←  Nötskrika
Svensk zoologi
av Conrad Quensel och Olof Swartz

Hvassbuk
Grå ödla  →


[ 23 ]

N:O 28.

HVASSBUK.

CLUPEA Sprattus. Knifströmming. På F. Wasspunki. På Fr. Sardine. På E. Sprat. På T. Breitling. På H. Sardina Sprot. På De. Hvas-Sild. På N. Brisling.

Den nedre Käken är längre, och Buken ganska hvass. Ryggfenan har 13 strålar och Analfenan 19.

Linn Syst. Nat. ed. Gmel. I. 3. p. 1403. n. 2. Cl. 4. Pisces. Ord. Abdominales. — Faun. Suec. n. 358- — Retz. Faun. Suec. p. 355. — Arted. Icthyol. Gen. Pisc. 7. Syn. 17. sp. 33. — Bloch Fisch. Deutschl. I. s. 206, t. 29. f. 2. — Pennant Britt. Zool. 3. p. 346. — Bomare Dict. 10. p. 245. — Oecon. Dict. I. s. 113. — Gissler i K. V. Akad. Handl. 1748. s. 109. — Estenbergs Diss. de Piscatura in Oceano Boreali; Lund, 1750. — Enholms Disp. om Östgöta Skäreboars öfliga fiskesätt i Östersjön. Åbo 1753.




Denne fiskart, allmän så väl i Östersjön som i Vesterhafvet, röjer sin slägtskap med Sillen genom ett lika förhållande i skapnad af hufvudet, kroppen, munnen, käftarne, ögonen, tungan, gällocken och gälhinnan, samt ryggen och fjällen. Utom det skiljaktiga antalet af strålar i fiskens fenor, neml. 13 i de på ryggen, 17 i bröstfenorna, 7—8 i dem som sitta på buken och 19 i gumpfenan, är undre delen utmärkt hvass, hvilket der härrör af fjällens olika form, hvassare eller trekantiga hos denna, och mer trubbiga och nästan fyrhörniga hos den förra. Någon rodnad synes äfven på gällocken. Ryggknotorna utgöra endast 48 (på Sillen endast 56—57), och hela fiskens längd vanligt emellan 3—4 tum.

Hvassbukens öfverensstämmelse med Strömmingen, som vi förut hafva anmärkt vara blott till storleken, icke till arten, skild ifrån Sillen, föranlåter oss, att under lika titel förena begge, för att till vidare fullkomnande af Sillens historia anföra det märkvärdiga om ett fiske, som icke bör anses ibland de minst fördelaktiga näringsfång i ett torftigt land.

De som göra fiskfångsten till deras yrke, räkna flere artförändringar af hvad de i allmänhet benämna Strömming, och sådane äro:

  1. Vår-strömming, Is-strömming, nästan af Sillens storlek, fet, med lös mjölke eller rom och stora ryggben. Den träffas mest i fjärdarne.
  2. [ 24 ]
  3. Höst-strömming. Lik den förra, men fås om hösten, mycket fet, med bredare rygg än vanligt och på hvilken skinnet är blåaktigt. Finnes endast med mjölke.
  4. Sköt-strömming. Mindre och magrare, grå och full af mjölke eller rom. Den är merendels jemnstor, och håller sig blott på djupet, utgrund eller vid sjelfva hafsstränderna.
  5. Not-strömming. Lösare men fetare och smärre än den sistnämde; har större hufvud, hvassare buk, liten mjölke och små rom. Är oftast gall och ojemn. Förekommer i vikar och elfmynningar, och fås blott med not, äfven som
  6. Knif-strömming, eller som rättare kallas Hvassbuk. När denna blir synlig om sommaren, är det öfriga fisket mindre betydande.
  7. Rödmage-strömming, en verklig afart af den sista, stackig och mycket fet med rödgult späck, rödgul rom och mjölke inom den tunna huden på magen, som genast efter fångsten brister då fettman uttränger, och duger derföre icke sur eller hård tillverkad. Framkommer sent på sommaren, då notfisket redan upphört.[1].

På de orter der Strömmingsfisket i synnerhet idkas, såsom i Norrbotten, Roslagen och Vikbolands skären, äro desse förändringar bekante. De hålla sig mest efter största djupet. Der långgrundare vatten är, såsom närmare landet, blir strömmingen smärre och fisket deraf mindre. Dess samlingsställen, vanligen kallade sättningar[2], äro ej alltid desamma. De vanligaste äro likväl vid utgrund i hafvet på jemn botten efter stränder som emottagas af utdjupet, icke för tverdjupa utanpå jemdrägtigt (medelmåttigt) djup; äfvenså vid bugter, uddar samt på grundsträckningar i djupa fjerdar, från 4—20 famnar, sällan deröfver.

[ 25 ]Strömmings-slagen ha deras olika gångstid. Vår-strömmingen har sin vid islossningen inom få dygn. Höst-strömmingen åter från början af September till dess slut. Sköt-strömmingen första gången mot sednare delen af Maj och sedan från midsommaren ända till hösten, och ändtligen Notströmmingen från slutet af Maj till Juli början, men skall icke förekomma lika alla år. Då den sista om våren stiger landet närmare från utdjupet, finnes en del med rödaktiga gällock eller hufvudet nästan köttfärgadt, som gilvit sådan namn af Rödhufvud-strömming.

När vid gångstiderna strömmingen tränger sig närmare land eller på något utgrund tillsammans, äro hans mjölke och rom merendels lösa, och lemnar vid utgåendet båda efter sig till den mängd att vattnet deraf grumlas. Fiskare säga då att Strömmingen gör blänka. Detta händer äfven längre ut till sjöss, när stormigt väder hindrar fisken att nalkas kusten. Emedlertid när blänkan sker, ser man honom hela halfva fjerdingsvägen flockvis tillhopa, röra hvarandra med stjertarne så att fjäll i myckenhet uppflyta, (som kallas Ora), hvarvid vattenbläddror uppstiga till vattenbrynet (mörar), och under detsamma en frän lukt vidt kringsprides (dammar). Fisken skyr nu inga hinder, utan träniger sig på sköten eller noten, vanligen om morgonen i solgången, och sedan han grumlat vattnet med sin mjölke och rom, beger han sig genast ut till hafs igen, men vänder om under beständigt grumlande af vattnet, tills han återgår hel tom utan att infinna sig vidare den sommaren. Rommen som qvarblifvit, är liksom klibbig och fäster sig som en tjock skorpa vid fiskredskap och stenar. Ibland är den äfven så ymnig, att man sett den om vintern uppkastad af stormen och ligga hopfrusen på stranden. Vid sådana tillfällen ha Sik och Laxöringar ett stort gästebud.

Fiskare få säker anledning att strömmingen inkommit, när, utom häftiga vindar, hvilkas direktion ställas mot strändernas belägenhet[3], vissa hafsfåglar visa sig, såsom då måsar flocktals hålla stilla och flaxa tätt med vingarne samt slå ner, äfven Lommen, Labben, Tärnor, Grislor, Åderhonor och flere slags Änder. Ett icke mindre lofvande tecken är då Skälar ses som fnysa och utspruta strömming högt i vädret åt Måsarne som svinga sig under ett genom[ 26 ]trängande oljud öfver dem. Ännu vissare är man, när, utom allt detta, Strömmingen spritter och uppskjuter eller ger sig opp ur vattnet som ett stort segel, hvaromkring det, oaktadt storm, är lugnt och som ett hvitt skum; när det liksom kokar i vattenbrynet (mörar, mölar), som härleder sig från fiskens häftigare andande, under det han gapar, sväljer vattnet och åter utsprutar detsamma, då tillika en sträng af vattenbubbior står genom borren (anus) på honom; när det på långt håll luktar och derjemte fjällen kringspridas i myckenhet på hafsytan.

Gent emot riktningen af vädret och strömmen ställer Strömmingen hufvudet i sin gång. När en vänder sig, så göra de det alla tillika, och stryka jemt fram liksom vore raden tverskuren på sidorna. Likväl stadnar han icke, utan stryker stundom tillbaka om hvarann, ibland rundt om flera slag, under det han hvar gång alllid vinner något emot strömmen, efter hvilken, i fall den kastar sig, Strömmingen strax riktar hufvudet. Nyss kommen från djupet och stadnande nära land, gnider han buken och sidorna mot stenarne, och munnen är i beständig rörelse. Om han nu stiger på sköten, borrar han hufvudet in på densamma; men flyttar han läget eller går åter till sjöss, gör han långrad, och stryker ordentligt, men med utmärkt hastighet, förbi uddar och grund. Skyllrar han åter ur vattnet, tågar han saktare, men eljest ränner han som ett slagregn, och möter han grund så skyggar han med lika skyndsemhet.

Förebud till en förmånlig Strommingsfangst äro, när fisken gör blänka, mörar, orar och dammar, efter en storm som drifver åt fiskareställen och lugn derefter följer; när hela Strömmingsberget visar sig i vattenbrynet och måsen sväfvar deröfver; när Strömmingen tränger på sköten, eller, då den utsättes, i ögonblicket alldeles genomrännes. Fiskare ha också andra märken i afseende på årstiderne. De tro t. e. att i goda kornår på landet, fisket mindre lyckas, och tvertom; kulna vårar anse de mera gifvande. Om Strömmingen leker första gången i ny, fullmånad eller nedan, så följer han samma ordning hela sommaren. Men om mycken vår-is infinner sig, äfvensom in på året lång torka med lugn; hafvet ovanligt utfallit och måsar icke synas invid landet; blott hanar af Strömmingen visa sig, eller deras mjölke och likaså rommen kännas hårda; Tånglake fås i mängd, Hafssnålen (Sygnathus) kommer hoptals i skären, och Hvassbuk och Röd[ 27 ]maga-Strömming infinna sig, betages hoppet om ett ymnigt Strömmingsfiske.

Hvarest detta idkas är vid hafskanten på passande ställen i hamnarne uppförda bodar och afstängda platser eller Notgårdar (Gistergård) med nedslagna störar. Arbetet förrättas till sjös med båtar och fiskredskap. Till en båt fordras några stora kar eller tunnor till försaltning af fisken, samt nödvändiga tunnor och fjerdingar till dess vidare insaltande; 12—24 skötar, 2 famn. djupa och 12—20 famnar långa med maskor, 9½— 10½ hvarf på hvart qvarter, bundne af enkel och från sig spunnen fin linnegarnstrå; 20—30 skötlinor med vårdar. En strömmingsnot, i storleken lämpad efter intressenternas antal och fiskvattnets djup, är 16—24—30 famnar lång på hvar arm, samt vid de mest grunda ändarne (hårflarne) 2 famnar (120 helt fyrkantiga maskor) och 4—6 famnar djup vid kilen eller påsen som dessutom har mycket trängre maskor vid ändan, hvarigenom äfven mycken småströmming medföljer. Vid öfra och nedra äggen af noten fästas linor af hampa eller tagel (telnar), samt vid desse å den nedra ovala stenar (hallar) med half alns långa hampsnören (hallband), och upptill trä- eller flarnbitar (läten). Fiskaren iakttager noga Strömmingens gång äfven som strömmen och vädret, och derefter passar skötarne i förväg eller omkring mölen der en sådan märkes. Händer åter att Strömmingen rusar ifrigt på sköten, är ofta tillräckligt att endast utsätta dem, då de genast kunna så fyllas, att 2 personer måste upplyfta ett stycke i sender af sköten, och 3—4 tunnors mängd sitta på ett enda. Noten, som brukas mest af hampa och äfven af lin, såsom lättare, och derjemte snarare torkad, fordrar deremot mer arbete och kastas icke gerna ut med mindre man af förut anförda tecken och anledningar är säker om fångsten. Redskapen färgas med en god lut af björkaska, hvari björkbark blifvit kokad, samt något tjära dertill blandad. Men den varsamheten är nödig, att ingen gammal eller ruttnad redskap lägges förut i luten som man ärnat för den nya, helst den genast då äfven angripes.[4].

Tillverkningen af Strömming är olika efter de särskilta metoder som dervid iakttagas.

För vanlig insaltning göres lake af upplöst salt så stark att färsk Strömming derpå flyter. Ogälad lägges den deri [ 28 ]ett dygn, och sedan gälas han, som sker i stora tråg, och derefter saltas med ¼ tunna salt på tunnan, som består af 3 fjerdingar ogälad Strömming. I denna så kallade försaltning står den i de stora karen 3 dygn, då den upptages i kolfat och, sedan laken afrunnit, inpackas i tunnor eller fjerdingar med pårimmadt salt emellan, om mindre deraf än förut sades, blifvit i början brukadt. Efter en månad utlappas den samlade laken genom ett svickhål på sidan, och botten slås igen och göres tät med dref eller sönderstött tallbark. Notströmming fordrar 3—4 marker mer salt och igenslås 14 dagar efter omläggningen, helst han är mycket fetare och härsknar snarare. Ännu bättre är, om Strömmingen, sedan han är gälad och sköljd, saltas med 18—20 marker på fjerdingen, och efter 3 dagar åter sköljes i samma lake och sedan inlägges i andra kärl med finare salt mellanströdt och igenslås. En del, och kanske de fleste, bruka tapplaken till försaltning i stället för nytt salt, och derföre förvara den ifrån år till år i tunnor, med tillägg af mer salt att den ej hyser om vintern eller surnar. Men detta är ganska osäkert, ty laken blir stundom sur och såpaktig af Strömmingens fettma och salt som dermed blandas och utdrages, och är så mycket sämre, som den aldrig uppkokas eller genom skumning och afklarande renas, hvilket borde ske om man vill begagna densamma. Orätt är också att genom ett svickhål på sidan aftappa den saltbetna Strömmingen, ty härigenom sätter det traniga som står öfverst på laken, sig fast vid fisken, så att alltsammans så mycket snarare härsknar. Snarare borde den ofvanifrån afhällas. Att vid gälningen qvarlemna hufvudet bidrager också till härsknandet, äfven som illa gjorda kärl och ovårdsam inläggning.

Då Strömming erhålles i myckenhet och icke genast saltas, blir han liggande i blodlaken, hvari han snart förskämmes. Den förlorar åtminstone derigenom sin fettma, blir lös och vek, hvilket icke kan sedan genom Saltningen förändras. En sådan som legat et dygn osaltad, bör snarare till torkning och rökning användas. I regnväder bör icke heller Strömming gerna rensas och saltas, emedan han då mycket förlorar af sin godhet.[5].

Till beredande af en god salt Strömming är nödigt, [ - ]att den genast gälas (eller att ganen och tarmarne uttagas) och sköljes i friskt käll-vatten, hvilket måste sedan under några timmar väl afrinna, hvarpå insaltningen göres med ¼ tunna salt på tunnan, hvari den inlägges och med laken igenslås. Ehuru den blir mindre fet, förändras icke smaken eller godheten hela året. Men för att behålla honom saftigare och fetare, kan den efter gälningen osköljd insaltas med 5 pund (12 kannor) på tunnan, och läggas hvarftals med ryggarne upp samt stjert emot hufvud med salt emellan hvart lag, hvarefter botten lägges löst ofvanpå det öfversta och lemnas så i 2—3 dagar; när Strömmingen nu sjunkit, afhälles den ofvanpå stående laken och kärlet fylles med färsk eller nysaltad Strömming med salt ofvanpå, hvarefter bottnen slutligen tätt insättes. Saltet bör vara S:t Ybes samt godt Franskt salt, hälften af hvardera och allt väl krossadt. — Kärl af ek och bok äro de bästa, och i brist deraf gran, om de likväl före inpackningen lacktätas med friskt sjövatten.

Således om vid rensning, saltning och inpackning ett noggrannare behandlingssätt iakttages, vinner Strömmingen en märklig förbättring, och blir en så inom som utom Landet begärlig handelsvara.

Lössaltad eller så kalad Sur-strömming tillverkas medelst jäsning, sedan fisken blifvit gälad och saltad med ungefär 1 pund 16 marker på tunnan. Kram-strömming vädertorkas blott under brädskjul, sedan den färska fisken ogälad blifvit uppträdd på stickor genom ögonen. Böcklingen deremot gälas, och sedan han legat ett par timmar i saltlake, uppträdes den äfven och halftorkas, samt rökes sedan i badstuga med enris.

Hvassbuken träffas, som vi redan anmärkt, på samma trakter som Sill och Strömming, men skall också finnas i Medelländska hafvet. På somliga ställen skall han stundom infinna sig till en sådan mängd, att 10 tunnor skulle dermed kunna på en gång fyllas; och då vi nu föreställa oss huru många tusende fordras blott till fyllnad af en, och den myckenhet som närmar sig till Svenska, Holsteinska, Norrska, Holländska och Engelska stränder, och att fångsten deraf på kusten af Bretagne räntar mer än 2 mill. Livres årligen, så kunde man förmoda, att Hvassbukens antal täflade med Sillens. I Östersjön visar han sig i synnerhet långt inpå sommaren, då det vanliga Strömmings[ 30 ]fisket aftagit eller upphört, och fångas här äfven, men icke till den mängd som utrikes. I England rökes han och i tunnor packad försändes under namn af Sprot. Vid våra fiskerier blir han stundom blandad med Strömmingen vid insaltningen, men undergår vanligast en egen tillredning såsom i Livländska och Estländska Hamnstäderna, äfvensom i vissa af de Finska , der han i kaggar med kryddsalt inlägges och sedan föryttras. Han får då mycken likhet med Sardellen eller så kallad Anjovis, en annan art af Clupea-slägtet (C. encrasicolus L.), men hvilken är sällsynt i Östersjön och deremot så mycket allmännare i Atlantiska och Medelhafvet, omkring hvars kuster den fiskas i stor mängd, och på ett eget sätt beredes.

För att lika så väl af Hvassbuk som af den förutnämda Notströmmingen erhålla en smaklig rätt till befordrande af matlusten och digestion och till sallat m. m. hvartill Anjovis användes, torde följande uppgift få sluta denna beskrifning. Man väljer i synnerhet den minsta, som hvarken gälas eller sköljes, utan blott hufvudet afskäres till förekommande af härsknad, den lägges så hvarftals med ryggarne uppåt i en ek-kagge. En blandning af fint raffineradt salt, något stött ingefära eller neglikor och spansk humla, strös jemte ostött kryddpeppar och lagerbärsblad samt röd vinsten eller rödt sandelträds-pulver emellan hvart hvarf, hvarpå stänkes litet vinättika. Till slut pålägges en träbotten med tyngd att laken uppstiger. Efter 14 dagar bör denna lake uppkokas, skummas, silas och sedan den klarnat kall påslås, samt kärlet tilltäppas och förvaras några månader, under hvilken tid en lindrig jäsning föregår, och man får en god inländsk anjovis, tjenlig till lika ändamål som den utländska.

Fiskerierna äro en skatt, som den frikostiga naturen genom en årligen förunnad tillgång skänkt ett högt värde. »De äro, att tala med Nordencrantz, större, ädlare, ständigare, säkrare och dyrbarare skatter, när de blifva rätt skötte och brukade, än verldens förnämsta grufvor, det vare sig guld, silfver eller diamanter.»

Tab. — Fisken i nat. storlek, likväl något större än han vanligen förekommer. — a. Dess genomskärning.




  1. Sill, som endast i storleken skiljes från Vår- och Höstströmming, kan stundom fås i Östersjön på grund i någon fjärd för öppen hafssjö , äfven om sommaren der Notströmming söker land. Vid Nordmaling och Öregrund visar den sig, fast aldrig i mängd och sällan någon med rom, blott mjölke, och synes derföre icke här alstras och förökas, eller på lika sätt som i Vestersjön hafva sin vissa gång, lopp, tider och samlingsställen. Visst är, att Sill och Strömming, ehuru till arten (species) fullkomligt desamma, hvardera likväl särskilt fortplantas.
  2. Vid denna beskrifning har man ansett rättast att begagna alla de vid Strömmingsfisket öfliga termer och talesätt, oaktadt de i allmänt tal eljest icke förekomma.
  3. T. e. Om vinden kommer från O. o. S. O. är bästa fisket i Vesterbotten; vid V. o. S. V. i Österbottens skären; med N. vid Åland, o. s. v.
  4. I Roslagen och Östgöta skären förekomma vid redskapen vissa förändringar, och ibland olika benämningar, hvarom vidlyftigt anföres i ofvanberörde begge dissertationer.
  5. År 1755 utkom en på K. Komm. Coll. befallning författad underrättelse om Strömmingens ansande och saltande. Tryckt i Stockholm i Kongl. Tryckeriet.