, som hade utmärkt deras sätt att mottaga sina gäster. Darcy sade icke ett ord. Mr Bennet var lika tyst och njöt av uppträdet. Mr Bingley och Jane stodo tillsammans på litet avstånd från de övriga och talade endast med varandra. Elisabet iakttog en lika ihärdig tystnad som mrs Hurst eller miss Bingley, och till och med Lydia var allt för trött för att låta höra mera än det då och då upprepade utropet: — Gud, vad jag är trött! åtföljt av en våldsam gäspning.

När de slutligen reste sig för att taga avsked, uttryckte mrs Bennet i de artigaste ordalag och på det mest enträgna sätt sin förhoppning att snart få se hela familjen på Longbourn och vände sig särskilt till mr Bingley för att försäkra honom, hur lycklig det skulle göra henne att få se dem på en familjemiddag när som helst utan någon formlig inbjudning. Bingley gick med glädje och tacksamhet in härpå och lovade beredvilligt att följa denna inbjudning vid första möjliga tillfälle efter sin återkomst från London, dit han måste resa på ett kort besök dagen därpå.

Mrs Bennet var högst belåten och reste hem i den angenäma övertygelsen, att, om man tog med i räkningen de nödvändiga förberedelserna för bosättning, nya ekipager och bröllopstoaletter, hon tvivelsutan skulle få se sin dotter som husfru på Netherfield efter tre eller fyra månaders förlopp. Med lika stor säkerhet och med betydlig, ehuru icke lika stor förnöjelse motsåg hon att få en annan av sina döttrar gift med mr Collins. Elisabet var den av hennes barn, som hon höll minst av, och ehuru mannen och partiet voro goda nog för henne, trädde bådaderas värde i skuggan vid jämförelsen med Bingley och Netherfield.