Stolthet och fördom/4
FJÄRDE KAPITLET.
När Jane och Elisabet blevo ensamma, uttryckte den förra, som förut varit mycket försiktig i sina lovord över mr Bingley, för sin syster, hur mycket hon beundrade honom.
— Han är just vad en ung man bör vara, sade hon, förståndig, godlynt, livlig, och jag har aldrig sett ett så behagligt sätt — så mycken otvungenhet förenad med en så fulländad belevenhet!
— Han är vacker också, svarade Elisabet, vilket en man även bör vara, om han möjligtvis kan. Hela hans person blir därigenom fullkomlig.
— Jag blev mycket smickrad över att han bjöd upp mig för andra gången. Jag väntade mig icke en sådan artighet.
— Gjorde du inte det? Det gjorde jag för dig. Men detta är en stor olikhet mellan oss. Artigheter överraska alltid dig, aldrig mig. Vad kunde vara mera naturligt än att han bjöd upp dig en gång till? Han kunde inte undgå att se, att du är ungefär fem gånger så vacker som varje annan dam i sällskapet. Nåja, han är verkligen mycket behaglig, och jag ger dig min tillåtelse att tycka om honom. Du har tyckt om mången dummare än han.
— Kära Lizzy!
— Å, du är mycket för benägen, som du vet, att tycka om folk i allmänhet. Du ser aldrig ett fel hos någon. Alla människor äro goda och angenäma i dina ögon. Jag har aldrig i mitt liv hört dig tala illa om en mänsklig varelse.
— Jag skulle önska, att jag inte vore alltför snar att klandra någon; men jag säger alltid, vad jag tänker.
— Jag vet, att du gör det, och det är det, som är det underliga. Med ditt goda förstånd att vara så ärligt blind för andras dårskaper och oförnuft! Låtsad uppriktighet är vanlig nog — man möter den litet varstans. Men att vara uppriktig utan förställning eller biavsikt — att se det goda i vars och ens karaktär och göra det ännu bättre och alldeles förtiga det dåliga, det tillhör dig allena. Således tycker du om mr Bingleys systrar också, eller hur? Deras sätt att vara kan verkligen inte jämföras med hans.
— Det kan det visserligen inte, det första intrycket är sådant. Men man finner, att de äro mycket behagliga damer, när man samtalar med dem. Miss Bingley skall bo hos sin bror och sköta hans hushåll, och jag tror, att jag misstager mig mycket, om vi inte komma att finna en särdeles trevlig granne i henne.
Elisabet lyssnade under tystnad, men kände sig icke övertygad; deras uppträdande på balen hade icke varit ägnat att behaga alla, och som hon ägde snabbare iakttagelseförmåga och mindre vekhet i lynnet än sin syster och som hennes omdöme ej var förvillat av någon hänsyn för henne själv, var hon föga böjd att skänka dem sitt gillande. De voro verkligen mycket fina damer, de saknade icke gott humör, när de voro belåtna, ej heller förmåga att visa sig angenäma, när de så ville, men de voro stolta och inbilska. De sågo ganska bra ut, hade fått sin uppfostran i en av de förnämsta pensionerna i London, hade en förmögenhet av tjugu tusen pund, hade för vana att göra av med mera pengar, än de borde, och att umgås med förnämt folk och kände sig därför i alla hänseenden berättigade att tänka högt om sig själva och lågt om andra. De tillhörde en aktad familj i norra England, en omständighet, som var djupare inpräglad i deras minnen, än att deras broders och deras egen förmögenhet hade förvärvats genom affärsverksamhet.
Mr Bingley ärvde en summa av nästan hundra tusen pund av sin far, som hade ämnat köpa en egendom, men ej levde nog länge för att sätta sin avsikt i verket. Mr Bingley hade samma avsikt och utsåg ibland ett grevskap, där han ville slå sig ner, men som han nu hade fått en lämplig bostad, var det ovisst för många av dem, som bäst kände hans makliga lynne, huruvida han icke skulle komma att tillbringa återstoden av sina dagar på Netherfield och lämna omsorgen att köpa ett gods åt nästa generation.
Hans systrar voro mycket angelägna, att han skulle få ett eget gods, men ehuru han nu hade slagit sig ner endast som hyresgäst, var miss Bingley för ingen del ovillig att presidera vid hans bord — ej heller var mrs Hurst, som hade gift sig med en man, som var mera fin av sig än förmögen, mindre benägen att anse hans hus som sitt hem, när det så passade henne. Mr Bingley hade icke varit myndig två år, då han genom en tillfällig rekommendation blev frestad att se på Netherfield. Han såg på det utan och innan under en halvtimme, fann behag i dess läge och de förnämsta rummen, var belåten med vad ägaren sade till dess beröm, och hyrde det genast.
Mellan honom och Darcy rådde en mycket nära vänskap oaktat den stora olikheten i deras karaktärer. Bingley var kär för Darcy på grund av otvungenheten, öppenheten och böjligheten i sitt lynne, ehuru ingen karaktär kunde förete en större motsats till hans egen och ehuru han aldrig syntes missnöjd med sin egen. Bingley hade den fastaste tillit till kraften av Darcys blick och den högsta tanke om hans omdöme. Med avseende på förståndets skärpa var Darcy överlägsen. Bingley var alldeles icke klent utrustad, men Darcy var mycket intelligent. Han var på samma gång högdragen, reserverad och granntyckt, och hans sätt var icke tilldragande, ehuru han var väluppfostrad. I detta avseende hade hans vän ett avgjort företräde. Bingley var säker om att bli omtyckt, var helst han visade sig, Darcy däremot stötte beständigt folk för huvudet.
Det sätt, varpå de talade om Merytonbalen var tillräckligt betecknande. Bingley hade aldrig i sitt liv träffat trevligare människor eller vackrare flickor, alla hade varit så vänliga och uppmärksamma mot honom, där hade icke varit någon etikett eller stelhet, han hade snart känt sig bekant med hela sällskapet, och vad miss Bennet beträffar, kunde han inte tänka sig en ängel skönare. Darcy hade tvärtom sammanträffat med en hop människor, hos vilka det fanns föga skönhet och alls ingen belevenhet, han hade icke känt det ringaste intresse för någon av dem och hade icke rönt uppmärksamhet eller haft nöje av någon. Han erkände, att miss Bennet var vacker, men hon log för mycket.
Mrs Hurst och hennes syster medgåvo, att det var så, men likväl beundrade de henne och tyckte om henne, de förklarade, att hon var en söt flicka och en, som de icke hade något emot att närmare lära känna. Det var alltså en avgjord sak, att miss Bennet var en söt flicka, och deras broder kände sig på grund av en sådan rekommendation berättigad att tänka om henne som han behagade.