Svensk zoologi/Kapitel 12
| ← Vanlig blatta, amerikansk blatta, lappländsk blatta, tysk blatta |
|
Räf → |
N:O 12.
SPOL-MASK.
ASCARIS Lumbricoides. På F. Suoningainen; på T. Spuhlwurm, Darmwurm; på Fr. Strougle, Ver Cylindrique; på E. Round-worm, round Gut-worm; på D. Menneske-orm, Spol-orm; på Ital. Verme tondo.
Kroppen är trind och spolformig, åt båda ändarna afsmalnande, med 4 längsefter hela kroppen löpande linier. Hufvud-ändan försedd med 3 små knölar eller vårtor. Stjert-spetsen trubbig med anus nära intill såsom en öppning på tveren.
Linn. Syst. Nat. ed. Gmel. 1. 6. p. 3029. Ejusd. Faun. Svec. p. 504. Cl. 6. Vermes. Ord. 1. Intestina. — K. Vett. Ak. Handl. 1776.s. 140. 313. tab. 8. f. 1. 2. — Jördens Entomol. des Menschl. Körp. 2. p. 22. Tab. 2. fig. 6-15. — Blochs Abhandl. d. Eingew. Wurm. s.24. tab. 8. f. 1-6. — Blumenbach Handb. d. N. G. p. 411. tab. 1. f. 2. — Zeder Erste Nachtr. p. 25. (Fusaria Iumbricoides). — Ravn Dissert. de Ascar. Lumbr. Gotting. 1779.
Forntiden ansåg blindvis förruttnelsen och jäsning af
djur och vextämnen såsom en skapande kraft till
Inelfvemaskarna. Denna villfarelse, nedgången i arf till sednare
åldrar, förbyttes hos dessa i flera andra, icke mera
verkliga och sanna. Man liknade dem dels vid smittande
ämnen kringförda af luften eller med födan nedsväljda, dels
höllos de för afarter af andra utom kropparna befintliga
maskkräk. Ljusare begrepp hafva omsider bevisat, att dessa
fordom tvetydiga varelser äga sitt upphof och sitt hemvist
inom djurkropparnes inelfvor och i deras vätskor, hvarest
de, i följd af deras egen natur, välta och fortplantas; att
de finnas icke endast hos menniskor, utan hos andra
däggande djur, hos fåglar, fiskar, amfibier, ja, hos sjelfva
insekterna, och kanske ingen enda art är dem alldeles
förutan. Menniskokroppen synes dock fått de flesta på sin
lott att underhålla. Icke blott tarmarne och magen äro
deras boställen; man har upptäckt olika arter i musklarnes
tela cellulosa, i hjernan, lungorna, lefvern, kröset och
inom bukhuden; i njurarne, fettet, lifmodern och blåsan,
ja i sjelfva ådrorna och lymfaliska kärlen. En
Haartsoecher, Göze, Bloch, Werner, Pailas, Jördens, Zeder m. fl. hafva genom deras mödosamma forskningar skingrat det
okunnighets-mörker som höljde denna länge förgätna del
af Naturhistorien, och således gjort sig förtjente af ett
odödligt minne hos efterverlden, icke mindre genom
bestämmandet af dessa kräkens åtskillnad, organisation och
egenskaper jemförde med de öfriga djurens, än genom
upplösande af den gåtan, huru de flyttas ur den ena
kroppen i den andra. Bevisen kunna icke med skäl bestridas,
och det är högst sannolikt, att de maskar som hos djuren
kunna finnas, äro dem medfödda, eller att maskeggen
meddelas genom de ur bloden afsöndrade safter. Härom
öfvertygade, finna vi icke det namn riktigt man förut
tillegnat dem af Tarmmaskar, utan antaga det af inelfvorna
i en mera vidsträckt bemärkelse. Vi få säkert framgent
tillfälle att anföra flera af denna skenbart rysliga
inqvartering, såsom, i följd af sin bestämmelse, ensamt hörande
till djur-ekonomien; hvilket äfven skall bevisa att de
utgöra sin egon ordning i djur-riket.
Spolmasken, allmännast af de inneboende kräk som tillhöra vårt slägte, var icke mindre bekant för den gamla Läkaren på Cous, än under de följande sekler, likväl icke till sin natur, utan endast af de tillfälligheter som vid dess närvaro oftast tima. Ett mindre noggrant öga har länge förblandat honom med den vanliga daggmasken, med hvilken han likväl har icke mer än den runda kroppen gemensamt. Daggmasken är dessutom inunder plattare utan dennes spänstighet; har tydligare ringar och en enda rund blåsa vid ändan af hufvudet, samt kroppen brunröd till färgen, och försedd med fina borst till befordrande af dess rörelser; och framför allt: han föder lefvande ungar. Spolmasken deremot är fullkomligt rund, spole-lik, och smalare åt båda ändar; han är gemenligen ett eller halfannat qvarter i längden och af en gåspennas tjocklek. Ett dubbelt större mått är icke heller ovanligt, men uppgifter om alnslånga må anses för öfverdrifna. Hela kroppen, hvars färg, beroende af den olika näring masken njuter, finnes än hvit, än rödlett eller ock gulbrun, kallas af Göze en ihålig muskel, eller en muskelhud som omgifver inelfvorna. Den beslår af idel cirkelfibrer, hvilka afskäras af 4 mer eller mindre synbara och ibland upphöjda linier, löpande från hufvudet till stjerten sins emellan lika åtskilde. Medelstdessa, som icke äro annat än på längden gående muskelfibrer, dragas de cirkulära tillsammans, hvarigenom masken får en krälande rörelse samt mycken spänstighet, och vätskornas omlopp i dess kropp fortskyndas. Verkningarne af dessa i 4 linier förenade fibrer yttra sig tydligast, om masken längsefter öppnas och dess inre delar uttagas, då hela huden hopdrager sig i en klump. Oaktadt denna hud är något tjock och dess yttre sida liksom ojemn af cirkelfibrerne, samt den inre luden och slemmig, lysa ändock de inre organerne igenom. Hufvudet, som finnes vid den ena smala ändan, utmärkes, vid noga påseende, af 3 små knölar kring en trekantig öppning, och kunna de liknas vid ett slags kniptänger, med hvilka masken häftar sig vid ludden i tarmarna, och genom sitt, inom munöppningen gömda, sugsnyte drar sin näring; och skulle denna mynning alldeles tillslutas, hvarigenom hufvudet blir hvassare, kan masken genomborra tarmhuden. Mindre spetsig är deremot stjerten, knappt märkligt inböjd, samt öppningen för näringskanalen eller anus, under buken ett par linier från ändan, liksom en på tveren gjord insänkning. Inelfvorna bestå af närings- och fortplantnings-organerna. Näringskanalen börjar från sugsnytet och löper fästad vid den undra linien hela kroppens längd igenom ända till stjerten, än röd, än pomeransgul, eller äfven blekröd, allt efter födan, och skall vara inuti rynkad. Fortplantnings-organerne äro olika hos könen, som kunna knappt sins emellan åtskiljas, om icke genom storleken, hvari honan äger företräde. Hanens delar bestå i ett trådlikt rör som omslingrar den förut nämda kanalen, och öfvergår i ett tjockare och rakare, samt slutas med en konisk spets i stjerten. Man har kallat den öfra delen sädeskärlen, och den nedra sädesblåsorna, fyllde af en genomskinlig vätska.
Honmasken äger på buklinien af sin större och tjockare kropp, 3 tum ifrån hufvudet en öppning som utmärker könet. Det är mynningen för moderslidan, som, inom kroppen utvidgad, delar sig i två horn, eller i en gaffellikt formerad lifmoder, hvars begge grenar löpa i oändliga krökningar kring näringskanalen ocn sluta sig omsider i de finaste trådar, samt utgöra från sin början mer än 12 gånger maskens längd. Blom och Odhelius hafva sett sådana knippen uthänga, utan tvifvel sedan bukhuden bruslit, på maskar som blifvit drifne från patienter. Ini dessa rör döljas eggen eller ämnet till dem. Klein har påstått eggens antal gå till 10000, och Werner till myriader hos en enda mask De ligga liksom i massor åtskilda här och der i rören. Kanske, att de mindre mogna fordra en längre omväg för att fullkomnas. Troligen sker befröandet som hos fiskarna, hvilka icke heller äga några utanpå synliga parningsredskap: hanens säd gjutes öfver de af honan utpressade eggen. Dessa synas, med tillhjelp af mycket starka synglas, utanpå ojemna men genomskinliga midti, hvarest den tillkommande affödan upptäckes liksom en i spiral liggande tråd..
Denna Spolmask bebor i synnerhet tarmarne af menniskokroppen; likväl torde han också träffas hos hästar och svin, som Pallas, Göze, Schrank och Zeder förmoda. Han trifves icke utan i sådan värma som tarmkanalen äger; alla andra sägner, att han skulle finnas i kallt vatten, äro falska. Ingen ålder är fri för honom; dibarn och 70 år gamla kunna vara lika blottställde , likväl mera barn och personer af qvinnkönet. Bevis saknas också, icke, att den funnits hos foster som ännu icke sett ljuset. Maskämnet, osynligt fint, har naturligtvis här öfvergått genom bloden, och lika möjligt genom modersmjölken till de nyfödde. Det är i småtarmarne och blindtarmen som masken mest uppehåller sig. Sällan stiger han högre, om icke mängden är desto större. Gallans beska äfvensom fall-luckorna (valvlerne) torde väl mota honom. Likväl gäller stundom icke detta hinder. Man har funnit honom söka sig ut ur tolftumstarmen (duodenum) in i gången till kröset, och genom gallgången (duct. choledochus) in i gallblåsan. Utvidgandet af dessa kärl jemte retningen som uppväckes, våller ofta så besynnerliga anstöter, att de gäcka den klokaste läkares insigt. Bragt i trängsel, såsom under hetsiga febrar, kan masken äfven söka sig andra utvägar, genom näsa, mun eller nedåt genom ändtarmen. Inträngd i sjelfva magen, åstadkommer han kräkningar som knappt kunna häfvas, och uppstigen i halsen, kan han göra qväfvande snörpningar. Man har sett knippen af maskar der fastnade. Haller omtalar 2:ne Spolmaskar, som, fallne i luftröret, nedkrälade i lungan. Samlade i blindtarmen kunna de orsaka envisa och dödande förstoppningar, hvarigenom maskarna sjelfva hopklämde inspärras, och i sådana fall genomborra tarmkanalen och sprida sig biand inelfvorna, då man i synnerhet funnit dem i trakten af njurarna, ja till och med nära hjertat. I detta sällsamma fall få de en röd färg och hafva blifvit kallade hjertmaskar af de okunnige. Skingrade i underlifvet ha de icke sällan utkrupit genom brockskador; och liköppningar hafva upptäckt händelser, der de tjocka tarmarne och sjelfva blåsan varit genomstungne, som Fischer, van Swieten, Baldinger, Westring o. fl. fått tillfälle bevittna. Det är tydligt att brist på föda och trängseln nödgat maskarna att söka så onaturliga utvägar. Rysvärdt är det stora antal man sett dem utföra, antingen åtskilde eller klumpvis af mer än hundrade tillsammans förenade. Likväl kunna sådana gäster i mängd finnas, utan att röja sin närvaro genom några utmärkta symtomer, såsom hos feta och slemfulla personer, och de hos hvilka genom sega, klibbiga och mjölaktiga näringsmedel ett sådant klister danas i tarmarne, som är för maskarna den angenämaste föda, och håller dem i ro och stillhet inom deras näste. Emedlertid fordras det säkert fallenhet (receptivitet) och förut beredande orsaker till deras mer och mindre utvecklande. Sannolikt äro de dock af naturen ärnade att äfven gagna genom uppsupande af de öfverflödigt slemmiga vätskor som i tarmarna samlas, och blifva först vid dessas svagare tillstånd och tilltagande slapphet, samt genom mängden, en sjukdom och plåga i följe af den retning de göra, samt upphof till de förunderligaste verkningar. Det är då som läkarens åtgerd blir af nöden, dels att söka förändra anlaget att hysa dessa kräk, dels att genom medel mota de olägenheter som af maskarne föranledas, förstöra deras slemnästen, döda sjelfva maskarna samt drifva dem ur kroppen, och ändtligen förekomma en framdeles utveckling af ämnet eller eggen för en tillkommande och lika plågsam afföda.
Tab. 12. fig. 1. Masken i nat. storlek. — a. hufvudet med vårtorna — b. stjerten med dess öppning. — 2. en han-mask uppskuren på längden. — a. munnen. bb. — matstrupen. — cc. magen. — dd. tarmkanalen. — ee. sädeskärlen. — ff. sädesblåsorna. — g. parningsorganet (efter Jördens). — 3. honans slägtsdelar särskilt uttagne. — a. öppningen till moderslidan; — bb. den klufna lifmodern, hvars horn sluta vid dd. — cc. de slingrande rör genom hvilka eggen föras. — 4. hufvudändan. — 5. de tre vårtorna. — b. stjertändan med dess öppning. — 7. några egg ur eggstockarna, mycket förstorade. — (från Jördens).
N:O 12.
SPRING-MASK.
ASCARIS Vermicularis. På F. Pjeni-Mato; på T. Springwurm, Pfriemenschwantz, Darmschaben; på Fr. Ascaride vermiculaire; på Eng. Bots; på D. Börne-orm, Smaa Spolorme.
Kroppen trind, trådlik, slät, vid sidorne fint krusad (crenatum). Hufvudet trubbigt, med en blåsa å ömse sidor. Stjerten syllik.
Linn. Syst. Nat. 6. p. 3029. Ej. Faun. Sv. p. 1269. — Cuvier Tabl. Elém. p. 656. — v. Phelsum Hist. Ascarid. — Müller Hist. Verm. 1. 2. p. 34. — Jördens Entom. 2. 19. tab. 2. fig. 1-5- — Blochs Eingaw. W. s. 51. — Acrel Kir. Händ.
Läkare-konstens äldste fäder tillade detta så väl som spolmasken bekanta maskkräk, det namn som man behållit sedermera för hela slägtet, ehuru benämnandet till sin betydelse (springa, dansa, af det grekiska σχαδιζειν) synes bäst passa till denna art, som medelst sprittande visar en utmärkt liflighet i sina rörelser. Springmaskarne skiljas lätt härigenom från ungarna af den förut beskrifne, hvilka stundom intaga samma plats som desse, och förorsaka lika plågande känslor.
Att Springmasken vore blott larv af flugor, som någon gång föregifvits, är en irring som ej behöfver vederläggas. Hela bildningen bevisar hans åtskillnad från flugmaskarne, och hans trinda elastiska kropp samt med 3 vårtor försedda hufvud föranleda oss att, oaktadt andra skiljaktigheter, förena honom tills vidare med Spolmaskarnas slägte.
Vanligt hinner han sällan till ½ tum i längden och är knappt ⅓ linie bred. Den främre ändan synes trubbig och tjockare, och kroppen aftager småningom samt slutar sig i en syllik stjert. Huden är långs efter sidorna fint krusad, men för öfrigt alldeles slät utan minsta tecken till Spolmaskens ringar, icke ens med synglas möjliga att upptäcka. Färgen är smutsgul i följe af bostället, men blir i vatten alldeles hvit, samt yttersta stjerten genomskinlig.
Om masken undersökes med beväpnadt öga, så finnes den trubbiga hufvudändan försedd med tre ganska små sugvårtor och en aflång blåsa på hvar sida om hufvudet. Vid vårtorna börjar mynningen för sugröret, som snart utvidgas till mage, hvarifrån en enkel kanal löper ända till stjerten, på lika sätt afsmalnande som denna. Könen äro bestämdt åtskilda. Hos honan upptäckes derjemte ett mycket större rör, hvilket än hopsnörpes och än utvidgas, samt slingrar sig omkring ⅔ af den smalare delen af näringskanalen. Det är troligt att detta är fortplantningsorganet. Göze har sett deri en mängd små dunkla långrunda kroppar, som inklämmas genom en liten öppning på buken och äro väl ej annat än egg, ehuru han anser dem för embryoner. Samma organ synes enklare hos hanen, och icke så slingrande eller knotigt, utan någon liknelse till egg. Inemot stjertens ända kan också en punkt eller öppning upptäckas.
Dessa maskar träffas sällan högre upp än i ändtarmen, och som de der valt deras näste, så är ej svårt att förklara huru de äfven kunna inkomma i lifmodern, en händelse som ända från Hippocratis tid blifvit af många besannad, äfen som vår Acrel sett dem innästlade i sjelfva urinblåsan. Barn äro framför andra af dem besvärade, emedan maskarne hos dem åstadkomma en odräglig klåda, behof af en ofta förnyad stolgång och retelse på uringångarne, utom flera olägenheter. De bortgå i mängd med det som afföres, i hvilket de hvimla; äfven kunna de utkomma ensama, som man anmärkt hos en person, från hvilken hvar natt i 10 år efter hvarann sådane bortgingo. Vanligast pläga de vara orolige om aftnarne och nattetiden. Botemedlen mot dessa kräk vinnas genom lättare maskdrifvande saker, mjölk-klistirer försatta med hvitlök, äfvensom beska afkok, såsom på koloqvint, på lika sätt använda, stolpiller af fläsk, o. s. v.
Tab. 12. fig. 8. Masken i naturlig storlek. — 9. en hona, på längden öppnad. — a. munnen med dess 3 vårtor. — b. blåsorna på sidorna af hufvudet. — e. stjertändan. — d. e. strupens och magens delar. — f. öppningen för honans slägtorgan: — gg. de inre födelse-organerne. — h. den ut till stjertspetsen forsatte näringskanalen. (efter Jördens).