Svensk zoologi/Kapitel 04
| ← Allmän huggorm |
|
Hjorthornig lukan → |
N:O 4.
VANLIG MAKRILL.
SCOMBER Scomber. På f. Makrilli. På fr. Maquerau; Ariol. På t. Mackrele. På eng. Macarel, Mackrel
Kroppen är nästan trind, silverglänsande med blå- och grönskiftande flammig rygg. Småfenorna äro mest 5, så väl på öfra som undra sidan af stjerten. Framför Analfenan är en hvass tagg.
Linn. Syst. Nar. Ed. Gmel. T. 1. P. 3. p. 1328. Cl. 4. Pisces. Ordo
3. Thoracici. — J. E. Lorichs Beskifn. på Fisksl. i Bohus skärg. 8:o 1790.
s. 33. Tidn. af Sällsk. i Åbo 1772. N:o 46. s. 365. — A New Syst. of the
Nat. Hist. 8:o 1792. Vol. 3:d. p. 255. Tab. 25. M. Th. Brünnich. Ichtyol.
Masil. 8:o 1768. p. 68.
4:de Klass. FISKAR. 3:dje Flock, BRÖSTFENIGA.
(Se Utk. till Organ. Kropparnas allm. kännedom § 53. &c.)
Makrillslägtet har slätt hufvud, som på båda sidor är något hoptryckt; i gälhinnan äro 7 strålar, och sidolinien blir bakåt stjerten mer eller mindre kölformig. Så väl på öfra som på undra sidan af stjerten finnas, merendels åtskilliga särskilta småfenor.
I kedjan af skapade varelser, är Menniskan ensam
utrustad med förmågan, att i Naturens bok läsa sin
Skapares Majestät och Ära. Genomträngd af vördnad och
beundran, igenkänner hon den Eviges fullkomligheter i
Dess verk; och Naturen, som är synliga delen af den
prakt, hvilken omger Hans thron, framställer dem för
hvart ögonkast. I dessa lysande punkter, kastade liksom
utan ordning i den omätliga himlarymden, ser hon
oräkneliga Verldar, som lyda den Allsmäktiges lagar; och på
närmare afstånd upptäcker hon samma styrande hand
och samma ordning. Öfverallt arbetar Tiden, i Naturens
omätliga verkstad, på det Helas bestånd, och att af
materien oupphörligt bilda nya former. Under förändrade
skepnader, och i särskilta föreningar, visar sig ständigt
den omskapade materien förnyad; Naturen synes derföre
alltid lika ung. Lif och rörelse gå i bredd med död och kraftlöshet; det gamla och tillika odugliga kan icke
Naturen fördraga; i de förstörda kropparnas ställen bildas
nya. Med skäl förvånas vi öfver Naturens omätliga
rikedom på urbilder eller modeller. Dessa äro alltid
afpassade efter kroppens bestämmelse. Hvilken oändlig
ombytlighet i organer hos de kroppar, som med dem äro
försedda! Lungorna, så oumbärliga för andedrägten hos de
flesta djur, hafva i fiskarnas Gäl, hvarmed de andas, ett
motsvarande organ, och Dägg:de djurens fötter, samt
fåglarnas vingar ersättas hos fiskarna af deras fenor. De
brokiga och lysande färgor, som Naturen så frikostigt
liksom slösat bland fåglar och insekter, utdelades sparsamt
åt fiskarnas Klass. Deras fjäll äga oftast en enda
metallisk färg; men Makrillen utmärker sig med flera lysande
färgor och en vacker kropps bildning.
Om skönheten alltid utgjorde stämpeln af ett inre väsendtligare värde, kunde Makrillen göra anspråk på ett utmärkt rum ibland de nyttigaste fiskar. Nyss fångad är den utan tvifvel bland de vackraste svenska. Kroppen är rundad, fyllig och något kägelformig. Ifrån den svarta ryggen gå nedåt sidorna omvexlande gröna och mörkblå korta vågiga tverband, som i olika ställningar skifta färgor. Nedan för på sidorna och under kroppen är fisken silverglänsande. Fjällen äro så små och ligga så nedtryckta, att flere Auktorer trott att Makrillen saknade sådana. På pannan, hufvudet och gällocken finnas de icke. I käkarnas främre och skarpa kanter, hvilka råkas då munnen tillslutes, äro små fina tänder, äfvensom i gomhvalfvet. Tungan är fri, med trubbig ända, silfverfärgad, något fallande i grönt. Näsborrarna äro 2:ne och sitta närmare ögonen än munnen. Då munnen är tillsluten, synas käkarne liklånga och hufvudet spetsigt; öppnad är nedra käken längre och framstående. Ögonen äro stora, knappt utstående, med stor svartgrön pupill och silfverhvit klar iris. Gällocket har 3 stora fjäll eller skifvor, af hvilka det främre ar baktill snedt afskurit, så att dess längsta sida eller kant är nedåt; det bakre slutas med en rak linie, som skär kroppens medellinie nästan vinkelrätt: båda ha afrundade hörn. Kroppens medellinie är inbillad och delar fisken långsefter midt i tu på sidorna. Midt emellan denna och ryggen går sidolinien nästan alldeles rak, om icke den noga betraktas, då den är fint vågig; sedan den gått förbi uttömningssorganet, faller den småningom in på medellinien och blir obetydligen kölformig, dock så att stjerten är nästan 4-kantig. Strålarnas antal i fenorna, ehuru föränderligt, har jag funnit vara vanligast i främsta Ryggfenan (1. R:fn) 11; i den andra (2. R:fn) 12; Småfenorna öfver och under stjerten äro 5 eller tillsamman 10 st.; Stjertfenan (St:fn) är 2-klufven, utspärrande, och hyser mellan 20 och 30 strålar eller ben, af hvilka de medlersta äro nästan omöjliga att räkna. Analfenan (An:fn) har 12 strålar, och dessutom framföre en fri, kort och stark tagg. Om kroppens längd delas i 3 lika delar, så finnes uttömningsorganet vid början af sista tredjedelen. Bukfenorna (B:f.) sitta tätt tillsamman, äro som vanligt 2, och ha hvardera 6 strålar. Bröstfenorna (Br:f.) hysa hvar för sig 19 strålar. Då Buken öppnas, träffas bukhinnan, som är svartaktig; magen, lik en säck, har vid nedra magmunnen många små, korta, trinda och trubbiga bihang, som omgifva den såsom en manchett. Hanens Mjölke och Honans Romsäckar äro 2:ne. Lefren är utan flikar, och Mjelten svartbrun. Tarmkanalen har 2:ne böjningar. Refbenen äro 11 på hvar sida, och de aflångt rundade ryggknotorna 51. Kroppens längd är högst ½ aln eller något deröfver; vanligen fås den något mindre, i synnerhet i Östersjön.
I Juni, Juli och Augusti månader fångas Makrill förnemligast i Nordsjön och Bohusläns skärgård, stundom i stor myckenhet vid berg och klippor, men träffas äfven i Östersjön och någon gång vid Finland. Den finnes äfven vid Marseille, Canar. Öarne, Surinam o. fl. st. Dess förnämsta föda år småfisk och i synnerhet ungar af Sill. Ibland ganska många Fiskare, som jag på flera orter inom Bohusläns skären rådfrågade, var blott en enda, som trodde att Makrillen åt Manéter (Medusæ); tvertom berättade andra, att om Manét genom en händelse fastnat på kroken, nappade icke Makrillen på betet, som tillika med Maneten satt derpå. Man håller för att utom Hvitling (Gad. Merlang.) äta fiskarne icke Maneter. För öfrigt är Makrill en glupsk rof-fisk, som lefver i flockar, flyttar på gifna årstider och ankommer fullväxt om våren till stränderna, för att emellan stenarna lägga sina ägg, söka tjenlig föda och tillika uppfylla andra Naturens afsigter. Så väl af Fiskare sam Författare berättas allmänt, att Makrillen, då den först visar sig i skärgården, har en hinna öfver ögonen, hvaraf han är eller synes vara blind, och att den samma sedermera öfver sommaren försvinner. I slutet af Juni såg jag ganska många nyss fångade Makriller, men ingen med hinna då öfver ögonen. Han simmar ganska fort, står sällan stilla, vistas om sommaren ej på betydligt djup och går ofta nära under vattenytan samt förökar sig ganska mycket; dör hastigt, sedan han kommit ur vattnet, och ger, nyss död, ett fosforiskt sken i mörkret; träffas ofta i halsvikarna tillika med Sillen, den han förföljer.
Makrillens Lektid infaller i Juni. Då rommen eller äggen äro af honan lagda, befrödas de såsom ibland Fiskarna är vanligt af hanen, som öfvergjuter dem med den så kallade mjölken. Efter denna förrättning öfvergifvas äggen och Makrillen söker större djup; om hösten samt öfver vintern uppehåller den sig långt uti hafvet, som man tror på de ansenligaste djup, för att fredas för vinterkölden, hvilket likväl icke öfverensstämmer ined Perons försök, som tyckas bevisa, att hafsvattnets köld tilltar tillika med djupet. (Se Utk. till Org. Kropp. &c. outgifv.)
I Bohusläns skärgård fiskas Makrill vanligast på det sätt, att man låter flera krokar, försedda med tjenligt agn af fisk och blylod eller sänke, släpa i lång lina efter båten under segling med frisk vind; detta kallas Ränndörg, och verkställes mest om natten eller morgonen ganska bittida. Till agn brukas helst en glänsande bit af Makrill, som skäres på sidan af stjerten; dock nyttjas äfven bitar af annan fisk och små sill. Han säges äfven nappa på en röd klädeslapp eller brokig fågelfjäder. Under vanligt mete, som kallas Slagdörg, fångas mindre Makrill på 2—3 famnars djup i hafsvikarna, då skalade Räkor (Canc. Squilla Lin.) brukas till agn. Också tages Makrill i nät, som då hastigt måste uppdragas och vanligast vid någon strand. Inbyggarne på St. Croix fara ut nartetid i lugnt väder och ligga stilla på hafvet med brinnande facklor, hvaraf Makrillen lockas kring båtarna} då han fångas med nät, som skyndsamt uppdrages.
Månge anse Makrill för en välsmaklig fisksort; den skall om hösten vara fetare och bättre än i början af sommaren, då jag tyckte att dess kött var något torrt och åtminstone ingen läckerhet. Den kokas och ätes med ättika, antingen genast eller inlagd såsom Lax, eller ock stekt; äfven rensas den och insaltas, packas i fjerdingar och försäljes. För svaga personer är Makrill, såsom en mindre lättsmält föda, icke att rekommendera. Vanligen bruka Fiskare att genast uttaga inelfvorna, men qvarlemna rom och mjölke; sådan säljes den färsk i Göteborg och bibehåller sig derigenom något längre från förruttnelse. I Skottland handteras Makrill på lika sätt som Sill. — Romarne tillredde af Makrillens insaltade inelfvor ett slags sallat, att äta liksom Anchovis eller Caviar, och var hos dem under namn af Garum i stort värde; hos Turkarna skall det ännu vara i bruk. Detta de Gamlas Garum tillreddes i början af flera slag, men i synnerhet af en liten fisk kallad Garus (Spigg? Gasterosteus); men sedermera af Makrill, och ansåg man dem som fångades vid Carthagena och en närliggande Ö kallad Scombraria, dertill tjenligast; det utgjorde en mycket begärlig och dyr handelsvara, och brukades både på borden som en läckerhet, att öka aptiten, och i Läkarekonsten mot sår och åtskilliga slags krämpor.
Tab. — Figuren är ritad efter en nyss fångad Makrill i Bohusläns skärgård. — a. visar kroppens form i den afskurna ändan, då genomskärningen göres t. ex. vid främre ryggfenan. — b. föreställer stjertens form då den tversföre afskäres. Skalan af 3 tum i svenskt alnmått och en tum indelad i fjerdedelar, utvisar rätta storleken.