Svensk zoologi/Kapitel 11
| ← Ruda |
|
Spol-mask → |
N:O 11.
VANLIG BLATTA.
BLATTA orientalis. Torraka. Kakkerlacka. Dracan, på F. Torraka; på Fr. Blatte des Cuisines; på Eng. Cockroach; på T. Schabe; på D. Möll; på Holl. Schallebyters; på R. Durak.
Är svartbrun utan fläckar. Hanens täckvingar kortare än kroppen, men en fåra långs efter utmärkte; Honans ganska små eller knappt af bröstsköldens längd, utan egentliga vingar.
Linn. Syst. Nat. Ed. Gmel. 2. p. 2043. Ejusd. Faun. Sv. p. 802. Cl. 5. Insecta Ord. 2. Hemiptera. — Fabric. Sp. Ins. 1. p. 342. — Ejusd. Mant. 1. 225. (Ulonata). — Cuvier Tabl. élém. p. 567. — De Geer Mém. des Ins. 3. p. 530. T. 25. f. 1. 2. — Geoffr. Ins. 1. p. 380. Tab. 7. f. 25. — Frisch. Ins. 5. Tab. 3. — Kalm Amer. Res. 2. p. 496.
Om naturen skänkt sköna former och liksom slösat
prydnad på somliga af sina alster, så synes en del sakna
båda dessa egenskaper. Vi finna äfven ett lika
förhållande hos insekterna. — Många ibland dem kunna icke
annat än väcka vår beundran, ej mindre genom deras
behagliga skapnad, än förträffligt lysande yta, medan andra i
begge dessa hänseenden göra mindre förmånligt intryck
på våra sinnen. Vi tro, att detta sednare nästan besannas
vid betraktandet af det slägte, bland Yrfä-flocken, som
här anföres; men som icke endast det behagliga har
anspråk till en plats i ett Verk af sådan beskaffenhet som
detta, utan allt, i synnerhet der hushållsnyttan är med
dess kännedom förknippad, så förmodar man vinna
Läsarens bifall, då historien af några arter hörande till ett
väl bekant skadligt slägte af Insekt-skaran, lägges för
hans ögon.
Blattorna, ett slägte bland de af v. Linné så kallade Hemiptera eller Skinnbaggar, hafva 2 platta horisontela täckvingar (hemelytra) som betäcka de derunder liggande hinnaktiga vingarna; långa tagellika spröt; ett inböjdt hufvud med trådlika muntrådar af olika längd; ryggskölden platt, rund och kantad; springfötter med 5 fotleder utom den gaffellika klon; och ändtligen tvenne utstående horn öfver stjerten. Af dessa gemensamma kännemärken deltaga många särskilta slag, spridda kring flera trakter af jordklotet, särdeles de varmare. Vår Svenska Fauna har också icke blifvit i mistning af några, hvaribland dock de flesta vunnit burskap, först i sednare tider.
Förnämst af dessa är den ofvan anförda Vanliga Blattan, allmännast kallad Torraka efter finskan, ett namn, förmodligen, af ryskt ursprung. Den har en platt kropp, minst af 10 liniers längd och hälften så mycket i bredden, brunsvart till färgen och glänsande, men täckvingarne och benen äro rödbruna. Spröten, nästan så långa som hela kroppen, äro tagellika, knappt tjockare vid basen, och bestå, genom synglas betraktade, af 80 tätt förenade och med hår besatta leder, hvarigenom de blifva ganska böjliga. Öfver dessa sitta ögonen temligen stora och aflånga. Hufvudet är för öfrigt inböjdt under bålen (thorax). I munnen upptäckas tvenne tänder sittande emellan begge läpparna, och vid den undra af dessa fästas 4 muntrådar, af hvilka den inre består af 2, och den yttre, något längre, af 3 aflånga leder. Ryggskölden, som döljer hufvudet, är ovalt-triangelformig, nästan platt med tydlig kant, och hvilar på den hoptryckta bålen. Sådan är äfven bälgen (abdomen), platt ofvanpå, men inunder kullrig, hopsatt af leder eller ringar, hvilka hvasst utstående i kanten göra bälgen liksom tandad. Den sista leden är också ganska liten, emedan bälgen hastigt aftager mot ändan. Man finner der en tver öppning för anus och parningsdelarna. Begge könen hafva här å ömse sidor af den nedersta leden, ett halfrundt spetsadt utskott eller horn med 9 finhåriga tver-ringar. Dessa utskott äro rörliga och utspärrande från hvarandra. Hos hanen träffas inom dessa ännu tvenne mindre spetsar böjda inåt anus, och har Palmstruch sett en liten hvit kropp derur framskjuta på den ännu lefvande han-blattan, och som troligen är dess parningsredskap. Frisch har äfven anmärkt detta. Honan saknar deremot dessa spetsar, och är blott urnupen vid öppningen i yttersta ändan.
Täckvingarne äro tunna som fint pergament och rödbruna. Hanarnas, ehuru mycket större än honans, äro likväl kortare än bälgen, rundade nedåt och något genomskinliga, med 3 strimor på hvardera, gående från basen, af hvilka den medlersta är upphöjd; den inre urgröpt och inåt böjd formerar med sin make en oval; den yttre längs efter kanten äfven urgröpt som en kort fåra, hvilket utgör ett af insektens specifika märken. Utom dessa löpa flera finare strimor eller ådror mot hvarandra utan någon viss ordning. Vingarne, gömda under dessa skal, äro väl icke längre men bredare, och vikas dubbla på längden, hinnaktiga och ådriga. Hos honan äro täckvingarna endast liksom ämnen dertill eller knappt så långa som de första begge bälglederna. För öfrigt synes allsintet tecken till vingar.
Benen, särdeles de bakersta, äro mycket långa. Benpiporna å ömse sidor, äfven som låren inunder, fintaggiga, fotlederna 5, af hvilka den sista slutas med en gaffellik klo.
Larven af denna Insekt är nästan i allt lik en fullkomnad Blatta. Den saknar endast täckskalen och vingarna. Förvandlingen liknar således mycket Gräshoppornas.
Så väl i detta som i sitt fullkomnade tillstånd löper Blattan med en utomordentlig snabbhet. Hon byter om hud flera gånger. Frisch påstår att det sker 4 särskilta innan parning föregår. Vid hvart ombyte utkommer kroppen helt hvit ur den glänsande svarta huden. Den nya rodnar och blir småningom hård, brun och ändtligen svart.
Det är ganska troligt att parning ofta sker under Larv-åldern, eller innan alla delar hunnit utvecklas, äfven som det sannolikt händer ibland Syrse- och Cimex-slägterna eller sådana, hvilkas Larver äro fullkomligare än Larver i allmänhet befinnas. Schönherr har sett t. ex. en Coccus (miriformis Gyllenh.) para sig både som larv och bevingad. Och huru många andra, såsom Skalbaggar, finnas icke oftast, och kanske alltid, vinglöse (Apteri), och fortplantningen blir ickedessmindre fullbordad. — Blattahonan föder icke mer än ett egg i sender. Detta är ovanligt stort, aflångt och trubbigt i ändarne med en hvass utstående kant som har 18 fina tänder och 8 mindre märkliga ränder på tveren. Dessa tänder tjena att fasthålla egget inom den öppningen som utmärker könet. Det bäres der hela veckan och nedsläppes en tand i sender, tills egget är ⅔ ute. Det är i början hvitt och mjukt, sedan liffärgadt, hårdnar och blir kastaniebrunt då det fälles, och sedan renputsas med bakfötterna, med hvilka den genom egget vidgade öppningen även sorgfälligt tillslutes. Huru lång tid ännu fordras förrän ungarne kläckas samt deras första utseende, återstår ännu att utröna. Man finner eggskalen ganska ofta fastklibbade vid de ämnen hvaribland Blattan vistas.
Som antalet af eggen är så sparsamt, tyckes förökandet af denna insekt vara mindre att befara; men som eggläggningen sker hela året igenom, så kan ändå mängden icke annat än tilltaga.
Den vanliga Blattan är icke inföding hos oss, utan till sitt första ursprung från Amerika, hvarifrån den kommit till Orienten och sedan till vår verldsdel, och som det säges, först till Böhmen för 200 år sedan. I Holland sågs den icke förr än 1739; i Göteborg redan 1734, hemförd med köpmansvaror från Levanten, men i Finland långt före den tiden, troligen öfverlöpare från Ryssland, som från sydligare trakter förut emottagit densamma. I finska pörten, särdeles i Tavastland, der den kallas Musta-mies (på svenska Svarta Mannen) finnes ingen allmännare ohyra än denna; och det är utan tvifvel genom fartyg från andra sidan Baltiska hafvet, som Stockholm fått vidkännas denna ledsamma gäst.
Intet djur kan mera sky dagsljuset än Blattan. Man har derföre af ålder kallat henne Lucifuga, och det är i mörkret, om nätterna, som hon visar sig, dold om dagen i skrymslor, hål och springor af bebodda hus, i synnerhet trähus. Hennes platta kropp gör att hon med lätthet insmyger sig på de trångaste ställen, i skåp, lådor och emellan väggfogningar, samt synes mest trifvas der snyggheten felar. Hon förtär med snålhet alla födämnen och blir således en verklig husplåga, så mycket mer som andra saker t. ex. läder, yllekläder och dylikt icke skonas. De af silke lemnas likväl orörde. Och som hon, i följd af sin härkomst, synes älska varma boställen, är hon besvärligast i bagerier, der större mjölförråd samlas, och i kök, hvarest man sett hela fat med våta matvaror, mjölk och dylikt, ganska hastigt tömmas, i anseende till det förvånande talrika sällskap, som på en gång infinner sig. De visa dock mycken varsamhet och rädsla för fara, medelst hastigt stadnande och sprötenas oupphörliga vridningar, snart fly till sina kryphål vid minsta buller, äfven som vid skymten af blotta eldskenet, ehuru de dervid kunna väna sig, så snart sorlet upphört.
Man har varit omtänkt att på flera sätt kunna förekomma tilltagandet af dessa gäster och att utrota dem. I Pettersburg säges fordom varit en förordning, till följd af hvilken de af Durak hemsökta husen voro i fara att blifva nedrifna. I Finland har man lemnat bebodda ställen öde under starkaste vintern, då ohyran förmodligen genom kölden utdött, emedan man under ett eller annat påföljande år saknat den. Det är emedlertid en lycka att honan är vinglös, hvarigenom familjens utbredande något hämmas, helst hon icke kan, som hanarne flytta sig utan hjelp på längre afstånd. Stenkolsrök äfven som Svafvelångor äro uppgifna såsom tjenliga medel, dels att fördrifva, dels att döda Blattor; men ingenting är dertill verksammare än kakor eller degkulor gjorda af hvetemjöl med något Arsenik, hvilka, lagda på tjenliga ställen, snart blifva efter önskan förtärda. Om degen göres med afkok på Räfkakor eller Prustrot torde samma ändamäl vinnas. Framför allt är nödigt, att hus-förrådsställen äro fullkomligt täta utan springor och öppningar. Finnarne bruka, 8tt, i deras pörten utbreda bakom och ofvanpå ugnen rötterna af den hvita och gula Näckörten (Nymphæa alba och lutea), bland hvilka dessa djur skola vantrifvas.
Tab. 11. Fig. 1. hanen af den vanliga Blattan. — 2. honan. — 3. larven till honan; alla efter naturen. — 4. bakdelen af hanen. — 5. af honan. — 6. hufvudet och dess delar. — 7. benet; alla förstorade. — 9. ett egg. — 11. detsamma större gjordt.
N:O 11.
AMERIKANSK BLATTA.
BLATTA americana. Kakkerlacka; på Fr. Blatte Kakerlac; på Eng. Cockroach; på Holl. Kakkerlakje.
Är rostbrun med täckvingarna längre än kroppen. Ryggskölden gulaktig med tvenne mörka fläckar, ofta i en förenade. Spröten mycket långa.
Linn. Syst. Nat. 2. p. 2042. 4. — Fabric. Spec. Ins. 1. p. 342. 5. — Ejusd. Mant. 1. p. 225. 6. — De Geer Mém. des Ins. 3. p. 435. T. 44. f. 1. 2. 5. — Brown. Nat. Hist. of Jamaic. p. 433. — Merian Ins. Surin. Pl. 1.
Denna är tre gånger större än den vanliga, men genast
igenkänd genom längden af täckvingarna och spröten. Alla
delar äro ansenligare, hufvud, ögon, muntrådar, men i
synnerhet spröten, hvilka äro längre än kroppen.
Ryggskölden, nästan helt rund, har en smutsigt gul färg, men
äger ett par mörkbruna fläckar midtpå, som ibland
förenas i en enda stor, att blott en ljusare omkrets synes.
Bälgen och täckvingarne äro alldeles rostbruna och
skinande; de sednare, mot ändan något afsmalnande, ytterst
rundade och genomskinliga, med fina klufna ådror som
löpa från 5 hufvudgrenar. De egentliga vingarne äro
kortare än de som betäcka dem. Inunder synes bälgen mörk
och mycket kullrig samt hornen och spetsarne vid
bakändan längre än på den förra arten, och ändtligen de
rödbruna benen fullsatta med svarta taggar. I andra
omständigheter liknar denne utan tvifvel Torrakan.
Denna art är lyckligtvis icke så vand vid vårt klimat, att den kunnat kringspridas och förökas, ehuru den ej sällan följt lastade fartyg från Vestindiska stränder till Göteborg och andra ställen, men kort efter försvunnit. I det varmare Amerika, på öarna, äfvensom på fasta landet, såsom i Surinam, är den deremot alltför mycket bekant, och med skäl förhatlig för dess åverkan på alla slags lifsmedel och klädespersedlar, förnämligast ylletyger. I förrådshus af socker är den framför allt ganska allmän; äfvensom i sjelfva boningsrummen, der man om aftnarna måste genom glas-cylindrar satte omkring ljusstakarne förekomma att ljusen icke utsläckas af de omkringsurrande Kackerlackerna och andra nattflyn. Mjöl och flottaktiga saker äro äfven för Blattorna icke mindre begärliga, och af denna orsak besöka de ock hufvudet på sofvande personer, för att begagna det puder eller fettma som de derå kunna finna. Äfven om händelsevis något fett vidhängt fingerändarna, har man erfarit att de under sömnen omärkligen afgnagit huden på dem, hvarigenom en besvärande ömhet uppkommer. Månne icke orsaken till sagan bland Allmogen på sina orter, om fingrarnas sugande hos barn, af de så kallade Älfvorna, kunde härleda sig från Blattors vistande på stället?
Tab. 11, fig. 10. en fullkomlig Blatta Americana i nat. storlek.
N:O 11.
LAPPLÄNDSK BLATTA.
BLATTA lapponica.
Är blekgul med mörkbrun kropp. Grå täckvingar beströdde med mörka punkter
Linn. Syst. Nat. 2. p. 2044. 8. Ejusd. Faun. Svec. p. 255. Fabric. Sp, Ins. 1. p. 344. 16. Mant. 1. p. 226. 20. De Geer Mém. des Ins. 3. p. 535.
Något större än en stor fluga, har denna verkligen
inhemska art för öfrigt mycken likhet af sina slägtingar.
Hufvud, kropp, spröt och icke sällan fötterna ha en
mörkbrun färg äfven som ryggskölden, fastän kanten på denna
är blekgul; likväl träffas han stundom hel och hållen sådan.
Täckvingarne, som äro längre än bälgen, genomskinliga, glänsande och gråaktiga, eller snarare af hornfärg, synas tätt beströdda med mörkare punkter och äga dessutom en långs efter gående upphöjd strimma eller åder, mot hvilken andra smärre löpa snedt ifrån kanterna, och med hvass vinkel förenas med den samma. Vingarne äro svartådriga, nätlika och större än de yttre; de öfver stjerten sittande hornen äro märkligen stora och af lika färg som bälgen. Fötterna deremot vanligen grå och benpiporna taggiga. Honan synes litet kortare och rundare än hanen, med äfven svart bälg, hvarå lederna äro med en ljusare linie åtskilda. Hennes täckvingar torde ock stundom finnas kortare.
Ingen Insekt är allmännare än denna i Lappmarken, der den vistas i Fiskare-Lapparnas tjäll eller så kallade Kåtor i skoglandet. Som dessa åboers förnämsta föda är fisk, så samlas deraf en mängd afskräde, råk, fjäll m. m. ini och omkring deras hyddor, och deri trifves denna Blatta bäst. Ehuru liten, är hon dock en nog förtärande medlem i det samhälle som hyser henne; ty det händer, att som Lapparne oftast och merendels torka sin, i stället lör bröd, brukliga fisk utan salt, hela fångsten kan på en enda dag uppfrätas af tusentals sådana Blattor.
Från namnet skulle man förmoda, att de endast tillhörde detta ödsliga hörn af verlden; men de finnas också långt nedom pol-cirkeln, äfven i södra Europa, i dess fuktigt belägna skogar, der de likväl sägas icke ge lika vedermälen af sitt slägtlynne och egenskaper. Emedlertid röjes här det orimliga i artbenämnandet efter orten, hvilket icke mindre besannas vid det af den nästföljande.
Tab. 11. fig. 12. en Lappsk Blatta efter naturen.
N:O 11.
TYSK BLATTA.
BLATTA germanica.
Är gulaktig, äfven på kroppen; 2 paralela svarta linier på ryggdskölden. Täckvingarne ljust hornfärgade, utan punkter.
Linn. Syst. Nat. 2. p. 2044. 9. Fabric. Sp. Ins. 1. 344. Mant. 1. 226. Herbst Archiv. T. 29. f. 10. Pontoppid. Atlas Dan. 1. p. 679. T. 29. Labillardière Voyage à la recherche de la Pérouse. Illiger Magaz. 4. p. 254.
Liknar vid hastigt påseende den föregående, men är
något större, ryggskölden gulare, ehuru vid sidorna
vattenklar, och ofvanpå utmärkt af 2 svarta linier som löpa
från dess bakre kant till hufvudet, hvarå spröten lysa
mörkbruna och ögonen glänsande svarta, hvilket afbryter
mot det blekgula bröstet och bälgen. Äfven fötterna
hafva samma färg. Täckvingarne äro klarare än på den
Lappska, blekt gulbruna eller hornlika utan punkter eller
fläckar, men med sina ådror, som vanligt hos slägtet försedde.
Framför många andra Insekter synas Blattorna särdeles danade att kunna spridas kring de från hvarandra aflägsnaste trakter af jordrymden och der finna liksom sitt naturliga fädernesland. Detta gäller äfven om denna, hvilken, utan tvifvel bördig från varmare himmels-strek, såsom Kina och Brasilien, först i sednare tider intagit ett rum i den Europeiska Fauna, och äfven i vår vid sidan af sina för illbragder bekantare slägtingar, sedan man funnit den omkring Stockholm och på andra ställen. Ehuru hos oss föga mera märkvärdig än till namnet, som med mindre skäl inskränker denna art inom Tyskland, torde dess menlöshet vara litet att påräkna, då Pontoppidan berättar att den blifvit ganska allmän och besvärlig i Danmark, dit den inkommit med Ostindiska fartyg bland varor och kläder; samt att den infunnit sig till en sådan mängd i ett Bränneri, att den på 2 år icke kunnat utrotas. Landsfolket, säger han, har fått så mycket större sorg, som den ödelägger Syrsorna i husen, hvilka der hyllas, utom när de först visa sig, hvilket Bönderne då anse som ett dödens förebud. Labillardière ger icke mindre öfvertygande intyg om dessa Blattors frätgirighet. Under resan i stilla Oceanen inritade de sig till ofantlig mängd ombord på det fartyg han seglade. Utom deras besvärliga krälande om nätterna, hvarigenom sömnen stördes, förtärde de skeppsskorporna, linne, papper och allt hvad de åtkommo. Sjelfva vextsyrorna, såsom den af citron, voro dem högst smakliga; äfven oaktadt det skarpa i vitriolen, tömde de fulla bläckhornet, om det lemnades öppet för dem. Enda utvägen att minska deras antal, var, att dränka dem i kärl fyllda med sockradt vatten.
Tab. 11. fig. 8. visar Insekten i naturlig storlek.