Svensk zoologi/Kapitel 47
| ← Sandflundra |
|
Ätlig sjöborre → |
N:O 47.
VANLIG SYRSA.
ACHETA Domestica. På F. Sirkka. På Fr. Grillon. På E. Cricket. På T. Haus-grille.
Ryggskölden är rundad. Vingarne längre än täckvingarne och ända sig i långa spetsar. Fötterne äro enkla och Kroppen alldeles slät och blågrå.
Linn. Syst. Nat. Ed. Gmel. 1. 5. p. 2060. (Gryllus domesticus). — Faun. Svec. n. 867. — Cl. 5. Insecta Ord. 2. Hemiptera. — Öl. res. 84. — Fabr. sp. Ins. (Cl. 2 Ulonata). — De Geer Mém. 3. p. 509. T. 34. Rœsel. Ins. Bel 2. s. 75. t. 12.
Den flock bland Insekterne, som v. Linné kallade
Hemiptera eller Skinnbaggar, har af Fabricius, vår tids stora
Entomolog , blifvit beqvämligen delad efter munnens natur
i tvenne naturliga familjer (Ulonata och Ryngota), af
hvilka den förre, utmärkt genom 4 munspröt, och käftarne
betäckte af en hvälfd flik (maxilla galeata), är genast
åtskild från den sednares snyte och dess med leder försedda
balja. Äfvenså det slägte (Acheta), hvartill vi räkna
Syrsorna, innefattades fordom i ett gemensamt för många
(Gryllus), men hvilkas olika förhållanden i deras
frätredskap billigar den fördelning i flera slägter, hvilken
samtidens naturforskare antagit; en fördelning som det synes
den uråldrigaste, och som nu efter tusentals år af mera
vettenskaplig grund liksom vunnit fasta.
Syrsorna, i allmänhet så benämda, åtskiljas således väsendtligen från deras närmaste slägtingar genom trådlika munspröt, i spetsen klufna käftar, fyrdelt lupp och tagelfina antenner.
Af det antal hithörande arter, som finnes på särskilta trakter af jordrymden och som hittils blifvit bekante, äro tvenne Nordens egendom: vårt vanliga Hyreskräk och MullvadsSyrsan.
Det förra, eller HusSyrsan, lika känd inom kretsen af palatsets murar som i den låga kojan, framfödes af helt små aflånga hvitgula egg, flera stående perpendikulärt tillhopa i de hålor, hvilka den bördiga modren valt att hysa dem. Efter en vecka eller något mer, allt som värme gynnar kläckningen, blifva ungarne synlige, hvilka, i början föga märkbare, vid slutet af första veckan knappt öfverträffa de minsta flugor. Nu ombyta de huden för första gången, och innan detta sker ånyo, röja de redan sin skapnad, eharu ännu knappt tre linier i längden. Dubbelt mer utvuxne bii de gulbruna, och man ser tydliga ämnen till täckvingarne och könens åtskillnad; och nu ombytes huden den tredje gängen. Snart blifva alla delar synbarare, vingskalen utvexa, bakdelen får vid lederna sina dunklare fläckar på den gulaktiga botten, och då omsider Syrsan upphunnit en ålder af sex veckor, ömsar hon huden för 4:de och sista gången, och visar sig sedan, utan någon förvandling i puppa, med vingar inom första halfva timan utvecklade, och i den fullbordade gestalt som strax skall omtalas. Efter alla ombyten synas desse nyklädde, en kort stund alldeles hvita, tills de mjukare delarne hårdnat. Under sjelfva ömsningen dölja de sig, men komma snart åter i syne, alltid lika beställsamme, så väl under denna, larvålder som efteråt, att föda sig.
Den fullkomnade Syrsan är ungefär af 10 liniers längd Och 2½ i diametren der kroppen är vidast. Dess hufvud är stort och rundadt och lika bredt som bålen, utan några prickar som på gräshopporna, utom de bruna strimorna, mellan ögonen och ett par vid spröten. Ögonen lysa svarta, och antennerne, ofta längre än kroppen, äro tagellika, småningom afsmalnande och sammansatte af de tätaste leder, som göra dem högst mjuka och böjliga. Mundelarne med sins spröt, tvenne å hvardera sidan, inre och yttre, urskiljas lätt och äga en stor rörlighet. Ryggskölden är nästan cylindrisk, men plattad mot sidorna. Öfverst bakom hufvudet går en brun rand och längre ned ett par fläckar, och vid kanten en lika färgad rand. Täckvingarna ligga horisontelt, men vinkelrätt nedböjde vid sidorna. De äro en tredjedel kortare än vingarne, rundade mot ändan och betäcka till någon del hvarandra. Deras färg är gråbrun. Honans äga en slätare yta, nätlik för synglaset, af fina, långsefter och på tveren gående ränder eller nerver. På Hanens deremot äro desse upphöjdare, hit och dit böjde, oredige och liksom skroflige. Utom dess synes ungefär midtpå hvarje skal en rund, genomskinligare fläck med egen kant omgifven. Att denna olikhet hos könen icke är utan ändamål, skall nedanför bevisas. Vingarne, längre än skalen, äro ljusa ock som en solfjäder hopvikte, men trehörnige när de utbredas, försedda mot yttre kanten långsefter med en styf nerf och flera smärre på tveren, och det är denna så väl som sjelfva yttre kanten, hvilken formerar på begge vingarne, då de gömmas under täckskalen, de långa raka spetsarne, lika synbara som de tvenne syllika utskotten vid sidorna af den sista leden af bälgen, hvars längd de ofta hafva. Ehuru utan leder äro de, såsom hinnaktige, mycket böjliga, men synas ej tillåta någon sjelfvillig rörelse såsom antennerne, utan följa blott kroppens, och tillskapa en dubbel stjert på Syrsan. Begge könen äro häri lika danade, men Honan har dessutom ett annat redskap utgående från bakdelen, smalt och rakt som en stilet, af 2:ne förenade halfvor som kunna åtskiljas, och göra äfven det efter döden. Tillhopa äro de tjockare i yttersta ändan, och der i form af en snedskuren penna, samt utgöra en ränna genom hvilken eggen nedföras och läggas. Äfven vid slutet af bälgen synes en tveröpning, vanligen tillsluten, hvilken, då bakdelen klämmes på Hanen, öppnad visar ett concavt brunt fjäll eller skifva, försedd med 2 rörliga uppåt vettande hullingar, under hvilka, som vid parningen qvarhålla honan, en liten hvit, uppblåst, trubbig kropp framtränger, hvars ändamål icke kan misskännas.
Ben och fötter äro efter hela familjens art; de bakresta långa med märkligen tjocka lår förenade genom ett rundadt knä med benpiporna, väpnade vid yttre sidan med 2 rader långa syllika uddar och 3 ensamma mot hälen, alla rörliga, och den sista fotleden ändas med 2 krökta naglar eller klor. Det är med dessa bakben som Syrsorna hoppa. De 2 främre fotparen äro, som vanligt, kortare.
Så länge Syrsan ännu saknar vingar, är hon icke annat än en vandrande puppa, grå till färgen med bruna fläckar och ränder på bålen, och 2 rader lika punkter långs efter bälgens leder; men småningom framskjuta täckvingarne, hvilka tillvexa allt som insekten nalkas sitt fullkomnande.
Syrsans rörelser äro mycket hastiga, då hon framsmyger från de gömställen der hon inhyst sig, såsom bakom och under ugnar och spislar, hvarest hon finner tillräcklig värme för att trifvas, emedan hon utan denna måste förgås. Hon är emedlertid vid köksstäder och der en varmare temperatur underhålles, såsom i grannskapet af bakugnar, ett förhatligt sällskap; helst hennes frätgirighet lockar henne liksom Blattorna, att dela födan med husfolket. Det är också under den mörka tiden af dygnet, då lugnet råder omkring eldstaden, som Syrsan söker att hålla sig skadeslös för tvånget att fly för ljuset och dagens buller. Icke mindre ökas oviljan mot henne för det ljud hon röjer gällare än många af sina fränder, ett slags sång, säkert den minst behagliga af all kammarmusik.
Denna talang, som mot infallande nederbörd särdeles öfvas, är likväl i synnerhet hanarne förbehållen. Deras täckvingar äro enligt det förut anförda, med skarpare nerver och mer upphöjda kroklinier försedde, och dessa öka tvifvelsutan ljudet, som åstadkommes genom den hastiga gnidningen af vingarne, hvilka för den orsaken så upplyftas, att de göra en hvass vinkel mot kroppen och gnidas medelst en horisontel och qvick rörelse mot hvarannan. Kanske bidrager äfven den genomskinligare runda fläcken att liksom en resonansbotten höja tonerne[1], hvilka, ehuru föga angenäma för värdfolket, säkert äro det mer för den parningslystna honan, som deraf lockad till möte, uppsöker sångaren, åt hvilken hon genom vidrörandet med sina långa antenner ger sin närvaro tillkänna, och denne, hastigt stadnande, med utsträckt och rörligt hufvud och liksom med ett mildare ljud helsar henne, då hon, efter sitt slägtes sedvana, uppstiger på älskarens rygg som hon omfattar, hvarunder parningen förrättas. Flera dagar å rad förnyas dessa möten, tills tiden kommer då hon på beqvämt ställe söker att, med tillhjelp af den omtalta eggläggaren, afbörda sig det lifvade ämnet till sin afkomma. Förmodligen sker detta alla årstider, helst man alltid träffar mer och mindre utvuxna uti hvart samhälle af Syrsor.
Att med någon visshet bestämma huru länge en Syrsa kan lefva, torde icke lätt kunna afgöras. Rœsel tror emedlertid att hon blir årsgammal.
Syrsorna älska icke gerna torrföda, utan helst den fuktiga såsom köttspad, diskvatten, deg m. m., och i brist af annat infinna sig på våta kläder och skor. Det påstås, att de icke sämjas i sällskap med Blattor, ehuru äfven lika i lefnadssättet och sederne.
Syrsornas plats i Naturens hushållning är dock visserligen icke förgäfves, fastän de plundra våra matförråd och icke gynna vår hörsel-organ. De gamle hade likväl ett ordspråk, som parade Syrsans ljud med Grodans qväkande, för att utmärka de mest olika föremål, då de tillika gåfvo Syrsorna förtjensten, att som angenäma spelmän locka till sömn[2]. Men så olika har tycket varit. Man tilldelade dem äfven samma egenskap som Spanska flugor, och den, att bota krämpan som kallades heliga elden, neml. genom kräkens söndergnuggande mellan händerna[3]. Kanhända, vore de slutligen icke sämre födämne än de som, jemte hela Syrse- och Gräshoppe-familjen sattes på Israeliternas matlista af deras berömde Lagstiftare[4]; och än i dag ätas af Araberne, så väl som det fordom skedde af den ropande i öcknen.
Att förekomma besvärligheterne och ofoget af en öfverlägsen mängd Syrsor der de innästlat sig, har man föreslagit, dels, att genom kokhett vatten, gjutit eller insprutadt i deras kryphål, utöda dem; dels att mata dem till döds med kulor eller piller af Arsenik, blandad med rifven morot och hvetemjöl. Ett mindre vådligt medel att kunna allmänt begagnas, torde finnas i mjölk kokad med rötter af näckblomme-örten. Ändtligen sägas qvister och bark af Asp, instuckne i Syrsornas nästen, förmå dem att aflägsna sig.
Tab. — a. 1. En vanlig fullkomnad Syrsa, Hanen. — 2. En Hona. — 3. En mindre larv, alla i nat. storl. — 4. Munnen sedd underifrån, med en del af frät-redskapen. — aa. De större munspröten, sittande på käftarnas bas. — bb. De smärre d:o vid sidorna af underläppen. — cc. Käftarne. — dd. Den hvälfda fliken (galea) som betäcker käften, (den är borttagen på andra sidan). — ee. Läppen. — ff. Den del af halsen som hänger vid bålen. — gg. Stället der käkarne sitta och dölja de föregående partier. — 5. Eggläggaren. — 6. Hanens fortplantnings-del. — 7. En af Hanens täckvingar — alla mer och mindre förstorade med tillhjelp af synglaset.
N:O 47.
MULLVADS-SYRSAN.
ACHETA Gryllo-talpa. Jordkräfta. På Fr. Taupe-Grillon, Courtillière; På Eng. Mole-cricket, Fen-cricket, Eve-churr; på T. Maulwerfs-grille; på It. Zuccara.
Ryggskölden är rundad. Vingarne längre än täckskalen och ända sig i långa spetsar. Framfötterne äro utbredde. lyckte (palmati) och fint ludne.
Linn. Syst. Nat. Ed. Gmel. 1. 5. p. 2059. — Faun. Sv. n. 866 (Gryllus Gryllotalpa.) Cl. 3. Insecta Ord. 2. Hemiptera. — Fabr. Sp. Ins. (Cl. 2 Ulonata). — De Geer Mém. 3. p. 507. Rœsel. Ins. bel 2. s. 80. t. 14. 15. — Geoffr. Ins. 1. 387. 1. — Geodart. Belg. 1. 168. — Aldrovand. Ins. p. 571. — Bartholin. Act. Haffn. 4. p. 9. — Ephemer. N. C. dec. 2. 1. p. 154.
Med kännetecken som bestämma Syrsans slägte, möter
oss äfven denne art ibland vara inländska, ehuru endast
sedd hos oss på Skånska slättbygden, ännu allmännare
känd som skadedjur i Sydligare Europa och Norra
Amerikas uppbrukade trakter. Genom sin storlek nästan
öfverträffande de flesta af våra skridfän, om vi undantaga
kräftorna, så vida ock desse böra föras till Intekterne,
väcker den billigt uppmärksamhet, så väl som det sällsamma
i formen af dess lemmar, hvilkas betraktande erbjuder
oss ett af de bevisen, huru undransvärda likheter träffas i
bland de lefvande varelserne, ehuru vidt åtskilde på
Naturtingens stora tafla. Ferrantes Imperati, för
århundraden tillbaka märkvärdig forskare af naturens alster, var
den förste som med en kännares blick beundrade
Mullvads-Syrsan, och med titel af Talpa Insectum först
antecknade den, som sedan icke kunnat undgå en nogare
granskning af Djur-anatomen och Fysiologen till utredandet af
dess historia, hvaraf följande må anses det vigtigaste att
bifogas den afbild som vi nu lemna.
Utkläckt af det ungefär helrunda, glänsande och gulbruna egg af ett hirskorns storlek, som blifvit lagdt i hög med flera hundrade uti ett under jordytan tillskapadt näste eller håla, hvaruti de, enligt Rœsel, ligga vid pass en månad oförändrade, visar sig det framdeles jättelika kräket i början icke större än en liten myra. Bostället, valdt under grästorfven, förser den späda afveln med tidig föda af de fina rötter som den affräter, hvarföre ock nästet, i mån af behof och koloniens tilltagande i vext och storlek, snart allt mer utvidgas, deraf de gulnade och borttorkande fläckar på gräsvallen bära tydligt vittne. Efter fyra veckor ömsas för första gången huden och man upptäcker de ovanliga fötterna. Vid slutet af tredje månaden, då färgen är svartgrå och blekgul inunder, har den unga Syrsan vunnit 3-4 linier i längden och ombyter sin yta å nyo. Innan vinterns ankomst, då redan storleken kan jemföras med en fullkomnad hus-syrsas, sker detta för tredje gången. Nu blir färgen brunare och mera röd på undra sidan. Så beskaffad hvilar hon de kalla månaderne under jorden, i hvilken hon ofta djupt nedgräfvit sig, och lockas omsider genom vårens värme utur sitt hide. Med hvar dag förstorad ända till dubbelt mer än sin slägting, sker den fjerde hudömsningen i Maj, hvarefter täckvingarne börja synas. Det är nu som hon i synnerhet börjar visa sitt frätlynne der hon framströfvar under de nära ängarne belägna sädesfälten, intygadt genom broddens bortvissnande ofvan de afbitna rötterne. På jemn slät mark ser man jordytan höjas liksom af Mullvaden. Sålunda dold, är hon icke blottställd för någon fara, och det så mycket mindre, som sällan någon upptäckes medan dagen varar. Vanligt i Juli skiftas huden än en gång eller den 5:te, då Syrsan bekommer sina vingar och uppnått det mål af sin lefnad att hon skall paras, besörja om sin afkomma och försvinna. Men betraktom henne nu såsom fullkomligen utvecklad.
Vi ha förut sagt med von Linné, att Mullvads-Syrsan är bland de största af våra Insekter utom kräftorna. I längden stundom mer än 3 tum, äger kroppen ett lillfingers tjocklek. Hufvudet är mot det öfriga litet, och kan till en del under Ryggskölden indragas. Ögonen synas stora, bruna och utstående, och antennerne af halfva kroppens längd, tagellike, fastän nedtill tjockare och utgöras af tätt förenade leder. Mundelarne likna den föregåendes, men ryggskölden samt de inunder vid bålen inlänkade framfötterne äro det mest märkvärdiga. Den förra liknar kräftans ryggskal, stor och kupig, betäckt med ett fint brunt ludd, samt fram och baktill kantad, som gör den så mycket styfvare, för att äfven med dess åtgärd lätta det arbete hvartill naturen i synnerhet bestämt framfötterne. Desse bestå af tre leder. Den första, förenad med bröstet nära hufvudet, är rund och tjock, med en inlänkad tagglik luden spets framtill; den medlersta platt och bredast, och den yttersta af egen form, hvilken för ett slags likhet med Mullvadens framfötter skänkt Syrsan dess namn. Den liknar en tuppkam eller rättare en utbredd hand med nästan lyckta fingrar, men hvarå tummen utgör en egen led försedd med 2:ne hårlika utskott i ändan. Tätt jemte sitter en annan tvåklufven och trubbig flik inlänkad, och båda dessa äro förenade med den platta skifvan, delad liksom i 4 trubbiga klor utanpå skinande, svartbruna, och innantill ludna. Med dessa sällsamma verktyg undanrödjas jorden och uppkastas äfven der den är mest sammanpackad, och med en styrka att, som Rœsel säger, kroppar af 3 markers vigt kunna på jemn plan bortskjutas. De näst efter följande fotparen ha ingenting ovanligt, ej heller de bakresta, hvilka, ehuru ansenliga såsom hoppfötter, likväl icke svara mot kroppens storlek, och kunna derföre som sådane med mindre fördel begagnas. De äro gemenl. alla rödbruna; och de bakre benpiporna väpnade innantill och vid ändan med 3-4 rörliga syllika taggar, samt sista fotleden som vanligt med tvenne klor. Bälgen med sina leder eller ringar har en mörkbrun färg, fast något gulrödare nedåt sidorna, och liksom den förra de tvenne långa syllika utskotten mot yttersta ändan. Begge könen äro i detta fall lika, och honan saknar derjemte alldeles den eggläggare som finnes hos den vanliga Syrsan. Det är endast af de upphöjdare nerver på täckvingarna som hanen igenkännes, och desse vingar eller skal äro icke längre än halfva bälgen, rundade, tunna och ljusgrå med litet i gult fallande, samt nerverne mörka. De egentliga vingarne äro stora, af lika form och beskaffenhet som hos den föregående, vinkelrätt nedtryckte på sidorna, samt af hvarandra till hälften betäckte, och formera hopslutne tvenne smala tätt förenade nedböjda spetsar, längre än bälgen. På samma sätt och af lika orsak som andra Syrsors hanar, ger ock denna sitt ljud, men det är mera skorrande, nästan som kornknarrens, eller som v. Linné yttrar sig, likt Trädgrodans.
Det blefve för vidlyftigt att ingå i detalj af de anatomiska undersökningar som Muralt, Jacobæus, Welsch och Pleyer anställt på Mullvads-Syrsan. Märkvärdigast förekom dem den mage eller mångfålla hos henne, hvari födan, nedkommen igenom strupen, ytterligare sönderdelas innan den till rätta magen afföres. Detta föranlät Muralt, Swammerdam, Frisch m. fl. att räkna Insekten ibland de idislande djuren. Ehuru denna tanka, jemförd med ordets egentliga bemärkelse, stundom sedermera blifvit förlöjligad, hafva likväl fortsatta rön, så väl på en annan af samma slägte, som på flera insekter af olika flockar, bekräftat verkligheten af ett dylik slags förrättning hos dem[5].
Om något ovanligt företer sig vid parningen af detta Insekt-slag, har hittils icke blifvit anmärkt. Den sker emedlertid före inträdet af sommaren, och genast under bördiga tillståndet tillreder honan det näste som skall bevara hennes afföda. Hon gräfver då en håla af 2 tums längd i jorden, en tver hand djupt under ytan, på det sättet, att från öppningen, som tjenar till in- och utgång, löper en kanal, först lodrätt ned och sedan horisontelt till sjelfva boet, hvilket befinnes ganska slätt och jemt innantill. Här aflägger den eggstinna modern under flera dagars tid efter hand sin börda af nära 300 egg; och som hon merendels finnes i boet, har man inbillat sig att hon likt fåglarne utkläckte eggen, eller åtminstone, som Gœdart påstår, vakar öfver dem. Det sista är visst icke orimligt; men att hon tillskapar nästet af en rörlig jordklimp, den hon efter eget tycke och luftens beskaffenhet kan upplyfta och nedsänka, är utan verklig grund. Deremot är säkert, att hennes lifstid inom få veckor efter eggens läggande nalkas sitt slut. Skulle ett djur med så förtärande anlag som MullvadsSyrsan, vinna en högre ålder, blefve vådan så mycket större, som dess förmåga att föröka sig är ganska betydlig.
Men hon inskränker icke sin åverkan endast inom den vidsträcktare odlade marken; trädgårdarne blifva stundom äfven hemsökte, der så väl under som ofvan jord vexande grönsaker af henne beskattas. I Italien har man funnit, att hon i synnerhet ger frukten af Gurkslägtet företrädet[6].
Man har funnit, att denna Syrsa i synnerhet trifves på fält gödda med spillning efter hästar, men att den efter svin hade motsatt verkan, och derföre blifvit ansedd bland medlen att mota hennes framsteg. Troligen är intet kraftigare än det Rœsel uppgifvit, att, neml. den tiden då ungarne i Jul. och Aug, finnas i boet tillsammans, och detta lätt upptäckes af det visnade gräset, genom ett spadtag öppna hålet, och med sjudande vatten skålla hela bolaget, hvilken förrättning förnyad under loppet af ett par år, skulle ansenligen minska antalet på samma trakt.
Tab. 1. — en utvuxen MullvadsSyrsa i naturlig
storlek (hvilken dock stundom torde öfverträffas). — 2. en
yngre under larvåldren. — 3. en af framfötterne med alla
3 lederne mycket förstorad.
- ↑ Prof. Lichtenstein har i sin intressanta afhandling (i Transact. of the Linn. Soc. 4. 51.) om de ögonlika fläckarne på ringarne af Fabricii Locustæ, bevisat att desse fläckar utmärka Hankönet, men ger dem icke denna af oss förmenta bestämmelse.
- ↑ »ob acutum molliter stridorem, conciliando somno a delicatis hominibus expetitur.» Aldrovand. de Ins. p. 444.
- ↑ Plinius, Scaliger.
- ↑ 5 Mos. Bok. II. v. 20, 21. Alla flygande kräk med fyra fötter och 2:ne baktill hoppande voro tillåtne, men deremot de endast på 4 gående, förbudne. Som likväl knappt några finnas med mindre än sex, borde förmodligen alla som icke hoppade, anses för en styggelse. Bland de förre nämnas Arbe, Saleam , Hargol och Hagab, hvar med sin art, såsom laglikmätig föda, och desse 4 voro Gryllus, Locusta, Truxalis och Acheta.
- ↑ Födan går väl icke tillbaks till munnen som hos de verkligen Idislande, men den undergår en vidare beredning i den första, mångfållade magen, som är oftast försedd innantill med fina länder eller skifvor. Man har t. ex. räknat hos Acheta campestris 180 4:spetsiga tänder, och hos Curculio Lapathi 4S0 par, hvilka sättas i rörelse af icke mindre än 13,500 muskler. Dr. Ramdohr har i Berlinska Nat. Forsk. Sällsk. Magasin, 1807, 2:dra qvart, beskrifvit denna besynnerliga mage på en Carabus.
- ↑ Landtfolket kallar henne derföre på somliga ställen Zuccara af Zuccas, hvarmed gurkor och meloner benämnas, och deraf Aldrovand tog anledning till namnet vermis Cucurbitinus.