Svenska Parnassen/II/Gustaf Philip Creutz
← Till Fischerström |
|
Atis och Camilla → |
Ur Svenska parnassen, band II s. 57–60 av Ernst Meyer från 1889. På Wikipedia finns en artikel om Gustaf Philip Creutz. |
Gustaf Philip Creutz.
I det föregående har Creutz upprepade gånger jemte Gyllenborg blifvit nämnd såsom tillhörande fru Nordenflychts vittra krets. Bland de tre skaldekamraterna var han måhända den mest begåfvade. Hans diktning faller helt och hållet inom hans ungdomsperiod eller den tid, då fru Nordenflychts hem bildade en medelpunkt för det literära lifvet, och hennes egen poetiska produktion verkade sporrande på de yngre skaldevännerna.
Grefve Gustaf Philip Creutz var född i Maj 1731 och tillhörde en gammal finsk adelsslägt, som af drottning Kristina upphöjts i friherrligt och sedermera, såsom en ersättning för sina genom sista fredsslutet med Ryssland förlorade egendomar, af Adolf Fredrik i grefligt stånd. Hans föräldrar, majoren Carl Creutz och Barbro Helena Wrede, dogo i skaldens barndom, hvarefter slägtingar öfvertogo omsorgen om gossens uppfostran. Hans undervisning fulländades vid Åbo universitet, der han uppehöll sig till 1751, då han kom till Stockholm för att egna sig åt embetsmannabanan. Till en början ingick han i konungens kansli, men utbytte 1756 denna plats mot en mera tilltalande anställning som kavaljer hos den yngste af prinsarne, hertig Fredrik Adolf.
Ungefär samtidigt med Creutz kom hans jemnårige, grefve Gyllenborg till Stockholm efter att hafva fulländat sina studier vid Lunds universitet. En intim vänskap uppstod snart mellan de båda poetiskt begåfvade och äfven i politiskt afseende liktänkande unge männen, och genom deras bekantskap med fru Nordenflycht och deras inträde i Tankebyggarorden (1753) uppmuntrades de till täflan i skaldekonstens utöfvande. Diktsamlingarne Våra Försök och Vitterhetsarbeten innehålla de flesta af Creutz’ skaldestycken.
Det mest betydande af dessa är hans 1761 utgifna stora idylliska epos Atis och Camilla. På flytande och välljudande alexandriner skildrar han här, huru lejonjägaren Atis intages af kärlek till gudinnan Dianas prestinna Camilla, och huru det älskande paret efter mångahanda öden och pröfningar slutligen med gudinnans bifall lyckligen förenas. Sjelfva handlingen är således icke särdeles betydande, deremot har skalden inlagt mycken poetisk förtjenst i de vackra och stämningsfulla naturskildringarna och förstår bättre än någon af sina föregångare att med sparsamt men konstnärligt anbragta bilder kasta ett poetiskt skimmer öfver den enkla berättelsen. Sjelfva ämnet liksom och sceneriet — handlingen försiggår i Arkadien, herdelifvets förlofvade land — kan väl förefalla vår tid något främmande; men om man söker sätta sig in i den tidens åskådningssätt — med dess i hofvets skola fostrade herdar och herdinnor, dess något stela fantasilandskap och dess enkla psykologi, som ej lemnade rum för några djupare liggande själskonflikter — så kunna vi ännu med nöje följa Creutz’ vackra om än naiva skildring. För hans samtid, i synnerhet för damerna, var denna dikt den svenska skaldekonstens mästerstycke, och man fattar också lätteligen, att endast en verklig diktare kunnat frambringa det.
Jemte detta arbete skref Creutz en annan mindre, men i språkligt och versifikatoriskt hänseende lika betydande dikt, Daphne, af hälft episkt, hälft didaktiskt innehåll. Detta stycke ger en skildring af en ung flickas utträde i verlden och behandlar särskildt hennes första kärlek; den är tillika en målande, men ingalunda naiv sedeskildring ur de högre kretsarnas lif. Om denna dikt säger Gyllenborg träffande, »att en aftagande oskuld hos skalden röjes i den målning af kärleken, som der meddelas». Af Creutz äga vi vidare ett högstämdt, ehuru måhända väl långt utdraget Sommarqväde, en Elegie, tvenne oden Öfver ängslan och Öfver begärelsers bedräglighet jemte några mindre betydande dikter samt åtskilliga tal och bref.
1763, ett sorgeår för den svenska vitterheten genom Dalins, fru Nordenflychts och vår äldste romanförfattare Mörks frånfälle, är äfven ett gränsår i Creutz’ lefnad, emedan han då lemnade Sverige och dermed äfven sin skaldeverksamhet. Han afskickades först såsom sändebud till spanska hofvet och qvarstadnade der till 1766, då han kallades såsom minister till Frankrike. 1772, året efter kronprinsens besök i Paris, utnämndes han till ambassadör vid detta hof och ådagalade på denna post en framstående duglighet. Han skötte der ej allenast den diplomatiska förbindelsen mellan Sverige och Frankrike, utan fick äfven tillfälle att 1783 afsluta en traktat mellan vårt land och Amerikas Förenta Stater, hvars minister vid franska hofvet var den bekante Benjamin Franklin.
I Paris deltog Creutz i landets förnämsta literära och konstnärliga kretsar och var af de franska stormännen på dessa områden högt uppburen för sitt snille och sitt älskvärda umgängessätt. Bref och memoarer af de berömde författarne Marmontel och Grimm samt åtskilliga intressanta korrespondenser af Voltaire skildra honom såsom en spirituell och fint bildad man, i synnerhet berömmes hans konversation såsom i hög grad fängslande och fantasirik. »Creutz var så känslig för alla konstens och naturens skönheter», säger den förstnämnde, »att då han meddelade oss de intryck han af dem fått, trodde man sig höra berättelser ur en poetisk drömverld», och den store Voltaire yttrar sig något patetiskt: »Jag har ej fått behålla grefve Creutz mer än en enda dag, och jag skulle ha velat tillbringa hela min lefnad med honom».
1783 återkallades han till fäderneslandet för att bekläda de ansvarsfulla posterna af riksråd och kanslipresident och var äfven under Gustaf III:s vistande i Italien en af dem som förestodo regeringen. Samma år utsågs han enligt konungens önskan till Upsala universitets kansler och hade i denna egenskap tillfälle att utöfva ett välgörande inflytande på dess verksamhet genom förbättrande af dess bibliotek och samlingar, förökande af dess lärarkrafter m. m. Utom denna utnämning kommo honom äfven många andra hedersbevisningar till del.
Hans helsa var under hans senaste lefnadsår bruten, synnerligen af giktplågor. Mot slutet af 1785 tilltog det onda, och den 30 Oktober afled han. Hans sista ord voro en helsning till vännerna, »att han i döden kände lugn i medvetandet, att han ej sökt skada någon».
Creutz var en af 1700-talets ädlaste män. En flärdfri karakter, dugande om och ej egentligen stora statsmannaegenskaper och en ovanlig skaldegåfva hafva bevarat hans minne åt efterverlden. Hans poetiska konstnärsskap har ofta prisats af samtida och efterlefvande. Så har hans vän Gyllenborg vid flera tillfällen i sina skrifter berört hans skaldskap, och i ett af sina vackraste ungdomsqväden, Sången öfver Creutz, har Franzén upprest åt honom en värdig minnesvård.