Svensk zoologi/Kapitel 72
| ← Vanlig nepa |
|
Systematiskt register → |
72.
KLOCK-DJUR.
Vorticella Convallaria.
Konvaljelik Vorticell, Klockdjur, Vridstjelk. På Danska: Snurrere. På Tyska: Schneller, Mayblümchen-Schneller (Oken).
Kroppen klockformig; munnen öppen, med 2:ne dubbla, motsittande tungor inom kanten. Stjelken hårformig, lång, sammandrager sig skrufformigt. Hela djuret fritt, enkelt.
Vorticella Convallaria Linn. Syst. Nat. Ed. XII, II, pag 1319, n. 11. (Zoophyta). — Müller Anim, infus. pag. 315, n. 344, Tab. XLIV. fig. 16. — Rœsel Ins. Belust. III. p. 597, tab. 97. — Ledermüller Microscop. p. 75, t. 7. f. D. — Leuwenhoek Transact. I. 2, p. 51. — Pallas Zooph. 54. — Cuvier Règne anim. IV. p. 69, (Polypes nus). — Oken Handb. der Naturg. III. II. p. 46. — Agardh uti Act. Nat. cur. Tom. X. p. 129 Tab. VII. f. 2.
Få uppfinningar hafva från en så enkel början föranledt
så stora och mångfaldiga upptäckter, som det lyckliga
fyndet af glaslinsens förstoringsförmåga. Med denna talisman
har Astronomien utvidgat sitt område till Verldssystemer,
hvilkas storlek och aflägsenhet tankan knappt förmår fatta,
och med densamma har Naturforskningen tillegnat sig en
ny verld, af oräkneliga, för blotta ögat osynliga varelser.
Genom några sådana linsers förening upptäcka vi nu i en
enda vattendroppe hundratals djur, för hvilkas rörelser den
utgör en tillräcklig rymd, och med samma enkla medel
afslöjas organismernas inre sammansättning, deras finare
väfnader utredas och läggas i öppen dag. — Ej mindre vigtig
är den, genom denna mikroskopiska verlds upptäckt,
vaknade idéen, at dess lefvande alster kunna af naturen
frambringas omedelbart ur andra organismers upplösta delar,
utan att, enligt hvad för de högre djuren erfordras, vara
production af likartade föräldrar. Ehuru stridande mot en
från de fullkomligare organismerna hemtad analogi denna
åsigt än verkligen är, vinner den, genom sednare tiders
talrika försök, dock allt mera styrka. I synnerhet frambringas
mångfaldiga arter af dessa små djur, om växters eller djurs
delar öfvergjutas med rent vatten, äfven om detta är distilleradt och någon tid utsättes för solljusets verkan, med
tillträde af luften. Då detta sätt är det lättaste och
vanligaste, att frambringa dessa djur, har det gifvit anledning att
åt dem samfält skänka den allmänna benämningen af
Infusionsdjur, ehuru egentligen endast betecknande det
artificiela sättet att erhålla dem. De förekomma nemligen till
oräknelig myckenhet redan i den fria naturen, i hafvet, i
floder och insjöar, samt i synnerhet i stillastående vatten.
Till dessa, de minsta och lägsta djuriske organismer, har man äfven fört slägtet Vorticella, ehuru redan af en något fullkomligare organisation. Det räknas också derföre af Cuvier till de så kallade nakna Polyperna, eller till den djurflock, som äfven innefattar Hydra och Pedicellaria, hvilket sistnämnde slägtes arter finnas fästade mellan taggarne på Sjöborrar, (Echini)[1]. Bland dessa Polyper igenkännes slägtet Vorticella genom följande kännemärken: En fin stjelk, enkel eller delad, hvaraf hvarje topp slutas med en ihålig kropp, som har form af en bägare eller klocka. Vid mynningens bräddar märkas tvenne motsatta, rörliga, tungformiga organer, genom hvilkas vibrationer en rörelse uppväckes i vattnet, hvarigenom mindre djur och moleculer föras i djurets svalg.
Detta slägte omfattar ganska många arter, hvilka sinsemellan nog mycket afvika så väl i kroppens form, som i sättet at röra sig, sammanskocka sig, o. s. v Den här framställda Vorticella Convallaria är en ibland de vanligaste, och träffas i synnerhet i stillastående vatten, helst då det börjar ruttna; den visar sig då stundom i sådan ymnighet, at dess förenade flockar bilda liksom små skyar i vattnet. Müller har äfven beskrifvit en Vorticella, som han funnit vid hafsstränderna, och hvilken han ej ansett vara specifice skild ifrån denna.
De hithörande arter skiljas i synnerhet genom sjelfva kroppens olika skapnad, hvilken framställer talrika modifikationer af klockform, aåsom bägare, skålar, urnor, trattar, o. s v. På denna art har kroppen närmast formen af en thekopp, och då flera sådana små klockor hänga lutande, få de ett slags likhet med Konvalje-blommor, hvilket gifvit anledning till artens benämning.
Fig. 1 visar ungefär det utseende en grupp af dessa Vorticeller framter för blotta ögat; den liknar då endast ett fint mögel, fästadt på strået eller fibern af någon vattenväxt, Fig. 2 framställer i stark förstoring flere individer, fästade den ena på den andra, så att de fått utseende af en sammanhängande gren. I Fig. 3 synes en hel grupp af Vorticeller fästade på den nästan upplösta massan af någon polyp, och i olika rörelser; nemligen sammandragna, eller framskjutande. Fig 4 föreställer några af dessa individer, dels i högsta utsträckning, med raka stjelkar, dels sammandragande sig, medelst stjelkens krusning. Fig. 5 visar en Vorticella fri och simmande, och fig. 7, 8 visar ett par sådana djur i mycket stark förstoring.
Hvarje djurs kropp synes bestå af ett hvitt genomskinligt slem, sammansatt af idel små gryn, eller så kallade moleculer. Dess rand är hvarken utvidgad eller sammandragen, dock kan djuret något förändra formen, och sammandraga sig såsom fig. 8 utvisar, eller öppna sig såsom fig. 7; i sistnämnde fall märkes i midten af dess kropp spår af någon organ, som förmodligen tjenar till rofvets qvarhållande. Stjelken är mycket fin och kan utsträckas i den grad, att den uppnår omkring 12 gånger sjelfva kroppens längd; då djuret simmar, är den deremot vanligtvis sammandragen.
Dessa Vorticeller äro små lifliga, oroliga varelser, som, fästade med stjelkens ena ända, hastigt framskjuta sin lilla bägar-formiga kropp än åt ett, än åt ett annat håll, och hastigt åter draga den tillbaka. Denna hastiga retraction sker derigenom, att de sammandraga stjelken skrufformigt, eller likt en ståltråd som varit virad kring en cylinder. De flytta sig mellanåt äfven i vattnet, och fästa sig stundom med sina stjelkar den ena på den andra, såsom vid fig. 2, så att de då bilda ganska sammansatta grupper, hvarvid de nedersta individerna måste bära alla de andra, utan att detta synes besvära dem. På sådant sätt sammanskockade, äga de nästan gemensam känslighet, så att om en af individerna vidröres, eller eljest spörjer någon fara, sammandraga sig genast, likt en Mimosas blad, äfven dess närmaste grannar, eller ock alla som höra till samma stjelk.
En annan gång finnas de fästade på samma plan, såsom i fig. 3 och 4, och bilda högst täta och sammanträngda flockar, hvaraf, för redighetens skull, här blott ett ringa antal individer kunnat framställas, Alla dessa äro i beständig verksamhet; en del framskjuter, en annan sammandrager sig, så att Rœsel liknar deras rörelser vid den exercis, der en Pluton efter den andra framrycker och retirerar. Ändamålet med dessa rörelser är väl ostridigt födans inhemtande, hvarvid likväl visar sig ett anmärkningsvärdt fenomen. Då nemligen en Vorticella utsträcker sin stjelk och åt ett visst håll rigtar sin vidt öppnade bägare, märkes i vattnet en egen rörelse, hvarigenom de åt detta håll befintliga moleculer och minsta infusions-djur, liksom af en oemotståndelig dragningskraft, rusa in i djurets bägare. Djuret drager sig snart tillbaka, och utsträcker, efter en liten stund, sin bägare åt ett annat håll, och med samma framgång. Fig. 6 föreställer detta fenomen, enligt Prof. Agardhs iakttagelse. Han observerade att de infusions-djur, sådana som Monas Lens o. s. v., som kommo på bägarens kanter, liksom återstudsade derifrån, och att de i allmänhet drogos från så långt håll, och med en så oemotståndelig dragning, att Vorticellan alldeles tycktes utöfva en tjusningskraft åt det håll, hvaråt hon rigtade sin försåtliga crater. — Genom analogien med några andra polyp-artade djur kan man antaga, att dessa Vorticeller kunna åstadkomma ett slags hvirfvel i vattnet, hvarigenom de deri befintliga infusionsdjur tillföras dem. En sådan förmåga att göra hvirflar har Rœsel anmärkt hos Tubularia campanulata, samt hos en Hydra, och äfven aftecknat fenomenet. Det är troligt, att hvirfveln förorsakas medelst de små dubbla filamenter, som finnas vid bägarens motsatta sidor (fig. 7, 8), och som till utseendet kunde liknas vid ormtungor. De äro hos denna art mindre synbara. Åtskilliga moleculers återstudsning ifrån bagarens kanter, som Agardh observerat, härrör måhända just ifrån dessa organers vibrerande rörelse.
Denna Vorticella finnes i synnerhet ofta sittande under bladen och på rotstjelkarne af Lemna, men äfven på polyper, på snäckor och andra mindre vattendjur. Rœsel tror sig hafva upptäckt, att de i synnerhet fästa sig på redan döda organismer, eller på, dem hvilkas upplösning till någon del börjat.
En särskilt anmärkning förtjenar contractiliteten hos dessa djurs stjelkar. Man har i sednare tider funnit flera exempel, att mekanismen för elasticitet hos organismer, beror på ett alldeles analogt förhållande. Så hafva Dumas och Prévost visat, att musklernes contractilitet, hvarigenom djurens rörelser verkställas, beror på de finaste muskelfibrernas utsträckningar, eller deras sammandragningar i zigzag[2]; och Hr Retzius har nyligen visat ett dylikt förhållande hos det för sin ovanliga elasticitet utmärkta slem, som så ymnigt bekläder Myxine glutinosa[3]. — Denna rörelse, detta slags flexion, är dock hos de högre organismerna dold inom deras inre; men hos de lägsta djuren, såsom hos denna Vorticella, finna vi dess organ alldeles öppen och ofördold, såsom redan Dutrochet anmärkt[4]. Man kan anse hvarje stjelk af ett sådant djur som en enkel muskelfiber, liksom denna sammansatt af i rad fästade små kulor eller moleeuler, och begåfvad med en dylik förmåga att sammandraga sig skrufformigt eller i zigzag. — Sålunda igenfinna vi äfven här, hos ett mera ofullkomligt och mikroskopiskt djur, ett enklare exempel af en mekanism, som hos de högre djuren visar sig i en så mycket mångfaldigare och fullkomligare sammansättning.
De här bifogade figurerne öfver Vorticella Convallaria äro lånade från Rœsel, med undantag af Fig. 6, som är copierad efter Agardhs framställning af dessa djurs förmåga att attrahera de mindre infusionsdjuren.
| 1825. | Dn. |
- ↑ De svenska arterna af Pedicellaria finnas beskrifne af Hr Nilsson, i K. V. A. Handl. för år 1818, I, p. 90; Tab. III.
- ↑ Se K. V. Ak. Årsberättelse 1824, p. 234.
- ↑ K. V. Ak. Handl. för år 1824, pag. 417. Tab VII.
- ↑ Recherches anatomiques et physiologiques sur la structure intime des animaux et des végétaux, et sur leur mobilité Paris 1824. 8. — Tab. II. fig. 19, 30.