Svenska Parnassen/II/Tal till riksens ständer 1747
| ← Carl Gustaf Tessin – Inledning |
|
Ur »En gammal mans bref till en ung prins» → |
| Ur Svenska parnassen, band II s. 279–286 av Ernst Meyer från 1889. På Wikipedia finns en artikel om Riksdagen 1746–1747. |
Tal till Riksens Högloflige Ständer.
Det gunstiga och uppå mångfaldigt sätt lysande förtroende, hvilket Riksens Högloflige Ständer behagat emot mig betyga, förbinder mig att med Kongl. Maj:ts Nådigste tillstädjelse har allmänt förklara min skyldiga odödliga vördnad och tacksägelse. Jag nyttjar jemväl ett för mig så önskligt tillfälle att uti Riksens samtlige Högloflige Ständers händer öfverlemna de ministeriella sysslor, hvilka mig hitintills anförtrodda varit, och hvilka jag nyligen inför Kongl. Maj:ts tron och med Dess Nådigste bifall mig afklädt, på det att Riksens Ständer måtte, under våra grannlaga tider, kunna med underdånigt förslag inkomma till ett embete, hvilket ej tål att vårdslösas och dessutom äskar en man, hvars sinnes och helsas krafter ej blifvit under tungt arbete, genom hvarjehanda oroligheter och oförskylda anfall försvagade och medtagna. Mitt öde under samma vigtiga embetes redliga skötsel har varit mig så mycket ömmare, som uti alla tiders historier intet efterdöme finnes, hvilket kunnat mig till någon hjelpreda tjena, utan har jag måst mig sjelf uppå en oröjd mark framleta samt under hela rikets noggranna uppmärksamhet bana mig och min oskuld en ny väg.
Gode Herrar och Svenske Män! Jag nedlägger nu således sjelfkrafd min ministeriella förvaltning, den jag som en ärlig man, med otillvidt samvete och rena händer, i Rikets tjenst förestått. Och som regementskroppen har (om jag den jemförelsen bruka må) lika som himmelshvalfvet dess vissa lopp och sammanfattning; ty lemnar jag R. H. St., efter långlig och bedröflig erfarenhet, till eftersinnande, huruvida ett rike i gemen kan länge sällt räknas, om oenigheten vinner inom detsamma bofast inrymme. Och huru möjligt vara vill, det en minister i synnerhet, landets förknippade heder och välgång tillräckligen och utan sin egen yttersta våda sköta kan, när han sina hemligaste anläggningar och driffjädrar till mångas skärskådande och utarbetande öfverlemna måste. Vedermälen af svårigheter härutinnan äga R. H. St. nu flere resor sedan vår hugneliga frihets bruk uti hvad mig händt, då jag likasom mina företrädare mångfaldiga ogrundade tillmälen och oförskyldta omdömen undergifven varit. Sådant blifver äfvenväl ofelbart mina efterträdares öde och lott, ifall R. H. St. ej i så angeläget mål tillräcklig och skyndsam hjelp upptänka. Ju drygare ansvaret är, som af en embetsman äskas, ju fullkomligare synes deremot förtroendet till dess förvaltning böra vara; ty hvem kan svara för ett arbete, hvilket ej ens egen försorg öfverlemnadt är, eller hvem må väl kunna gå i borgen för dess anläggningars lyckliga mognad, när verkställigheten och dess hvarjehanda grenar till större delen androm anförtros? Eho den ock blifver, hvilken så grannlaga rikets värf framdeles kommer alt sköta, tillönskar jag densamme af uppriktigt hjerta samma välmening, men fast mer lycka, än jag haft att hugna mig af.
Jag vidgår gerna något ovanligt vara att, som nu sker, inför Riksens församlade Ständer nedlägga ett af rikets vanliga och ordentliga embeten. Men en rättmätig hedersvård och skötsel fordrar sådant af mig, sedan jag på ovanligt sätt, så inom som utom riket, igenom löpande rykten och uti allmänna tidningar offentligen angripen blifvit. Sådant är det tryckande skäl, hvilket, med Kongl. Maj:ts Nådigste tillstånd, föranlåtit mig att anmoda Herr Landtmarskalken om samteliga R. H. St:s sammankomst å detta rummet.
Min tid, min egendom, milt lif bör jag ej längre räkna mig tillhörige, än intill dess mitt fädernesland dem påkallar. Det enda jag fullkomligen äger och ingen i verlden mig fråntaga kan, är min ära. Den är ej ens min egen Öfverhets skön och tycke undergifven, och min ständiga omsorg skall vara att så begå, det åt dess obefläckade bestånd stöder efter min död i redlige svenskars minne resas måtte.
En bland de hugneligaste våra frihets frukter skattar jag visserligen vara att å allmänt rum få upptäcka hemliga giller och oförtjent förföljelse. I sådan afsigt träder jag alltså inför R. H. St. utan annan hjelpreda än det bistånd jag af en ofärgad sanning har att förvänta och vinlägger mig så mycket mindre om någon vältalighet som den, ehuru ringa den ock vara må, mig mer än en gång blifvit till men uttydd.
Min ädlaste egenskap är att vara en redlig svensk nian, och den Högstes skickelse tillskrifver jag med undergifven vördnad, att jag, uti en mindre hög ålder, en gråhårings mångfaldiga öden på mångfaldigt sätt undergått.
Vare långt ifrån mig att söka eget beröm. Men jag tror mig så mycket mindre kunna förevitas, om jag här kortast mitt tjenstelopp upprepar, som sådant tyckes utur en del af mina landsmäns minne vara utplånadt.
Min första fullmakt äger jag af vår dyre och odödlige konung Carl XII:s hand. Ifrån vår första återvunna frihets tid har jag, utom en enda, alla de öfriga Rikets allmänna möten bivistat. Riksens högl. Ridderskaps och Adels benägna omdöme och gällande förtroende hafva mig vid ett af dem landtmarskalksstafven tillerkänt. Högtskattade vedermälen att de ej afkolnat har jag sedermera, och nyligast vid denna riksdagens början, rönt och gläder mig att nu äga ett allmänt tillfälle alt deröfver betyga såväl min vördsammaste erkänsla som den del jag såsom svensk riddersman tager uti det lyckliga val, hvilket satt stafven i en med mig lika nitisk, men fast skickligare svensk herres och mans hand[1].
Trenne gånger har jag sett mig hedrad med representerande karakter[2], och flera resor har Kongl. Maj:ts nåd mig de angelägnaste riksens värf vid utrikes hof under mindre ansenlig beskickning anförtrott. Men hvad jag öfver allt annat skattar är den nåd jag ägt att in i riket ledsaga landets dyra och aldrig nog prisade furstinna och kronprinsessa, hvilken den gudomliga försynen till en värd stammoder för vår åter upplifvade Gustavianska ätt utsett.
En förliknings-, tvenne förbunds- och tvenne handelstraktater jemte ett konungsligt giftermåls-kontrakt har jag, mina undfångne instruktioner likmätigt, afhandlat och uti Kongl. Maj:ts höga namn, uppå undfångne fullmakter, tecknat.
Således har min vandring varit uppenbar, dels inför öfverhetens egna, dels under Riksens Ständers och dels inför mina medarbetares, så i Kongl. Majrts rådkammare som ock i Dess och Riksens kanslikollegium, åsyn och ögon. Allas deras vitnesbörd åberopar jag här offentligen och med fullkomlig trygghet.
Uppå sådana trappor och ej igenom smicker och lönliga gångar har jag med obefläckadt samvete igenom konungens nåd, grundad uppå Riksens Ständers underdåniga förslag, till det högsta Riksens äre-embete uppstigit. Om sådant skett utan möda, utan arbete och under tiden utan yttersta våda, derom vittne de allmännare och hemligare rikets tänkeböcker och handlingar. Att jag ej annan vinning dervid sökt än min öfverhets nöje, mitt fäderneslands nytta och ett godt omdöme, derom vittne åter mina vilkor och min belägenhet. Hvad ro jag dervid haft, det intyga de många dryga stunder jag genomgått, hvilka i förtid mitt lif och sinne tärt och utnött.
Det enda jag således, näst den Högstes vittnesbörd, haft alt hugna mig af, har varit öfverhetens nåd och mina värda landsmäns förtroende. Begge vill man mig på mångfald! sätt och uppå försåtligt vis beröfva, och efter 30 års nitiska tjenster nödgas jag å detta rum emot utspridda förklenliga och, så in- som utrikes, mer eller mindre intryck görande rykten anlita Svea Rikes Ständers urminnes rättvisa och allmänt berömda ädelmodighet, som ej annat kan än med mig instämma, bättre vara att våldsamt dö än med anfäktad heder långsamt lefva.
Bevis på hvad jag andrager äger jag uti en skrift, i svenskt mål och med svenska händer, nyligast skrifven, medelst hvilken jag till min heder och ära på det högsta angripes, och uti hvilken jag, igenom ogrundad jemförelse, till det nesligaste dödsstraff skyldig förklaras[3].
Ehuru dess äreförgätne författare sökt sina vapen i mörkret smida, och oaktadt han sitt föraktliga namn under egen blygd döljer, vet jag dock både rum, ort och folk, som dervid brukats, hvilka jag af sky för egen hämd under dessa dessutom nog bullersamma tider gerna åt en evärdelig glömska öfverlemnar. Af sådana mordiska vapen och hemska hugg lära ju otvifvelaktigt R. H. St. urskilja deras uppsåt, som med dem umgås.
Det svenska namn jag bär och det svenska blod i mina ådror rinner tillskrifver jag såsom en af svenska folkets ädla kännetecken det naturliga förakt jag emot slike skamflata, rädda och dolda ovänner hyser. De stånde mig, i fall de sådant gitta, på detta dyra rummet till tals, om jag någon orätt gjort, om jag kallt hjerta för mitt fädernesland burit, om jag gåfvor tagit, om jag hemliga snaror utlagt, om jag sökt någon på olofligt sätt till mina tankar locka och öfvertala, om jag inför öfverheten sagt hvad jag ej för menigheten dristat upprepa, om jag någon man lönligen svärtat, om jag i hopp om mörker mörka gerningar utöfvat. Har jag slikt till rikets men eller den ringaste dess innebyggares förtryck gjort, så vare mitt stoft förströdt och mitt namn bland Eder, gode Herrar och svenske Män, utplånadt! Men finnes jag deremot af gammal svensk art, bör jag svensk manna-rätt njuta, hvilken jag intill min sista andedrägt för svara tänker.
Min öfverhet har jag troligen tjent och ingen annan derföre ansett än den hvilken Gud oss igenom lemnade ordentliga medel tillordnat. Denna min undersåtliga pligt upplifvas af sannskyldig kärlek, då jag dagligen och närmast röner, att när den Högste en gång vår nu regerande konung kallar, och vi den sakna måste, vi då äga uti H. K. H. en högstvärdig efterträdare, som land och rike af hjertat väl menar och har, utom många ogemena och förträffliga egenskaper, den alla andra jemväl konungsliga dygder öfverträffande dygden att vara en ärlig och redlig man.
Ibland utrikes makter äro, från mitt inträde vid utrikes ärender, de för Sveriges sanna vänner af mig ansedda blefne, hvilka ett gemensamt intresse, tidernas belägenhet eller ett uppriktigt vänligt blodsband med Sverige sammanknippa. Om jag ej alltid dervid deras tycke och fördelaktigare omdömen vunnit, har jag sådant, dels — med skyldig vördnad för dem som det dyra öfverhetsembetet föra — tillskrifvit vidrigare intryck och det falska sken, som ofta en vida aflägsenhet ifrån sig kastar, dels ock mig dervid stödt, att min förnämsta pligt varit att framför allt söka mitt fäderneslands bästa.
Fred och ro skattar jag som rikets angelägnaste och ömmaste del och skall den, såvida det på mina välmenta rådslag ankomma kan, söka att bibehålla, så länge den med Rikets heder och sjelfmyndighet sammanstämmer; men i vidrigt fall äger jag ej annat hembud att göra än den hand full med blod, hvilken jag såsom olycka räkna skulle, ifall den mig uppvärmde, sedan mitt fädernesland till sin uråldriga rättighet men lidit.
Sådant är och har mitt uppförande och lopp varit. Mina göromål äro under senaste riksdag nogast skärskådade, och äger jag till vedermäle för efterkommande verld, R. H. St:s hederfulla yttrande och betygade goda nöje. Men jag skulle akta mig detsamma ovärdig, om jag tänkte derunder någon antingen förr eller sedan begången otrohet emot öfverhet eller fädernesland dölja; det vare fjerran från mig! Utan tillbjuder jag mig fastmera både gerna och villigt detsamma till all dess verkan att döda och upphäfva, intill dess, om R. St. så godt akta, mitt förhållande in i mina längsta tjenstetider tillbaka under nu påstående riksdag undersökt varder.
Hvar gifves den embetsman i riket, som om sin heder, sin välfärd och sitt lif säker vara kan, ifall inom oss sjelfva nedriga lastare, listiga tvetydare och dolda bakdanlare äga fritt inrymmo atf under falska färger uppreta menigheten emot ens ärliga namn samt konstigt sammanveckla anläggningar och verkställighet.
Sådana försök göras beklagligen ibland oss af dem som vilja svenske heta, och är det R. H. St:s ömmaste vård värdt att så kringskansa var frihet och säkerhet, att inga andra bevis måge en redlig mans frejd stadga än de, hvilka uti Rikets tänkeböcker och handlingar förvarade äro, heldst vi redan med yttersta våda rönt hvad fara ett land i gemen och hvar enskild i synnerhet undergifven är, då en för rikets bästa ifrig hop under irrbloss och falskt sken till otillbörliga, ja blodiga våldsamheter förledes.
Ord äger jag ej nog att inför R. H. St. förklara den vördsamma erkänsla, med hvilken mitt sinne uppfyldt är för den frihet mig tillstadd blifvit att här å allmänt rum få göra en allmän bekännelse, så öfver mitt uppförande som öfver mitt tänkesätt.
Hvad af mig anfördt blifvit, förmodar jag ej anses — emot mitt uppsåt — såsom någon nedrig[4] ursäkt. Den behöfver jag så mycket mindre, som min dom eller min befrielse redan bör finnas uti rådsprotokollerna inskrifven. Och ju högre och vigtigare mitt kall varit, ju blodigare bör en rättmätig hämnd blifva, ifall jag detta emot ed och förbindelser missbrukat. Otidigt skonsmål skall jag så mycket mindre begära, som jag nogsamt försäkrad är, sådant i våra tider vara det hopp, hvilket mången till ondt och argt förleder. Min endaste afsigt har varit, som det också nu är, att med skyldig vördnad trägnast anhålla, det täcktes R. H. St., deras Sekreta Utskott och Sekreta Deputation uppdraga att efter nogaste undersökning sitt rättvisa yttrande öfver milt förhållande afgifva, på det jag en gång i lugn måtte få sköta de mig ännu åliggande embeten, hvilka R. Ständers förtroende och öfverhetens nåd mig anförtrott, samt för allmänt om mig utspridt tal njuta allmän upprättelse.
Finnes bland Riksens härvarande Ständer någon enda ledamot, med hvilken jag emot min dyra och edsvurna pligt samt utöfver mina embetsgränser mig uti riksdagssysslor inlåtit eller sökt till en eller annan irrig tanke att leda, den träde nu fram och tillvite mig sådant offentligen! Här å detta ställe är den rätta ort, å hvilken ett Rikets Råd, såsom R. H. St:s fullmäktig, för dess förvaltning redogöra bör. Sådant har varit våra redlige förfäders uppriktiga sätt att handla; ifrån dem vanslägtas säkert de af deras efterkommande, hvilka med kränkt samvete och darrande hjerta i vinklar och hemliga vrår sitt etter och gift utkasta.
Den Högste välsigne R. H. St:s anläggningar uppå en riksdag, som med skäl kan heta en af de drygaste nu under samfäldt 27 års tidalopp hållna äro, emedan uppå dess beslut Rikets evärdeliga väl eller ve hänger.
Okränkt villig tro emot öfverheten och obrottslig otvungen lydnad emot lagen vare det oupplösliga band, som vårt samhälle fäste! Svensk art alstre folk af svensk böjelse! Dygden vare allmän sak och blifve allmänt hägnad! Odygden vare utan försvar, dess täcke bortryckt och dess födlingar[5] utan sky utrotade! Afund och förföljelse varde till sina rätta hemvister nedsänkte af enighet och förtroende, som deras åverkade ställen åter intage! Ordning och stillhet öke de allmänna rådslagens anseende! Tro, tysthet och redligt samhälligt utförande gifve de tystare Rikets värf grund, mognad och nytta! Misstroende och förvetenhet kullkaste aldrig hvad rättvisa och grundadt statsintresse stadgat! Hvar åtnöje sig med sin lott, och ingen bygge sin uppkomst och glädje på andras fall! Inbyggarnes ro och lugn samt landets fredliga tillstånd och oumgängliga säkerhet vare under vänskap med andra makter ett gemensamt syfte! Och ehuru en hvar eljes sin bana löpa må, så råke dock alle tillsammans, när fäderneslandet sammanfattad hjelp tarfvar, så att ingen af oss dess, gifve Gud aldrig, förkränkta heder öfverlefva måtte! Verlden röne således, att tygellöst sjelfsvåld ej är en den ädla friheten vidhängande fara! Och de länder och folk, hvilka, såsom vi, dess ljufva frukter nyttja, äge städse uti oss värdt aktade deltagare och ett uppbyggligt efterdöme!
Sådana äro de säkraste hjelpredor till vår uppkomst och otvifvelaktiga bestånd, hvilka vid mitt allmänna afskedstagande ifrån Rikets minister, R. H. St. jag samvetsenligt välment föreslår, och mig derjemte uti R. H. St:s framhärdande benägenhet och förtroende vördsammast innesluter.