Svenska Parnassen/II/Ur "En gammal mans bref till en ung prins"
| ← Tal till riksens ständer 1747 |
|
Ett hundrade vargar → |
| Ur Svenska parnassen, band II s. 287–291 av Ernst Meyer från 1889. Tessins brev till dåvarande kronprinsen Gustaf |
Ur »En gammal Mans bref till en ung Prins».
I.
- Min nådige Herre!
Ingenting kan vara naturligare än att emottaga Prinsars och Furstars bref med vördnad och åtrå. Vördnad tillhörer dem, hvilkas lycka födelsen stadgat, och åtrå upptänder dem, hvilkas lycka ännu på tid och tillfälle beror, Men jag, som är en oöfvad hofman och en filosof utan ärelystnad, jag har undfått Eders Kongl. Höghets nådige skrifvelse med innerlig fröjderörelse, endast derföre att den kommer af en älskvärd furstes dyra hand, och hvars första omsorg är att blifva en rättskaffens menniska i uppodlande af alla de dygder, som menniskoslägtet mest hedra. En dryg men sannfärdig hemlighet är den, att olyckligtvis många furstar finnas, som i brist af dessa dygder ej kunna räknas bland förnuftiga menniskor.
Det fägnar mig dock ej ringa att förnimma, det min nådige herre finner nöje uti att låta förtälja sig de lysande efterdömen, som i de äldre tiders historia äro förvarade; men jag är ej desto mindre försäkrad, att i fall tiden hade dessa efterdömen utplånat, så skulle Eders Kongl. Höghet under eget lopp hafva dem åt efterverlden lemnat, så att forna tidehvarf ej äga annan förmånsrätt än den som deras ålder tillhörer. Så mycket bättre för våra dagar: vi älska eder desto mera, och edert välde öfver våra hjertan skall ej vara mindre varaktigt. — Svag är den kedja, som fruktan smider, men starka äro de band, som vänskap och kärlek knyta.
Jag är vorden underrättad om några af Eders Kongl. Höghet fälda omdömen. De äro fullkomligt väl grundade och märkta med den stämpel, på hvilken Eders Kongl. Höghets qvicka och tidiga förstånd igenkännes. Eders Kongl. Höghet tillstädje mig att jemväl föreställa min nådige herre en fråga, nemligen hvilkendera förtjenar bäst en hög herres ynnest, antingen den som smickrar hans böjelser, eller den som endast berömmer hvad hos honom berömvärdt finnes? Sporde man min tanke, så skulle jag svara, att Alexander den store upplöst frågan, då han förklarade sig hedra Crater och älska Hephestion; ty, tillade han, den förre är konungens och den senare Alexanders vän.
Detta lilla företal, som skiljer sig ifrån mina vanliga ämnen, skall ej hindra mig att blifva vid mina ingångna förbindelser[1], och La Mottes fabler hjelpa mig nu, som ofta tillförene, att dem fullgöra.
⁎
Saga om Fursten, Jägaren och Höken.
En spotsk hök satt i sina förfäders bo; tänkte argt men befarade intet ondt. Dock, som olyckan ofta vakar, när den hon syftar uppå som sötast sofver, så stälde en snäll fogelfängare upp sina nät, uti hvilka höken samma dag, mera lysten än försigtig, sig insnärjde. Fogeln var rar till fjäder och snäll i flygten; ty trodde dess nya herre sin skyldighet och sitt intresse fordra att frambära sitt nya fänge för sin landsherres fötter. Han vann ock tillträde; men höken, mera betänkt på frihet och hämnd än förbländad af glitter, guld och ädla stenar, flög ifrån jägarens hand, och med sin dristiga klo spände han (jag hisnar att säga) furstens näsa.
Som en mäktig herres lemmar, ej mindre än alla andra, äro af kött och blod, så ömmade detta den förnäma näsan, likasom hade det endast varit en lumpen, grof och förfrusen tiggare-näbb. Hoffolket lupo till; hoffröknarna jemrade sig och sade, fulla af ömhet för sin öfverhet: stor sak i svedan, men det är synd om det vackra ansigtet! Öfverjägmästaren och öfverfalkenermästaren togo hvar sin tång. Det gjorde dem ondt om en så vacker fogel; ty ville de ej spilla dess lif, utan endast försigtigt bryta upp dess klor; hofsvennerna buro vatten, pomada, servietter, lavendelspiritus, svamp och flera nödvändigheter; andre lupo flåsande omkring i staden af fruktan att ej vara de första budbärare af en så sällsam tidning samt tillika bibehålla sig vid det anseendet att veta hvad i furstens rum hände. Somlige sade, att höken länge sedan vandrade i luften med landsens näsa; andre, att fursten redan låtit svarfva sig en ny. Med ett ord: hvar hade sin lilla osanning att löpa med.
Ändlligen kom den beklämda näsan, utan särdeles förfång, utur sitt taggiga fängelse, hvaruppå en nykommen hofbuss framträdde och i hårdaste ord förestälde fogelfängarens höga missgerning, och hökens straffbara förgripelse. Furstens höghet, sade han, hofvets heder, folkets efterdöme, kräfde begges straff. Jägaren borde mista, om han än hade tio näsor, och höken sitt lif.
Nej, min vän, sade den fromme landsherren, hvar och en bör uppfylla det kall, hvartill han i verlden satt är. En jägare fångar djur och frambär dem sin öfverhet till skatt och offer; en hök griper efter rof, och en furste förgäter ädelmodigt svaghetsbrott.
Jag lägger till: och en hofvinglare uttyder allt till det värsta.
Med djup och kärleksfull vördnad äger jag den nåden att framhärda
Eders Kongl. Höghets
Min Nådigaste Herres
underdånigaste och trognaste tjenare
C. G. T.
Hellekis den 28 Juni 1752.
II.
- Min Nådige Herre!
De gamle hafva tillika hedrat och vanfrejdat menniskans tunga, då de beskrifvit henne såsom det bästa och det sämsta, det ädlaste och det värsta vi äge.
Jag för min del beklagar henne, som måste bära skulden, då hon likväl endast åtlyder sina herrars och förmäns befallning. Hon gör ju intet annat än tolkar hvad hjertat och förståndet henne pålägger, utan att ens äga frihet eller förmåga att tänka eller tadla; utan träffar på henne in hvad det bekanta ordspråket lärer: sådan som herren är, sådan är ock tjenaren.
Men vilja vi gräfva till botten, skola vi snart skönja, att alla våra egenskaper, ja alla våra dygder äro, allt som de användas, antingen de ädlaste eller de slemmaste ting i verlden.
Att ibland många endast välja äreträngtan, så är den ett egentligt upphof till ondt och godt. Äresjukan har bragt oss under syndens och dödens våld; ärebegär återlockar oss att söka nåd och försköning; ärelystnad har styrt Augusti berömliga regering, ärevinning har våldfört en Tiberius och en Nero till de fördömligaste gerningar: längtan efter ära sätter oss alla på lyckans hjul och under lyckans hufvudyra omhvälfning. Anse vi oss alltså antingen som kristne som bjudande eller som lydande i verlden, så äro vi alle mer eller mindre af ärefebern angripne. Äran blodstänker de vildaste fält, äran blodsölar de renaste vatten, äran vinner med en ringa flock folk de herrligaste segrar, äran lider med otalig härsmagt de skamligaste nederlag, äran skapar hederskonungar, äran förvandlar folkets fäder i folkets rofdjur; äran bygger hus, hedrar konster och utdelar penningar ibland menigheten, äran kullrifver sina egna händers verk, hon föraktar och ratar vett och dygd, hon tager med bister uppsyn och glupsk åtgärd igen hvad hon nyss gifvit hafver; äran förer en del af sina dyrkare till högsta anseende och lägger en annan del på stupstocken.
Sådan och vida mera är ärans verkan. Hvadan händer slikt? Jo, äran, lyckan och kärleken äro blinda och äga måttligheten, försigtigheten och eftertanken till ledare: desse trenne väktare äro ej alltid nog muntre och ofta åstadkommer ett enda ögonblicks slummer en obotlig skada, då den öfvergifna blinda faller i gropen.
Här ledas vi åter som under alla våra skäliga betraktelser till en vördsam förundran öfver Guds försyn och skickelse.
Huru kunde väl en menniska äga sin fria och ohindrade vilja, om hon icke under all sin drift ägde valet af ondt och godt?
Min nådige herre! Oftast har jag Eders Kongl. Höghet förestält, huruledes en konungs högsta äremått ej består i den prakt, höghet och eftertryck, som dess säte omgifva, utan i den lycksaligheten att råda öfver undersåtarnes hjertan och att vara allmänt älskad; men ännu har jag ej, som jag mig påminna kan, berört all den tacksamhet, som konungar äro sina undersåtares ärelystnad skyldige.
O huru uselt vore det land, der all äregirighet vore utslocknad! o huru illa blefve den öfverhet betjenad, under hvars regering ärevinning låge i dvala! o huru lam blef all verkställighet, om hvar och en, nöjd med sin lott, ej fikade efter indrägtigare vinning! Alltså är och blifver den verldsliga styrelsens högsta konst att ständigt underblåsa menniskornas äresjuka och att anse dem som en försigtig läkare anser de vanliga febrarne, då han ej förr dämpar deras anfall, än han antingen afvaktat deras mognad eller märker, att de vilja sig i hetsig sjukdom förvandla.
En konung, som gifver Gud äran, en konung, som sjelf är måttlig under traktan efter ära, en konung, som med nåd och belöning uppmuntrar sina undersåter att löpa på den hala ärans väg, är den sällaste bland konungar.
En undersåte, som har orsak att tjena med gladt hjerta, en undersåte, som räknar fyllnaden af sin pligt för sin rättaste belöning, en undersåte, som hvar dag läser i sin konungs ögon en oombytlig nåd, en undersåte, som ej trampar andra under lyckan, en undersåte, som i det klaraste väder bereder sig på storm och vattuflod, en undersåte, som aldrig bländas af ärans falska sken, förlorar utur ögonsigtet en ljuflig enslighet och ett stilla samvete, är den lyckligaste ibland alla menniskor.
Med odödelig vördnad njuter jag den nåden att vara
Eders Kongl. Höghets
Min Nådigaste herres
underdånige och trognaste tjenare
C. G. T.
Akerö den 26 Aug. 1753.
- ↑ Tessin hade i ett föregående bref lofvat, att för hvarje gång berätta prinsen en saga eller fabel.