Stolthet och fördom/3
TREDJE KAPITLET.
Allt vad mrs Bennet, med biträde av sina fem döttrar, kunde fråga med avseende på mr Bingley, var dock icke tillräckligt för att avlocka hennes man en tillfredsställande beskrivning på föremålet. De angrepo honom på olika sätt — med rakt på sak gående frågor, fyndiga antaganden och obestämda gissningar, men han gäckade allas deras skicklighet, och de blevo slutligen tvungna att mottaga upplysningar ur andra hand av sin granne, lady Lucas. Hennes utlåtande var högst gynnsamt. Sir William var alldeles förtjust i honom. Han var helt ung, underbart vacker, utomordentligt angenäm och, för att sätta kronan på verket, han ämnade infinna sig på nästa gillebal med ett stort sällskap. Ingenting kunde vara härligare! Att vara förtjust i dans var ett säkert steg mot att bli förälskad, och livliga förhoppningar väcktes med avseende på mr Bingleys hjärta.
— Om jag bara får se en av mina döttrar väl försörjd som husfru på Netherfield, sade mrs Bennet till sin man, och alla de andra lika bra gifta, så har jag ingenting mer att önska i livet.
Några dagar senare besvarade mr Bingley mr Bennets visit och satt ungefär tio minuter med honom i hans bibliotek. Han hade hoppats att få tillfälle att se de unga damerna, om vilkas skönhet han hört så mycket, men han träffade endast fadern. Damerna hade litet bättre tur, ty från ett fönster i övre våningen kunde de konstatera, att han hade en blå rock och red en svart häst.
En inbjudning till middag avsändes kort därpå, och redan hade mrs Bennet uttänkt de rätter, som skulle göra heder åt hennes bord, då ett svar kom, som gjorde, att det hela måste uppskjutas. Mr Bingley måste vara i London dagen därpå och var följaktligen ur stånd att antaga deras inbjudning etc. Mrs Bennet blev alldeles bragt ur fattningen. Hon kunde icke tänka sig, vad han kunde ha att göra i London så snart efter sin ankomst till Hertfordshire, och hon började frukta, att han ständigt och jämt skulle flyga omkring från den ena platsen till den andra och aldrig bli fast bosatt på Netherfield, som han borde vara. Lady Lucas lugnade hennes farhågor något genom att framkasta den tanken, att han rest till London bara för att få ihop ett stort sällskap till gillebalen i Meryton, och ett rykte spred sig snart, att mr Bingley ämnade taga med sig tolv damer och sju herrar till denna tillställning. Flickorna voro bedrövade över ett så stort antal damer, men de tröstade sig, då de dagen före balen fingo höra, att han i stället för tolv endast fört med sig sex från London — sina fem systrar och en kusin. Och när sällskapet inträdde i balsalen, bestod det inalles endast av fem personer, mr Bingley, hans två systrar, den äldre systerns man och en annan ung man.
Mr Bingley såg bra ut, förde sig som en gentleman och hade ett otvunget, okonstlat sätt. Hans systrar voro fina damer med ett uppträdande, som tydligen angav, att de tillhörde stora världen. Hans svåger, mr Hurst, gjorde endast intryck av att vara en gentleman, men hans vän, mr Darcy, tilldrog sig snart allas uppmärksamhet genom sin fina, högburna gestalt, sina vackra drag, sin nobla min och det rykte, som spred sig inom fem minuter efter hans inträde, att han hade tio tusen om året. Herrarna förklarade, att han var en fin karl, damerna försäkrade, att han var mycket vackrare än mr Bingley, och han betraktades med stor beundran ungefär halva aftonen, tills hans sätt väckte en avsmak, som hastigt kom hans popularitet att sjunka; man upptäckte nämligen, att han var stolt, att han satte sig över sällskapet och var för hög för att kunna känna trevnad där. Hela hans stora gods i Derbyshire kunde då icke rädda honom från att ha ett högst frånstötande, obehagligt utseende och vara ovärdig att jämföras med sin vän.
Mr Bingley hade snart gjort sig bekant med de förnämsta personerna i sällskapet; han var livlig och öppen, dansade varje dans, var ledsen att balen slutade så tidigt, och talade om att själv ge en sådan på Netherfield. Sådana älskvärda egenskaper måste tala för sig själva. Vilken skillnad mellan honom och hans vän! Mr Darcy dansade endast en gång med mrs Hurst och en gång med miss Bingley, avböjde att bli presenterad för någon annan dam och tillbragte den övriga delen av aftonen med att gå omkring i rummet och då och då tala med någon medlem av sitt eget sällskap. Man var nu på det klara med hans karaktär. Han var den stoltaste, obehagligaste man i världen, och alla hoppades, att han aldrig skulle komma dit igen. Bland dem, som häftigast klandrade honom, var mrs Bennet, vars misshag över hans allmänna uppträdande skärptes till särskilt stark förbittring, på den grund att han visat ringaktning mot en av hennes döttrar.
Elisabet Bennet hade till följd av bristen på kavaljerer varit tvungen att sitta under två danser, och under en del av denna tid hade mr Darcy stått nog nära henne, för att hon skulle höra ett samtal mellan honom och mr Bingley, som avbröt dansen under några ögonblick för att nödga sin vän att deltaga i den.
— Se så, Darcy, sade han, du måste nödvändigt dansa. Jag kan inte med att se dig stå för dig själv på det där dumma viset. Det vore mycket bättre, att du dansade.
— Det kommer jag sannerligen inte att göra. Du vet, hur jag avskyr det, så framt jag inte är särskilt bekant med min dam. På en sådan bal som den här skulle det vara odrägligt. Dina systrar äro uppbjudna, och det finns inte en annan dam i det här rummet, som det inte skulle vara ett syndastraff för mig att dansa med.
— Jag skulle inte vilja vara så granntyckt, som du är, ropade Bingley, inte för ett kungarike! På min ära, jag har aldrig i mitt liv träffat så många trevliga flickor som i afton, och, som du ser, äro flera av dem ovanligt vackra.
— Du dansar med den enda vackra flickan i sällskapet, sade mr Darcy, kastande en blick på den äldsta miss Bennet.
— Hon är verkligen den skönaste varelse, jag någonsin sett! Men en av hennes systrar sitter just bakom dig; hon är också mycket vacker och, jag må säga, mycket behaglig. Låt mig bedja min dam presentera dig!
— Vilken menar du? sade han och, vändande sig om, såg han ett ögonblick på Elisabet; då han uppfångade hennes blick, drog han undan sin egen och sade helt kallt: Hon går väl an, men hon är inte nog vacker för att fresta mig, och jag känner mig verkligen inte upplagd för att ge upprättelse åt unga damer, som blivit försmådda av andra herrar. Du gjorde bäst i att återvända till din dam och njuta av hennes leenden, ty du förspiller tiden med mig.
Mr Bingley följde hans råd. Mr Darcy avlägsnade sig, och Elisabet satt där med föga vänliga känslor mot honom. Hon berättade emellertid historien på ett mycket livfullt sätt för sina vänner, hon hade nämligen ett särdeles livligt och skämtsamt lynne, som fann nöje i allt, som var löjligt.
Aftonen förflöt på det hela taget angenämt för hela familjen. Mrs Bennet hade sett sin äldsta dotter mycket beundrad av sällskapet från Netherfield. Mr Bingley hade dansat med henne två gånger, och hon hade blivit bemärkt av hans systrar. Jane kände lika mycket tillfredsställelse häröver som hennes mor, ehuru på ett lugnare sätt. Elisabet deltog i Janes glädje. Mary hade hört sig omtalas för miss Bingley som den mest bildade flickan i trakten, och Catherine och Lydia hade varit nog lyckliga att aldrig sakna kavaljerer, vilket var allt vad de ännu lärt att skatta på en bal. De återvände därför vid gott lynne till Longbourn, den by, där de bodde, och vars förnämsta invånare de voro. De funno mr Bennet ännu uppe. Då han var fördjupad i läsning, frågade han icke efter vad tiden led, och vid detta tillfälle var han ganska nyfiken med avseende på resultatet av en afton, som hade väckt så glänsande förhoppningar. Han hade nästan hoppats, att alla hans hustrus beräkningar med avseende på främlingen skulle gäckas, men han fann snart, att han skulle få höra en helt annan historia.
— O, käraste du, utropade hon, då hon inträdde i rummet, vi ha haft en alldeles förtjusande afton, en utomordentligt lyckad bal. Jag önskar du hade varit där. Jane blev alldeles otroligt beundrad. Alla talade om hur bra hon såg ut. Mr Bingley tyckte, att hon var utmärkt vacker, och dansade två gånger med henne! Tänk bara, kära du, han dansade verkligen två gånger med henne, och hon var den enda dam i sällskapet, han bjöd upp för andra gången. Först bjöd han upp miss Lucas. Jag var så förargad att se honom dansa med henne, men i alla händelser beundrade han henne inte alls, och det vet du ju att ingen kan göra, men han tycktes bli alldeles slagen av Jane, då han såg henne dansa. Han frågade, vem hon var, blev presenterad och bjöd upp henne till nästa dans. Den tredje dansade han med miss King, den fjärde med Maria Lucas, den femte med Jane igen och den sjätte med Lizzy och miss Boulanger.
— Om han hade haft något medlidande med mig, ropade hennes man otåligt, så skulle han inte ha dansat hälften så mycket! För Guds skull, säg ingenting mer om hans damer. O, om han hade vrickat sin fot under första dansen!
— Kära du, fortsatte mrs Bennet, jag är alldeles förtjust i honom. Han är så utomordentligt vacker, och hans systrar äro förtjusande kvinnor. Aldrig i mitt liv har jag sett något mera elegant än deras dräkter, jag försäkrar, att spetsarna på mrs Hursts klänning —
Här blev hon åter avbruten. Mr Bennet protesterade mot någon beskrivning på bjäfs. Hon måste därför ge sig in på en annan del av ämnet och berättade med mycken bitterhet och åtskillig överdrift om mr Darcys upprörande ohövlighet.
— Men jag kan försäkra dig, tillade hon, att Lizzy inte förlorar mycket genom att icke falla honom i smaken, ty han är en högst obehaglig, ryslig man, inte alls värd, att man behagar honom. Så hög och så inbilsk, att han var alldeles odräglig. Han gick hit och han gick dit, inbillande sig, att han var något så storartat! Jag önskar, att du hade varit där och stukat honom, som du kan göra det. Jag rent ut avskyr mannen.