Svensk zoologi/Kapitel 48
| ← Vanlig syrsa |
|
Varg → |
N:O 48.
ÄTLIG SJÖBORRE.
ECHINUS Esculentus. På F. Meriomena. På Fr. Oursin de mer. På Holl. Zee-egel.
Kroppen nästan klotlik, betäckt utom medelpunkten med syllika piggar. Skorpan är halfklotformig, delad i 10 renar (ambulacra) och lika många tegar (areæ), besatta med mindre upphöjda vårtor.
Linn. Syst. Nat. Ed. Gmel. 1. 6. p. 3168. Cl. 6. Vermes. Ord 2. Mollusca. — Faun. Sv. n. 2116. — Aldrovand. Exsang. p. 405-499. — Klein Echinoderm. — Phelsum Br. over de Zee-egeln. — Pennant Zool. Britt. 4. p. 507. — Cuvier Tabl. Elém. p. 647.
Så betydande antal af arter som Maneter och Sjöstjernor
än kunna uppnå, öfverträffas de likväl mer än dubbelt
af det slägtets, som i allmänhet tillegnas namnet
Sjöborre, hvars plats bland Zoofyterne den systematiske
djurkännaren, ledd af tillförene (N:o 42.) förklarade grundsatser,
finner bestämd bredvid de sistnämde eller sjöstjernornas.
Stort, vidsträckt och hundradetaligt till arter som det är, utgöres allas gemensamma slägtmärke af en rundad kropp, täckt med en stenskorpa, merendels besatt (under lefvande tillstånd) med kalkartade rörliga piggar, fästade medelst egna ledgångar på skorpans vårtfulla yta. Munnen sitter inunder och tillskapas af 5 förenade tänder eller skal. Den oändeliga föränderligheten i former af den bara skorpan, än mer eller mindre klotrund, än oval ända till platt, jemte öfriga delars förhållande, erbjuda för öfrigt de undransvärdt mångfaldiga specifika åtskillnader, hvilka föranledt en Klein, Phelsum, Leske och Müller till en familjevis författad uppställning af Sjöborrarne, men hvilken vidlyftigheten förbjuder oss att nu enskilt omorda.
Det är emedlertid den Allmänna Ätliga Sjöborren, som egentligen fäster vår uppmärksamhet såsom vår Faunas tillhörighet. — Allmän bland arterne i Vesterhafvet, upptäckes den icke sällan kring Norriges stränder, äfvensom vid dem af våra vestra kuster. — Kroppen är klotlik nästan som en rofva, fastän rundare eller mer globformig på öfra sidan än på den undra, hvilken deremot synes liksom plattare. Från öfre medelpunkten eller polen utgå 10 ränder, utgörande 5 par, hvilka vid centrum stå tätt tillhopa och vidga sig något öfver sferoidens rundning. Desse ränder som man kallat Tegar (Areæ), äro besatte med upphöjda större och mindre vårtor, tjenande till fäste för de piggar som betäcka djurets kropp. Emellan tegarne löpa andre ränder lika med dem, ofta liksom mer insänkte och få namn af Renar (Ambalacra), hvilkas yta är försedd med urgröpta prickar eller fina öppningar för de mellan tegarne i 5 par rader vidfästade eller utgående blekröda tentakler, med hvilka djuret spelar i vattnet och fasthåller sig med temmelig styrka, samt framskrider lika åt alla sidor. Under detta röras äfren piggarne, fast icke alla på en gång, men öfverallt några utom medelpunkten, der de synas hvilande. Tentaklerna, lika tusende ihåliga sugrör, försedde med knapp på främre ändan liksom sjöstjernans, utsträcka sig öfverallt, ofta dubbelt längre än de ömsom uppresta och nedfällda piggarne, och medelst deras rörelse till skiftes, än utskjutne än åter indragne, befordra det taggiga halfklotets framskridande under den spegelklara ytan. Men i samma ögonblick som djuret kommer ur sitt element, synas de icke mer, fastän piggarnes rörelser fortfara. Möjligtvis hafva de ock i allmänhet undgått deras uppmärksamhet som afbildat djuret, emedan de på alla figurer saknas, helst tecknaren icke betraktat sitt föremål under vattnets yta.
På den plattare undre eller nedåt vettande delen af halfklotet sitter munnen i medelpunkten och består af 5 lansettlika, inåt plana och utåt något convexa, i 5kant sittande tänder, hvilka, hårda och benaktiga, formera sammanslutne en käglelik spets, men kunna vidgas och förenas efter djurets behag. En köttaktig hinna omger munnen och liksom tillskapar käglans bas, hvarå 5 par hål eller papiller upptäckas, af hvilka en sitter midtemot hvarje mellanrum af de nämde tänderne, hvarmed djuret förmår, att under munnens rörelser omfatta en knappnål och hålla sig med den styrka, att det i vertikal ställning bär sin egen tyngd. Näst utomkring den köttiga omkretsen af munnen är en annen cirkel vid hvilken piggar och tentakler börja. Det är att anmärka, att då djuret kommer på rygg, tjena de dervarande tentakler, att likt fötter göra första bemödandet till ställningens förändrande, dernäst arbeta de på sidan och så småningom de öfrige tills kullbyttan sker och munnen kommer i sitt naturliga läge. Måhända gagna de äfven att varna för en hotande fara. Kring munnen, der ytan stundom är plan, stundom konisk som hos somliga arter, finnas inga tentakler, utan sträcka de sig någon gång der tillsammans, så komma de alla från bakre regionerne. Sjelfmant uppsimmar djuret ofta öfver vattenbrynet med halfva klotet, men tentaklerne försvinna också alltid, som sagdt är, på denna för luften blottade del. Piggarne, af kalkaktig natur, liksom det skal hvarpå de sitta, likna sylar, som äro randade eller strimige, samt vid basen försedde med ett slags hinnaktig hylsa, lik de ledgångar som på kräftleder tilldanas. Deras färg är säkert olika, kanske äfven ombytlig. Ofta finnas de grågröna samt spetsarne blekröda. Stundom är den röda färgen starkare eller snarare violett, samt allmännare spridd öfver alla delar. Invertes går den omtalte benmunnen nära upptill midten af djurets kropp, hvarest från en cirkelrund öppning ett rör, som är kanske matstrupen, stiger upp mot ryggen och böjer sig åter nedåt, och förlorar sig i en purpurfärgad massa som finnes på bottnen eller kring djurets mun. Öfver denna och ryggen närmare ligger eggstocken, delad i 5 gula romknippen. Ändtligen upptäckes äfven en annan organ, som grenande sig, öppnas till slut vid munnen, och synes bestämd för vattnets cirkulation inom kroppen.
I storleken är denna Sjöborre af olika förhållande, nemligen från en valnöts till en större rofvas. Vanligen finnes den sådan som figuren utvisar. De större uppehålla sig merendels på djupet, hvarifrån de genom draggning kunna upphämtas. Ibland innästla de sig i håliga klippor, just så högt som vattnet vid ebben plär utfalla; men icke sällan föras somlige, lösrifne af stormväder från deras fästen i botten eller vid bergsidorna, af de brusande böljorna till stranden, der de qvarblifva, beröfvas sin piggfulla betäckning, uttorka och visa omsider blott toma skal, hvilka prydde med sina långsefter de symmetriske ränderne sittande cirkelrunda vårtor, äro ofta synvärda föremål i samlingar af naturens alster.
Flera slags Sjöborrar sägas vara ätliga, men i synnerhet har denna haft företrädet som födämne. Än i dag är den det för de fattigare vid kusterne af England (Pennant). Som annat köttigt inmäte saknas på djuret, är det endast rommen som kan användas, och Plinius påstod att den var bäst vid fullmånad vintertiden. Fordom, såsom hos Romarne, var denna en favorit-rätt, hvilken tillagades med ättika, mjöd, persilja och mynta, och både Celsus, Galenus och Dioskorides berömde maten som lättsmält. Den utgjorde ett af de första faten vid den bekanta aftonmåltid som gafs af Lantulus, då han invigdes till Flamen Martialis eller prest åt Guden Mars. En dylik spis jemte ostron och flera slags musslor var icke en ovanlig förrätt på de förnämares bord. Det är också troligt att man begagnade flere arter Sjöborrar den tiden. Små röda, gulaktiga ansågos för de bästa och mildaste; hvaremot andre hvilka funnos t. ex. omkring Joniska Öarne, sades beska till smaken, och dem som togos vid Siciliens klippor, tillades egenskap att göra löst lif. Man åt derjemte, liksom det sker än i Levanten, rommen af Sjöborren alldeles rå och färsk, och dessutom insaltades den för att längre kunna förvaras.
En så välkänd matpersedel kunde också icke undgå att upptagas bland läkmedlen. De gamle brukade derföre flera tillredningar. Dioscorides ansåg de brända skalen såsom mycket sårrenande. Somlige förfärdigade tandpulver af dem; andre trodde samma ämne ypperligt såsom hårfästande; och Plinius förordnade vin hvari färska Sjöborrar blifvit stötte, såsom stenmedel, under det en annan gaf, förmodligen med än mindre framgång, samma föreskrift för bitne af rasande djur. Med ett ord: Sjöborren har varit för detta, lika använd som bekant i tidernas häfder. Sjöfolk, då de sågo Sjöborrarne nedgräfva sig i sanden, funno deraf anledning att genom flera ankares fällande fördubbla sin säkerhet mot den annalkande stormen. »Hvassare än en Sjöborre» var ett ordspråk som användes vid liknelsen af en vresig, ohöflig menniska; men ännu märkligare symbol var djuret hos Romarne, neml. af ett domsluts stränghet: De hade koppar- eller lerkärl, af Sjöborrens skapnad och benämde Echini, hvaruti så väl vittnesmålen som domarna samlades, hvilka sedermera kunde af ingen utan farhåga för Lagens hämd förändras, lika litet som, utan handens sårande, återtagas ur den taggiga skålen.
Tab. A. föreställer Sjöborren fullkomlig med tentakler
och piggar, tecknad efter nat. i Göteborgs skären. — 1.
sjelfva munnen särskilt. — 2. en tentakel. — 3. en pigg,
begge något förstorade. — B. skorpan eller skalet, med
sina tegar, renar och vårtor.