Svensk zoologi/Kapitel 03
| ← Lapp-tätting |
|
Vanlig makrill → |
N:O 3.
ALLMÄN HUGGORM.
COLUBER Berus. På f. Kykärme. På fr. Vipère commune. På t. Gemeine Natter. På eng. Viper or Adder
På en stålgrå botten, långs åt ryggen, går en vågig rad af hopbundna mörka fläckar och en dylik något ljusare på hvar sida. Öfver nacken äro 2 mörka fläckar snedt ställda och på tveren. Buksköldarne äro vid pass 146, och stjertfjällen utgöra 40 par.
Linn. Syst. Nat. ed. Gmel. T. 1. P. 3. p. 1090. Cl. 3. Amphibia.
Ordo 2. Serpentes. K. Vett. Ak. Handl. 1748. s. 251. — 1749. s. 246. tab.
6. f. 1—2» (Esping). — 1752. s. 206. — 1754. s. 78- — 1758. s. 55. — 1765.
s. 149. — 1778. s. 89. 104. — 1787- s. 235. Fontana Traité des Poisons
1781. Vol. 1 & 2. Charas Mém. pour serv. à l'Hist. Nat. des Anim. Vol.
5. p. 611. — de la Cépède Hist. Nat. des Serpens. 4:o 1789. p. 1. &c.
Ejusd. Naturgesch. d. Amphib. &c. übers. v. Bechstein 8:o. 1801. Vol. 5.
— Spanische Mizell. v. Fischer 1. Band — Miller in the Commerc. Agric.
and Manuf. Magaz. Vol. 2. pag. 157. Patr. Russel and Edw. Home in
the Philos. Transact. 1804. P. 1. Tilloch Philos. Magaz. Vol. 17. p. 125
&c. 128. D. Ramsay & Benj. Barton. — P. Russ. Acc. of Ind. Serp. &c.
fol. max. 1796. p. 55. Experiments &c.
3:dje Klass, AMFIBIER. 3:dje Flock, ORMAR.
(Se Utk. till Organ. Kropparnas allm. kännedom § 53. &c.)
Huggormslägtet igenkännes med stora, på tveren ställda och jemnbreda sköldar, under kroppen, från nedra käken till stjertens början; hvar sköld, lik hälften af en bred och platt ringr svarar mot en ryggknota och ett par refben, hvilka sednare med sina fria ändar stödja mot buksköldarna. Under stjerten finnas 2 rader fjäll, större än de ofvanpå och hvilka räcka till stjertens spets. Ormarnas föda är animalisk; de ha dubbla köndelar; ligga i dvala öfver vintern i kalla klimat; många föda lefvande ungar, och en del ha rörliga och giftiga tänder.
Hvart ögonblick af det organiska lifvet är ett närmande
till dess slut, och det ges knappast en mera allmän lag än den, som angår kropparnas ombyte af former. De
organiska dö; de inorganiska falla sönder: hos båda antar
materien en ny form, i stället för den förstörda. Men till
motvigt mot denna förgängelsens kraft, utdelades lika
allmänt bland Djuren, kärleken till lifvet, och utom
Menniskan, hvilken oftast blott af organiska fel och deraf
uppkommen ledsnad till lifvet, begår sjelfmord, finnes i hela
naturen intet enda bevisligt exempel derpå (se Utk. till
Org. Kropp:s allm. känned. §. 20). I denna fruktan för
döden, liksom medfödd hos alla Djur, finna vi en orsak
till den naturliga fasa och rysliga afsky vi hysa för Ormar,
hvilkas dolda och giftfulla vapen väcka hos oss begreppet
om en hastig död; vi förfölja derföre Ormarna i vårt
grannskap och söka att utöda dem. Men denna fruktan
för en farlig fiende yttrar sig helt olika hos åtskilliga
Indiska folkslag, hvilka tillskrifva Ormen, derföre att han
i ett ögonblick kan döda, en öfvernaturlig och Gudalik
kraft. De tillbedja dem såsom heliga, och en Konung i
Calcutta straffade lika ett mord på en Menniska och en
Orm. Dess figur förekommer ofta bland hieroglyferna,
och i fornåldrens Gudaläror är den en sinnebild af
vishet, styrka, hastighet i rörelser, fruktansvärda vapen,
skönhet, list och en högre instinkt; egenskaper, som
tillhöra Ormslägtet och i synnerhet de varma klimatens arter.
Bitande sig sjelf i stjerten, liknar han en cirkel och är
evighetens symbol. — Ormarnas yttre form är nästan
enahanda; de ingifva derföre alla lika förskräckelse, men de
äro icke alla lika farliga, och det synes som det dödande
giftet, hvilket vid huggtänderna förvaras, vore hos olika
arter, under olika årstider och andra omständigheter, mer
eller mindre häftigt. Ett platt hjertlikt hufvud, täckt med
små fjäll och de öfriga på kroppen kölformiga, samt kort
stjert (15:del af kroppens längd), äro anledningar att anse
arten för giftig. — Ormar kunna tämjas och bli spaka.
Allmänna Huggormen finnes i hela Europa och äfven i Siberien. I norra Lappmarken såg jag den likväl aldrig, ej heller hörde den der omtalas. En artförändring tror man finnas i Indierna, men kan hända är den egen art. Han uppehåller sig allmän i skogar, bland buskar, i stenrösen och på obesökta ställen. Dess vanliga storlek är 1 aln eller något deröfver; de ofantligt stora, med eller utan man på halsen, och andra dylika vidunderligheter, tillhöra endast synvillan af en uppskrämd inbillning. Hufvudet är täckt med större och mindre fjäll, som genom sina kanter formera liksom sprickor. Två omvändt äggformiga mörka fläckar, som med sina spetsar råkas och bakåt bilda en trubbig vinkel, gå tversöfver nacken. I denna vinkel börjas de hopbundna mörka fläckar, hvilka utgöra en bred linie , som långs åt ryggen på båda sidor är taggig och räcker till stjertens slut. På hvardera sidan är en annan dylik, hvars afrundade taggar passa in mellan de som tillhöra rygglinien. Ryggfjällen äro kölformiga eller ha midtpå och långs åt ett upphöjdt strek. Buken är ljusare stålgrå eller blåaktig och under halsen hvitare. Hanens stjert är något längre och tjockare än honans, och 3—4 tum lång på alns långa Ormhanar. Ögonen äro små, svarta med eldröd ögonring, försedda med ett slags ögonlock eller nickhud. Näsborrarne äro små, synlige öfver främre delen af öfra läppen, som på sidorna har svarta och hvita omvexlande fläckar; dessa äro vanligen mindre tydliga på nedre läppen. Tändernas antal är föränderligt; oftast finnas 28 i öfra och 24 i nedra käken; alltid finnas gift-tänder, 2—5 eller 4 på hvar sida i öfra käken, hvilka äro uddhvassa, ihåliga och öppna i båda ändar, samt kunna efter Djurets behag nedböjas bakåt eller uppresas. Bredvid dessa finnas 2—5 eller flera smärre, ämnade som det synes, att tillväxa och ersätta förlusten, då någon af de större skadas eller afbrytes. Då Ormen saknar alla dessa slags gift-tänder, är dess bett ej mera giftigt. I en egen blåsa, på hvardera sidan af hufvudet och under öfra käkens muskel, förvaras giftvätskan, som under musklens rörelse, pressas genom en egen kanal till gift-tandens bas, intränger der i tanden och utsläppes genom dess ihåliga udd i såret. Tungan, omgifven af en slida, kan utskjutas, är 2-klufven och tjenar att qvarhålla insekter och maskar, som Ormen stundom förtär. Käkarne kunna så åtskiljas, att Djur som äro 2—3 gånger tjockare än Ormen sjelf, efter hand hela kunna nedsväljas. Från hjernan i hufvudskålen och ryggmergen i alla ryggkotorna till stjertens slut, utgå nerverna till alla slags organer. Vid 145 ryggkotor, från nackbenet till stjertens början, fästas 290 refben, som omgifva inelfvorna, lifs- och fortplantnings-organerna. Stjertkotorna, med förlängda sido-utskott i stället lör refben, äro 25. Öfver tungan ligger luftstrupen, som har broskringar och förlorar sig i lungan, hvilken är tunn, genomskinlig, fingersbred, 7—8 tum lång och utan flikar. Under densamma ligger hjertat, stort som en liten böna. Lefren, stundom 3—4 tum lång och ½ tum bred samt 2-flikig, ligger under hjertat. Intet mellangärde åtskiljer bröstets och bukens håligheter. Gallblåsan hyser en tjock grön galla, som ej är giftig. Magen, ofta nära ½ aln lång, kan mycket utvidgas; de större nedsväljda djur, som Ormen dödat, stadna i munnen och matstrupen, medan den delen som är i magen hinner förtäras, hvilket sker ganska långsamt; häraf hindras dock icke andedrägten. Tarmkanalen öppnar sig vid stjertens början emellan de fjäll som der finnas. Det fett, som omger inelfvorna, ofta nog ymnigt, blir smält likt olja. Ifrån 2:ne smala, men par tum långa njurar, gå uringångarne att direkt öppna sig vid tarmkanalens öppning; de sakna således urinblåsa. På sidorna om samma öppning uttränga, vid parningen, båda hanens yttre köndelar, som på en klotformig ända äro försedda med små taggar och ligga annars under stjertknotorna, dolda inom huden och fjällen, utsträckta till stjertens spets; de kunna utskjutas till nära hälften af deras längd och emottaga från 2:ne testiklar, som ligga under lefren, genom egna kanaler den befrödande vätskan. Honan har äfven 2:ne dylika, som finnas vid bottnen af den dubbla lifmodern, i hvilken de genom vissa kanaler afsöndra en vätska, som till fortplantningen är nödig. Öfver tarmen ligger lifmodern, som utåt har en enda vid öppning, men bildar sedan 2 säcklika kroppar, hvilka, en på hvar sida, uppstiga till magens botten. I dessa danas äggen och sedan ungarne, på en tid af 3—4 månader; ungarne födas utkläckta inom moderns kropp, till ett antal af 15—24 st. i sender, i Juni eller Juli, men måste genom moderns tillhjelp befrias från moderkakan, som är fästad vid naflen. Är sommarvärmen tillräcklig, kan honan yngla 2 gånger om året. Ungarne kunna redan vid 2—3 års ålder fortplanta sin art; men uppnå först vid 6—7 års ålder sin fullkomlighet. Parningen sker ganska långsamt; och synas båda Ormarna, som ligga tätt vid hvarandra, då ofta utgöra en enda, med 2 hufvud; häraf kan hända anledning är tagen till fabler om Ormar med många hufvud (Hydra lernæa). Caradori m. fl. ha sett lefvande missfoster af Ormar med 2 hufvud. — Ormarnas besynnerliga och egna organisation är för allmänheten föga eller icke känd; allmänna Huggormen har ibland alla arter kanhända bäst blifvit granskad; i dessa påmminnelser torde finnas en ursäkt för vidlyftigheten i den här meddelade beskrifning.
Ormens föda består af Maskar, Insekter, Skorpioner, Ödlor, Grodor, Fåglar, Råttor och äfven andra Ormar samt stundom egna nyfödda ungar. Under den långsamma och tröga matsmältningen befordras röta, hvilken tillika med egna körtlar, som afsila ett vidrigt luktande ämne, orsaka den äckliga och oangenäma lukt, som åtföljer Ormen. Dess lifstid, ehuru icke med säkerhet bekant, synes vara ganska lång. Man har påstått att Ormen kunde lefva ett år eller längre utan föda. Sådana som jag hållit instängda utan mat, hafva ej uthärdat öfver 3 månader. Pennant omtalar dem, som lefvat dubbelt längre tid, och Boyle har funnit att Ormen i nästan lufttomt rum, ännu efter 1½ timma, visat tecken till lif; och då man efter 24 timmars förlopp insläppte luft, ägde den ännu någon retlighet. Under vatten, till och med i Spiritus, skola de äfven kunna lefva flera timmar. Allmänna Huggormen sönderstyckad på mångfaldiga sätt, visar rörelse och lifstecken i alla bitarna. Det uttagna hjertat fortsätter sin rörelse flera timmar; hufvudet skildt från kroppen öppnar och tillsluter munnen såsom förut och dess bett är lika farligt. Tobaksolja och oljan af Lagerkirsträdet synas vara gift för Ormen. Under åska och då elektricitet är i luften, tyckas Ormar må bäst; tvertom händer det med de flesta andra djur.
Om hösten i kalla klimat söker Huggormen skydd i jorden, under stenar, ruttna träd m. m. mot den annalkande vinterkölden, af hvilken han snart öfverraskas och kommer då i tillstånd af Dvala. Ofta finnas flera tillhopa utan allt slags föda och rörelse; blodens omlopp sker ytterst långsamt; de andas icke och väckas af ingen annan retelse än af värme. Märkvärdigt är att Ormarne, om våren vakna nästan vid samma ringa varmegrad, som om hösten var för svag att bibehålla deras fulla liflighet. Orsaken dertill torde finnas i vårluftens egna beskaffenhet och kan hända äfven i det slags svaghet, som fortplantningen öfver sommaren kunnat åstadkomma. Kölden synes förstöra den yttre eller gamla huden och en ny bildas derunder. Om våren afklädes derföre den gamla, och den nya, i början tunn och ömtålig, hårdnar snart, och har lifligare färgor. Stundom har stark hetta samma verkan som kölden på Ormens hud, hvilken då ömsas äfven om hösten. Så väl djurets som hudens olika ålder, kunna således orsaka färgornas olikhet. Espingen (Col. Chersea) är troligen icke annat än en artförändring med ljusare färgor, till storleken mindre, och yngre än vanliga Allmänna Huggormen. Åtminstone har jag på de exemplar jag sett och i synnerhet på den individ af Espingen, som förvaras i K. Vett. Ak:ns Museum, icke kunnat finna minsta olikhet, undantagande färgen. Deremot tror jag att Bechstein har mindre rätt, som vill att äfven Svarta Huggormen (Col. Prester) skall vara artförändring af Allm. Huggormen.
Denna Orms bett är sällan dödande, åtminstone icke för större djur, och derföre hafva vi så många föreslagna botemedel deremot. Ej heller synes det för en Orm vara farligt att blifva Ormbiten. Giftvätskan är gul, hvarken sur, lutartad eller kaustik. Likväl är det efter Ormens art, dess mer eller mindre retade eller hungriga tillstånd, ålder, årstid och andra omständigheter olika till sin kraft. Efter Ormens död är giftet lika farligt, och om än Ormen legat i Sprit lång tid, kan likväl såret af dess gifttänder blifva dödande. Utvertes i ett sår insprutadt, eller i tillräcklig mängd invertes förtärdt, uppväcker det hastig oro, ängslan, hjertklappning, trångbröstighet, häftig svullnad, törst, kall svett, kräkning, yra, konvulsioner m.m., stundom kallbrand och döden; det verkar på nervsystemet och förstör retligheten. Redi, Fontana m. fl. hafva med denna Ormart anställt sina många och märkvärdiga försök; de funno dervid, att i liten dosis skadar giftet icke invertes i magen, men i större är det lika verksamt som utvertes användt. Ormbett, som ske endast i ytan af huden äro ej farliga. Ofta kännes ett Ormbett såsom stynget af en tisteltagg eller nässelbränning. Fontana har funnit vid Ormbett tjenligt, varm Terpentins-sprit eller kalkvatten utvertes, samt ombindning ofvan för såret; invertes kräkmedel. Af inskärningar i såret har han ej alltid funnit önskad verkan. Likväl föreslå andra såsom säkraste medlet att tillräckligen vidga och skära i såret och att derpå lägga spansk fluga, lapis causticus eller annat dylikt. Miller med flera nyttja genast Bomolja både utvertes på såret ©ch invertes matskedbladtals, hvilket af många högligen rekommenderas.— Somlige berömma Ammoniak och B. de Jussieu säger sig ha botat Ormbett med 6—8 droppar eau de Luce, invertes gifvit i vatten, hvar 3:dje timma, hvarvid han lät ingnida i såret samma medel. Cavanilles berömmer, så mot ormars som Rasande djurs bett, en blandning af pulveriserade örterna: Eryng. campestre, Alyss. spinosum och Melissa cretica ell. Nepeta marifol., hvilket dock säkert behöfver vidare besannas. Jag har sett färsk Säfvenbom (Junip. Sabina) bultad påläggas på såret, och den Ormbitne var dagen efter återställd. Med klufven rödlök och salt, gnida somliga såret. Många andra huskurer ha blifvit såsom nyttiga utropade, men troligen har naturen vid de flesta ensam botat det onda. De så kallade Ormstenar, af hvilka en del äro naturliga stenar af åtskillig sammansättning, andra äro med konst eftergjorde, sägas, lagda på såret, utdraga giftet och således bota Ormbettet; men de äro dervid af ingen bevislig nytta. Hufvudsakligt är att den sjuke icke misströstar, och att det medel man har tillgång till, genast användes.
Forntidens Läkare försökte äfven Huggormen såsom botmedel mot vårt Slägtes sjukdomar. Hufvudet, stjerten och inelfvorna förkastades; kroppen flåddes, kokades och tjente då till en soppa, hvilken såsom födande och stärkande gafs åt personer, som af ålder eller nyss öfvervunna sjukdomar voro svaga och afmattade. I åtskilliga Europeiska länder brukas det ännu. Deraf ser man att köttet utan fara kan ätas. Åtskilliga fåglar förtära också Ormar.
I låga vidjebuskar och löfskog har jag stundom varma sommardagar träffat små fåglar af Sparf-flocken , obekymrade om sin egen räddning; de tillkännagåfvo sin oro med pipande och oroligt hoppande af och an; jag hade kunnat ta fågeln med händerna, men sökte i stället orsaken till dess yttrade bekymmer och träffade en gång en Allm. Huggorm, som vältrat de späda fågel-ungarna ur boet och börjat svälja en. När Ormen var borta, flög också fågeln. Utan tvifvel förklaras orsaken härtill bättre, då man härvid endast tänker på moderns begär att vilja frälsa sina ungar, än genom antagande af en tjusningskraft, som tilläfventyrs kunde bestå i en giftig eller söfvande dunstkrets, hvilken skulle omge Ormen.
Tab. 3. fig. A. Allmänna Huggormen i vanlig storlek. — B. Espingen, dess artförändring eller en yngre Allmän Huggorm, som kanske just derföre är giftigare, att han är yngre, då vätskornas afsöndring sker hastigare och Djuret har mera liflighet, biter djupare m. m. — C. gift-tänder med giftblåsan. — D. en ensam förstorad; allt det öfriga i naturlig storlek. — Figurerne A. B. äro tecknade efter Naturen och efter Originaler, som förvaras i K. Vett. Ak:s Naturalsamling. C. och D. äro lånta hos Russel. Uti Linn. Amœn. Acad. Vol. 6. 8:o 1763. p. 197. finnes Disp. Morsura Serpentum, till hvilken hör en figur öfver Huggormens hufvudskål tillika med dess tänder; denna figur skall sökas vid p. 247. och på samma Tabell som Alströmeria pelegrina är tecknad. Förklaringen till figuren öfver Ormens Cranium igenfinnes p. 216.