Svensk zoologi/Kapitel 66

←  Task-kräfta

Svensk zoologi av Conrad Quensel och Olof Swartz Dynt-kräket

Gräfling  →

66.

DYNT-KRÄKET.

CYSTERICERCUS Cellulosæ. Dynt. På T. Finnen. På Fr. Hydatide. På D. Tinteorm.

Hufvudet är fyrhörnigt; snytet utstående och försedt med hullingar; kroppen trind, vid halsen smalare, och ändas bakåt med en elliptisk stjertblåsa.

Rudolphi Entoz. Hist. 2. 2, p. 228. — Linn. Syst. Nat. ed. Gmel. h. p. 3039. (Tænia cellulosæ.) — Malpigh. in Ephem. Nat. Cur. dec. 2. Ann. 7. p. 58. — Wepfer. ibid. Ann. 9. p. 431-451. — Fabricius i Dansk. Vid. Selsk. Skrivt. N. Saml. 2. p. 207. — Gœze Neuste Entdeckung. Halle 1784. — Fischer Cont. expos. Wern. 3. p. 63. — Schrank Bayersche Reise p. 137. — Blumenb. Abbild. 4. H. n. 39. — Jördens Helminthol. p. 57. — Zeder Naturgesch. p. 407. — Steinbuch Comment. de Tænia hydatigena anomala. Erlang. 102.

---

Genom den upptäckt Tyson först gjorde af Intestinalkräk, som kunna träffas i andra delar af djurkroppen än tarmkanalen, öppnades för naturforskaren ett nytt fält, som inom sin nästan gränslösa omfattning, företer varelser, så mycket snarare undgående allmän upmärksamhet, som de ofta endast med väpnade ögon kunna igenfinnas och urskiljas, och äro derjemte inhyste på så dolda ställen, att man blott tillfälligtvis uptäcker dem.

Bland tusen andra må här nämnas Blåsmaskarne, ett namn som man, utan afseende på en grannlaga slägtskillnad emellan föremålen, tillegnat alla de maskkräk, hvilka antingen äro inneslutna i en blåsa, eller på hvilka en dylik utgör någon del af deras kropp, och kunna träffas öfver allt i djurkroppen, utom i magen och tarmarna, men i musklerne, hjernan, brösthålan, lefvern, njurarne, kröset, utanpå fet-tarmarna, lifmodern och urinblåsan. Emedlertid, i mån kunskaperne, äfven häri, genom nya uptäckter blifvit utvidgade, hafva de mera uplyste funnit utväg att följa naturen närmare på spåren, genom bestämmande af sanna slägter och de arter som tillhöra dem ^[1].

Cysticercus ^[2] är ett slags Blåsmask och nu antagit slägtnamn för det Kräk hvars Historia här bifogas, innefattar således Maskar, som äga fyrmynt hufvud och en rynkig kropp med stjertblåsa, samt äro i en yttre blåsa eller capsel inneslutne.

De gamle anmärkte hos Svinkreatur en tillfällighet, hvilken de ansågo som ett slags sjukdom hos dem — små blåsor, som, fyllde med en nästan klar vätska, lågo spridda emellan musklernes fibrer. Sekler, ja årtusenden försvunno, och man anade icke hvad de verkligen voro. Från äldre tider kallade Tyskarne dem Finnen.

Men, knappt 40 år sedan (1782) fann Otto Fabricius, först af alla, att dessa blåslika kroppar voro lefvande kräk, och detta bestyrktes, kort efter, än vidare af Gœze. Werner, Fischer och Treutler gåfvo nya bevis åt uptäckten, och Steinbuch fullkomnade den omsider. Då vi nu låna hans beskrifning, anse vi den lemna föga öfrigt att dervid tillägga,

---

Dynt-Kräket omgifves, efter Slägtets natur, af tvenne hyllen. Gömdt inom det inre, liknar det en af de vanliga Hydatider^[3], som vid vissa sjukdomshändelser förekomma. Den har utseende af en genomskinlig blåsa, danad af den tunnaste hinna, och fylld med en klar blåhvit vätska, samt ligger lös inom det yttre hyllet. Blåsan är dubbelt längre än dess bredd tversöfver (4—6 lin. lång och 2—3 bred.) — Skapnaden är ombytlig efter läget, fast merendels aflång, stundom alldeles rund, eller halfmånlik eller kantig, o. s. v. Hinnan, hvaraf blåsan bildas, visar en slät yta för det nakna ögat, men under synglaset är den liksom knottrig. Inre sidan är fullkomligt slät. Som blåsan är genomskinlig, ser man midt efter längden inuti en liten trind blekhvit kropp fästad, hvars diameter är 3:dje eller 4:dedelen af blåsans längd; men härom strax mera.

Den yttre blåsan eller capseln som omger den nyssnämnde inre, eller Kräket med dess egen blåsa, för att skydda den från klämning, är tjockare, segare, och består af cellväf samt är dermed anväxt vid de omgifvande muskelfibrerne och, som det tyckes, försedd med fina blodrör från dem. Dess inre yta är alldeles slät, och fuktig af de inträngande vätskorna. Detta yttre svepe hör visserligen icke till Mask-Kräket, utan, alldeles derifrån skildt, kommer från muskeln sjelf, ehuru Maskens retning derå må på något satt bidraga till dess danande. Man har liknat det vid sömntorn på Törnbuskar (Bedeguar), eller vid galläplen, hvilka, som bekant är, hysa vissa Insekt Larver inom sig. Skapnaden är rund, oval, mer eller mindre indragen, allt som den med flere eller färre punkter fästas vid närmaste delar. Undre sidan är gemenligen platt, den öfre rundad och lösgöres lätt, tillika med Kräket, från köttmassan, om det händelsevis blottas. Hålles den emot ljuset, ser man den inre eller stjertblåsan derigenom: men göres en inskärning, så visar sig Masken som den tunnaste hydatis, och ligger helt lös inom densamma.

Så väl nämnde yttre hylle, som Maskens egen blåsa, fylles med en klar vätska, förmodligen af lymphatisk natur. Enligt de försök som Bloch dermed anställt, skall ingen hinna deraf bildas i kokande vatten, icke heller vätskan löpna vid tillblandning af Sprit eller Mineral-Syror.

Uttages nu den lilla inre blåsan ur den yttre eller capseln, upptäcker man, vid ena ändan, sjelfva Masken lik en liten utstående knapp. Gömd eller indragen inom sin blåsa, visar den sig alldeles klotrund. Betraktas åter kroppen särskilt och efter dess längd, föreställer den en hinnagtig, ihålig kanal, med många yttre ringvis gående rynkor, är smalare i främre ändan, och vidare i den andra hvarest stjertblåsan befinner sig, och hvars öppning, på lika sätt som ögon-pupillen, vidgas och sammansnörpes af Masken. Hopdragen i klotform inom blåsan, simmar han dock icke i dess vätska, utan är hård och spänstig, så att den efter klämning lätt återtager sin skapnad och deraf icke lider, så mycket mindre, som sjelfva blåsan äger lika spänstsighet. Då han utkryper eller utvecklar sig, sker det ungefär så som trefvarne (tentacula) på en HelixSnigel; först synes den delen af kroppen som är närmast öppningen, sedan den dernäst följande, och till slut sjelfva halsen och hufvudet.

Kroppen således utkommen, äger 4—10 lin. längd. Största bredden tversöfver är en linie, och vid halsen en half. Hel och hållen, från blåsan till hufvudet, består den af cirkulära rynkor som ligga på hvarannan, samt störst ju närmare blåsan, och smalast, ofta försvinnande framåt hufvudet. En djupare fåra ligger emellan 2:ne rynkor, hvarigenom en utstående eller convex ring formeras inom kroppen: och som de yttre rynkorna då blifva ömsom större, så får kroppen efter hela längden en våglik yta. — För öfrigt är den som en tom säck, som hyser blott litet af en klar vätska, med några deri flytande klotrunda små gryn, utan vidare spår till inelfvor. Ingen fibrös structur kan upptäckas i kroppen, ehuru den röjer muskulära contractioner; och dessa synas hos inelfve-kräken, t. e. Binnikemasken, i kraft öfverträffa den som våra muskler äga.

Hufvudet, som slutar halsen, är af halfrund form och framtill trubbspetsadt. Mud blotta ögat kan det dock knappt urskiljas. Rundtomkring detsamma sitta 4 sugvårtor, liksom små upphöjningar, hvaraf hufvudet synes nästan fyrhörnigt. Dessa vårtor äro genomskinliga, och förmodligen sugrör, helst med synglaset upptäckas 4 ljusa strimmor som löpa ned derifrån åt halsen och försvinna i kroppen.

Jemte sugvårtorna, omger en dubbel ring af hullingar hufvudets ända. Man ser nemligen dubbla rader af blinda öppningar eller kanaler, 15 i hvar rad, parallela och lika åtskilda sinsemellan. Uti hvar och en af dem sitter en hulling eller krok; alla broskagtiga, genomskinliga, lika stora i raden; men de i den främre större, inåt krökta och fyrkantiga samt skönjas endast med synglasets biträde. De omfattas hvar och en af sin kanal, såsom i en slida, men kunna ej indragas. På döda kräk skola de stundom saknas, då endast lika många öppningar äro synliga, Desse hakar eller hullingar, som vetta åt sugvårtorna, tjena att haka sig fast vid närgränsande sidor. Ändan af hufvudet som utskjuter vid hakringen, må kallas snytet, som är trubbigt och utan mynning, och utkommer sist vid utvecklingen af kropp och hufvud. Det är ihåligt liksom kroppen, och kan indragas inom hakringen^[4].

I anseende till de cirkulära rynkorna har kroppen hos dessa Mask-kräk någon likhet med Binnike-Maskarne (Tæniæ), och af den orsaken förenades de af Gœze^[5] och Pallas^[6] med dem. Men som bandformen är ganska skild från den cylindriska, så blir samma slägtnamn icke heller passande, hvilket andra egenheter, såsom Stjertblåsa m. m. äfven bevisa. För öfrigt är Blåsmaskarnas åtskillnad förklarad af Bloch, Walter, Kölpin, Treutler, Letsom och Gœze; och det är bekant, att alla arter man hittills lärt känna, äga en enkel eller dubbel hakekrans, samt de flestes hufvudända försedd med 4 sugmynningar, hvilka så begagnas, att när Kräket tarfvar föda, utsträcker det sin kropp ur sin egen blåsa, och retar med sitt väpnade snyte capselhudens inre yta, som är med kärl ymnigt försedd, hvarigenom näringssaft tillflyter, hvilken af Maskens sugmynningar upptages och afföres troligen också till stjertblåsan, såsom förvaringsställe, att tjena i brist af felande tillopp utifrån.

Fortplantningssättet af dessa Kräk, så väl som Inelfve-Maskarnes i allmänhet, har man blott gissningsvis kunnat anföra. Någre, såsom Pallas, Gœze och Retzius hafva trott dem alstra lefvande ungar; men om så vore, eller ock om det skedde medelst egg, så lärer ej kunna uttydas, huru afkomman (t. e. hos en i yttre blåsa innesluten art) kan föras till aflägsna kroppsdelar, såsom Lifmodren, och derifrån till de inre delar hos fostret, som äro bestämde till boställen för Mask-Kräken. Man kunde kanske förmoda att egg, möjligen befintliga i blåsan, genom dess bristande, spridas och medelst sugrören upptagas och kringföras. Vare härmed hur det vill, torde nu numera ingen bestrida den satsen, att dessa Kräk, liksom den otaliga skaran af likdanade Natur-alster, äro Djur Ekonomien ensamt tillhörige, och kunna kallas, som Bloch uttrycker det — «en egen verlds invånare.»

Dynt, en bekant åkomma, så kallad sjukdom, hos Svinkreatur, hvilken man fordom trodde bestå i körtlarna, och andre velat jemföra med Venerisk smitta, är då icke annat än nästen eller bon för det slags Blåsmaskar vi här beskrifvit. De finnas i Cellväfven af alla muskler, liksom strödda i kroppen, utan att man röjes någon onaturlig eller för- ändrad beskaffenhet af köttmassan, nära de ställen der Maskarne med sina blåsor såsom inhysta förekomma.

Gœze var den förste, som, sedan han fullkomligen bevist Mask-Kräkets tillvaro hos Svinet, föll på den tankan att det också kunde finnas hos Menniskor^[7]. Det dröjde icke heller länge, förrän Werner^[8] äfven beviste verkligheten häraf, ehuru han ansåg det som särskilt art från Svindyntet^[9]. Bland många andra åsyna vittnen^[10], har i synnerhet Steinbuch, vid anställda liköppningar, funnit samma Dynt-Kräk emellan de flesta ryggmusklerne. Treutler upptäckte det äfven hos några Apor (Simia sylvanus och Patas), hvilka han som Anatom fick tillfälle att undersöka. Också har Apan ett annat mask-kräk gemensamt med Menniskan, en och samma Tarm-Mask, neml. Tricocephalus dispar. Hvad Svinet åter angår, delar det, som bekant är, med Menniskan företrädet framför andra djur, att vara allmännare spridt öfver Jordklotet; och då Blumenbuch härleder detta företräde från den finare och lösare cellväfven i menniskokroppen, så torde väl sådant icke heller kunna frånkännas Svinet. Det är med dess kött som Menniskors skall efter Anthropophagers utlåtelser, komma närmast i läcker smak. Som man vet, är det ock mycken likhet i förhållandet af de inre delarne; och utom allt är (Menniskor och Apor undantagne) Svinet det enda bland de däggande hos hvilket Dyntet finnes, och samma Spolmask tillhör både detta fyrfota djur och Menniskan.

---

Efter denna physiologiska betraktelse må några anmärkningar i ekonomiskt afseende bifogas.

Svin-Dyntet upptäckes hos 2—3:åriga Svin, sällan hos yngre, aldrig hos årsgamla eller Grisar. De dermed behäftade röja inga utvertes krämpor, inga periodiska anfall af kramp, någon gång fast sällan svindel eller något likt kringsjukan hos Fåren^[11]. De äta vanligen mycket, men visa sig hvarken trögare eller oroligare än andra då de hållas inneslutna. Inga yttre tecken utmärka Dyntets närvaro, om icke de tjockare eller pösigare kinderne eller om tungan utdrages finnas Dyntblåsor derunder sittande. Det är ock der det först visar sig, och sedan i de mest muskulösa delar såsom i skinkorna, men sällan i späcket eller några af inelfvorna.

Man har således uppställt några vigtiga frågor, och på sätt som följer, sökt besvara dem:

1. Är en dyntfull köttmassa såsom matämne verkligen skadlig för helsan? Då kreaturet icke upphör att äta, inga utvertes sjukdoms-tillfälligheter märkas, intet minsta spår af sårnad, bulnad eller förändradt utseende på de ställen der Dyntet sitter eller sutit; inga sjukdoms-händelser antecknade hos Menniskor efter njutningen af så beskaffad föda (hvilken äfven i smaken påstås äga företräde), så, säger man, det icke är skäl att anse den för ohelsosam, helst Dyntet icke kan kallas en sjukdom hos djuret. Hvarföre, der ingen annan betänklighet äger rum eller äckeln, hvaremot är ingen lag, synes bruket sannolikt icke medföra vådliga följder, lika litet som förtärandet af vissa djurdelar t. e. Lefren hos Får, som kan hysa myriader af dylik natur, och man känner det icke; och huru ofta har icke Svinköttet ingått i större leveranser m m., och månne det dyntfria då endast kommit i beräkning? Huruvida ändtligen ett sådant, i allmänhet ej för felfritt ansedt födämne, såsom saluvara bör höra under Polisens tillsyn, lemna vi åt andra att afgöra^[12].
2. Hvarifrån härleder sig då Dyntet? Att fröen till Mask-Kräken finnas ursprungligen i djurkroppen och ej utom densamma, och att Dyntet äfven utgör en liten del i djur ekonomien, bör nu vidare icke blifva ett tvistämne. Utvecklingen må endast tillskrifvas vissa på organismen verkande orsaker, såsom ovanlig sommarhetta, hetsig föda, häftigt drifvande m. m. Det är således i grund häraf som Dyntet kan tidtals förekomma ymnigare — så väl i följe af verksammare anledningar från climat, ort och födämnen, som genom en större benägenhet dertill af naiuren. Hos Vildsvinen skall Dynt aldrig finnas.
3. Genom hvilka medel kan ändtligen Dynt förekommas? Vore det en verklig sjukdom, skulle troligen bestämda medel deremot finnas. Ansedt åter som Natur-ekonomi, lära egentligen sådana saknas. Emedlertid om en omåttlig hetta är en föranledande orsak, må denna på något sätt mildras eller häfvas; och i händelse af de angifna tecknen af pösiga kinder och Dyntblåsor under tungan, uppgifves såsom mycket tjenligt, att tidtals släcka en brand af Ekträd i mathon, äfvenså Aska strödd ofvanpå födan. Detta är både lätt och ej kostsamt. Ändtligen, såsom tjenande för ändamålet, och af pröfvad fördel mot Dyntets inritande, kunna Ärter och Lins begagnas till utfodring af de kreatur, som röja sådan fallenhet, och hvilka blifva emedlertid från de öfriga skilde.

På Tabellen föreställa:

Fig. 1, 2, 3, 4. Dynt-Kräket af olika skapnad och i nat. storlek, uttagit ur köttmassan; det är omgifvit af den yttre blåsan. — b. b. Kräkets kropp som synes igenom. — c. punkten hvarigenom hufvudet utkommer. — Fig. 5. Sjelfva kroppen klotformigt hopdragen samt den vidhängande klufna blåsan. — Fig. 6. den yttre blåsan öppnad (d) så att kroppen (b) med stjertblåsan (c) synes. — Fig. 7. kroppen skild från stjertblåsan. — Fig. 8. Kräket under stark förstoring tecknadt, såsom aldeles utveckladt, med ett vidhängande stycke af stjertblåsan (l). — a. b. c. snytet. — dd. hak-kransarne med de dubbla hullingarne. — e. sugvårtorna (3. den 4:de inunder). — f. g. h. halsen med de å densamma från sugvårtorna nedgående kanalerne. — i. krop- pen, efter hela dess längd, med dess, under synglaset, knottriga yta. — k. bakresta ändan, som med stjertblåsan varit förenad. — Fig. 9. Hufvudet särskilt, än mer förstoradt, med utdragit snyte (a). — dd. Hakringarne, med öppningarne der hullingarne suttit. — ee. Sugvårtorna. — ggg. de från dem löpande kanalerne. — Fig. 10. En hulling, uttagen. — a. spetsen. — b. c. ändan hvarmed den varit fästad. — Fig. 11. En dubbel hulling, såsom de tillsammans sutit.

---

1. Att man varit villrådig om benämnande af så beskaffade kräk som dessa, vittna de flera som finnas gifna — Hydra af v. Linné, Tæniæ species af Pallas, Gœtze och Gmelin; Vermes vesiculares af Block; Hydatigenæ vesicariæ af Schrank, Hydatula af Abilgaard &c.
2. Zeder, som gifvit namnet, har sammansatt det af Grekiska orden χυςις vesica, blåsa, och Χερχος cauda, stjert.
3. En Hydatid är en enkel, något hård och med en klar lympha fylld blåsa, och som man ansett vara en utomordentlig utsvällning eller så till sägandes aneurism af lymphatiska kärl. Någre hafva trott, och må hända icke alldeles utan skäl, att Hydatiderne ära ofta ämnen till organiska varelser af deras natur som här omtalas. En sådan mening hyste bland andra Edw. Tyson, som mer än ett sekel sedan, i Philos. Transact. n. 190. p. 506—510. beskref sin Lumbricus hydropicus. — »or an essay to prove that Hydatides often met in morbid animal bodies, are a species of Worms, or imperfect Animals». Hans observationer voro gjorda på en Antilop, och de Blåsmaskar han hos densamma funnit, tillegnade han «ett dubbelt hylle — en retractil hals och stjertblåsa, som han likväl ansåg för magen.» Af äldre Helminthologer, nästan samtidige med denne Författare, må också Ph. J. Hartman och Malpigh nämnas, såsom, i följd af egna rön, hysande lika tanka.
4. Sjelfva utvecklings-graderna äro, som Gœze antecknar dem, följande: först börjar en blåsa lik en genomskinlig droppe. Småningom förstorad, bildar sig vid dess inre yta en mörk punkt, som sedan utgör Maskens kropp, hvilken, omsider fullkomnad, har den egenskapen att, börjande från snytet, den vänder sig ut och in, så att hufvudet, gående genom den tomma kroppen, uttränger vid andra ändan, för att efter behof fästa sig och söka sin näring.
5. Loc. citat.
6. Stralsund. Magaz. I. st. (1767) p. 64—83. T. 1. 2.
7. Neueste Entdeckung l. c. s. 25.
8. Brev. Expos. Cout. 2. p. 2. T. 1.
9. 1. ansåg han det som en större art; men storleken är föränderlig, från hirskornets till ärtens. 2 nekade hak-kransens närvaro, men finnes hos båda. 3. beskref det med längre snyte och dubbel rad af sugvårtor på hufvudet; dessa äro likväl endast de förutnämnde kanaler eller slidor för hullingarne, och det utdragna snytet är tillfälligt. 4. benämnde den del som förenas med stjertblåsan, för vaginal-capsel; men det är Kräkets egen kropp; med ett ord; ingen specifik skillnad gifves. Bägge äga den yttre blåsan (kanske lite tunnare hos Menniskan), bägge äga samma form, samma genomskinliga sugvårtor, samma ljusa färg.
10. • Fischer Tæniæ hydatigenæ in plexu chorideo inventæ historia 1789.
    • Kölpin merkwürdige Krankeits Geschichte, in Schrift. der Berl. Ges. Nat. forsch. fr. 1. 348.
    • Schröder Comment de Hydatidibus in corp. humano. Reintel. 1790.
    • Rudolphi über die Hydatiden thierisch. Körper. Anat. physiol. Abhandl. Berlin 1802.
    • Himly Beobach. u. Beschr. des Finnenwurms bei den Meschen. Hufeland. Med Journ. 1809. Dec. s. 115. Han har också funnit Dynt i hjernan.
    • Florman i K. V. A. Handl. 1810. s. 178.
11. Så väl Prof. Rudolphi, som Prof. Florman hafva anmärkt yrhet hos Svin från verklig Dyntsamling i hjernan. Se K.. Vet. Akad. Handl. 1815. s. 132. följ. som visar att det kan ock finnas utom i de muskulära delarne. Fårens kringsjuka härleder sig från ett annat slags Blåsmask, Cœnurus cerebralis, som endast finnes i deras hjerna.
12. En sednare författare har gissningsvis anfört, om icke Svin-Dyntet skulle kunne fortplantas genom födan å ömse sidor hos Svin och Menniskor; att fröet, såsom oändeligen fint, absorberadt i Tarmkanalen af sugkärlen, kan medelst dem afsättas på sina ställen, och att således »usus cibarius carnis suillæ finnosæ forsitan haud ita insons.» Voigt i Pyls Neue Magaz. für d. gerichtl. Arzneykunde och Medic. Polizey. — 16. s. 434.