Stolthet och fördom/9
NIONDE KAPITLET.
Elisabet tillbragte större delen av natten i sin systers rum, och på morgonen hade hon det nöjet att kunna giva ett tämligen lugnande svar på de frågor, som hon mycket tidigt fick från mr Bingley genom en husjungfru, och något senare från de två eleganta damer, som uppassade hans systrar. Trots denna förbättring bad hon dock att få en biljett skickad till Longbourn med anhållan, att hennes mor skulle komma till Jane och bilda sig ett eget omdöme om hennes tillstånd. Denna avsändes genast, och den uppmaning, den innehöll, efterkoms lika hastigt. Mrs Bennet, åtföljd av sina två yngsta döttrar, inträffade på Netherfield snart efter familjefrukosten.
Om mrs Bennet hade funnit Jane sväva i ögonskenlig fara, skulle hon ha känt sig högst olycklig, men då hon med tillfredsställelse såg, att hennes sjukdom icke var oroande, hyste hon icke någon önskan, att hon genast skulle bli återställd, då hennes tillfrisknande troligen skulle avlägsna henne från Netherfield. Hon ville därför icke lyssna till sin dotters förslag att bli förd hem; och doktorn, som kom ungefär samtidigt, tyckte icke heller, att det var rådligt. Sedan modern och de tre döttrarna, suttit en liten stund hos Jane, följde de miss Bingley som kom och inbjöd dem till frukostrummet. De möttes där av Bingley, som uttryckte den förhoppningen, att mrs Bennet icke hade funnit sin dotter sämre, än hon väntade.
— Jo, det har jag visst, var hennes svar. Hon är alldeles för sjuk för att kunna flyttas. Mr Jones säger, att vi inte få tänka på att flytta henne. Vi måste missbruka er godhet ännu någon tid.
— Flyttas! utropade Bingley. Det kan inte vara tal därom. Jag är viss om att min syster inte vill höra talas om hennes förflyttning.
— Ni kan lita på, sade miss Bingley med kall hövlighet, att miss Bennet skall bli föremål för all möjlig uppmärksamhet under sin vistelse hos oss.
Mrs Bennet utgöt sig i en ström av tacksägelser.
— Jag är säker på, tillade hon, att, om hon inte hade så goda vänner, vet jag inte vad som skulle bli av henne, ty hon är verkligen mycket sjuk och lider betydligt, ehuru med det största tålamod i världen, vilket alltid är fallet med henne, ty hon har det mildaste lynne jag någonsin sett. Jag säger ofta till mina andra flickor, att de äro ingenting mot henne. Ni har ett trevligt rum här, mr Bingley, och en förtjusande utsikt över den där grusade gången. Jag vet inte någon plats här i trakten, som kan jämföras med Netherfield. Jag hoppas, att ni inte tänker lämna det i brådkastet, fastän ni bara har hyrt det för en kort tid.
— Allt vad jag gör sker i brådkastet, svarade han, och därför, om jag skulle besluta att lämna Netherfield, skulle jag troligtvis ge mig av om fem minuter. För närvarande anser jag mig dock som alldeles bofast här.
— Det är just vad jag skulle ha trott er om, sade Elisabet.
— Ni börjar förstå mig, eller hur? ropade han och vände sig till henne.
— Åja, jag förstår er fullkomligt.
— Jag önskar, att jag finge taga detta som en komplimang, men jag tycker, att det är ynkligt att så lätt bli genomskådad.
— Det beror på. Det är inte alltid sagt, att en djup, på motsatser rik karaktär är mer eller mindre värdefull än en sådan som er.
— Lizzy, ropade hennes mor, kom ihåg, var du befinner dig, och gå inte på på samma självsvåldiga sätt, som du får göra där hemma.
— Jag visste inte förut, fortsatte Bingley genast, att ni studerar karaktärer. Det måtte vara ett intressant studium.
— Ja, men karaktärer fulla av motsägelser äro de mest intressanta. De ha åtminstone den fördelen.
— Landsbygden, inföll Darcy, erbjuder i allmänhet endast få föremål för ett sådant studium. I ett grannskap på landet rör man sig inom en mycket begränsad sällskapskrets, som ständigt är densamma.
— Men människorna själva förändra sig så mycket, att det ständigt är något nytt att iakttaga hos dem.
— Ja, verkligen, utropade mrs Bennet, som var stött över hans sätt att tala om ett grannskap på landet. Jag försäkrar er, att alldeles lika mycket sådant försiggår på landet som i staden.
Alla blevo förvånade, och sedan Darcy sett på henne ett ögonblick, vände han sig tyst bort. Mrs Bennet, som inbillade sig att hon vunnit en fullständig seger över honom, fullföljde sin triumf.
— Jag kan för min del inte inse, att London har något stort företräde framför landet med undantag av sina bodar och offentliga platser. Landet är betydligt angenämare, eller hur, mr Bingley?
— När jag är på landet, svarade han, vill jag aldrig lämna det, och när jag är i staden, är förhållandet nästan detsamma. De ha båda sina företräden, och jag kan trivas lika bra på båda hållen.
— Ja — det beror på, att ni har den rätta sinnesstämningen. Men den här herrn, fortsatte hon med en blick på Darcy, tycktes anse, att landet inte är värt något alls.
— Du misstar dig verkligen, sade Elisabet, rodnande på sin moders vägnar. Du misstog dig alldeles med avseende på mr Darcy. Han menade bara, att man inte kan träffa en sådan mängd olika personer på landet som i staden, och det måste du väl erkänna är sant.
— Ja visst, kära barn, ingen har sagt, att man kan göra det, men vad det angår att träffa mycket folk här i trakten, tror jag, att få trakter bjuda på större umgänge. Jag vet, att vi umgås med tjugufyra familjer.
Ingenting annat än hänsyn för Elisabet kunde förmå Bingley att hålla god min. Hans syster var mindre grannlaga och såg på mr Darcy med ett mycket uttrycksfullt leende. För att säga någonting, som kunde avleda moderns tankar, frågade Elisabet henne nu, om Charlotte Lucas hade varit på Longbourn sedan hon lämnade det.
— Ja, hon gjorde oss ett besök i går tillsammans med sin far. Vilken angenäm man sir William är, mr Bingley, tycker ni inte det? En sådan fin karl, så belevad och så otvungen i sitt sätt! Han har alltid något att säga åt var och en. Det är för mig beviset på god uppfostran; och sådana personer, som tro sig vara mycket betydande och aldrig öppna munnen, handla mycket orätt.
— Stannade Charlotte till middagen hos er?
— Nej, hon ville fara hem. Jag förmodar, att hon behövdes för tillagandet av köttpastejerna. För min del, mr Bingley, har jag alltid tjänarinnor, som kunna sin sak; mina döttrar äro uppfostrade på annat sätt. Men var och en får svara för sig själv, och flickorna Lucas äro verkligen mycket präktiga, det försäkrar jag er. Det är skada, att de inte äro vackra! Inte för att jag tycker, att Charlotte ser så alldaglig ut — men så är hon också vår speciella vän.
— Hon tycks vara en mycket behaglig ung flicka, sade Bingley.
— Ja visst ja — men ni måste erkänna, att hon ser vardaglig ut. Lady Lucas har själv sagt det och avundats mig Janes skönhet. Jag vill inte skryta över mitt eget barn, men sannerligen får man inte ofta se någon, som ser bättre ut än Jane. Så säga alla. Jag litar inte på mitt eget partiska omdöme. När hon var bara femton år, var en herre hos min bror Gardiner i London så förälskad i henne, att min svägerska säkert trodde, att han skulle fria till henne, innan vi begåvo oss av. Men, hur det var, gjorde han inte det. Kanske han tyckte, att hon var för ung. I alla fall skrev han några verser till henne, och de voro verkligen mycket vackra.
— Och så var det slut på hans tycke, sade Elisabet otåligt. Jag förmodar, att månget sådant har blivit övervunnet på samma sätt. Jag undrar, vem som först upptäckte poesiens förmåga att driva bort kärleken!
— Jag har alltid varit van att anse poesien som en näring för kärleken, sade Darcy.
— Det må vara för en fin, stark, sund kärlek. Allting skänker näring åt vad som redan är starkt. Men om det endast är en svag, mager böjelse, så är jag övertygad om att en bra sonett skall alldeles svälta ut den.
Darcy bara skrattade, och den allmänna tystnad, som följde, kom Elisabet att frukta, att hennes mor åter skulle göra sig löjlig. Hon ville gärna tala, men kunde icke hitta på något att säga, och efter en kort paus började mrs Bennet upprepa sina tacksägelser till mr Bingley för hans vänlighet mot Jane och bad på samma gång om ursäkt därför, att hon också besvärade honom med Lizzy. Mr Bingley var okonstlat artig i sitt svar och förmådde sin yngre syster att också vara artig och säga, vad tillfället krävde. Hon utförde visserligen sin roll utan mycken vänlighet, men mrs Bennet var tillfredsställd och sade efter en kort stund till om sin vagn. I detta ögonblick framträdde den yngsta av hennes döttrar. De två flickorna hade viskat till varandra under hela besöket, och resultatet därav var, att den yngsta skulle påminna mr Bingley om ett löfte, som han givit strax efter sin ankomst till orten, att ge en bal på Netherfield.
Lydia var en kraftig, välväxt flicka på femton vårar med vacker hy och glättigt ansiktsuttryck; hon var en gunstling hos sin mor, som hade låtit henne komma ut i världen vid tidiga år. Hon hade stor levnadslust och ett slags naturlig självkänsla, som stegrats till säkerhet tack vare den uppmärksamhet, som visades henne av officerarna, vilka funno behag i hennes morbrors goda middagar och hennes eget trevliga sätt att vara. Hon var därför vuxen uppgiften att tala med mr Bingley om balen och påminde honom helt tvärt om hans löfte, tilläggande, att det skulle vara den skamligaste sak i världen, om han icke höll det. Hans svar på detta plötsliga angrepp var ljuvligt för hennes mors öron.
— Jag är alldeles redo, försäkrar jag er, att hålla mitt löfte, var så god och utsätt själv dagen för balen. Men ni vill väl inte dansa, medan er syster är sjuk.
Lydia förklarade sig belåten. Ja, det skulle bli mycket bättre att vänta, tills Jane blev frisk, och vid den tiden skulle kapten Carter utan tvivel vara i Meryton igen.
— Och när ni har givit er bal, tillade hon, skall jag påyrka, att de också ge en. Jag skall säga till överste Forster, att det blir en riktig skandal, om han inte gör det.
Mrs Bennet och hennes döttrar foro sedan sin väg, och Elisabet återvände genast till Jane, överlämnande sitt eget och de sinas uppförande åt de två damernas och mr Darcys kritik; den sistnämnde kunde dock icke förmås att deltaga i deras klander av henne, trots alla miss Bingleys kvickheter över vackra ögon.