Stolthet och fördom/2
ANDRA KAPITLET.
Mr Bennet var bland de första av dem, som uppvaktade mr Bingley. Han hade alltid ämnat besöka honom, ehuru han ständigt och jämt till det sista försäkrade sin hustru, att han icke skulle göra det, och ända till aftonen av den dag, då visiten gjordes, hade hon icke någon aning därom. Då yppades den på följande sätt.
Då mr Bennet såg sin andra dotter sysselsatt med att kläda en hatt, sade han plötsligt till henne:
— Jag hoppas mr Bingley kommer att tycka om den, Lizzy.
— Det är omöjligt för oss att veta, vad mr Bingley tycker om, sade hennes mor harmset, eftersom vi inte skola göra visit hos honom.
— Men du glömmer, mamma, sade Lizzy, att vi komma att träffa honom på bjudningar och att mrs Long har lovat att presentera honom för oss.
— Jag tror inte, att mrs Long kommer att göra något sådant. Hon har två egna brorsdöttrar. Hon är en självisk, hycklande kvinna, och jag har inte någon hög tanke om henne.
— Inte jag heller, sade mr Bennet, och det gläder mig att höra, att du inte litar på att hon kommer att stå dig till tjänst.
Mrs Bennet värdigades icke svara något, men ur stånd att lägga band på sig, började hon banna en av sina döttrar.
— För Guds skull sluta att hosta så där! Ha litet medlidande med mina nerver! Du rent av sliter sönder dem.
— Kitty hostar inte med någon urskillning, sade hennes far, hon passar in sina anfall så illa.
— Jag hostar inte för mitt nöjes skull, svarade Kitty vresigt. När blir din nästa bal, Lizzy?
— Fjorton dar i morgon.
— Ja, så är det, utropade hennes mor, och mrs Long kommer inte tillbaka förrän dagen förut, så att det blir alldeles omöjligt för henne, att presentera honom, då hon inte själv känner honom.
— Då kan du ta loven av din vän och presentera mr Bingley för henne.
— Omöjligt, min vän, omöjligt, då jag inte själv är bekant med honom; hur kan du vara så retsam?
— Din försiktighet är mycket prisvärd. Fjorton dagars bekantskap är sannerligen alltför litet. Man kan inte veta, hurudan en man verkligen är efter fjorton dagar. Men om vi inte våga, kommer någon annan att göra det; mrs Long och hennes brorsdöttrar måste för all del söka efter ett lämpligt tillfälle att bli presenterade, och därför, eftersom hon kommer att uppfatta detta som ett bevis på vänlighet, så ifall du inte vill göra henne denna tjänst, ämnar jag själv åtaga mig det.
Flickorna stirrade på sin far. Mrs Bennet sade bara: Dumheter, dumheter!
— Vad kan detta tvärsäkra utrop betyda, frågade han. Anser du formerna för presentation och den vikt, som lägges därpå, för bara dumheter? Jag delar inte riktigt din åsikt i detta hänseende. Vad säger du, Mary? Jag vet ju, att du är en flicka med eftertanke, som läser stora böcker och gör utdrag ur dem.
Mary ville säga något mycket förståndigt, men visste inte, hur hon skulle komma fram därmed.
— Medan Mary klarar sina tankar, fortsatte han, låt oss återvända till mr Bingley.
— Jag är alldeles utledsen på mr Bingley, ropade hans hustru.
— Det var ledsamt att höra, men varför talade du inte om det för mig förr? Om jag hade vetat det i morse, så skulle jag visst inte ha gjort visit hos honom. Det är högst olyckligt; men då jag verkligen har avlagt besöket, så kunna vi nu inte undgå att göra hans bekantskap.
Damernas förvåning var just vad han önskade. Mrs Bennets häpenhet övergick måhända de andras; dock, när den första översvallande glädjen lagt sig, förklarade hon, att det var vad hon hade väntat sig hela tiden.
— Så snällt det var av dig, min käre man! Men jag visste, att jag skulle lyckas övertala dig till sist. Jag var viss om att du höll alltför mycket av dina flickor för att försumma en sådan bekantskap. Så glad jag är! Och det var ett så gott skämt också, att du begav dig dit i morse och inte sade ett ord därom förrän nu.
— Nu, Kitty, får du hosta så mycket du behagar, sade mr Bennet, och med dessa ord lämnade han rummet, trött på sin hustrus utbrott av hänryckning.
— Vilken förträfflig far ni har, flickor! sade hon, sedan dörren stängts. Jag vet inte, hur ni någonsin skall kunna löna honom för hans godhet, och inte mig heller för den delen. Vid vår ålder är det inte behagligt, det kan jag säga er, att göra nya bekantskaper varje dag, men för er skull ville vi göra vad som helst. Lydia, min älskling, ehuru du är den yngsta, är jag viss på att mr Bingley kommer att dansa med dig på nästa bal.
— Hå! sade Lydia morskt, jag är inte rädd, ty fastän jag är den yngsta, är jag ändå längst.
Återstoden av aftonen tillbragtes med gissningar, hur snart han skulle besvara mr Bennets visit, och med avgörande av frågan, när de skulle bjuda honom till middag.