Stolthet och fördom/8
ÅTTONDE KAPITLET.
Klockan fem drogo sig de två damerna tillbaka för att kläda om sig till middagen, och klockan halv sju fick Elisabet bud, att denna var serverad. På de artiga frågor, som då strömmade mot henne och bland vilka hon särskilt med glädje iakttog mr Bingleys, som präglades av öm oro, kunde hon icke lämna något gynnsamt svar. Jane var alldeles icke bättre. Då systrarna fingo höra detta, upprepade de tre eller fyra gånger, hur ledsna de voro, hur förskräckligt det var att lida av en svår förkylning och hur övermåttan illa de tyckte om att själva vara sjuka; sedan tänkte de icke mera på saken och deras likgiltighet för Jane, när hon icke befann sig i deras omedelbara närhet, återuppväckte hos Elisabet den motvilja hon från början hyst mot dem.
Deras broder var verkligen den enda i sällskapet, för vilken hon kunde hysa någon sympati. Hans oro för Jane var i ögonen fallande och hans uppmärksamhet mot henne själv mycket fin, vilket hindrade henne från att känna sig som en objuden gäst, det namn som, enligt vad hon själv trodde, gavs henne av de andra. Med undantag av honom tog sällskapet mycket litet notis om henne. Miss Bingley var helt upptagen av mr Darcy, hennes syster knappast mindre, och vad mr Hurst beträffar, vid vars sida Elisabet satt, var han en indolent man, som endast levde för att äta, dricka och spela kort. Då han hört, att hon föredrog en enkel rätt framför en ragu, hade han ingenting mer att säga henne.
När middagen var slut, återvände hon genast till Jane, och miss Bingley började tala illa om henne, så snart hon lämnat rummet. Hon förklarade, att hennes sätt var mycket simpelt, en blandning av högfärd och näsvishet; hon hade inte någon förmåga att konversera, ingen stil, ingen smak, inte något utseende. Mrs Hurst var av samma åsikt och tillade:
— Hon är verkligen inte framstående i någonting utom som fotvandrerska. Jag skall aldrig glömma hur hon såg ut i morse. Hon såg nästan vild ut.
— Ja, det gjorde hon verkligen, Louisa. Jag kunde knappast hålla mig allvarsam. Bara dumheter att komma hit alls! Varför måste hon traska omkring på vägarna, därför att hennes syster förkylt sig? Så hennes hår såg ut, så slamsig och röd i ansiktet hon var!
— Ja, och hennes underkjol; jag hoppas du såg hennes underkjol nedstänkt med smuts sex tum högt, det är jag absolut säker på och kjolen som hon släppt ned för att dölja den, men som inte motsvarade ändamålet.
— Din skildring må vara alldeles riktig, Louisa, sade Bingley, men den gör inte något intryck på mig. Jag tyckte, att miss Elisabet Bennet tog sig utmärkt bra ut, då hon inträdde i rummet i morse. Hennes smutsiga underkjol undgick alldeles min uppmärksamhet.
— Jag är säker på att ni märkte den, mr Darcy, sade miss Bingley, jag vill gärna tro, att ni, inte gärna skulle vilja se er syster uppträda på detta sätt.
— Visst inte.
— Att gå tre mil, fyra mil, fem mil eller vad det nu kan vara, i smuts, som går över fotknölarna och ensam, alldeles ensam! Vad kunde hon mena med det? Jag tycker, att hon visade ett avskyvärt, inbilskt självsvåld, en högst småstadsaktig likgiltighet för anständighetens fordringar.
— Det visar en tillgivenhet för hennes syster, som är mycket tilltalande, sade Bingley.
— Jag är rädd, mr Darcy, anmärkte miss Bingley halvt viskande, att detta äventyr har avsevärt minskat er beundran för hennes vackra ögon.
— För ingen del, svarade han, deras glans hade ökats av promenaden.
En kort paus följde på dessa ord, och så började mr Hurst igen:
— Jag hyser mycket stor högaktning för Jane, hon är verkligen en riktigt söt flicka, och jag önskar av allt hjärta, att hon vore väl gift. Men med sådana föräldrar och så tarvliga bekantskaper är jag rädd för att hon inte har stora utsikter.
— Jag tror, att jag hört dig säga, att deras morbror är advokat i Meryton.
— Ja, och de ha en till, som bor någonstans i närheten av Cheapside.
— Det är verkligen utmärkt, tillade hennes syster, och båda skrattade hjärtligt.
— Om de hade tillräckligt många morbröder för att fylla hela Cheapside, utropade Bingley, så skulle det inte göra dem en smula mindre behagliga.
— Men det måste i hög grad minska deras utsikter att bli gifta med män, som ha något anseende i världen, svarade Darcy.
På dessa ord gav Bingley icke något svar, men hans syster instämde av fullt hjärta däri och lämnade en stund fritt lopp åt sin munterhet med anledning av sin kära väns simpla släktingar.
Med förnyade ömhetsbetygelser återvände de dock till hennes rum, sedan de lämnat matsalen, och sutto hos henne, tills de fingo bud, att kaffet var serverat. Hon var ännu mycket klen, och Elisabet ville icke alls lämna henne förrän sent på aftonen, då hon hade den glädjen att se henne insomnad, och det syntes henne snarare riktigt än angenämt, att hon själv gick ner. Då hon kom in i salongen, fann hon hela sällskapet spelande knack och blev genast anmodad deltaga däri; men som hon misstänkte, att man spelade högt, avböjde hon det och, ursäktande sig med sin systers tillstånd, sade hon, att hon den korta tid, hon kunde stanna nere, skulle roa sig med en bok. Mr Hurst såg på henne med förvåning.
— Föredrar ni läsning framför att spela kort? sade han; det är ganska egendomligt.
— Miss Elisa Bennet, sade miss Bingley, föraktar kort. Hon läser mycket och finner inte nöje i något annat.
— Jag förtjänar varken detta beröm eller detta klander, ropade Elisabet; jag läser inte mycket, och jag finner nöje i många saker.
— Jag är säker på att ni finner nöje i att vårda er syster, sade Bingley; och jag hoppas, att det snart kommer att ökas, då ni får se henne fullkomligt återställd.
Elisabet tackade honom hjärtligt och gick fram till ett bord, på vilket det låg några böcker. Han erbjöd sig genast att hämta några andra åt henne — allt vad hans bibliotek kunde åstadkomma.
— Och jag önskar att min boksamling vore större till ert bästa och min heder; men jag är en lätting, och ehuru jag inte har många böcker, har jag dock flera, än jag någonsin tittar i.
Elisabet försäkrade honom, att hon hade alldeles nog med dem, som funnos i rummet.
— Det förvånar mig, sade miss Bingley, att min far lämnade efter sig en så liten boksamling. Vilket förtjusande bibliotek ni har på Pemberley, mr Darcy!
— Det bör vara gott, svarade han, det är ett verk av många generationer.
— Och så har ni själv lagt så mycket därtill, ni köper alltid böcker.
— Jag kan inte förstå försummandet av ett familjebibliotek i dessa tider.
— Försummande! Jag är säker på att ni icke försummar något, som kan öka skönheten av detta härliga ställe. Charles, när du bygger ditt hus, önskar jag, att det må bli hälften så förtjusande som Pemberley.
— Det önskar jag med.
— Men jag skulle verkligen vilja råda dig att göra ditt köp i den här trakten och taga Pemberley till mönster. Det finns inte ett vackrare grevskap i England än Derbyshire.
— Hjärtans gärna, jag vill köpa själva Pemberley, om Darcy vill sälja det.
— Jag talar om möjligheter, Charles.
— Jag tror minsann, Caroline, att det är mera möjligt att förvärva Pemberley genom köp än genom efterbildning.
Elisabet var så upptagen av vad som försiggick, att hon ägnade mycken liten uppmärksamhet åt sin bok; snart lade hon den ifrån sig, närmade sig spelbordet och ställde sig mellan mr Bingley och hans äldsta syster för att följa med spelet.
— Har miss Darcy växt mycket sedan i våras? frågade miss Bingley; kommer hon att bli lika lång som jag?
— Det tror jag. Hon är nu ungefär av miss Elisabet Bennets längd eller snarare längre.
— Så jag längtar att få se henne igen! Jag har aldrig träffat någon, som intagit mig så. Vilket ansiktsuttryck, vilket sätt att föra sig! Och så utomordentligt talangfull för sin ålder! Hennes pianospel är utsökt.
— Det förvånar mig, sade Bingley, hur unga flickor kunna ha tålamod att vara så talangfulla, som de alla äro.
— Alla unga flickor talangfulla! Min kära Charles, vad menar du?
— Ja, allesammans, tror jag. De måla alla tavlor, kläda över skärmar och virka börsar. Jag vet knappt någon, som inte kan göra allt detta, och jag är säker om att jag aldrig hört en ung flicka omtalad för första gången utan att på samma gång få veta, att hon är mycket talangfull.
— Din uppräkning av de vanliga kvinnliga talangerna, sade Darcy, är blott allt för sann. Detta ord tillämpas på mången kvinna, som ej förtjänar det genom något annat än förmågan att virka en börs eller kläda en skärm. Men jag är långt ifrån att dela din åsikt om kvinnor i allmänhet. Jag kan inte berömma mig av att bland alla mina bekanta känna mer än ett halvt dussin sådana, som äro verkligt talangfulla.
— Inte jag heller, det är visst och sant, sade miss Bingley.
— Då, anmärkte Elisabet, måste ni innefatta en mängd saker i ert begrepp om en talangfull kvinna.
— Ja, det gör jag verkligen.
— I själva verket, utropade hans trogna vapendragerska, kan ingen anses för verkligt talangfull, som inte i hög grad överskrider det vanliga måttet. En kvinna måste vara fullkomligt hemma i musik, sång, teckning, dans och moderna språk för att förtjäna denna benämning; och dessutom måste hon äga ett visst något i sitt utseende, sitt sätt att gå, sitt tonfall, sitt sätt att vara och uttrycka sig, eller hon gör sig blott till hälften förtjänt av detta namn.
— Allt detta måste hon äga, tillade Darcy, och därmed måste hon förena något mera väsentligt, nämligen bildandet av sin själ genom flitig läsning.
— Jag är inte längre förvånad över att ni känner bara sex talangfulla kvinnor. Jag undrar nu nästan över att ni känner en enda.
— Är ni så sträng mot ert eget kön, att ni tvivlar på möjligheten av allt detta?
— Jag har aldrig sett en sådan kvinna. Jag har aldrig sett en sådan förmåga, smak, trägen flit och elegans, som ni beskriver, förenade.
Mrs Hurst och miss Bingley protesterade båda mot orättvisan i det tvivel, hon yttrade, och bedyrade, att de kände många kvinnor, som motsvarade denna beskrivning, då mr Hurst kallade dem till ordningen med bittra klagomål över deras brist på intresse för vad som försiggick. Som all konversation till följd härav tog slut, lämnade Elisabet snart rummet.
— Elisa Bennet, sade miss Bingley, då dörren var stängd efter henne, är en av dessa unga flickor, som söka ställa sig in hos det motsatta könet genom att underskatta sitt eget; och med många män tror jag säkert att detta lyckas. Men i mitt tycke är det ett lumpet konstgrepp, en mycket simpel list.
— Utan tvivel, svarade Darcy, till vilken denna anmärkning huvudsakligen var riktad, ligger det simpelhet i alla de konstgrepp, som damer stundom nedlåta sig till att använda för att fånga en man. Allt, som har släktskap med list, är föraktligt.
Miss Bingley var icke så helt tillfredsställd med detta svar, att hon fortsatte samtalet.
Elisabet kom ner igen endast för att säga, att hennes syster var sämre och att hon icke kunde lämna henne. Mr Bingley påyrkade, att mr Jones genast skulle efterskickas, under det att hans systrar, övertygade som de voro, att en landsortsdoktor icke kunde vara av någon nytta, tillrådde, att ett expressbud sändes till London för att hämta en av de mest framstående läkarna. Härom ville hon icke höra talas, men hon var icke obenägen att gå in på deras broders förslag, och det bestämdes, att man skulle skicka efter mr Jones tidigt på morgonen, om icke miss Bennet var avgjort bättre. Bingley var mycket illa till mods; hans systrar förklarade, att de voro otröstliga. De tröstade sig dock med duetter efter aftonmåltiden, under det att den enda lättnad han kunde finna i sin oro, var att giva sin hushållerska order, att all möjlig uppmärksamhet skulle visas den sjuka och hennes syster.