Stolthet och fördom/19
NITTONDE KAPITLET.
Följande dag inträffade en ny tilldragelse på Longbourn. Mr Collins gjorde formligen sin kärleksförklaring. Då han beslutat att göra det utan att förlora någon tid, emedan hans permission endast räckte till och med följande lördag, och då inga misströstans känslor gjorde det pinsamt för honom ens i avgörandets ögonblick, satte han sin avsikt i verket på ett mycket metodiskt sätt med iakttagande av alla konvenansens regler, vilka hon trodde med nödvändighet höra till saken. Då han fann mrs Bennet, Elisabet och en av de yngre systrarna tillsammans kort efter frukosten, tilltalade han modern på följande sätt: — Kan jag hoppas på ert intresse för er vackra dotter Elisabet, då jag anhåller om äran av ett enskilt samtal med henne under loppet av denna morgon?
Innan Elisabet hann med något annat än att rodna i sin häpenhet, svarade mrs Bennet ögonblickligen: — Ja visst, jag är säker på att Lizzy kommer att bli mycket glad, jag är säker på att hon inte kan ha något emot det. Kom Kitty, jag vill, att du följer med mig dit upp. Hon samlade ihop sitt arbete och skyndade bort, då Elisabet utropade: — Snälla mamma, gå inte! Jag riktigt ber dig, gå inte! Mr Collins måste ursäkta mig. Han kan inte ha något att säga mig, som inte vem som helst kan höra. Jag går min väg själv.
— Se så, prata inga dumheter Lizzy. Jag vill, att du stannar där du är. Och då Elisabet, förbittrad och förvirrad som hon var, verkligen stod i begrepp att bege sig av, tillade hon: Lizzy, jag befaller dig att stanna och höra på, vad mr Collins säger.
Elisabet vill icke göra invändningar mot en sådan befallning, och då hon efter ett ögonblicks eftertanke fått klart för sig, att det förståndigaste vore att söka komma ifrån saken så fort och så obemärkt som möjligt, satte hon sig ned igen och sökte genom att ivrigt syssla med något dölja sina känslor, som voro delade mellan förtvivlan och skrattlystnad. Mrs Bennet och Kitty begåvo sig av, och så snart de hade gått, började mr Collins.
— Tro mig, kära miss Elisabet, sade han, er blygsamhet, långt ifrån att vara oförmånlig för er, snarare är ett plus till era övriga fullkomligheter. Ni skulle ha varit mindre älskvärd i mina ögon, om inte den där lilla ovilligheten hade varit, men tillåt mig försäkra er, att jag har er högt aktade moders tillåtelse att till er framföra min anhållan. Ni kan näppeligen tvivla på innebörden av min framställning, huru mycket än er naturliga finkänslighet må fresta er till förställning; min uppmärksamhet mot er har varit allt för otvetydig, för att ni har kunnat misstaga er. Nästan så snart jag gjort mitt inträde i detta hus, utsåg jag er till till min ledsagarinna genom livet. Men innan jag låter mig hänföras av mina känslor i denna sak, torde det kanske vara rådligt for mig att framlägga de skäl, jag har att ingå äktenskap och till på köpet att komma till Hertfordshire i avsikt att välja mig en brud, vilket jag förvisso har gjort.
Tanken på att mr Collins, med allt sitt högtidliga lugn, skulle låta sig hänföras av sina känslor frestade till den grad Elisabets skrattmuskler, att hon icke kunde begagna det korta uppehåll, han gjorde, till något försök att hejda honom, och han fortsatte:
— Mina skäl att ingå äktenskap äro för det första, att jag tycker, att det är riktigt, att varje präst i goda omständigheter (som jag är) föregår sina församlingsmedlemmar med gott exempel genom att gifta sig; för det andra, att jag är övertygad, att det i mycket hög grad kommer att bidraga till min lycka; för det tredje — vilket jag kanske borde ha nämnt förr — att jag särskilt blivit uppmanad och rådd därtill av den ädla fru, som jag har den äran att kalla min kvinnliga patronus. Två gånger har hon (och det utan att vara ombedd) värdigats låta mig höra sin mening i denna sak, och senast i lördags afton, innan jag lämnade Hunsford — under ett uppehåll i spelpartiet, då miss Jenkinson höll på att ställa miss de Bourghs pall till rätta — sade hon: — mr Collins, ni måste gifta er. En präst som ni måste gifta sig. Gör ett gott val, välj en fin dam för min skull, och för er egen skull laga, att det blir en verksam, duglig kvinna, som inte har fått någon storartad uppfostran, men som är i stånd att få en liten inkomst att räcka till ett bra stycke. Detta är mitt råd. Tag reda på en sådan kvinna, så snart ni kan, för henne till Hunsford, och jag skall besöka henne. Tillåt mig anmärka i förbigående, min vackra fränka, att jag inte räknar lady Catherine de Bourghs uppmärksamhet och vänlighet bland de minsta av de fördelar, jag kan erbjuda er. Ni kommer att finna hennes sätt att vara så utomordentligt fint, att det ej låter sig beskrivas, och jag tror, att hon kommer att finna behag i ert goda förstånd och er livlighet, i synnerhet om den senare modereras av den vördnadsfulla tystnad, som hennes rang ovillkorligen kommer att ålägga er. Så långt om min benägenhet i allmänhet att ingå äktenskap; återstår att omtala, varför mitt val föll på Longbourn i stället för min egen hemtrakt, där jag försäkrar er att det finns många älskvärda unga damer. Men saken är den, att då jag, som det är bestämt, kommer att ärva denna egendom efter er ärade faders död (må han dock leva ännu många år), kunde jag inte komma till någon klarhet i frågan på annat sätt än genom ett beslut att välja en hustru bland hans döttrar, för att förlusten för dem må bli så litet kännbar som möjligt, när den dystra händelsen inträffar, vilken, som jag redan har sagt, ännu må dröja i många år. Detta har varit mitt motiv, min vackra fränka, och jag smickrar mig med att det inte kommer mig att sjunka i er aktning. Och nu återstår för mig intet annat än att i de mest hänförda ordalag försäkra er om hur glödande jag älskar er. Frågan om förmögenhet är för mig fullständigt likgiltig, och jag kommer inte att hos er far framställa någon fordran i penningväg, eftersom jag har alldeles klart för mig, att en sådan inte skulle kunna uppfyllas, och att ett tusen pund löpande med fyra procents ränta, vilka komma att tillfalla er först efter er mors död, är allt vad ni någonsin kan få rätt till. I denna punkt skall jag därför konsekvent iakttaga tystnad, och ni kan vara viss om att ingen ogrannlaga förebråelse skall någonsin gå över mina läppar, när vi bli gifta.
Det var absolut nödvändigt att nu avbryta honom.
— Ni förhastar er, ropade hon. Ni glömmer, att jag inte har givit er något svar. Låt mig göra det på stående fot. Mottag mitt tack för den hyllning, ni ägnar mig. Jag är mycket erkännsam för den heder, ni visar mig genom ert anbud, men det är omöjligt för mig att göra något annat än avböja det.
— Jag vet mycket väl, svarade mr Collins med en avmätt rörelse med handen, att det är vanligt, att unga damer säga nej till en man, vars anbud de i hemlighet tänka antaga, då han först framför sitt frieri, och att deras avslag ibland upprepas en andra eller till och med en tredje gång. Jag låter mig därför för ingen del avskräckas av vad ni nu har sagt, och jag hoppas inom kort få föra er till altaret.
— På min ära, ropade Elisabet, ert hopp är ganska egendomligt efter det svar, jag givit er. Jag försäkrar er, att jag inte är en av dessa flickor (om sådana verkligen finnas), som våga sätta sin lycka på spel vid ett möjligen upprepat frieri. Jag är alldeles bestämd i mitt avslag. Ni skulle inte kunna göra mig lycklig, och jag är övertygad om att jag är den sista kvinna i världen, som kunde göra er lycklig. Ja, om er vän lady Catherine skulle lära känna mig, är jag säker om att hon skulle finna mig i alla avseenden olämplig för denna ställning i livet.
— Om det vore säkert att lady Catherine skulle få denna uppfattning, sade mr Collins mycket allvarligt — men jag kan inte tänka mig, att hon på något sätt skulle ogilla er. Och ni kan vara viss om att, när jag får den äran att träffa henne igen, skall jag i mycket berömmande ordalag tala om er blygsamhet, er sparsamhet och era övriga älskvärda egenskaper.
— Allt lovordande av mig, mr Collins, kommer verkligen att bli onödigt. Ni måste låta mig döma själv och göra mig den äran att tro, vad jag säger. Jag önskar, att ni måtte bli mycket lycklig och mycket förmögen, och genom att avslå ert anbud gör jag allt, vad som står i min makt, för att förebygga motsatsen. Då ni gjorde mig detta anbud, måste ni ha uppfyllt vad ni kände som en grannlaga plikt mot min familj, och ni kan taga Longbourn i besittning, närhelst det tillfaller er, utan någon självförebråelse. Denna sak må därför betraktas som slutligt avgjord. Hon reste sig med dessa ord och skulle ha lämnat rummet, om icke mr Collins hade tilltalat henne sålunda:
— När jag nästa gång gör mig själv den äran att tala med er om denna sak, hoppas jag få ett mera gynnsamt svar än det, ni nu har givit mig, ehuru jag är långt ifrån att nu anklaga er för grymhet, därför att jag vet, att det är en inrotad vana hos ert kön att ge en man korgen vid hans första frieri, och kanske ni till och med nu har sagt så mycket för att uppmuntra mig som ni anser vara förenligt med den kvinnliga karaktärens sanna finkänslighet.
— Ni gör mig verkligen ytterst förlägen, mr Collins, utropade Elisabet med en viss häftighet. Om vad jag hittills har sagt kan förefalla er som en uppmuntran, så vet jag inte, hur jag skall uttrycka mitt avslag på ett sätt, som kan övertyga er om att det verkligen är ett sådant.
— Ni måste, min kära fränka, låta mig smickra mig med den övertygelsen, att ert tillbakavisande av mitt anbud naturligtvis endast är ord. Mina skäl för att tro detta äro i korthet följande: Jag tycker inte, att min hand är ovärdig att mottagas av er eller att det hem, jag kan erbjuda er, kan vara annat än högst lockande. Min ställning i livet, mina förbindelser med familjen de Bourgh och min släktskap med er egen familj äro för mig högst fördelaktiga förhållanden, och ni torde taga i ytterligare övervägande, att, trots era många behag, det ingalunda är säkert, att ännu ett giftermålsanbud någonsin göres er. Ert arv blir olyckligtvis så litet, att det efter all sannolikhet kommer att förtaga verkningarna av er älskvärdhet och behagliga egenskaper. Som jag därför måste draga den slutsatsen, att ni inte menar allvar med ert avslag till mig, så vill jag tillskriva det er önskan att stegra min kärlek genom uppskov i enlighet med det gängse bruket hos fina unga damer.
Jag försäkrar er, att jag inte alls har några anspråk på den slags finhet, som består i att plåga en aktningsvärd man. Jag ville hellre få det goda vitsordet, att man tror mig vara uppriktig. Jag tackar er åter och återigen för den heder, ni visat mig genom ert anbud, men att antaga det är för mig absolut omöjligt. Mina känslor förbjuda det alldeles bestämt. Kan jag tala tydligare? Anse mig nu inte som en fin ung dam, som har för avsikt att plåga er, utan som en förståndig varelse, som talar sanning ur djupet av sitt hjärta.
— Ni är alltigenom förtjusande, utropade han med en min av klumpig ridderlighet, och jag är övertygad om att, när mitt anbud blivit uttryckligen gillat av båda era förträffliga föräldrar, det inte kan undgå att bli antaget.
Elisabet ville icke ge något svar på ett sådant framhärdande i uppsåtligt självbedrägeri, utan drog sig genast undan under tystnad, fast besluten att, om han hårdnackat fortfor att betrakta hennes upprepade avslag som en smickrande uppmuntran, vädja till sin far, vars vägran kunde framställas på ett fullt avgörande sätt och vars hållning åtminstone icke kunde missuppfattas som tillgjordheten och behagsjukan hos en fin ung dam.