Svensk zoologi/Kapitel 23
| ← Vanlig sill |
|
Blod-igeln → |
N:O 23.
STYNGSLÄGTET.
OESTRUS På Fr. Œstre. På Eng. Gadfly. På T. Bremse. På D. Stingflue. På N. Wärre.
Med tvenne nakna vingar utmärka sig de så kallade
Diptera eller Tvåvingarne från de öfrige ordningarne i
Insekternes klass. Gemenligen äro desse danade med en
snabel eller snyte för att upphämta deras föda, mest på
de däggande djurens bekostnad. Likväl är detta ingen
väsendtlig egenskap hos alla, hvilket också Styngslägtet
bevisar. Hos detta linnes blott en öppen och icke
utdrag, mun; två munspröt (palpi) af två leder hvardera,
och tvenne spröt (antennæ), som gömde i egna
insänkningar i pannan, ha tre leder, af hvilka den yttersta är
klotrund, med ett på sidan sittande och med led försedt
syllikt hår.
Detta Insektslägte synes framför många andra särdeles berättigadt till vår uppmärksamhet i anseende till den åverkan, som de för oss gagneligaste djuren af det samma måste erfara. Icke endast störde deraf under de ögonblicken för hvila och njutningar som om sommaren förunnas dessa nyttiga trälar, nödgas de äfven sjelfve alstra deras plåga i följe af larvernes naturliga bestämmelse, att till en tid hysas inom de däggandes yta eller deras inelfvor. Historien om dessa kräk, icke utan skäl misstänkte att stundom orsaka sjukdomar och sjelfva döden, är således i detta afseende lika vigtig, som den är eljest märkvärdig, för det ovanliga och besynnerliga i hela deras hushållning.
Larvens kropp beslår af 11 leder, besatte rundt omkring med många, för blotta ögat knappt synliga krökta taggar, för att i stället för fötter befordra rörelserna. Vid den ena ändan sitter munöppningen, hvarigenom vätskorna uppsupas der larven uppehåller sig; men inga käkar eller sugrör finnas. Vid den andra upptäckas öppningarne för luftrören, hvilkas märkvärdiga byggnad Herr Clark så mästerligen förklarat[1]. Pupporna, hvartill larverne förbytas, äro dem föga olika till skapnaden, och icke annat än larvens yttre hud, under hvilken en finare, tunn och hvit omkläder den tillkommande flugan, hvars delar kunna genom svepet tydeligen skönjas. Puppan hårdnar, och öppnar sig omsider framtill, då flugan utkommer.
Af alla hittills bekanta Styngarter, äro deras flugor mer eller mindre håriga, liksom Humlor, och denna ludenhet af olika färg. Hufvudet stort, bredt och liksom uppblåst frammanför, kan liknas vid det af en Nattuggla, på hvilket de i Slägtkarakteren beskrifna knapplika spröten föreställa dess ögon. Under hvardera vingfästet sitter ämnet till en liten hopvecklad vinge, vid sidan förenad med det hvälfda fjället öfver de hos Tvåvingarne vanliga Vågstängerna (Halteres). I ändan af hanens bälg finnas två krokar inåt böjda, men hvilka uppresas för att omfatta honans bakdel under parningen. Honans deremot är mer spetsad och tillökt af en hornaktig slida med fyra leder, som indragas inom hvarandra, hvaraf den sista delas i ändan i fem flikar eller fjäll, men tre äro längre och dessa sluta sig alla liksom med en klo. Det är med denna slida, då den utskjutes och något inåt krökes som eggen läggas. På hvar fot synas två klor med ett fjäll under hvardera som en fotsåla, och ett hår emellan klorna.
Larven fordrar ofta hela året att vexa och fullkomnas, då Puppan hvilar ungefär två månader, men den utkläckta flugan öfverlefver blott några dagar sitt ändamål att paras och föröka sitt slägte. Under sin korta lefnad synes hon utmärkt ömtålig för kylan; en egenskap den hon liksom ärft från Larvens natur att så lång tid omgifvas af 20—30 graders högre värme, än den flugan får erfara.
Men den dolda vistelseort som Styngarterne äga under deras tillstånd som Larver, har gjort detta slägte mindre väl kändt än flera andra insekters, hvarjemte felaktiga anmärkningar bidragit hos de flesta författare till en förvirrad blandning af arterna med hvarandra. Några forskares oförtrutna möda har likväl i sednare åren spridt ljus öfver historien af dessa små men fruktansvärda djur, hvaraf de Svenska arterne, föreställde på bifogade tafla, nedanföre blifva beskrifna.
1. NÖT-STYNGET.
OESTRUS Bovis. Styng. På F. Kuljäinen. På Eng. Breeze Gadfly. På T. Vieh-Bremse. På N. Värreflue.
Vingarne äro sotfärgade, utan fläckar. Bälgen har ett svart tverband midtöfver, och är i ändan besatt med brandgula hår.
Linn Syst. nat. ed. Gmel. I. 4. p. 2809. — Clark i Transact. Linn. Soc. 3. p. 325. T. 23. f. 1-6.— Fabr. Syst. Ant. p. 228. 3. — Ej. Entomol. Syst. 4. 4. p. 231. 5. — De Geer Ius. 6. p. 297. T. 15. f. 22. — Modeer i K V. A. Handl. 1786. p. 148. — Vallisner. Opere I. t. 28 f. 10 (Larva). — Réaumur Ins. 4. p. 503. t. 38. f. 7-8 — Fischer Diss. inaug. t. 3. f. 5.
Det är på ryggen af Oxar och Kor som Larven af denna art uppehåller sig emellan den yttre huden och den cellulära hinnan, i en egen hinnaktig säck nästan större än sjelfva kräket, med en ganska liten öppning utåt. Ännu ung synes larven slät och hvit, men blir omsider brunare med knottror samt prickar i linier på tveren omkring lederna. Under synglaset äro dessa prickar verkliga uppåt krökta taggar, tjenlige att i stället för fötter befordra rörelserne inom nästet och slutligen utgången derur. Kroppen har en aflångt eggrund form af 13—14 liniers längd, och saknar de rörliga hakar vid hufvudändan som finnas hos de följande arter. Mynningarne för luftrören i andra ändan betäckas med tvenne små hornaktiga skifvor, synligare än munöppningen i den främre, kring hvilken några små kött-tippar utskjuta. Larven, ändtligen fullvuxen inom den bula som hyst honom, närd af det gula var-ämne som i såret afskiljes, pressar med bakändan mot öppningen som, småningom vidgad, utsläpper honom; då han nedfallen från kreaturets rygg söker ett passande ställe för att förvandlas till Puppa. Såret tillsluter sig emedlertid och helas inom få dagar. Puppan behåller ungefär Larvens skapnad, blir endast mindre och liksom hoptorkad. Efter 6—8 veckor, räknade från Juni till Augusti slut, öppnas hon i främre ändan med ett triangelformigt lock af den fullkomnade flugan, som är ibland de större i detta slägte, öfverallt luden, hvit emellan ögonen, men bålen framtill gul, midtpå svart med fyra ränder på längden, och baktill grå. Bälgen är äfven vid basen grå, med en svart gördel midtöfver, och mot ändan betäckt med brandgult ludd. Fötterna äro deremot svarta med blekgula hälar.
Man vet icke egentligen huru denna fluga lägger sina egg. Utan tvifvel känna kreaturen dervid någon smärta ty, jemte den förskräckelse som flugans närvaro injagar hos hela fähopen, ser man den olyckliga som blifvit traffad, under beständigt bölande, med upplyftad skälfvande svans och utsträckt hals löpa kring fältet eller rusa till ett nära beläget vatten, dit äfven de öfriga skynda, och hvarest de, om lyckan gynnar dem att en sådan fristad finnes, icke längre förföljas af flugan, som synes sky för vattnet, kanske af fruktan för den kyla som vänligen åtföljer detsamma. Anfaller hon Oxar, spända för plogen, kunna de icke vidare styras, de ränna liksom skenande sin väg med redskapen. Landtmannen kallar det besa, ett ord, lånat af Tyskarnes Büssen. I England har man uppfunnit medel att i sådan händelse genast skilja dragarne från plogen.
Eggläggningen sker med mycken hastighet, ty flugan dröjer knapt några sekunder på kreaturets rygg; och det är märkligt att de icke ens försöka jaga denna fiende med svansen, som är så vanligt försvarsmedel mot andra yrfän.
Ung boskap och Tjurar äro, mest utsatta för Styngflugorna, och vanligen få de sundaste de flesta Bromskulor. Vid Garfverierna är det väl bekant, att de starkaste och bästa hudarne äro i synnerhet stungne. Men ehuru skinnet helas sedan Larven ut krupit, sker det icke med samma ämne hvaraf det förut bestod, hvarföre liksom en spricka synes på den torra huden der hålet fordom varit, hvilket bärleder sig från det snarare svampaktiga väsende som fyllt det, torkat tillsammans och spruckit, hvilket kanske också händer vid beredningen.
På Tab. föreställer fig. 5. Flugan. — 6. Larven. — 7. Puppan med sitt lock.
2. REN-STYNGET.
OESTRUS Tarandi. På Lapp. Kurbma, Gurma l. Gurmak. På N. Rensvärre.
Vingarne äro matt sotfärgade med svartare yttre kant. Bålen blekgult luden med nakna glänsande svarta knölar baktill. Bälgen luden, brandgul, vid fästet blekare.
Linn Syst nat. ed. Gmel. I. 4 p. 2810. — Faun. Sv. n. 1026. — Flor. Lapp. p. 360. — K. V. A. Handl. 1759. s. 124. t. 3. f. 5. 6. Fabr. Syst. Ant. p. 229. 5. — Modeer i K. V. A. Handl. 1736. s. 136.
Renen, Lappens förnämsta egendom och hvars trefnad ntgör hela hans välmåga, måste fostra Renstyngets larv inom huden af sin rygg, liksom Oxar och Kor den förras. Denna Larv är en tum lång, trind och tjock som en gåspenna, men mot ändarne något afsmalnande. Omkring lederna sitta flera hvarf fina knottror som ändas med en svart, skinande, uppåt böjd tagglik spets. Nära munnen synas några vårtor och derjemte et par tillbakaböjde längre svarta hullingar, samt inom bakändan, som är trubbigare och tvåläppad, öppningarne för luftrören. Färgen är nästan mörkbrun, ehuru larven syns hvit i början men ändå svart i främre ändan. Puppan får en eggrundare form, blir kortare och svartnar. Flugan som derifrån utkryper är dubbelt större än Nötstyngets; hufvudet mörkt, men baktill äfven som bålen blekgult ludet. Fyra glänsande svarta knölar utmärka också den sednare nära intill bälgen, hvars yta är öfverallt och nästan tofstals besatt med brandgula hår, likväl något ljusare invid bröstet och på de svarta låren. Honans eggläggare står rätt ut och är svart.
Det är i början af Juli då Renarne fälla håret och detta står liksom på ända, som flugan träget förföljer Renen, i synnerhet de årsgamla kalfvarne, ty före den åldern få de inga brömskulor, emedan håret är slätare och ännu icke affallit. Den fruktan som Renen röjer vid Styngets närvaro, är ganska utmärkt; än tverstannar han midt i loppet, uppreser hufvudet och öronen, lystrar, ser sig omkring och sparkar; än löper han med fördubblad hastighet lör att undkomma sin fiende, som svingar sig oupphörligt flera timmar i luften öfver honom och med uträckt stjert sänker sig mot hans rygg för att fälla ett litet hvitt egg i sender ned emellan det uppstående håret, der masken, genast utkläckt af Renens naturliga varma och utdunstning, snart innästlar sig under huden och formerar den Bula[2], som under den påföljande vintern innesluter Larven ända till nästa års Rötmånad, då han som sagdt är uttränger. Lapparne flytta sommartiden ur Skoglandet till Fjälltrakterna, för att till någon del befria sina Renar så väl från Styngen som från myggorna, men ofredas äfven af dem der. Om man lemnar Renarne frihet, löpa de mot vädret och fly till snöbergen, men sakna här däldens grönska och således i brist af bete mista hullet. Och ändå undfly de ofta flugorna förgäfves; dessa hinna dem och skänka dem ett halft dussin Larver eller mer, hvilka utan tvifvel innan kort ge sig pinsamt tillkänna. Många, och i synnerhet de yngre Renarne som mest angripas, förlora också lifvet till kännbar förlust för sina ägare. Skinnen blifva äfven mycket ärrfulla, hvarigenom deras värde icke litet försämras; med ett ord: Renstynget utgör vissa år en verklig landsplåga i Lappmarkerne.
På Tab. är fig. 2 en Hona af detta slags styng i nat. storlek. — 3. en fullvuxen Larv. — 4. en Puppa. — 16. Framdelen af hufvudet för att visa sprötens läge. — 17. ett af spröten. — begge fig. förstorade.
3. TROMPE-STYNGET.
OESTRUS Trompe. På Lappska Trompe.
Vingarne äro sotfärgade med yttre kanten svartaktig. Kroppen svart med mjuka täta hår, som på främre delen och gumpen falla i grågult.
Linn. Syst. nat. ed. Gmel. I. 4. p. 2810. — Faun. Sv. ed. I. n. 1026. — Fl. Lapp. p. 363. — Skånsk. resa s. 128. — Fabr. Syst. Antl. p. 229. — Modeer V. A. Handl. 1786. s. 134. — Leems beskr. över Lappm. s. 137. — Hammer Norsk. Nat. Hist. s. 144.
Denna tillhör endast Lappmarken äfven som den
föregående, och är störst af alla de Styngarter som vi känna.
Likväl är Larven af densamma ännu obekant, och flugan
endast hittills funnen. Hon är större än en spyfluga och
nästan af dennas trubbiga skapnad. Hufvudet betäckes
med ett grågult ludd och likaså ryggstycket, bröstet och
hjerlskölden. Midt öfver ryggen går en svart glänsande
gördel, och bälgen lik ett halft nedtryckt egg är svart,
imn beströdd med täta, mjuka, blekgula hår. Lår och
ben äro också svarta. Bälgen har inunder midtpå en
djup kullrig insänkning, med anus längre inunder, än
vanligen hos detta slägtets hanar. Så förhålla sig alla de af
Trompe-Stynget man kunnat öfverkomma, och som icke
en enda med den hos andra så utmärkta eggläggaren
blifvit funnen, äger den förmodan någon sannolikhet, att
Trompe kunde vara hanen till Renstynget, af hvilket man
icke heller ännu sett annat än honor. Sant är emedlertid,
att Lapparne gifva namnet Trompe åt ett slags Stynglarver
som sägas komma från Renens näsborrar, och att verkligen
sådana gifvas, intygas icke mindre af dem som beskrifvit
Renbygden, än af v. Linné sjelf, som sett Renar utfrusta Stynglarver göpentals på snön vintertiden, sedan de
varit hårdt körde. Det synes som han äfven ansett
Trompe såsom orsak dertill, emedan han under Nosstynget
(OE. nasalis) anfört dess namn (Faun. Sv.), men som
visserligen icke kan eller bör dermed förenas. Trompe-stynget
och Renarnes Nos-styng fordra således en framdeles
nogare undersökning af dem som böjelse för naturens
kännedom föranlåter att färdas till de af dessa yrfä hemsökta
trakter.
Tab. — fig. 1. Trompestynget i nat. storlek. — 13 buken sedd inunder; förstorad.
4. HÄST-STYNGET.
OESTRUS Equi.
Vingarne äro hvitaktige med ett mörkt tverband, och tvenne svarta fläckar vid ändarne
Clark i Tr. Linn. Soc. 3. p. 326. 7. 23. f. 7—9. — Fabr. Syst. Antl. p. 228. — Linn. Syst. nat. 12. I. p. 969.— Faun. Su. n. 1730. (OE. Bovis). — Fabr. Mant. & Sp. Ins. (OE. Bovis). — Ej. Ent Syst. 4. 231. (OE. Vituli). — Syst. nat. ed. Gmel. I. 4. p. 2810. (OE. hemorrhoidalis). — Modeer i V. A. Handl. 1786. s. 140. (OE. hemorrhoidalis). — De Geer Ins. 6. p. 291. T. 15. f. 13—19. — Réaumur Ins. 4. p. 550. t. 35. f. 3. 4. 5. — Frisch. Ins. 5 p. 21. t. 7. f. 1—5. — Schellenb. Dipt. t. 21. f. I. 2. — Sulz. Geschicht. d. Ins. t. 28. f. I.
Var. Vingarne med endast en fläck vid ändarne, och bälgen tätt betäckt med mörkbruna hår.
Linn. Faun. Su. n. 1730. (OE Bovis β.) — Clark. I. c. (OE. Equi β).
Då Larverne af OE. Bovis och Tarandi blifvit inhyste
inom kreaturens rygghud, har larven af denna fått
anvisning på Hästarnes mage, der de finnits talrikast omkring
högra magmunnen (Pylorus), och ibland, fastän icke så
ofta, i tarmarne. De hänga klastals tillsammans, fästade
med den smalare ändan vid den hinnan som omkläder
inelfvorna innantill. Ungefär tumslånge och af en större
skrifpennas tjocklek, omgifvas de emellan lederna af en
dubbel rad hornaktiga, bruna och i spetsen svarta taggar
som krökas mot larvens storända, försedd med 2
utstående läppar som omgifva luftöppningarne. Vid den spetsigare
eller munändan sitta de tvenne rörliga krokarne, hvarmed
larverne häfta sig fast för att nära sig af mjölksaften som afsöndras inom de ställen de befinna sig. Mot slutet af
Maj äro de fullvuxna, efter hvilken tid ända till Juli man
ser dem bortgå genom ändtarmen och fallne på jorden,
söka sig tjenligt ställe att förvandlas till Puppor, ur hvilka
flugan framkommer efter 5—6 veckor. Hennes storlek är
nästan som Renstyngets, och hufvudet hvitt och ludet.
Bålen mörk, i synnerhet midtpå, och bälgen mörkgul med
svarta fläckar och punkter. På bröstskölden synas äfven 2
hårtofsar. Hanen har en gulare färg än honan, hvars
eggläggare är mycket lång, svart och inböjd. Det är genom
vingarnes fläckar som häst-stynget genast igenkännes från
andra arter.
Den försigtighet som denna fluga synes bruka till vinnande af plats för sin afföda inom hästens inelfvor, är märkvärdig. Man skulle snart inbilla sig att något mer än natursdrift funnes hos henne. Den bördiga honan, färdig att släppa eggen, svingar sig tätt öfver sitt föremål, nästan upprätt och med den långa stjerten krökt inåt ock uppföre. Knappt synes hon någonsin sätta sig, utan i skjutande flygt fäster hon egget, åtföljdt af något klibbigt ämne, vid hästens hår. Få ögonblick efter, förnyar hon sitt besök, för att fastklibba ett annat, och då flere hennes likar göra detsamma, kunna stundom 4—500 egg finnas fällda på en enda häst.
På undra delen af kroppen, särdeles omkring frambenen och bakom bogarne, synas eggen gemenligen lagda, någon gång äfven på manen; men det förtjenar anmärkas, att det alltid sker på de ställen, der de räckas af hästens lunga. Nu sitta de 3—4 dagar på håret, liksom att fullmogna, hvarefter de genast lifvas genom den ljumma fuktighet som åtföljer tungan hvarmed de afslickas, och således föras, redan kläckta, ned i magen med födan för att ytterligare vexa och tilltaga.
Honorna äro ganska eggrika, som troligen hos hela slägtet. Vallisneri räknade 700 hos en enda! Utan tvifvel gå många förlorade, som afskuddas eller af väta bortsköljas, äfven många larver ha samma öde, än krossas de under fötterna eller blifva de fåglars byte, att, kanske, knappt en af 100:de hinner till flugåldern.
Hästarne synas vanligen icke hysa någon farhåga för denna fluga, på det sätt som Nötkreaturen för sin. Hon ofredar dem icke med sting och biodsugande som Bromsarne, Myggor och Ledsnuten göra, och vinner således lätt sitt ändamål. Men äfven dessa befordra detsamma; ty, i följe af deras retelser på huden, slickar hästen ofta de ställen der styngflugans egg redan finnas, och skulle han äfven sjelf sakna dem, kan han få tillräckligt af sin granne, hvars skuldra vänskapsfullt slickas af honom.
Tab. — fig. 11. En honfluga af Häst-Stynget. — 12. Larven.
5. LÄPP-STYNGET.
OESTRUS Hemorrhoidalis.
Vingarne äro hvitaktige och utan fläckar. Bälgen hårig och svart, vid fästet hvit, och ytterst brandgul.
Linn Syst. nat. 12. p. 970. — Faun. Su. 1733. — Gottl. res. s. 277. — Clark. l. c. p. 327. t. 23. f. 10—13. — Fabr. Syst. Antl. p. 229. — Ej. Syst. Ent. 6. p. 232. (OE. Equi. β). — Syst. Nat. ed. Gmel. p. 2809. (OE. Bovis). — Modeer. V. A. Handl. 1786. s. 145. (OE. nasalis). — Réaumur Ins. t. 35. f. 3. — t. 54. f. 14. (Larva). — Geoffr. Ins. a. p. 455. I.
Larven, hvilken skiljer sig blott i storleken från den
föregående artens, såsom mindre än den och till färgen
hvitare, väljer samma boställe inom hästens mage, derifrån
han utvandrar genom tarmkanalen, från Juni början till
medlet af Juli, och synes då en tid hängande utanför
ändtarmen, grönaktigt röd till färgen, men blir efterhand
rödare under sitt tillstånd som Puppa, hvilket varar ungefär
ett par månader. Flugan som utkommer är knappt hälften
så stor som Häst-stynget, hvitluden i hufvudet och bålen
betäckt med mörka hår samt ett svart bälte mellan
vingarne. Bälgen är svart med ljusa hår vid fästet och brandgula
åt stjertändan. Inunder är kroppen gråaktig, låren mörka
och benen brunfärgade.
Vi anse icke nödigt bevisa orimligheten af den sägen, att flugan skulle genom ändtarmen inkrypa för att der lägga eggen. Mera bifall må lemnas Herr Clarks på erfarenhet grundade uppgift, att Hästens läppar dertill väljas och sökas af flugan. Hennes bemödande att åtkomma dem och den kittling hon förorsakar, injagar en naturlig rädsla hos hästen, som oupphörligen slänger hufvudet upp och Bed lör att afhålla det envisa kräket, och stampar liksom att mota flugan då hon söker att stjäla sig fram mellan bogarne. Men då allt är fåfängt, galopperar han yr öfver fältet och finner ingen fristad förrän i vattnet, der hans ovän måste lemna honom. Men innandess träffas han ofta af flugan, som, qvickare i sina rörelser, fäster egget i hans mungipor, hvarifrån det sannolikt befordras genom tungan till magen. Eggen sägas vara mörkare än hos den förra, hvilken flugan utom i storleken ganska mycket liknar, men är i sin hushållning desto mer åtskild, hvarjemte dess under svansen på hästen länge synbara larver, i likhet med de så kallade taggar af den bekanta krämpan, göra henne förtjent af det systematiska namn hon bär.
Tab.— Fig. 8. en hanfluga af Läppstynget. — 9. Larven. — 10. Puppan; alla i nat. storlek.
6. NOS-STYNGET.
OESTRUS Nasalis.
Vingarne äro ljusa utan fläckar, men yttre kanten något mörk. Hufvudet och Bålen helt och hållit betäckte med brunt ludd äfvensom bakre delen af bälgen.
Linn Syst. Nat. 12. p. 969. (Hanen). — Faun. Su. n. 1732. (Honan). — Syst. Nat. ed. Gmel. I. 4. p. 2810. — Clark. l. c. p. 328. t. 23. f. 18 — 19. (OE. Veterinus). — Fabr. Syst. Antl. p. 230. 8. (OE. Veterinus). — Ej. Entom. Syst. 4. p. 232. (OE. Equi). — De Geer Ins. 6. p. 296. t. 15. f. 40. (Larven).
När de begge sistnämdes Larver dölja sig i magen och
tarmarne, så dväljas dennes och den följandes i halsen
och hufvudet. Nos-styngets har också Hästen fått på sin
lott att framföda. Den är rödaktig till färgen, eegformig
men platt i den trubbiga ändan, mellan lederna försedd
med taggar och i toppen med de krökta hakarna. Sjelfva
flugan är nästan större än Läppstynget. Ett brunt ludd
betäcker hufvudet och bålen och undra sidan af kroppen.
Honans bälg är nästan bar, blott med ljusa hår beströdd.
Hanens deremot har mycket ludd, på första segmentet
hvitgult, det andra svart midtpå ryggen och rödaktigt åt
sidorna, och de öfriga af samma färg som bålen, hvars
jemna betäckning utan tecken till tverränder eller fläckar
ger ett godt skiljemärke på denna art (Gyllenhal).
Clark har funnit Pupporna gömda under hästgödsel, men säger sig sakna en närmare kunskap om larvens hushållning och flugans egenskaper, och har så litet kunnat öfvertyga sig om verkligheten af det urval som denna styngart skall göra af Hästens hals och hufvud såsom boställe, att han äfven nekar det. Vi äro icke heller i stånd att nu bestyrka v. Linnés vitsord, att flugan lägger eggen i hästens näsborrar; men då den allmänna erfarenheten icke kan bestridas, att Stynglarver tidtals uppehålla sig i hästens svalg, och hvilka, genom de konstgrepp som Hofslagare bruka, vanligen bortrensas, anse vi tills vidare lika rimligt, att Nos-styngets larv har sitt näste nära hufvudet på hästen, som den följande söker sitt inom samma del hos låren.
Denna fig. felar på Tab. såsom innan förfärdigandet deraf för oss mindre väl känd. Herr Clarks fig. 1. c. tillhör densamma, till hvilken vi nu tills vidare anvisa.
7. FÅR-STYNGET.
OESTRUS Ovis. På Fr. Mouche du ver du nez des Moutons. På T. Schaafbremse. På N. Soubrems l. Eitersmou.
Vingarne äro klara, genomskinliga och skrynkliga; hela kroppen spräcklig af svarta och hvita punkter; Bälgen skiftande i silfverhvitt och svart.
Linn Syst. Nat. ed. Gmel. I. 4. p. 2811. — Faun. Su. n. 1734. — Skånsk, res. s. 128. — Clark. l. c. p. 389. t. 23. f. 14—17. — Fabr. Syst. Antl. p. 230. — Modeer V. A. Handl. 1786. s. 154. — Vallisneri Op. 1. t. 27. — Réaumur Ins. p. 554. t. 35. f. 22. — Schreb. Nov. sp. Ins. p. 15. (OE. Halensis). — Redi Exper. circ. gen. Ins. p. 309.
I håligheterna af det benet som understödjer hornen på
fåren, träffas Larven till detta Styng. Den är nästan så
stor som Häst-Styngets, mycket hvit, flat på undra och
kullrig på den öfra sidan med sträfva prickar (för
synglaset rödaktiga fina taggar) samt et par bruna tverränder
vid sidorna emellan lederna. Kanten omkring andhålen
är mycket utstående vid den trubbiga ändan, med en å
ömse sidor om gumphålet utträngande köttipp. Dessa
larvers rörelser äro qvicka, och de fästa sig med de jemte
munnen sittande tvenne hakarne, inom pannbenets gömmen,
äfvensom käkbenens. Fullvuxna utkomma 12 — 30 efter
hvarannan genom näsborrarne, merendels vid fårens prustande,
och falla på jorden, i hvilken de gömma sig och bli
Puppor. Efter par månader visar sig flugan, stor som
Läppstyngets, med stort hufvud, hvarpå synas några insänkta
punkter. Bålen är grå med mörka fläckar och upphöjda svarta prickar hvarje med ett utstående svart hår. Den
aflånga bälgen alldeles utan ludd, blott glest och knappt
märkbart hårig, är också svartfläckig och skiftar i grått och
hvitt, och både ögon och kroppen liksom af guld och
silfver, men endast så länge flugan lefver. Fötterna äro
deremot gulaktiga. Som det är i näsborrarna dessa flugor söka
att insmyga sina egg, ser man dem under hetaste tiden
på dagen surra öfver hufvudet på fåren, hvilka än
upplyfta och skaka det, än gömma det i gräset, stampa med
framfötterna, löpa hit och dit, lukta på marken, se
omkring sig på alla sidor, för att akta sig för den som
förföljer dem, men hvars trägna anfall så ofta gäckar deras
varsamhet. Oförmärkt fästes då och då ett egg vid inre
sidan af någondera näsborren, hvarifrån de kläckta
maskarna uppkrypa till ofvannämda ställen, der de födas och
tillvexa af de vätskor som i öfverflöd tillflyta från körtlarne
och hinnorna.
Tab. — fig. 13. En Hane af Fårstynget. — 14. Larven. — 15 Puppan.
Så många styngarter äro säkert inhemska. Andra
finnas utom dessa, men som lyckligtvis icke höra till vår
Fauna[3]. Hjorten t. e. har sin Styngfluge-larv äfven i
hufvudet, som Aristoteles på sin tid kände, och Redi och
Réaumur beskrifvit. Antiloperne måste tillsläppa rygghuden
åt en dem egen art, och Kaninerne i N. Amerika deras
åt en annan, och utom flera till sin hushållning okända,
har menniskan sjelf icke blifvit lottlös. I Södra Amerika
skall en Styngfluga finnas som lägger ända till 50 egg
inom huden vid underlifvet. I 6 månader måste larverne
tåligt bäras, ty om man ofredar dem, tränga de sig djupare
in i musklarna och förorsaka döden. Men lemnade åt sig
sjelfva, utkrypa de omsider och förvandlas slutligen till
svartaktiga flugor af en vanlig husflugas storlek.
Vid första blicken på det anförda om Styngfluge-slägtet, skulle man tro det endast vara skapadt till plåga för de varelser, hvilka det tillhör. Men naturen har i sin stora hushållning merendels förenat någon fördel just der en sådan synes alldeles saknas. Så är det också med Styngarterna. Oxen och Kon, Renen och Antilopen som besväras af sina Brömskulor, får lika så många öppna sår på sin rygg, lika så många flytande fontaneller, genom hvilka, medan larven inom dem näres, vätskornas utlopp befordras; de otjenliga, samlade dels i följe af somliga djurs naturliga tröghet, dels bristande kroppsrörelse vissa årstider, blifva härigenom afförda, och kroppen således bibehållen i ett sundare tillstånd. Det är blott mängden som förstör. Franska Landtmannen väljer vid inköpet hellre en ko eller oxe med några styngbulor än utan dem. Den förra tror han mjölkar bättre, och den sednare har mera hull. Hästen, som inom mage och tarmar måste uppamma sina plågare, blir säkert, genom den retelse de göra på hinnorna, befriad från flera olägenheter. Draghästar och sådana som beta på öppna fälten der de äro mer utsatta för Styngen, äro oftast friskare än andra som genom ansen eller tillfälligtvis icke blifvit af dem hemsökta. Blindhet, qvarkan och andra dylika krämpor torde förekommas af Nosstynget, äfven som ett slags yrsel hos fåren af den arten som näres af vätskorna i deras hufvud, hvilka eljest öfverflödiga qvarblifva och snart förderfvade, kanske bidraga till de Bandmaskars lifvande som äro orsaken till fårens kringsjuka. Den gissningen bör icke heller anses orimlig, att menniskan i hemorten för OEstrus Hominis må hafva en sådan fysisk stimulus af nöden. Vi äro öfvertygade att instängda barn, som äta mycket, frälsas från halssvullnader, blindhet, fallandesot m. m. genom utslag i hufvudet och de kräk som underhålla det.
Men som för mycket alltid skadar, år det af stor vigt att för en öfverlägsen mängd af sådana gäster utfinna skyddsmedel och använda dem. Skälspäck brukas på flera ställen att dermed smörja Nötkreaturen, och i lika afsigt tjära blandad med tran, i Norrige. Tjära med Renmjölk begagna Lapparne stundom att afhålla Renarnas fiende. Om hästar ofta borstas den tiden då deras fluga släpper eggen, torde de undgå faran att så ofta nedsticka dem; men lör att drilva larverna ur magen, känner man ännu intet tillförlitligt ämne. Man omtalar Tormentill-pulver med Kerfvelolja gifvit i bröd tre gånger, om dagen i flera dagar, men kanske är det föga verksammare än många andra utropade medel. Metoden att med tillhjelp af brukliga redskap borttaga larvmängden ur halsen när de der finnas, är i passande händelser en säker kur. Hos fåren kan den dock icke verkställas, helst gömstället är inom benen. I England smörjas fåren med en blanning af tjära smör och salt, längs åt ryggen och öfver bogarne, som man tror afhålla flugorna under eggläggningstiden.
Naturen har emedlertid i sin Polis-stadga förordnat vissa fåglar att göra utmätning bland dessa små odjur. Stynghackan (Buphaga) följer fänaden i Indierne, och med sin kantiga näbb utplockar Stynglarverna på deras ryggar. Kråkor förrätta dennas embete i Norden. I Lappmarken infinna de sig ibland Renhjordarne, och måste truga sig till en så välgörande beskattning, ty Renen känner smärta under fågelns näbb. Ofta ser man samma fåglar spridda på betesmarkerna, der flera villsefarande larver (fordom inhysesdjur) blifva deras byte. Slägtet kan dock aldrig utrotas, utan hålles inom tillbörliga gränsor. Lika så i hela Naturen!
- ↑ Observations on the Genus Œstrus. Transact. Linn. Society. 3. p 289. seqv. Tab. 23.
- ↑ Egentligen kallas den Kurbma, hvaraf Stynget sedan fått namn.
- ↑ Herr Maj. och Ridd. Gyllenhal, som äfven benäget tillåtit oss rådfråga sig om detta slägte, berättar likväl att ännu ett annat slags Styngfluga finnes i Lappmarken, nästan så stor som Trompe. Af utseendet tror han den närma sig till OE. pecoriam Fabr.