Svea Rikes historia/Första delen/Företal

←  Tillägnan

Svea Rikes historia/Första delen av Olof von Dalin Företal

Innehåll  →

FÖRETAL.

SVea-Rikes äldsta Historia är så öfverhölgd med mörker, at förutan några fåå dunkla Lius, som af underbar händelse kunnat bibehålla sig genom så många oroliga tiders ändringar, woro det omöjeligt, at deruti wägleda sig utan hiälp af Naturkunnigheten: Den senare Hedniska är wäl något klarare; men dock ganska otilräckelig: Orsaken til en sådan brist kan man ej skylla på wåre gamle Hedniske Skalder, dem redan Tacitus wetat omtala och sättia i sit wärde: De hafva på sit wis haft godhet för sin Efterwerld; men när man besinnar hvad öden wåra gamla Häfder och Handlingar genomgådt i Christna tider, må man snarare undra, at wi dock äge deraf så mycket förråd: I Christendomens början blefvo många ålderdomens lämningar af en oförnuftig Religions-Nit förstörde^[1]: Munkarne buro en afsky för de Otrognes Minningsmärken^[2], hvaremot åter andre hade til dem alt för mycken begärelse: En Dansk Prins Magnus Nilson skall redan A. 1134. hafva bortfört herifrån en hop Permeskrifter til l Dannemark och äfven så på 1200-talet Danska Prinsessan Mechtild AbelsDoter^[3]: Konung Waldemar i Dannemark tilwällade sig alt hvad som angick Skåne, Halland och Blekingen, det han upbrände A. 1360^[4]: I den olyckeliga Föreningstiden emellan de tre Nordiska Riken led Sverige äfven i detta mål en obotelig skada; ty många dess angelägna Handlingar fördes til Dannemark^[5], hvaraf det Rikets Canceller Arild Hvidfeldt i sin Crönika fådt ganska mycken hiälp^[6]: Dertil bidrog i synnerhet Drotning Margareta WaldemarsDoter^[7] och Konung Eric af Pomern^[8]. Romerske Påfven Paulus 2. mente finna i Sverige gamla Handlingar, som wandrande Göter ditfördt från sine Släktingar i Italien^[9]: Af honom blef hitskickad en Aflats-Krämare Marinus a Fregenom som hemligen förde några af wåra äldsta Böcker til Lybeck^[10], hvilka sedan kan hända ej kommit til Rom, emedan Aflats-Skatten på wägen blef bortröfvad. Påfven Leo 10. sände en Johan Heytmers de Zonvelben til hela Norden A. 1515, at fritt få genomse alla Bibliothequer til den Lärda werldens uplysning; men hörde någon Bok til Romerske Stolen, så war wid förbannelse förbudit den at afskrifwa^[11]. En sådan de Påfviska Tideböckers helighet war utan tvifvel orsaken, at Bröderne Johannes och Olaus Magni förde en hop af dem med sig ur Sverige til S. Britas hus i Rom ^[12], hvilket icke mindre skadade wår Historia, än kort tilförne Svenske RiksCancellerens och Biskopens i Strängnäs Mats Gregerssons wårdslöshet, som lät många af Riksens Handlingar förkomma ^[13]: De Påfviska Minnings-märken blefvo af de förste Evangeliska Lärare föga mer skonte, än de Hedniske af Munkarne: Mäster Abraham Andeæ war emot dem en Tyran: Han förstörde S. Britas, S. Karins och Ingrids i Wadstena, S. Nicolai i Linköping, S. Sigfrids i Wexiö, S. Brynolfs i Skara, S. Helenas i Skedevi, S. Davids i Munketorp, S. Eskils i Strengnäs, Holmgeirs i Skogkloster, S. Ragnhilds i Telje och S. Botvids i Botkyrka^[14]: En äfven sådan Kämpe mot Skuggar och Bilder war en Mäster Eric Schepperus ^[15], som haft månge sine Likar. När åter Pålske Munkarne hitkommo med Konung Sigismund, lära de förmodeligen hafva tagit för sig hvad de funnit, medan alla häfdegömmor för dem storo öpna på Stockholms Slott til dess Hertig Carl lät alting förwara på Gripsholm^[16]. I senare tider hafva ofta Utlänningar, mer wettgirige än de Inhemske upsnappat åtskilliga ålderdomens öfverlefvor och fördt med sig ur landet. Hvad ej Menniskiohänder brakt ur wägen, har förkommit i wådeldar: A. 1419. upbrann Riks-Cancelliet med många märkvärdiga saker och äfvenså A. 1525^[17], så at fastän alle sådane förluster skulle warit drägelige, så wete wi dock icke hvad wi mist eller ej.

Med alt detta har det warit en stor lycka, när så tilburit, at wåra Häfdetekningar, dem wi ej sielfve kunnat behålla, åtminstone fallit i sådane Främlingars händer, som dem ej allena förwarat utan mer utarbetat och gifvit oss dem med wår winst tilbaka. Sådane hafva Isländarne warit, så framt de i anseende til oss böra kallas Främlingar: Island har på 880- eller 90-talet i Norske Konungens Harald Hårfagers tid^[18] först fådt Inwånare från Sverige och Norige, hvilka der i sit stilla lugn och afskilde från den öfrige werlden hållit för sin största ro, at uptekna sine Fäders åminnelser: Snöbiörn och Helge den Magre, Eivinds Söner, hvilkas Farfader Biörn Rolfson på Ana flydt från Wästergötland til Norige^[19], satte sig då ned på det landet tilika med Helges Svåger Biörn Östråne, Kettil Flatnäsas Son, som war upfostrad hos sin Svärfader Kiallak Jarl i Jämteland: Wid samma tid ditkom Gardar Svavarson på Gardarsholm, en Svensk Man, hvars Son Une, Hroar Tungogodes Fader, blef af Harald Hårfager satt til Jarl öfver Island. Sedan fick denna Öö från Sverige alt flere och flere Inbyggare: Grim och Orm, Jämtelands Höfdingar och Wedorm Herses Bröder, Biörn och Grimkil, Dotersöner af en Götisk Jarl, med deras Moder Helga Haraldsdoter, Ingemund Torstenson, hvars Moder Thordila war Doter af Ingemund, en Jarl i Götaland, Barder Snefäls As, Höfdingen Dumbers Son från Norre-Botn, Fridleif den Götiske, Barder Wiking, Wästgöte-Jarlen Haralds Måg, Wafur Helge, Thord Knappe, en Naturlig Son af Konung Biörn på Höga, Thormod Ramme, som af denne Konung blef dömd til Landsflyktighet, för det han dräpit Gird i Jäder, Thord på Hofde, en Sonesons Son af Svenske Prinsen Aslak Biörnson ^[20], Slättu-Biörn, en Sonesons Doterson af Gorm, en Svensk Herse, Konung Biörn Eriksons Svåger, Wikingen Brimle, en Måg af Thorgrim, Skölder Svenske, Glamer från Dalarne och åtskillige flere ^[21]. Med sådane Islands Stamfäder från Sverige hafva merendels wåra äldsta underrättelser kommit til at flytta sig dit, der de sig i temmelig renhet långt från werldsbullret bibehållit: Bland dem kan man billigt sättia Edda eller de gamla Ätters Guda- och Hiälte-Lära i främsta rummet: Den wise Isländaren Sæmund Sigfusson hin Frode war den förste, som hopsamlade alt hvad deraf kunde igenfinnas wid pass A. 1114^[22]; men detta hans wärk war mästedels förloradt, när wid pass 100. åhr derefter Snorre Sturleson, Lagman på Island med mycken flit och lycka sammansatte ej allenast Edda och Scalda, utan ock sin Heims Kringla, som oförnekligen är en af de bästa lyktor wi äga til wår mörka Tids och gamla Historias uplysning: Han nögde sig ej med de kunskaper han hade på Island: Han reste hit til Sverige och war ej allena wäl ansedd hos Eskil, Jämtelands Lagman, utan ock hos Konung Carl Sverkersson vid pass A. 1218^[23]: Han giorde då åtskilliga Samlingar och bortförde herifrån en hop Runeskrifter, som sedan kommit oss mer til nytta, än om de blifvit qwara; ty då hade de kan hända aldeles förkommit. Förutan honom hafva åtskillige Isländare giordt oss mycket gagn, som Kolskegg, Brand Sæmundson, Erik Oddson, Carl Abbot i Tingeir, Gunlaug och Oddi Munkar, Ari Präst och flere, at förtiga alle Isländske Skalder, hvilkas Qväden och Sagor wäl äro med mångfaldige dikter inblandade; men kunna dock af en Skiärskådare med mycken fördel brukas: Bland wåra tiders Lärde har den ene welat betaga dessa Sagor all deras trowärdighet^[24], när den andre deremot uphögt dem öfver de Græska och Romerska^[25]: Jag finner wäl, at de ej äro utan sina fel och willfarelser, ej mer än sielfve Sturleson som på åtskilliga ställen behöfver någon rättelse; men deras oweldighet, menlöshet och enfaldighet tala dock förträffeligen til deras försvar.

I en sådan owisshet, som de äldsta tiders Historia är underkastad, förefaller mig ingenting oförnuftigare, än en dierf Sielfklokhet, at wilja stadga någonting så ostridigt, at ingen bör säja deremot: Om wi med säkra rön finne något i sielfva Naturen, som genom goda Slutsatser yppar oss någon Sanning: så kunne wi den icke utan enwishet och förutfattade inbillningar förkasta; ty om man inwänder, at Naturen är wäl nu i et sådant lopp, men kan fordom hafva warit i et annat; så är det en hypothese, en gissning, hvaremot det, som wi nu hafve i händer och står oss för ögonen, bör oförnekligen äga förträdet; men i saker, som endast ankomma på menniskiors felaktiga berättelser från diktfulla tider, då Folkslagen flytte hit och dit, utan at fästa sig på wissa orter, då namn och språk som oftast ändrades, då inga anmärkningar giordes^[26], at wilja stadga ovedersäjeligheter, det är mer än barnsligt, det är at öka mörker med mörker: Fåfäng träta, der ingen kan wara Skiljoman.

I denna Svea-Rikes Historias förste del, som innehåller Gamla och Hedniska Tiden, har jag efter all min förmåga budit til at tiena mine Läsare med det renaste och trowärdigaste jag kunnat inhämta af många olika underrättelser, jag har jämkat wår Tideräkning efter de bästa utländska Historier, jag har anfördt gällande witnen, jag har dock af ingen Häfdeteknares myndighet låtit mig binda, utan behållit mit fria wahl och i brist af goda Historiska bewis dömt efter hvad som bäst kommit med Naturen öfverens; men med alt detta, min Läsare, är jag icke så förmäten, at jag wil uphäfva den minste del deraf i någon ofelaktighet: Jag har ganska lätt kunnat irra mig det Almännas omdöme med all läraktighet: Hvar och en står fritt, at rätta denna Historias ofullkomligheter och jag skall wara den förste, som sådant med tacksamhet erkänner; ty jag skrifver icke för min egen heder: Jag söker förnämligast det Almännas tienst. Imedlertid behagade mine Läsare wara försäkrade, at jag giordt mit bästa och at jag åtminstone sielf tycker mig wara öfvertygad om hvad jag skrifvit.

De månge Store och Lärde Män, som mig föregådt i detta ämne, anser jag för mine Läromästare med all wördnad och erkänsla: De hafva funnit för mig mer mörker, än jag, så at om jag warit i deras ställe, torde jag långt mer hafva farit wilse: De hafva kan hända fastnat på klippor, för hvilka en annan, som kommit senare, kunnat akta sig; men de hafva dermed brutit isen och banat mig wägen: Sielfva deras felsteg, om de några giordt, hafva således kunnat tiena mig til rättelse. Man kan ej läsa en Sinrik Rudbecks Atlantica utan förundran öfver Auctorens Snille: At följa den med en Historisk säkerhet, låter sig wäl icke giöra: ty hvar Platonis Atland legat, antingen i gamla Scythiod eller i Förlofvade Landet eller i denne Philosophens hiärna eller ock om det redan drunknat i Syndafloden, är och blifver i alla tider en oafgjord Sak; men hvad uplysning har icke den Lärde Mannen gifvit i många forna sakers mörker? Så hafva flere af wåre witre Häfdeteknares wäl kunnat i wissa mål mycket irra sig; men derjemte genom oförtruten ålderdomens ransakning förtient sig af wår tid et ewärdeligt beröm. Ingen bör derföre undra, om jag i detta wärk stundom beropar mig i et mål på Auctorer, dem jag i et annat ej kan följa: I det ena kunna de hafva rätt och i det andra orätt, hvilket af en Sannings-älskare noga bör urskiljas.

Den, som i Nordiska Historien inblandat de mäste Dikter och mäst förledt dess anteknare, har warit Saxo Grammaticus, som lefde i tolfte Seculo och war en KyrkoPerson i Lund i Skåne, under Ärke-Biskop Absalon Hvide^[27]: Hans willfarelser hafva intagit wår Historia i femhundrade åhr och ännu är han icke aldeles från dem befriad. Johannes Magnus Göthus, hvilken liksom hans Broder Olaus wek från Ärke-Biskops-Stolen i Upsala för Evangeliska Läran, har i Svenska Historien giordt mycken willerwalla: Han har hopsatt oss en widlyftig Konunga-Längd, som ingen förnuftig Fornälskare kan widkännas: Man skulle tro, at han räknat på någon gammal Tartarisk underrättelse; ty när man läser den Historia, som är författad af Abulgasi, en Mongolisk Chan af Zingis Släkt, som regerat öfver Chivinsky öster om Caspiska hafvet från A. 1643. finner man ganska mycken likhet emellan dess gamle Regenter och Johannis Magni^[28], hvilken således ur samma diup tycks hafva hämtat sit grummel och ej annat giordt, än förbydt namnen.

Af slika moln har Nordiske Parnassen warit högdt intil wåra tider, då en och annan witter Man änteligen uptändt altför nödiga Lius. Bland sådana bör jag i synnerhet nämna framledne Ärke-Biskopen Doctor Eric Benzelius, som äfven i flera mål giordt sig af Lärda werlden så wäl förtient. Jag wil ej med beröm oroa åtskilliges blygsamhet, som ännu lefva; men jag kan dock ej undgå, at säja det Riks-Historiographen och Kongl. Secreteraren Jacob Wilde har i Sveriges Historia giordt en oförliknelig nytta: Af hans arbete har jag haft ganska mycket understöd och wår skilnad i Tideräkningen hindrar icke, at jag ju med förundran erkänner hans witterhet, at uplösa så många knutar i wåra äldsta underrättelser.

At jag wågat mig på detta fält, har dels kommit af min egen lust både til Historien och til at tiena mit Fädernesland, dels af den ynnestfulla anledning, som Riksens Höglofliga Ständer dertil behagat gifva mig i deras hemställning til Hans Kongl. Maj:t af den 7 Sept. 1743, och dels af de hielpredor, som mig i detta dryga ämne lämnas genom fritt tilträde så wäl til alla Archiver och almänna Handlingar som til Kongl. Bibliothequet, hvilket mig nådigast är anförtrodt. Af samma förmån kan jag fägna mig i anseende til Enskylta Bibliothequer och goda Samlingar, hvaribland jag ej bör förtiga Presidentens i Kongl. Bergs-Collegio Herr Baron Gustaf Rålambs her i Stockholm och Presidentens i Kongl. Stats-Contoiret Herr Grefve Carl Gustaf Bielkes på des gård Salestad, der åtskilliga märkwärdigheter i Svenska Historien finnas, som man annorstädes skulle fåfängt söka.

Hvad mit Skrifsätt angår, så hade jag kanskie behöft wälja mig et wisst Efterdöme bland de bäste Auctorer til at råka på den rätte Historiske Stylen, som är så sällsynt; men jag har fruktat, at falla i den osmakelighet, som en Härmare sällan undgår, då hans medfödda Frihet tvingas efter en annan: Ingenting i werlden är behageligt utan den otvungne Naturen, som i sielfva Konsten bör regera. Jag har derföre hellre welat följa mit eget Skaplynne, ehuru ofullkomligt det må wara i detta mål, och tala med en fri enfaldighet, än låna hvad mig ej skulle passa. Sanningen och en Historisk Trowärdighet äro hvad jag i detta wärk söker mer än wältalighet. Jag har efter all giörlighet undflydt gissningar: Jag har utsatt mina witnen i brädden: Sakerne äro tagne ur de äldsta och menlösaste källor; men på det Läsarens eftersökande måste lättas, har jag nästan hellre beropat mig på Nyare Auctorer, som ej allena innefatta, efterfölja och styrka de gamle, så at man hos dem finner beggedera med samma omak, utan ock äro i wår tid för hvar och en gerna närmare til hands.

Critiquer wäntar jag mig af begge slagen: Den böcker skrifver, måste låta sig nöja, at både half- och hel-Lärde, Partiske och Oweldige, Lustige och Alwarsamme, Grofve och Höflige, Dumme och Kloke fälla deröfver sina omdömen^[29]. Jag skall altid wörda en förnuftig och wänlig påminnelse, som har Sakens uplysning til sit enda syftemål; men skulle mig giöras någon af annan art, lär jag den ej besvara, utan med tysthet och det förakt man bör hysa för oanständigheter: Man får då se hvilkendera winner den ädelsinte Läsaren på sin sida: Jag underkastar mig med nöje det Almännas Domstol, som sällan eller aldrig bedrager sig, och som är den Ende, til hvilken en Bok med säkerhet kan wädja. Stockholm den 24. Dec. 1746.

1. cfr. Georg. Horn. in Præf. ad Boxhorn. Orig. Gall.
2. cfr. Adam. Brem. Hist. Eccl. L. 2. c. 51. ap. Er. Benzel. Prol. ad Monum. Eccl. p. 17.
3. Sax. Gram. L. 13. p. 212. Messen. Scond. Illustr. T. 2. p. 39.
4. Messen. Sc. Ill. T. 12. p. 196.
5. cfr. Reg. Erici XIV. Comment. de Bell. Sv. Dan. in Fragm. ap. Schliff. de Insign. Sv.
6. cfr. A. Scarin. Diss. de. Def. Hist. Sv.
7. Messen. Retors p. 101.
8. Lit. Svecor. ad Norveg. A. 1434. ap. Hadorf. R. Chr. P. 2. p. 79.
9. Chron. Sclav. Inc. Auct. in Collect. Lindenbr. p. 246.
10. Chron. Lubec. ap. Mess. Chr. Episc. c. 13. p. 166.
11. Ips. Bull. in Örnh. descr. MS. Ups. in collect. Palmsköld. cfr. A. Scarin Diss. de Def. Hist. Sv.
12. Wolfg. Perister. Borulff. præf. ad Jacob. Angel. ap. Scheffer. in. Ups. Ant. c. 12.
13. Er. Benzel. coll Hist. Patr. MS. c. 1. &. 15.
14. Mess. Sc. Ill. T. 8. p. 33.
15. Mess. L. c.
16. J. Thun. vit. Palmsköld.
17. A. O. Rhyzel. Brontolog. S. p. 68.
18. Sturl. T. 1. p. 95.
19. Torf. Orcad. L. 1. c. 3.
20. v. huj. Hist. c. 17. & 5. in not.
21. Eyarbygg. Sag. &c. ap. Peringsch præf. ad Sturl. cfr. E. J. Biörner. Introd. in Antiq. Hyperb. p. 38. 39. 40.
22. v. huj. Hist. c. 5. &. 2. in not.
23. v. huj. Hist. L. c.
24. G. G. Leibniz. in Epist. Nov. Lit. Mar. Balt. A. 1669. p. 145.
25. Sperling ib. p. 366.
26. cfr. Buchan. Hist. Rer. Scot. L. 2. p. 42. 43.
27. cfr. Kil. Stob. progr. inaug. A. 1735. & J. Floræi Flor. Antiq. Scan. p. 3.
28. cfr. Schönström. MS. Hist. Sv. in Archiv. Reg. Antiq.
29. cfr. D. F. Hoheisel. Ungrund der Einwurffe wieder seinen Tractat de Ideis in Leips. Act. Erud. p. 122.