Stolthet och fördom/6
SJÄTTE KAPITLET.
Damerna på Longbourn gjorde snart sin uppvaktning hos damerna på Netherfield. Visiten besvarades på vederbörligt sätt. Miss Bennets behagliga sätt slog allt mera an på mrs Hurst och miss Bingley, och ehuru modern var odräglig och de yngre systrarna icke värda att tala med, uttryckte de för de två äldsta systrarna en önskan att bli närmare bekanta med dem. Av Jane mottogs denna uppmärksamhet med den största glädje, men Elisabet såg ännu förnäm nedlåtenhet i deras behandling av alla, knappast med undantag av hennes syster, och kunde icke tycka om dem, ehuru deras vänlighet mot Jane, sådan den nu var, hade ett visst värde, då den högst sannolikt rönte inflytande av deras broders beundran. Det var i allmänhet tydligt, när helst de träffades, att han verkligen beundrade henne, och för Lizzy var det lika tydligt, att Jane gav allt mera insteg åt det tycke, hon från första ögonblicket börjat hysa för honom, och var på väg att bli mycket förälskad; men hon såg med glädje, att detta troligtvis ej skulle bli upptäckt av folk i allmänhet, efter som Jane med en stark känsla förenade en behärskning och en jämn glättighet i lynnet, som kunde skydda henne mot misstankar av obehöriga personer. Hon nämnde detta för sin vän miss Lucas.
— Det blir kanske nöjsamt, svarade Charlotte, att kunna lura allmänheten i ett fall sådant som detta, men det är ibland ofördelaktigt att vara så väl skyddad. Om en kvinna med samma skicklighet döljer sitt tycke för föremålet därför, kan hon gå miste om tillfället att vinna hans hjärta, och det blir en klen tröst att tro, att andra äro lika okunniga om saken som han själv. Det finns så mycket av tacksamhet eller fåfänga i varje böjelse, att det icke är tryggt att lämna någon sådan åt sig själv. Vi kunna alla obehindrat börja — ett litet tycke är naturligt nog, men det är mycket få av oss, som ha mod nog att bli verkligen förälskade utan uppmuntran. I nio fall av tio gör en kvinna bäst i att visa mera hängivenhet än hon verkligen känner. Bingley tycker utan tvivel om din syster, men han kanske aldrig kommer att göra mera än tycka om henne, om hon inte hjälper honom på traven.
— Men det gör hon verkligen, så mycket som hennes natur medgiver det. Om jag kan märka hennes tycke för honom, måste han sannerligen vara en dummerjöns, om inte han också kan upptäcka det.
— Kom ihåg, Elisa, att han inte känner Janes karaktär så bra som du.
— Men om en kvinna hyser tycke för en man och inte bjuder till att dölja det, så måste han märka det.
— Kanhända han måste göra det, om han träffar henne tillräckligt ofta. Men ehuru Bingley och Jane råkas ganska ofta, så sker det aldrig flera timmar å rad; och som de alltid träffas i stora, blandade sällskap, kunna de omöjligen använda varje ögonblick på samtal med varandra. Jane bör därför så väl som möjligt begagna varje halvtimme, under vilken hon kan fängsla hans uppmärksamhet. När hon är säker på honom, blir det tid nog att bli förälskad så mycket hon behagar.
— Din plan är god, svarade Elisabet, såvida det inte är fråga om något annat än önskan att bli väl gift, och om jag vore besluten att skaffa mig en rik man eller över huvud taget en man, tror jag bestämt att jag skulle antaga den. Men sådana äro inte Janes känslor, hon handlar inte med beräkning. Ännu kan hon inte ens vara säker på djupet av sin egen känsla, ej heller på dess förnuftighet. Hon har inte känt honom längre än fjorton dagar. Hon dansade fyra gånger med honom i Meryton, hon träffade honom en förmiddag i hans hem och har sedan ätit middag tillsammans med honom fyra gånger. Detta är inte tillräckligt för att komma underfund med hans karaktär.
— Inte som du framställer saken. Hade hon bara ätit middag med honom, så kunde hon endast ha upptäckt, om han hade god aptit, men du måste komma ihåg, att de ha också tillbragt fyra aftnar tillsammans — och fyra aftnar kunna göra rätt mycket.
— Ja, dessa fyra aftnar ha satt dem i stånd att de tycka mer om Vingt-et-un än Commerce[1]; men med avseende på någon annan utmärkande egenskap tror jag inte att mycket blivit lagt i dagen.
— Nåväl, sade Charlotte, jag önskar av hela mitt hjärta Jane framgång, och om hon blev gift med honom i morgon dag, skulle jag tro, att hon hade lika god utsikt att bli lycklig, som om hon studerade hans karaktär ett helt år. Lycka i äktenskapet beror helt och hållet på slumpen. Om kontrahenterna aldrig så väl känna varandras lynnen på förhand och om de äro varandra aldrig så lika, så befordrar det icke det minsta deras lycka. De bli alltid tillräckligt olika efteråt för att båda ha sin del av ledsamheter och det är bättre att känna så litet som möjligt av bristerna hos den person, tillsammans med vilken man skall framleva sitt liv.
— Jag måste skratta, Charlotte, men detta är inte riktigt. Du vet, att det inte är riktigt och att du aldrig själv skulle handla på detta sätt.
Sysselsatt med att iakttaga mr Bingleys uppmärksamhet mot hennes syster, var Elisabet långt ifrån att misstänka, att hon själv höll på att bli föremål för ett visst intresse i hans väns ögon. Mr Darcy hade i början knappast medgivit, att hon var vacker; han hade på balen sett på henne utan beundran, och när han träffade henne nästa gång, såg han på henne endast med kritiska blickar. Men knappast hade han gjort det klart för sig själv och sina vänner, att hon knappt hade ett vackert drag i sitt ansikte, förrän han började finna, att det hade ett ovanligt intelligent uttryck tack vare hennes vackra mörka ögon. På denna upptäckt följde åtskilliga andra, som voro lika förödmjukande. Ehuru han med sin kritiska blick hade iakttagit mer än en brist på fullkomlig symmetri i hennes gestalt, var han tvungen att erkänna, att hennes figur var nätt och behaglig, och fastän han påstod, att hennes sätt icke vittnade om världsvana, fängslades han av hennes otvungna glättighet. Härom svävade hon i fullkomlig okunnighet, för henne var han endast den man, som på intet håll sökte att behaga och som icke hade tyckt, att hon var vacker nog, för att han skulle vilja dansa med henne.
Han började önska att lära känna henne närmare, och som en inledning till att själv öppna ett samtal med henne lyssnade han till hennes samtal med andra. Detta hans handlingssätt väckte hennes uppmärksamhet. Det var hos sir William Lucas, där ett stort sällskap var samlat.
— Vad menar mr Darcy, sade hon till Charlotte, med att lyssna till mitt samtal med överste Forster?
— Det är en fråga, som endast mr Darcy kan besvara.
— Men om han gör det en gång till, så skall jag sannerligen låta honom veta, att jag förstår, vilken hans avsikt är. Han är mycket satirisk av sig, och om jag inte själv börjar bli ohövlig, så kommer jag snart att bli rädd för honom.
Då han snart därefter närmade sig dem, ehuru utan att synas ha för avsikt att tilltala dem, sökte miss Lucas hindra sin vän att nämna något dylikt för honom; detta hade dock alldeles motsatt verkan på Elisabet, som vände sig till honom och sade:
— Tyckte ni inte, mr Darcy, att jag uttryckte mig ovanligt väl nyss, då jag plågade överste Forster med böner, att han skulle ge oss en bal i Meryton?
— Med stor energi — det är en sak, som alltid gör en dam energisk.
— Ni är sträng mot oss.
— Det blir snart hennes tur att bli förargad, sade miss Lucas. Jag skall öppna klaveret, Elisa, och du vet, vad som då följer.
— Du är verkligen en bra egendomlig vän, som alltid vill, att jag skall spela och sjunga för vilket sällskap som helst. Om min musikaliska talang gjort mig fåfäng, så hade du varit ovärderlig, men som det nu är, ville jag hellre slippa att uppträda inför dessa åhörare, som måste vara vana att höra de mest framstående exekutörer. Då miss Lucas ändock höll i sig, tillade hon: Nå, om det måste ske, så får jag väl lov att göra det. Hennes prestation var behaglig, ehuru för ingen del framstående. Sedan hon sjungit ett par sånger och innan hon kunde svara på de ivriga uppmaningarna av åtskilliga personer, att hon skulle sjunga något mera, intogs hennes plats vid instrumentet med stor iver av hennes syster Mary som, då hon var den enda av systrarna, som icke hade utseendet för sig, hade arbetat strängt för att vinna kunskaper och talanger och alltid var angelägen att låta höra sig.
Mary hade varken stor begåvning eller smak, och ehuru hennes fåfänga hade befordrat hennes flit, hade den också givit henne ett pedantiskt och självbelåtet sätt att uppträda, som skulle ha skadat en högre grad av skicklighet, än hon hade uppnått. Man hade med mycket större nöje lyssnat till Elisabet, som var anspråkslös och okonstlad, ehuru hon icke spelade hälften så bra, och sedan Mary hunnit igenom en lång konsert, var hon glad att inhösta lovord och tack genom några skotska och irländska melodier, som hon spelade på anhållan av sina yngre systrar, vilka med några av ungdomarna Lucas och ett par officerare ivrigt hängåvo sig åt dansens nöje i ena ändan av rummet.
Mr Darcy stod nära dem i stum förargelse över ett sådant sätt att tillbringa aftonen med uteslutande av all konversation och var allt för upptagen av dessa tankar för att märka, att sir William Lucas stod bredvid honom, till dess denne tilltalade honom så:
— Vilket förtjusande nöje för ungdomen det här är! I sanning ingenting går upp emot dans! Jag anser den som ett av de förnämsta prov på förfining hos bildade sällskapskretsar.
— Ja visst, och den har också den förmånen att vara på modet i världens mindre bildade sällskapskretsar. Varje vilde kan dansa.
Sir William endast log. — Er vän dansar utmärkt, fortsatte han efter en paus, då han såg Bingley förena sig med de dansande, och jag tvivlar inte på att ni själv, mr Darcy, är en mästare i konsten.
— Jag tror, att ni såg mig dansa i Meryton.
— Ja, det gjorde jag, och denna syn beredde mig inte litet nöje. Dansar ni ofta vid hovet?
— Aldrig, sir.
— Tycker ni inte, att det skulle vara en lämplig hyllningsgärd åt den här platsen?
— Det är en hyllningsgärd, som jag aldrig ägnar åt någon plats, om jag kan undvika det.
— Ni har ert hem i London, förmodar jag?
Mr Darcy bugade sig.
— jag funderade en gång på att bosätta mig i London, ty jag tycker mycket om fint umgänge, men jag var inte riktigt säker på att luften i London skulle vara lämplig för lady Lucas.
Han gjorde ett uppehåll i förhoppning att få ett svar, men mr Darcy var icke upplagd att giva något sådant, och då Elisabet i detta ögonblick närmade sig dem, fick han det infallet att visa sig mycket ridderlig och ropade till henne:
— Min kära miss Elisa, varför dansar ni inte? Mr Darcy, ni måste tillåta mig att för er föreställa denna unga dam som en särdeles angenäm moatjé. Och fattande hennes hand, skulle han ha räckt den åt mr Darcy, som, ehuru ytterst förvånad, icke var obenägen att mottaga den, då hon ögonblickligen drog sig undan och med någon förvirring sade till sir William:
— Jag har verkligen inte den ringaste lust att dansa. Jag ber er inte tro, att jag kom hit för att bedja om en kavaljer.
Mr Darcy anhöll allvarligt och höviskt om den äran att få dansa med henne, men förgäves. Elisabet var fast i sitt beslut, och sir William kunde inte heller rubba det genom sina övertalningsförsök.
— Ni dansar så utmärkt, miss Elisa, sade han, att det är grymt av er att neka mig glädjen att se er göra det, och ehuru mr Darcy i allmänhet inte tycker om detta nöje, så är jag viss på att han inte kan ha något emot att under en halvtimme göra oss den glädjen.
— Mr Darcy är idel artighet, sade Elisabet leende.
— Ja, det är han verkligen, men i betraktande av den frestelse, som erbjuder sig, kära miss Elisa, kunna vi inte undra över hans tillmötesgående — ty vem skulle väl kunna vägra att dansa med en sådan dam?
Elisabet såg skälmskt på honom och vände sig bort. Hennes motstånd hade icke försämrat hennes aktier hos mr Darcy, och han tänkte på henne med ett visst välbehag, då miss Bingley tilltalade honom med dessa ord:
— Jag kan gissa föremålet för era tankar.
— Det skulle jag knappast tro.
— Ni tänker på, hur odrägligt det skulle vara att tillbringa några aftnar på detta sätt — i ett sådant sällskap, och jag är verkligen alldeles av er mening. Jag har aldrig varit så förtretad. Faddheten och ändock högljuddheten — värdelösheten och ändock självbelåtenheten hos alla dessa människor! Vad jag ville ge för att få höra era kritiska anmärkningar om dem!
— Er gissning är alldeles oriktig, det försäkrar jag er. Mina tankar voro upptagna på ett mera angenämt sätt. Jag har tänkt på det mycket stora nöje, som ett par härliga ögon i en vacker kvinnas ansikte kan skänka.
Miss Bingley fixerade ögonblickligen hans ansikte och bad, att han skulle tala om för henne, vilken dam hade förmågan att ingiva honom sådana tankar. Mr Darcy svarade helt oförskräckt: — Miss Elisabet Bennet.
— Miss Elisabet Bennet! upprepade miss Bingley Jag är helt förvånad. Hur länge har hon varit en sådan gunstling? — och var snäll och säg mig, när får jag lyckönska er?
— Det är just den fråga, som jag väntade att ni skulle rikta till mig. En kvinnas fantasi är mycket snabb, den ilar på ett ögonblick från beundran till kärlek, från kärlek till äktenskap. Jag visste, att ni skulle lyckönska mig.
— Ja, om ni tar saken så på allvar, så skall jag betrakta den som alldeles avgjord. Ni kommer att få en förtjusande svärmor, och naturligtvis kommer hon alltid att vistas på Pemberley hos er.
Han lyssnade till henne med fullkomlig likgiltighet, medan hon pratade på detta sätt och som hans lugn övertygade henne om att allt var klappat och klart, togo hennes kvickheter icke någon ända.
- ↑ Två slags kortspel