Svensk zoologi/Kapitel 05
| ← Vanlig makrill |
|
Rödaktig sjöstjerna → |
N:O 5.
A) HJORTHORNIG LUKAN.
LUCANUS Cervus. Ekoxe. Hornko. På f. Tammi-Härkä. På fr. Cerf volante. På t. Hirsch-Käfer. Horn-Schröter. På eng. Stag-beetle
Är kastanjebrun eller svart. Hanens käftar (mandibulæ) äro längre än hufvud och hals, böjda, på inre sidan taggiga och i ändan 2-uddiga; Honans äro kortare än hufvudet.
Linn. Syst. Nat. Ed. Gmel. T. 1. P. 4. p. 1588. Cl. 5. Insecta.
Ordo 1. Coleoptera. — K. Vett. Ak. Handl. 1785. p. 221. — Payk. Fn.
Sv. T. 3. p. 45. Fabr. Syst. El. T. 2. p. 248. — v. Moll Nat. hist. Briefe
T. 1. p. 149. 8:o 1785. Posselt Beytr. z. Anat. d. Ins. 4:o 1804. 1. H. p. 15.
tab. 2. fig. 1—15.
9:de Klass. INSEKTER. 1:a Flock, MED VINGSKAL.
(Se Utk. till Organ. Kropparnas allm. kännedom § 53. &c.)
Lukanslägtet innefattar merendels arter som äro stora, mörkt färgade med aflång, platt och slät kropp samt hårda vingskal. Hufvudet är stort och framåtsträckt. Käftarne, fästade i yttre kanten af hufvudet, äro utstående med en eller flera taggar och stundom långa som vingskalen. Vid 2 pensellika organer under läppen fästas muntrådarne (palpi), som äro olika långa. Antennerne af 11 leder, fästade vid undra och yttra sidan af käftarnas baser, ha en led af halfva antennens längd, och de 4-5 yttersta bilda en kam. Fotlederna (tarsi) äro 5, utom gaffellika klorna. Benpiporna äro på yttra sidan landade.
Långsamt närmade sig i början våra kunskaper till sitt
stora ändamål: Menniskornas lycksalighet. Behofvet och
uppmärksamheten, mödan och tiden alstrade likväl
småningom deraf ett förråd, och hvart tidehvarf öfverlemnade
åt det kommande en gärd, som i dess egen vård ofta
liknat skatten i den Giriges hand. Det kunskapsförråd som
på detta sätt tid efter annan samlades, innehöll jemte
många genast användbara upptäckter, äfven andra, hvilka
endast blefvo det i förening med nyare och senare tillkomna. Insekternas granskning, som ännu tilläfventyrs
för många torde synas utan ändamål (man förlåte
detta misstroende till vårt upplysta tidehvarf!) skall
sannolikt för tillkommande slägtleder bereda en utvidgad nytta,
hvilande på de grunder, som dertill nu eller tillförene
blifvit lagda. Vettenskaperne räcka hvarannan hjelpsam
hand, och om någondera af dem skulle för den okunniga
framvisa en mindre fördelaktig sida, så må vi icke
derföre neka henne en annan mera förmånlig; när nymånen
vänder åt oss sin oupplysta sida, blir hon för oss osynlig,
men hon är ju ändock till och skall framdeles lysa: och
månne icke naturen är lika skön, fastän den olycklige
blinde af egen erfarenhet känner det icke? Nyare
forskningar återlifva de äldre och påminna om de nästan
bortglömda, så att båda slagen blifva nyttiga. Öfvertygade
af dagliga erfarenheten kunna vi påstå, att hvart steg
på odlingens bana leder till ett mål, som bevarar en
fördel åt vårt slägte. De undransvärda framsteg
Insektläran gjort i sednare åren, lofva mycket åt framtiden;
och dessa skulle kan hända förnämligast tillhöra J. C.
Fabricii arbetsamhet, om hans System icke röjde för
stora brister, om hans noggranhet allestädes svarade mot
myckenheten af beskrifningar, och ändtligen om hans
bemödande haft Entomologiens nyttiga användande i
samhällslefnaden på närmare håll till sitt föremål. Till
kännedomen af Naturens allmänna inrättning är den
visserligen lika vigtig, som någon annan del af Naturalhistorien;
och kanhända skall den en dag lyfta sig till samma höjd
som läran om Örterna. Insekterna öfverträffa i fullkomlig
byggnad ganska mycket Maskarna, och deras besynnerliga
förvandlingar skilja dem från de öfriga Klasserna i
Djurriket.
Hjorthorniga Lukanen, tillkommen af ett ovalt ljusbrunt ägg, stort som ett litet hampfrö, kläckes derutur, blir Larv, sedan Puppa och slutligen fullkomlig Insekt, försedd med en hårdare beklädning. En kort beskrifning på denna Larv torde få tjena såsom exempel på Insekternas fullkomliga organisation, äfven i tillstånd af larver. Genom veck eller insnärjningar på tveren i en hvitgul, seg och på några ställen genomskinlig hud, är kroppen delad i 14 ringar eller segmenter; på de 10 främsta, äfvensom på hufvudet, finnas strödda korta hår; baktill på sista ringen är en hjertformig fläck, hvari tarmkanalen öppnas. på hvardera sidan af kroppen äro 9 andhål. Vid de 3 främsta segmenterna och på undra sidan sitta 3 par korta bruna håriga fötter, som bestå af 4 leder. Det gulbruna hufvudet, omgifvit med en hårdare beklädning, är rundt med en öfre läpp, 2 temligen starka och tandade käftar, 2 mindre käkar, som äro korta, håriga och pergamentlika. De främre muntrådarne ha 4 leder, och fästas vid yttre brädden af käftarna samt midtpå dem. Nedre läppen är cylindrisk, pergamentlik och liksom sammansatt af 3 stycken, trubbig, kort och hårig. Vid nedra läppens främre kant fästas bakre muntrådarna, som ha 2 leder. Larvens antenner äro trådlika, håriga och fästade bakom käftarnas ledgång samt bestå af 4 leder. Emellan käftarna och båda läpparna öppnas svalget, hvarigenom den söndergnagda födan eller ruttnande Ekveden föres till magen och tarmarna, hvilka i synnerhet i början omgifvas med fett och äro på olika ställen af olika vidd eller rymlighet, men bestå af 3 olika hinnor och muskelfibrer. Vid magens slut och tarmarnas början uppkomma 4 åderlika fina käril, som, utan att grena sig, ligga i oräkneliga krökningar på magens yta och kallas af Posselt Gallgångar. När larven, som alltid ligger krökt, hunnit sin tillbörliga storlek och är 4—5 tum lång, bildar han af jord och ett limaktigt ämne en ägglik klump eller boll af en knytnäfvas storlek, hvari han afvaktar sin förvandling till puppa. Småningom blir larven kortare, mera skrynklig och ändtligen brister huden, då han får en alldeles förändrad form, och i detta tillstånd af puppa, som kan räcka flera månader och liknar de större djurens vinter-dvala, är lifskraften föga verksam, ingen föda fordras till lifvets underhåll och ingen rörelse påskyndar vätskornas omlopp. Den fullkomliga Insektens delar äro då bildade, men fordra ännu en tid till stadga och ytterligare utveckling. När denna inträffar, brister puppans yttre skal eller hud, och Lukanen utgår ur jordbollen, med andra organer till nya ändamål, för att i ett annat tillstånd, försedd med hinnaktiga vingar och en hård betäckning, i fria luften söka ny föda, uppfylla sin bestämmelse, para sig och dö. — Som Skal-Insekt är han allmännare känd på de orter der den något ymnigt träffas t. ex. i södra Sverige, Tyskland, Siberien m. fl.; den finnes äfven vid Stockholm, ehuru sällsynt. I Juni och Juli förekommer denna Lukan-art i Ekskogar. Larven äter ruttnad Ekved, och den fullkomliga Insekten tros lefva af vissa safter eller rötaktiga vätskor, som finnas på Ekstubbar. Swammerdam har sett den begärligt förtära håning, hvarmed han lockat Insekten att gå från ett ställe till ett annat.
Så olika Näshornade Torndyfveln (Scar. 1. Geotr. nasicornis) armed denna Lakan, så lika äro deras Larver, hvilka med svårighet kunna åtskiljas. Jag nämner detta för att göra rättvisa åt vår odödlige von Linné, som först inom ett slägte förenade dessa Insekter och sedan formerade deraf 2:ne särskilta, men till hvarannan närgränsande. Hans skarpa blick och förtroliga bekantskap med Naturen, kunde icke förmå honom att aflägsna dessa båda slägten. J. C. Fabricius deremot, ledd af andra grundsatser, har velat försöka en annan ordning eller rättare sagdt uppställning, hvartill han gifvit reglor, som han sjelf i sina arbeten alltför ofta nödgats öfvergifva, och efter hans metod blifva Torndyfvel- och Lukanslägterna vidlyftigt åtskilda. — Hos Plinius (Lib. 17. C. 24) omtalas under namn af Cossus en stor Larv, som skulle finnas i Ekträd, och denna var hos dem i stort anseende såsom en förträfflig läckerhet. Det synes troligast, att Romarnas Cossus varit denna Lnkanens Larv, ehuru andre ha ansett Larven till en Nattfjäril (Bomb. Cossus) vara den samma; den sistnämde har en vämjelig lukt och tyckes ej vara frestande till försök att ätas. I stället för rätter af Insektlarver, har smaken eller modet infört andra kanske lika litet naturliga matämnen. — Lukanlarven, då han genomborrar de hårda Ekträdstubbarna, hvilkas förruttnelse Naturen för utrymme och näring åt sina öfriga alster måste påskynda, uppfyller gemensamt med många andra Insektlarver detta ändamål; vattnet intränger lättare genom de hål Larven borrat, veden upplöses, ruttnar och förvandlas till växtjord, som i sin ordning tjenar andra örter till underhåll.
En annan i Sverige sällsynt förekommande Lukan, något mindre än den här beskrifna och kallad L. Capreolus, är kan hända endast dess artförändring, tillkommen genom brist på föda under Larvtillståndet eller ock af andra orsaker, som tillika med den anförda verkat gemensamt till bildande af dess obetydligt afvikande kännetecken. I fall frågan: äro dessa Lukaner skilda arter eller endast förändringar? vore af mycken vigt, skulle den förmodligen dock icke lätt kunna bestämdt afgöras, emedan deras Larver utan tvifvel likna hvarannan mer än sjelfva Skalinsekterna.
Tab. 5. A) fig. 1. ägg. — 2. larv. — 3. puppa till Hanen. Honans puppa saknar de stora käftarna, men är i öfrigt alldeles lika med Hanens. — 4. Lukan-Hanen. — 5. Honan. Figurerna 1, 2 och 5 äro kopierade efter Roesels, jemförda med Posselts och Sturms. De öfriga äro efter naturen.
N:O 5.
B) SPANSKFLUG-LYTTA.
LYTTA Vesicatoria. Spansk Fluga. På f. Spanian Kärväinen. På fr. Cantharides. På t. Spanische Fliegen. På eng. Cantharides
Hela kroppen är grön, guldglänsande med mörka antenner och blåaktiga fotleder.
Linn. Syst. Nat. Ed. Gmel. T. 1. P. 4. pag. 2013. Cl. 5. Insecta. Ordo 1. Coleopt. Ejusd. Skånska resa s. 186. Ejusd. Amœn. Acad. Tom. 6. p. 132. 8:o 1763. Meloë vesicat. Resp. Lenæus. — Payk. Fn. Sv. T. 2. p. 159. Fabr. Syst. Eleuth T. 2. p. 76. Hoppe Enum. Insect. Elytrat. T. 1. p. 36. — Der Naturforscher 23 St. 8:o 1788. p. 37. T. 1. fig. 1—8. v. Loschge. — Tillochs Phil. Mag. Vol. 18. p. 145- N:o 70. Medico-chem. researches on the Virt. and propert. of Canth. by Beaupoil & Deyeux.— Annales de Chemie An 12. N:o 142. p. 29. — Mem. de l'Acad. d. Scienc. à Turin T. 1. par Giulio. — Trommsd. Journ. d. Pharm. 12. B. 2 St. s. 208. bey Parmentier. — Buchoz Hist. des Ins. nuisibles &c. 8:o 1784. p. 297. Rochef. Cours Elem. de Mat. Med. 8:o an 11. T. 2. p. 233. Pharm. Cantharides.
9:de Klass, INSEKTER. 1:sta Flock, MED VINGSKAL.
Slägtet Lytta består af sådana arter, som ha hufvudet stort, nedböjdt och bredare än halsen. (thorax) med 4 olika långa muntrådar, af hvilka de bakre äro klubblika; halsen är nästan cylindrisk, något bredare framför midten och plattad ofvantill; lilla skölden mellan vingskalen är ganska liten; vingskalen äro mjuka, böjliga och betäcka kroppen. Fötterna äro smala och långa med 5 fotleder på de främre paren och 4 på de bakre. Antennerne,fästade vid ögonens främre eller inre kant, äro jemnsmala, trådlika och längre än hufvud och hals.
De Insekter, som i en skicklig Läkares hand Förmå
antingen mildra eller alldeles hafva en sjukdom, äro väl
icke särdeles många, men ibland dem är utan tvifvel
denna Lytta märkvärdigast. Beskrifning öfver den samma,
utförligare än den ofvanföre gifna, tror jag här kunna
umbäras; dess lefnadssätt, öfverensstämmelse med andra och
verkan såsom läkemedel torde mera här förtjena ett rum.
I södra Sverige och ymnigare i Tyskland, Frankrike, Spanien m. m. förekommer Insekten i Juni månad, vissa år till stort öfverflöd på löfven af Liguster, Syren, Ask, Caprifolium, Fläder, Asp m. m. Jag har träffat den ymnigt vid Malmö på Ligusterhäckar i en trädgård, vid midsommarstiden. Den upptäckes lätt, dels genom de i brädden gnagda eller alldeles uppätna löfven, dels genom en egen vidrig lukt, som den sprider. Buchoz har anmärkt, att den i södra Europa ofta gör stor skada på träden; och Loschge att den stundom icke skonar ett enda löf, på de träd, der den börjat äta. De undvika gerna solhetta midt på dagen och gömma sig då i gräset eller annorstädes i skuggan, hvarföre tjenligaste tiden att nedskaka dem från träden och samla dem, är i mulet väder eller om mornarna bittida. Endast en kort tid, och stundom blott några få dar träffar man dem, emedan de skyndsamt para sig och lägga ägg, hvarefter de dö bort och försvinna. Man trodde dem i anledning häraf vara flytt-insekter, men denna gissning saknar all sannolikhet, emedan de äro tröga och i sin flygt oviga. Vissa år söker man dem förgäfves på ställen der de förut funnits, förmodligen derföre att väderleken och andra omständigheter icke gynnat äggens kläckning eller Larvernas tillväxt. De lefva merendels många tillhopa och lyckas endast vara till för att äta och para sig; honan, som gör ett slags motstånd, jagas och gripes af hanen. Äggen likna små cylindrar och kläckas eller förvandlas till ungar efter 14 dar eller 3 veckor; dessa förtära förmodligen icke samma föda som SkalInsekten. Bar. De Geer observerade Larverna till Meloë Proscarabæus, och fann dem begärligt fästa sig på vissa flugors kroppar, af hvilkas vätskor de utan tvifvel lefva. Spanskflug-Lyttans larv är alldeles lika med den af Bar. De Geer (Tom. 5. p. 3. Tab. 1. f. 7.) beskrifna och ritade, hvarföre det är sannolikt att deras föda i larvtillståndet är den samma. v. Linné förenade också i ett slägte båda dessa Insekter, som Fabricius i sitt System alltför långt från hvarandra aflägsnat.
Så kallade Spanska flugor, hvilka tillförene kommo från Spanien till Apoteken i Europa, nedskakas af träden på utbredda lakan-eller dukar. De instoppas genast i buteljer, som, då de äro fyllda, tillkorkas, så att Insekterna qväfvas och dö. Sedan torkas de utbredda på såll eller dukar i skuggan och förvaras slutligen hela i torra, rena och uppvärmda flaskor, som väl tilltäppas. De kunna äfven dödas i ångor af ättika, eller dränkas i vinättika, upptagas, torkas och sedan förvaras; men det förstnämda sättet är bäst.
Denna Insekt har den besynnerliga egenskap att utvertes inflammera huden och uppdraga öfverhuden till en blåsa, fylld med en seg klar vätska, samt att invertes verka på uringångarna. Af Spiritus utdrages denna kraft och på detta sätt beredes en Tinktur, som utvertes brukas till frotteringar, såsom ett starkt retmedel och invertes i ganska liten dosis och alltid med största försigtighet, emedan så väl Spansk Flug-tinkturen, som Insekten i form af pulver, verka såsom ett starkt gift, och böra icke utan kunniga Läkares tillstyrkan invertes användas. Giulio såg vattenskräck och den rysliga krampsjukdomen Tetanus orsakade af för stor dosis Spanska flugor. Man har funnit hos djur, som ej dött af den dosis man gifvit dem, kräkning eller äckel, svåra plågor och tecken att de angripna delarna voro nära att förstöras. Såsom motgift rekommenderas kräkmedel, mjölk, olja, slemmiga soppor, invecklande klistirer och omslag, ljumma bad och kamfert i tillräcklig dosis. Utvertes är bruket af Spanska flugor mindre farligt, ehuru det stundom genom absorbtion kan yttra sin verkan på de inre organerna. Spanskflug-plåster eller Salfva är, det förra ett plåster blandadt med pulvret af Insekten, och det senare Basiliksalfva med tillsats af i vatten kokade Spanska flugor. Båda slagen brukas i afsigt att reta, afleda, återväcka en förlorad känsla, åstadkomma konstiga sår, m. m. Då Insekten pulveriseras, bör man bevara ansigtet och andedrägts-organerna för det dam och fina doft, som dervid uppstiger.
Kemien har redan någorlunda utredt beståndsdelarna af Spanskflug-Lyttan. Genom torr destillation har man funnit Insekten innehålla en så kallad flygtig alkalisk spiritus, torrt flygtigt alkali, en illa luktande mörkröd och tjock olja, samt en återstod utan vidare saltartade delar. Thouvenel och efter honom Beaupoil funno, genom en annan utväg, hos denna Insekt ett svart, ett gult och ett grönt ämne, en syra som icke är bestämd, kalk i förening med fosforsyra, kolsyra, saltsyra och svafvelsyra samt jernoxid. Med vatten afsöndrade han det extraktiva ämnet, och erhöll således ett vattenaktigt extrakt, som i mindre dosis än pulvret var nästan lika verksamt och i synnerhet på urinvägarna. Det svarta ämnet var svagare än extraktet, och samma omdöme fäller han öfver det gula och gröna. Han tror sig ha funnit att det gröna passar bäst i förening med vax och plåster till utvertes bruk och att blåsdragande egenskapen finnes i synnerhet i detta ämne, så väl som i det extraktiva, hvilket sednare, då det är ensamt, mest skall verka på urinvägarna och könorganerna.
Men det är icke Spanskflug-Lyttan ensamt, som besitter dessa medicinska egenskaper. Hos Dioscorides, Plinius, Imperatus m. fl. beskrifves en Insekt, som troligen är Mylabris Cichorei F. hvilken har blifvit nyttjad i lika afsigt. Den skall också finnas på Apoteken i Kina, hvilket synes vara temligen säkert, emedan denna Insekt (Myl. Cichorei) förvaras, jemte andra i Kina brukliga medikamentsämnen, i ett litet Apotek, som K. Vett. Akademien äger och som är köpt i Kanton och skänkt af Hr. Staaf, Men utom hos denna, torde det blåsdragande ämnet finnas hos många Insekter, ehuru Caradori vill icke medgifva att det finnes hos alla Skalvingade. Gerbi skref en Afhandling om Insekten Curcul. antiodontalgicus l. conicus, som i en del af Italien redan förut var känd såsom ett medel mot tandvärk. Vi veta att åtskilliga Coccinellarter, sönderkramade mellan fingrarna, meddela åt fingret en kraft att genom blotta vidrörandet bota åtskillig slags tandvärk. Samma verkan har Abilgaard funnit hos Spanskflug-Lyttan. Andras erfarenhet har visat att dessutom många Skal-Insekter äga den t. ex. Curcul. villosus Geofr., Jaceæ, Bacchus, Carab. erythrocephalus Rossi, Car. ferrugineus Fabr, Cantharis-slägtet i allmänhet, Chrysom. Populi, sanguinolenta ra. fi. Tandköttet bör dock vid bruket af Insekter, icke vara inflammeradt, ej heller bör pulvret vidröra detsamma. Lister, Meriana m. fl. ha erfarit en inflammatorisk verkan i huden, och stundom små blåsor deri uppdragna, af åtskilliga delar hos larver, som höra till Fjällvingade flocken (Lepidoptera) bland Insekterna. Man bör derföre med försigtighet rensa Insektlådor från dam och öfverblifna delar af söndriga Insekter. Enligt Vogels anmärkning skall Coccin 7-punctata innehålla ett ämne likt Opium; flera Insekter torde äga detsamma.
Tab. 5. — B. — 1. ägg. — 2. ägget Förstoradt. — 3. larven, mycket förstorad emedan den afritade var nyss kläckt och dog strax derefter; den torde dock som utväxt bli stor som figuren. — 4. Lyttan i naturl. storlek. — 5. en monströs 2-klufven antenn, sådan den finnes på ett exemplar som jag tagit i Skåne och förvaras i min samling; den motsvarande antennen på exemplaret är enkel och naturlig. Det är ovanligt att antennerne bli vanskapade, helst då hela Insekten i öfrigt icke visar minsta variation, hvilket inträffar vid detta tillfället. Fig. 1-2-3 äro kopierade efter Lochgens i Der Naturforscher; de öfriga äro efter naturen.
N:O 5.
C) TVÅFLÄCKIG APAL.
APALUS BIMACULATUS.
Är svart och fint luden; vingskalen äro gula, med en svart rund fläck baktill på hvardera.
Linn. Syst. Nat. Ed. Gmel. T. I. P. 4. p. 1738. (Meloë amacul.)
Cl. 5. Insecta. Ordo 1. Coleoptera. Ejusd. Amœn. Acad. T. 6. p. 137.
Diss. de Meloë.— De Geer Mem. p. serv. à l'hist. d. Ins. T. 5. p. 23. tab.
1. fig. 18—19. — Payk. F:na. Sv. T. 2. p. 127. — Fabr. Syst. El. T. 2.
p. 24. Rœmer Gen. Ins. 4:o 1789. p. 48 & 58. tab. 54. fig. 18. (mala.)
9:de Klass. INSEKTER. 1:a Flock, MED VINGSKAL.
Slägtet, som enligt Fabricii uppgift består af 2 kända arter, utmärker sig med aflång kropp, måttlig storlek, böjliga vingskal, litet ovalt och utstående hufvud, med starka hornaktiga käkar, (maxillæ) försedda hvardera med en tand, olika långa men jemnsmala muntrådar (nedra läppens, eller de bakre, äro längst), fint ludd på hals och bröst, trådlika antenner nästan liklånga som kroppen; fotlederne äro på de främre paren 5 och på de eftersta benen blott 4.
Denna ganska sällsynta Insekt, som man länge velat anse
såsom utdöd, blef först funnen af Is. Uddman i skogen
vid Skans-källan eller Skans-brunnen ¼ mil från Åbo i
Finland och sedermera beskrifven i en Disputation (p. 17.
n:o 32), som under Prof. Leches Presid. utkom i Åbo år
1753. v. Linné säger att den är träffad i April månad
vid islossningen i sandgroparna vid Upsala och äfven i
Finland. De Geer, som räknar Insekten till
Pyrochroë-slägtet, anför väl att den förekommit på jorden vid en väg i
April månad, men tillägger inga vidare omständigheter,
som kunna styrka denna uppgift; figuren som han gifvit
år ej heller lyckligen träffad. Illiger nämner att den är
tagen i sednare tider i Ungern, men anför ingen Auktoritet
derpå. Hr. K. Sekr. Argillander vill med något slags
visshet påminna sig att han för vid pass 20 år sedan fått
den lefvande i Savolax och Finland, ehuru rar. Alla år har
denna Insekt förgäfves blifvit sökt vid Upsala och det synes icke alldeles otroligt, att de flesta, om icke alla som
nu förvaras i Samlingar, först utdelades af Uddman och
kan hända samlades i Finland. Hr. Dr. Hall, som tillika
med Uddman på samma tid vistades i Upsala, är af den
tanken, att Uddman, som ifrån Finland kom väl försedd
med mänga exemplar af denna Insekt, utspridde bland
sina medstuderande, att han tagit den i sandgroparna vid
Upsala, och att, sedan detta skämt blef för mycket
allmänt, måste han äfven för v. Linné uppge det som en
sanning. Att De Geer förgätit hvarifrån han fått sitt
exemplar, och bortblandat dess hemort med någon annans, som
liknade Apalen, är ett möjligt och kanske bland
Entomologer icke ovanligt förseende. Någon irring skulle ock
ha kunnat föranlåtit Illigers uppgift. Oaktadt alla mina
efterspaningar, har det ej lyckats mig att få ett enda
afgörande bevis, att den nånsin blifvit lefvande sedd eller
tagen vid Upsala. Säkrare torde det vara att söka den i
Finland, i fall den icke blifvit utdöd, en händelse lika
möjlig bland Insekter, som bland Däggande Djuren.
Då v. Linné i denna Insekts kännetecken fann tillräckliga skäl att gifva den ett rum i Meloëslägtet, det samma, hvari han upptagit Spanskflug-Lyttan; var det icke underligt att han, som ansåg sitt System komma det naturliga ganska nära, förmodade hos denna samma medicinska egenskaper, som finnas hos sistnämde Insekt. Ingen erfarenhet lär hittills kunna bestyrka hans gissning, emedan Insekten är så sällsynt; men om så vore, kan det ej förefalla oväntadt, då vi redan sett att många Skalvingade Insekter äga Spanskflug-Lyttans egenskaper.
Tvåfläckiga Apalen såsom larv eller puppa, dess föda, lefnadssätt och hushållning äro ännu obekanta ämnen i dess historia. v. Linné tillskrifver den samma tröghet och ovighet som Spanskflug-Lyttan, och säger att den uttröttad under flygten nedfallit i sandgroparna, hvarifrån den genom sin ovighet icke kunnat hjelpa sig. Af framtida undersökningar måste vi vänta att gissningarne kullkastas eller förvandlas till sanningar och att det obekanta småningom upptäckes.
Tab. 5. — C. föreställer Apalen i nat. storlek, ritad efter naturen,