Svenska flottans historia: åren 1635-1680/kapitel 11

←  Helsovård

Svenska flottans historia: åren 1635-1680 av Axel Zettersten

Flottan i Stockholm  →

11.

RÄTTSVÄSENDE.

Sjöartiklar.De sjöartiklar, som utgåfvos år 1570,^[1] gälde till år 1644. Den 20 april sistnämnde år utfärdades nya sjöartiklar, emedan, såsom det heter, “rikets försvar, välstånd och säkerhet näst Gud hänger och består på rikets skeppsflotta, ett välförordnadt amiralitet och godt sjöfolk“.^[2] Dessa artiklar upplästes första gången offentligt d. 1 juni 1644. Det skedde för allt folket på amiral Klas Flemings flotta, som låg segelklar i Dalarö. Folket fick gå i land och i drottningens närvaro åhöra artiklarne.^[3]

De äro affattade i femtionio punkter och äro nästan lika stränga, som de gamla sjöartiklarne. De innehålla bland annat följande straffbestämmelser:
 gemen, som “bjuder“ någon af sitt befäl hugg med näfven, när denne honom något på embetets vägnar befaller, miste näfven och köres af flottan, om det sker på Skeppsholmen eller på skepp, som ligger på Stockholms ström, men sker det på någon resa, särdeles mot fienden, miste lifvet;
 gemen, som beger sig olofvandes från det skepp, han är förordnad uppå, straffes till lifvet, om det sker på resan; men om det sker från skepp, som ligga på strömmen eller från kronans arbete, straffes första gången med gatlopp och andra gången till lifvet;
 gemen, som vägrar att efterkomma, hvad honom blir befaldt och sig offentligen deremot sätter, skall första resan dragas under kölen och andra gången arkebuseras;
 den, som inombords eller på Skeppsholmen drager sin värja eller knif och sargar någon, straffes till lifvet, men gör han ingen skada, ristas en knif genom handen på honom;
 den, som dräper en annan på förbemälda rum, straffas utan alla nåder till lifvet; sker det inom skeppsbord på resan, skall den lefvande bindas rygg mot rygg med den döde och kastas öfverbord;
 den, som olofvandes beger sig från amiralitetet utan sina förmäns vetskap och samtycke, miste för hvarje åtta dagar en månads lön; båtsman, som sådant gör, straffas med gatlopp;
 kapten på skepp i flotta må icke utan befallning gå till segels före riksamiralen eller den, som kommenderar flottan, vid straff att dragas tre gånger under kölen och blifva degraderad;
 den, som af oaktsamhet löper in på ett annat skepp i flottan och gör skada, miste en månads lön och vedergälle skadan;
 styrman, som genom vårdslöshet löper på klippa eller grund, drages under kölen och ersätte skadan;
 den, som öfverfaller skrifvare, kock, skaffare eller källarsven, eller efter måltid vill tränga sig till mat och dryck, straffes första gången med vatten och bröd uti jern ett helt dygn, andra gången skall han springa två gånger rå och tredje gången löpa naken tre gånger gatlopp;
 den, som ej låter sig nöja med den mat, som honom efter af kungl. maj:t faststäld spisordning tilldelas, utan deremot knorrar, han straffes med vatten och bröd uti jern tio dygn;
 kock som icke håller fat, tallrikar och kittlar rena, straffes med några slag för masten eller springe rå, efter som saken är;
 stjäl någon om skeppsbord en half mark (1⁄8 daler) eller dess värde, straffes första gången med ett godt gatlopp, andra resan dubbelt och tredje gången, der han igen kommer, varde hängd;
 den, som af oaktsamhet släpper elden lös i skeppet, så att det brinner, skall kastas på samma eld;
 den, som går med bart ljus i skeppet utan lykta, skall springa tre gånger rå, gör han det oftare, drages under kölen.

Slutligen föreskrifves att artiklarne skola minst en gång hvarje qvartal föreläsas för folket.

Af straffbestämmelser må ock anföras amiralitetskollegiets föreskrift d. 4 nov. 1676, att de af arbetsfolket, som försumma att inställa sig på paraden, skall holmamiralen antingen sätta in på vatten och bröd lika många dagar, som de försummat, eller ock låta afkläda och basa dem med spö.^[4]

Man fann emot slutet af perioden nödigt att öfverse sjöartiklarne, “efter de äro något mörka.“^[5] Amiralitetskollegium förordnade år 1674 härtill holmmajoren Hans Hansson Clerk med några civila;^[5] uppdraget förnyades år 1676.^[6] Nya sjöartiklar utfärdades dock ej förr än 1685.

Den första sjölagen i Sverige utfärdades d. 12 juni 1667. Den är uppstäld i åtta balkar, nemligen skeppsmannabalk, skeppslegobalk, redarebalk, bodmeribalk, sjöskadebalk, försäkringsbalk, amiralskapsbalk och skeppsmålabalk.^[7] Den gälde ända till år 1864.

Domstolar.Amiralitetets domstolar voro amiralitetsrätten, förut kallad “holmrätten“ och sjörätten.

Amiralitetsrätten hade sitt säte på Skeppsholmen i samma hus som amiralitetskollegium.^[8] Om rättens sammansättning innehåller 1644 års sjöartiklar: “uti Vårt amiralitets rättegångar skall presidera Vår riksamiral, när han tillstädes är och näst honom vara assessorer två amiraler af rikets råd, sedan fordras dertill de förnämsta officerarne, som hemma och tillstädes äro, till sådant antal efter som sakerna äro vigtiga till — — — och hvad då dömdt är, det stånde och ställes till execution såsom konungs dom, dock oss alltid revision förbehållen, om saken det lida kan“. Enligt en af riksamiralen K. K. Gyllenhjelm, antagligen i april 1647, författad P. M.^[9] skall en fulltalig amiralitetsrätt bestå af riksamiralen såsom preses vid bordets ända samt sexton personer midt emot hvarandra vid bordets långsidor, nemligen å högra sidan i följande ordning:
 en amiral af rikets råd,
 holmamiralen,
 en vice amiral,
 kommissarien,
 två assessorer och
 två kaptener;
 och å venstra sidan:
 en amiral af rikets råd,
 två vice amiraler,
 tre majorer och
 två kaptener. Riksamiralen tillägger: “sekreteraren och notarius hafva hvar sitt särdeles bord på golfvet, der hos de måga göra hvar för sig sin tjenst såsom uti hofrätten med protokoller och domars conciperande etc.“

Men det var väl sällan, om ens någonsin, som rätten var så väl besatt. Det hörde till undantagen att riksamiralen sjelf presiderade. Af rättens protokoll hafva blott spridda delar kunnat återfinnas. Enligt dessa har rätten på olika tider varit sålunda sammansatt:
 i mars och april 1647 af riksrådet och amiralen Erik Ryning såsom ordförande, två amirallöjtnanter, holmamiralen, kommissarien R. Leuhusen, två majorer och sex kaptener;^[10]
 d. 21 dec. 1648 af samma ordförande, en amirallöjtnant, kommissarien Leuhusen, två majorer och sex kaptener;^[11]
 d. 6 febr. 1654 af ordföranden amirallöjtnant Henrik Gerdtsson (Sjöhjelm), tre majorer, tygmästaren, fem kaptener och två löjtnanter;^[12]
 d. 14 aug. 1661 af riksrådet och amiralen Klas Stjernsköld såsom ordförande, amiral Henrik Gerdtsson Sjöhjelm, holmamiralen, en major och fyra kaptener.^[13]

År 1666 förordnade amiralitetskollegium: “amiralitetsrätten skall sammanträda hvar onsdag, då alla officerarne på Holmen skola komma tillstädes att sitta i rätten; den det försummar skall arbitraliter straffas“.^[14] I brist af kaptener fick några af de äldsta löjtnanterna tillkallas. De officerare, som tillsades af fiskalen att bevista rättegången, men det försummade utan laga förfall, skulle böta fem daler för hvar sessionsdag och 1⁄4 daler för hvar timma, som de voro frånvarande.^[15] År 1670 beslöts häruti den ändring, att för hvarje session skulle bötas af amiral 4 daler, af major 3, kapten 2 och löjtnant 1 daler.^[16] Dessa penningar innehöllos å aflöningen i kassan, en tredjedel tillföll fiskalen och två tredjedelar armbössan.^[17]

Såsom ordförande i amiralitetsrätten fungerade på 1660-talet vanligen någon af amiralerna af rikets råd. Sedan upphörde de dermed så småningom och slutligen blef holmamiralen den sjelfskrifna ständiga ordföranden. “Holmamiralen skall bestämma en viss dag i veckan att sitta och hålla rättegång“.^[18] Men sedan amiralitetskollegium, såsom ofvan är nämndt, blifvit i december 1674 förstärkt med nya krafter och dessa börjat göra sig gällande, så beslöts d. 27 febr. 1675, att “det skulle uppletas af hvad orsak riksamiralen och de andra amiralerna af rikets råd hafva förvägrat sig att sitta med i rättegångarne, som tillförene hafver varit brukligt“.^[19] Ingen af de nämnda var närvarande vid sammanträdet, men frågan kom antagligen till deras öron, ty i ett följande sammanträde d. 6 mars föreslog riksamiralen, att han eller någon af amiralerna af rikets råd skulle derefter presidera i amiralitetsrätten.^[19] Så strängt torde detta beslut ej hafva tillämpats, ty ej långt derefter eller vid kollegiets sammanträde d. 20 aug. 1675 frågade fiskalen hvilken, som skulle presidera i amiralitetsrätten i morgon? Klas Stjernsköld och Klas Uggla sade sig icke hafva tid, utan bådo amiralitetsrådet Gudmund Ehrencrantz föra presidium.^[19]

Vid den “examen“, som regeringen d. 29 mars och 1 april 1636 anstälde med amiralitetskollegium, anmärktes vid granskning af 1635 års rättegångsprotokoll:
 att rätten dragit saker till sitt forum, som hörde rådstuga och häradsting till;
 att han dömt godtyckligt, utan att iakttaga lag, laga stadgar eller sjöartiklarne;
 att fiskalen understundom suttit i rätten såsom assessor och judex;
 att i protokollen inga vota eller diskurser antecknats;
 att rätten tillvällat sig benådningsrätt, “hvilket direkt löper emot jus majestatis och rättegångsordinantien“.^[20]

För att hjelpa detta föreskrefs i det af Adler Salvius år 1636 författade förslaget till instruktion för amiralitetskollegium, att samma rättegångsordning skulle brukas i amiralitetsrätten, som i hofrätt och krigsrätt. Först skulle käranden eller fiskalen framställa sjelfva saken i svarandens eller den åtalades närvaro och derpå begära dom. Derefter skulle svaranden tillåtas att frambringa “sin nödtorft“ skriftligen eller muntligen, “på hvilket sedan repliceras och dupliceras, så vida saken det fordrar, dock icke öfver trepliken“. Sedan skulle amiralitetsrätten examinera saken på det nogaste, “låta den pro et contra debatteras och efter omröstning fatta domen. Om denna angår någon konsiderabel person eller ära och lif, skall den underställas kungl. maj:t, men annars har amiralitetsrätten magt att domen strax exeqvera låta“.^[21]

Sjörätten var en domstol, som vid behof tillsattes å sjögående flotta eller i hamn för mål, hvilkas afgörande icke kunde uppskjutas eller lämpligen hänvisas till amiralitetsrätten i Stockholm. Sjörätts dom, som angick lifvet, fick ej exeqveras utan amiralitetskollegiets vetskap.^[22] Amiral Erik Ryning föreskref i sitt sejnbref d. 22 juli 1645 af flottan vid Dornbusch: “Icke heller skall någon officer understå sig att låta på någon båtsman eller bösseskytt, mycket mindre på någon underofficer, execution ske med råspringande på något skepp, med mindre saken först varit före i en ordentlig sjörätt, der är afdömd och till execution förvisad.^[23]

Sjörätten sammansattes af närvarande äldre officerare efter som sakens vigt fordrade. En sjörätt, som hölls i Landskrona d. 18 april 1660, dömde en kapten och en löjtnant till döden såsom förrädare. Denna bestod af amirallöjtnant Daniel Strussflycht, ordförande, samt amirallöjtnant Tönnes Speck, två majorer, tolf kaptener och tre löjtnanter. Domen öfverlemnades till amiral Klas Bjelkenstjerna, hvilken understälde densamma kungl. maj:ts godkännande.^[24] I Göteborg hölls sjörätt d. 21 febr. 1677 med båtsmän, som rymt. Under amiral Erik Sjöblad såsom ordförande bestod denna rätt af amirallöjtnant Per Rosenholm, tre kaptener och två löjtnanter.^[25]

Sjörätten på amiral Hans Wachtmeisters flotta åren 1678 och 1679 tillerkändes konungs domsrätt. I Wachtmeisters instruktion d. 18 april 1678 heter det i 8:e punkten: “Som kungl. maj:t finner nödvändigt att rättsskipningen ombord på flottan härefter må utöfvas snabbare och verksammare, än hittills skett, så eger amiralen att strax hålla sjörätt med dem, som ej göra sin pligt och låta verkställa straffet, utan att, såsom hittills, remittera saken till amiralitetet“.^[26] Kort derefter förklaras, att denna punkt bör så förstås, att amiral Wachtmeister har rätt att strax, när brottet är skett, sätta en sjörätt och fälla den brottslige, utan anseende till person eller stånd, såväl till lifsstraff som “arbitral“straff och låta domen strax verkställa.^[27] I Wachtmeisters instruktion för 1679 års sjötåg föreskrifves, att han skall strax hålla sjörätt öfver den, som ej gör sin pligt, döma och utföra domen, utan att remittera saken till amiralitetet.^[28] En sådan sjörätt dömde d. 16 okt. 1678 i Kalmar en löjtnant från tjensten.^[25]

Om jurisdiktionen eller domsrätten synes begreppen denna tid varit ganska sväfvande. Grundregeln var, att alla under amiralitetet lydande, befäl och gemene, skulle tilltalas och svara inför amiralitets- eller sjörätt, när de voro i tjenstgöring, men när de voro hemma i landsorten och saken icke angick deras tjenst, skulle de såsom andra undersåtar svara för domaren i orten.^[29]

Stockholms magistrat synes icke hafva rättat sig härefter, hvarför drottning Kristina, efter klagan af amiralitetskollegium, utfärdade d. 30 mars 1647 en förklaring af följande innehåll: “Alldenstund kungl. maj:t förnimmer huru med sjöfolket här i Stockholm något sällsamt uti rättegångssaker procederas, i thy att genom åtskilliga rådstugu- och kämnersdomar båtsmän blifvit dömda till gatlopp och andra hårda straff, som utan någon föregående communication med amiralitetskollegium blifvit exeqverade, till collegii prejudice och despect; men som sjöfolket, då det vistas här vid flottan och i kronans arbete, bör anses och hållas lika som det låge i garnison och derför bör vara amiralitetsrätten underkastadt, så skall amiralitetskollegium härefter, liksom uti krigskollegium sker, upptaga och afdöma efter krigs- och sjöartiklarne samt Sveriges lag och laga stadgar alla de saker och allehanda mål, som af sjöfolket uti staden och på malmarne sig tilldraga kunna, så att när någon under sjöstaten, det vare sig officer eller gemen, bryter eller exorbiterar, skall han plikta på amiralitetet såsom in foro rei, ordentligen anklagad och der dömas och straffas; men i fall att någon borgare tillfogar amiralitetspersoner någon orätt, då skall den, som under amiralitetet hörer, söka sin rätt på kämnerskammaren eller rådstugan“.^[30]

Betecknande för tidens uppfattning om jurisdiktionen är amiralitetsrättens protokoll d. 21 dec. 1648: “Samma dag företogs åter kämnären Lars Pancks sak och käromål äfvensom skepparen Jöran Holsts sak angående arfvet efter förre skepparen salig Måns Mattsson. Denna sak hade på någon tid varit oresolverad och uppskjuten efter amiralitetsrätten förut icke så enkannerligen visste om hor och arfssaker till dess jurisdiction höra skulle, men emedan uti kungl. förklaringen d. 30 mars 1647 inga mål undantagas, utan så generaliteter förordnadt är, att alla amiralitetsbetjente, som uti amiralitetets verkliga tjenst stadde äro, skola när de brottsliga finnas, anklagas och dömas af amiralitetsrätten, så vill nu rätten genom ett rättmätigt utslag saken till ändskap förhjelpa.^[31]

Lika betecknande för osäkerheten i rättsskipningen är ett bref från amiralitetskollegium d. 18 aug. 1666 till landshöfdingen i Kalmar. Med anledning deraf, att en Kalmar stads båtsman blifvit af en krigsrätt på Kalmar slott dömd till sex gånger gatlopp genom etthundra man, anhöll kollegiet, att landshöfdingen ville “förekomma det ett sådant omanerligt procedere må härefter icke ske och föröfvas, utan staden lemnas att döma och straffa sina båtsmän efter lag, när de förse sig vid de tider, som de intet äro uppfordrade i kronans tjenst“.^[32]

Genom kungl. resolutionen d. 19 maj 1675 konfirmerades drottning Kristinas anförda förklaring af år 1647.^[33] Men år 1679 vidtogs en ganska väsentlig inskränkning i amiralitetets domsrätt genom kungl. resolutionen d. 5 dec. af innehåll: “vid amiralitetsrätten skola inga andra saker upptagas än dem amiralitetet synnerligen angå och der böra afgöras, fördenskull skola alla andra civila trätor remitteras till sitt behöriga forum“.^[33] Då derför amirallöjtnant Gustaf Horn inkom d. 3 maj 1680 till amiralitetskollegium och berättade att några båtsmän varit i hans hus och gjort hemgång och slagit hans husfolk, hvarför han anhöll, att de skulle straffas, så svarade honom amiral Erik Sjöblad, att “sådana saker höra nu mera icke under amiralitetet, utan under stadsrätten“.^[34]

Amiralitetspredikanterna hade sitt eget forum. Derom förordnas i amiralitetskollegiets instruktion för superintendenten år 1672: “Uppkommer tvist mellan någon af amiralitetsförsamlingens medlemmar och någon amiralitetspredikant, eger superintendenten att dem emellan skilja. Men är saken så grof, att den ej kan sålunda biläggas, skola parterna efter amiralitetskollegiets vetskap och samtycke af stadens consistorium erhålla laglig sentens, så vida ej målet hörer efter sjöartiklarne under amiralitetsrättens domvärjo“.^[35]

Domar.Såsom belysande tidens rättsskipning samt seder och bruk i allmänhet, meddelas här några domar.

“Viceamiral Lars Rubb (Roderskjöld), som fält några prejudicerliga ord om det k. amiralitetets rättegång, då han i stället bordt som en officer och assessor försvara rätten, skall vid amiralitetet intet kommando hafva, utan hans officium och lön suspenderas till dess han af k. maj:t restituerad blifver“.^[36]

Kapten Frans Holländer Bertilsson, som föröfvat slagsmål inom k. maj:ts frikallade skeppsgård och dessutom hånat amiralitetets utskickade profoss, skall för denna gång njuta pardon, men likväl sitta ännu i tre dagar fängslig och spisas med vatten och bröd.^[36]

Kapten Didrik Wrangel och löjtnant Sven Nilsson Höök, hvilka erkänt sig “otvungne" öfverlemnat skeppet Svan (3) under Ärö i Belt d. 30 mars 1659, hvarigenom skeppet fallit i fiendens händer, dömdes af sjörätten i Landskrona d. 13 april 1660 att mista lifvet.^[37] Kungl. maj:t benådade dem båda, derför att de öfver ett år suttit fängslade.^[38] Wrangel blef sedermera amirallöjtnant och landshöfding.

Kapten Matts Mårtensson Dynkirck hade blifvit dömd att böta till armbössan, derför att han stött en skeppare i sjön, hvilken drunknade.^[39]

Kapten Johan Wendelberg, som stulit från skeppet ett ankare, lunta, tackling och tågvirke, dömdes af sjörätten i Kalmar d. 16 oktober 1678 till tjenstens förlust, två “goda“ gatlopp genom tvåhundra man och fängsligt förvar på Skeppsholmen, så länge kriget varade.^[40] Han rymde sedan ur arresten och slapp gatloppet på grund af k. maj:ts pardonsplakat, “men skulle såsom tjuf fortfarande anses“.^[41]

Kapten Petter Ljung, som under en kryssning år 1679 under Hoburg plundrat en Wismarskrejare, dömdes af amiralitetsrätten d. 6 maj 1680 att mista lifvet.^[40] Som han sedan förlikte målseganden i Wismar, benådades han af amiralitetskollegium, men skulle plikta med tjenstens förlust under två månader.^[42]

Löjtnant Johan Klint, som bortsatt ett kronans skepp, dömdes af amiralitetsrätten från tjensten.^[43] Fem månader derefter beslöt amiralitetskollegium, att han skulle få sin tjenst igen.^[44]

En löjtnant på skeppet Wismar (2) drogs d. 15 juli 1678 i Kalmar hamn tre gånger under kölen på samma skepp “af 161⁄2 fots djup“.^[45]

“Löjtnant Tomas Finne, som är degraderad till gemen, skall njuta lika lön och underhåll med kofferdifolket.“^[46] Och förordnades för liknande fall: “Officerare, som äro dömda till gemene, skola ställas i den hopen och hållas till arbete, på det hvad dömdt blifver, måtte behörigen blifva verkstäldt“.^[47]

Löjtnant Olof Johansson Svartlock, som hade under kommendör Erik Persson Psilander varit på skeppet Laxen, då detta d. 26 juni 1679 eröfrades af fienden, “beviljades af amiralgeneralen uppå hans ödmjuka anhållande att slippa med ett ben utur blacken“.^[48]

Skepparen Petter Mahl, som för brott blifvit dömd att ristas genom handen med en knif, benådades derifrån af amiralitetskollegium, och “som han redan suttit tre veckor i arrest, thy skall han ännu sitta i åtta dagar och sedan göra afbön“.^[49]

Skepparen Anders Eriksson Menlös var skeppare på skeppet Vestervik (2), då det var utlagdt på strömmen i april 1676. Under aftonsången d. 9 i nämda månad hade han olofvandes tagit ved från skeppet, hvaraf elden kom lös och under hans frånvaro brann skeppet upp. Amiralitetsrätten dömde honom den 12 april att mista lifvet medelst hängande, men senaten beslöt d. 6 maj att han skulle afrättas med svärd. Detta verkstäldes på Hötorget d. 11 maj 1676.“^[50]

En annan skeppare, som varit vållande till att elden kommit lös på skeppet Wismar (2), hade dömts att dragas under isen. Han begärde hos amiralitetskollegium förmildring i straffet, men domen faststäldes.^[51]

Konstapeln Nils Jönsson Frisk, som blifvit af amiralitetsrätten dömd att dragas under isen, benådades af amiralitetskollegium med att i stället tjena ett halft år utan lön.^[52]

Bösseskytten Johan Henriksson, som snattat, dömdes att erhålla trettio slag i porten.”^[53]

Bösseskytten Johan Nilsson hade tre resor rymt ur tjensten och tillförene blifvit dömd från lifvet; k. maj:t resolverade att han skulle afrättas och domen strax exeqveras.^[54]

En bösseskytt, som ombord på skeppet dräpt en båtsman, dömdes af amiralitetsrätten till döden. Domen faststäldes af drottningen och verkstäldes d. 12 juli 1648 af Stockholms skarprättare medelst halshuggning på Norremalms (nu Gustaf Adolfs) torg.^[55] För en sådan execution erhöll skarprättaren tio daler af amiralitetets kassa.^[56]

Bösseskytten Olof Eriksson Sporre, som olofligt lemnat skeppet Jägaren (3) på resa till Danzig år 1669, dömdes af amiralitetsrätten från lifvet, men benådades af amiralitetskollegium med att i stället springa rå eller dragas under isen.^[57]

En båtsman, som med knif ihjälstuckit en annan båtsman, dömdes af amiralitetsrätten d. 5 juni 1640 att afrättas med svärd; faststäldes af k. maj:t d. 9 i samma månad.^[58]

En båtsman hade år 1649 blifvit dömd till döden för stöld, rymning och andra missgerningar, hvilken dom drottningen konfirmerade. Amiralitetskollegium anhöll hos öfverståthållaren, att han ville låta stadens skarprättare hänga båtsmannen i Södermalms galge.^[59]

En båtsman, hvilken var satt till vakt vid skeppet Andromeda (2), då detta i november 1655 förolyckats på Ölands kust, hade derifrån stulit en aln ankartåg. Han dömdes af amiralitetsrätten till döden, men “pardonnerades“ af rådet med tre gatlopp.^[60]

En båtsman, som rymt tre gånger och sluppit straff två gånger, men nu tredje gången tillika stulit en häst, dömdes af amiralitetsrätten från lifvet. Han benådades af rådet med sex gatlopp.^[60]

Båtsman Mats Esping hade för öfvervåld och stöld blifvit af hofrätten dömd från lifvet, men benådades af k. maj:t och skulle dragas tre gånger under kölen.^[61]

Två båtsmän, som i november 1676 blifvit dömda att dragas under kölen, skulle i stället plikta med tre gatlopp hvardera, “emedan de i denna kölden eljest torde blifva döda“.^[62]

Två andra båtsmän, som år 1679 rymt öfver till fienden och sedan ertappats, dömdes d. 19 febr. 1680 af Hans Wachtmeisters sjörätt att hängas, hvilket exeqverades genom öfverståthållaren två dagar derefter.^[63]

Smedsdrängen Pelle i Bo, som någon tid försummat sig i smedjan, “skall slås ett halsjern uppå och gå dermed i fjorton dagar“.^[64]

Fyra timmermän på Skeppsholmen, som icke på länge fått någon lön och vägrat att arbeta förr än de fått någon, hade af amiralitetskollegium blifvit för myteri dömda till döden. Rådet beslöt, att sedan de fyra dödsdömda blifvit beredda till döden och fått sakramentet, skulle de benådas med sex gånger gatlopp genom 260 man, men derest de än en gång skulle göra sig skyldiga till samma sak, skulle de utan nåd mista lifvet.^[65]

Assessorer.Vid den med amiralitetskollegium år 1636 anstälda ofvannämda “examen“ inför regeringen hade “stora irringar och fauter“ befunnits vara begångna, “så i rättegångarne som i kanslisakernas förrättande“. Derför beslöts, att “bland de sex assessorerna (bisittarne) i amiralitetsrätten skulle förordnas en vir doctus med commissarie namn, som rättegången kan lämpa, hjelpa och moderera“. Härtill nämdes R. Leuhusen.^[66] Enligt hans fullmagt såsom “amiralitetscommissarius“ skulle han derjemte intaga assessors plats och embete i amiralitets-rätten, hafva uppsigt öfver fiskalen och notarien, tillse att hvarje bisittares votum i rättegångsprotokollet antecknades samt slutligen att domen blef behörigen exeqverad.^[67]

År 1647 tillkommo assessorerna i amiralitetskollegium Nils Lindegren och Mattias Pleningius.^[68] Äfven de hade säte och stämma i amiralitetsrätten. Särskildt hade de till åliggande att låta genom fiskalen draga för rätta dem, som hade om händer amiralitetets räntor och inkomster och sökte deraf skaffa sig någon egen fördel.^[69] Således funnos nu tre civila bisittare i amiralitetsrätten, hvilket dock ej fortfor längre än till och med år 1650, då de alla tre afgingo, utan att ersättas af andra.

År 1678 beslöt amiralitetskollegium att göra framställning hos k. maj:t om uppförande i staten af två assessorer för amiralitetsrätten.^[70] Detta ledde ej till något resultat förr än år 1675. Då utnämndes underlagmannen i Vermland Håkan Andersson Fegræus Fägerstjerna och amiralitetskommissarien Johan Lang Palmström till assessorer och bisittare i amiralitetsrätten.^[71] De skulle bereda och föredraga alla saker. Rätten skulle hafva ordinarie sessioner hvar onsdag och lördag.^[72] Redan året derpå ansåg man, att assessorerna voro obehöfliga och att deras tjenst kunde skötas af amiralitetsråden. Derför indrogos de med 1676 års utgång.^[73] Sedan medgafs, att de skulle få fortfara att tjenstgöra, så länge kriget varade.^[74]

Emellerid erhöll assessor Palmqvist afsked 1677 och i 1678 med följande årens stater uppfördes blott en assessor.^[75] Fägerstjerna tjenstgjorde år 1679 såsom assessor på flottan i Kalmar, hvarunder fiskalen Teofilus Mellin (Ehrenstjerna) förordnades att jemte egen tjenst bestrida assessorsembetet vid amiralitetsrätten.^[76] Fägerstjerna blef lagman 1680 och efterträddes af indragne fiskalen Mellin såsom assessor.^[77]

Fiskal och gevaldiger.Fiskalen var åklagare i amiralitetsrätten och målsegande å embetets vägnar.^[78] En sådan fans vid amiralitetet under hela denna period, utom åren 1675—1679, då det fans två.

Fiskalen antogs och afskedades af amiralitetskollegium. Då fiskalen Sven Brandt erhöll afsked d. 4 maj 1677, hade han ingenting att lefva af. För att hjelpa honom skref amiralitetskollegium till konungen och anhöll, att Brandt, som tjenat vid amiralitetet i tjuguett år och ej kunde för ålder längre sköta sin tjenst, “måtte blifva accomoderad med första lediga rådmanstjenst i Stockholm“.^[79]

Enligt amiralitetskollegiets för fiskalen Sven Olofsson d. 12 nov. 1634 utfärdade fullmakt, skulle han hålla sin hand öfver att svek och bedrägeri icke öfvades samt åtala hor, mord, dödsslag, lönskaläger, tjufveri, röfveri, dobbel med kort och tärning samt rymning, så väl bland officerare som gemene. Af sakören skulle han erhålla tredjedelen.^[80]

År 1637 blef löjtnant Johan Hansson (Gyllenflög) fiskal och tillika gevaldiger.^[81] För honom utfärdades en fullständig instruktion. Han skulle:
 hafva flitigt ögonmärke på amiralitetets alla underhafvande på Skeppsholmen, att hvar och en sitt embete väl och oförsumligen förrättar;
 hvar morgon vara närvarande, när folket, så båtsmännen som handtverkarne, fördelas på arbetena och kontrollera att folket verkligen användes för de arbeten, som rullorna utvisa;
 utöfva tillsyn i amiralitetets magasiner, bodar och verkstäder, så inom som utom Skeppsholmen, att icke någon amiralitetets egendom användes till privat nytta;
 kontrollera vigter, målkärl och besman hos mjölnare, bagare och bryggare m. fl., så att folket får sin rätt vid varornas utdelande;
 tillse, när skeppen hemkomma, att hvad som icke åtgått under resan, såsom tjära, ljus m. m., blir rigtigt återlemnadt på sina rätta rum;
 likaså, när skeppen hemkomma, “oförmärkt“ efterfråga hos båtsmännen, huru kaptenerna och löjtnanterna förhållit sig på resan och om skeppet varit på grund eller dylikt;
 dagligen besöka skeppen, såväl på redden som vid Skeppsholmen, och se till att de blifva vederbörligen “ansade“.^[81]

En i det närmaste lika lydande instruktion utfärdades sedan för hvarje ny fiskal. Tid efter annan erhöllo dessa några tillägg, som ålade nya pligter, såsom:
 att tillse det fångarne fingo sin kost, “så att de af hunger icke måtte förgås“;^[82]
 att anställa åtal om fylleri öfvas i corps de garde eller eljest på vakt;^[83]
 att resa hvarje år i landsorten, der amiralitetet har sina räntor, och undersöka om uppbördsmännen riktigt inlevererat till amiralitetet allt, hvad de mottagit;^[84]
 att bevista alla mönstringar vid amiralitetet och låta hemta de vid mönstringen frånvarande, äfvensom se till att i mönstringsrullan ej flera namn insättas, än som äro i tjenst;^[84]
 att en gång hvarje qvartal uppläsa sjöartiklarne för sjöfolket.^[85]

Då genom Teofilus Mellins utnämning till fiskal d. 12 nov. 1674 amiralitetet erhöll två sådana, förordnades att den äldre fiskalen, Sven Brandt, skulle hafva säte i amiralitetsrätten och föredraga alla saker.^[86] Detta upphörde likväl året derpå, då de båda assessorerna utnämndes.

På större flottor kommenderades vanligen en fiskal på amiralsskeppet. Fiskalen Åke Wrång beordrades att medfölja 1655 års flotta, i hvilken han tjenstgjorde på riksamiralens skepp Tre Lejon (1).^[87] I stället för en amiralitetsfiskal tog amiral Lorentz Creutz med sig en häradshöfding Turonius på sin flotta år 1676.^[88] Amiralitetsfiskalen Sven Löfman tjenstgjorde på skeppet Carolus XI (1) i 1679 års flotta.^[89]

Gevaldigern var fiskalens biträde. En gevaldiger fans vid amiralitetet under hela perioden, utom åren 1637—1646, då tjensten var förenad med fiskalstjensten. År 1675 fick amiralitetsgevaldigern en käpp med silfverbeslag till embetstecken.^[90]

En förteckning å amiralitetsrättens civila tjenstemän är införd i bil. 6.

1. A. Z.: flottans hist. sid. 186.
2. Sjöartiklar i original: S. K. A. afd. C.
3. A. K. reg.: Klas Flemings journal.
4. A. K. prot.
5. A. K. prot. 16⁄11 1674.
6. A. K. prot. 26⁄4 1676.
7. A. von Stjernman: ekon. förf. saml.
8. A. K. prot. 25⁄7 1657.
9. R. A. afd. amiralitetskoll.
10. S. K. A. afd. D 1.
11. R. A. afd. am:ts koll.
12. A. K. ank. handl. år 1654 fol. 551.
13. R. R. 24⁄8 1661: bilagan.
14. A. K. prot. 31⁄8 1666.
15. A. K. prot. 2⁄11 1666.
16. A. K. prot. 22⁄3 1670.
17. A. K. reg. 25⁄10 1671.
18. A. K. prot. 11⁄3 1672.
19. A. K. prot.
20. Rådsprot.
21. R. A. afd. Am:ts koll., Salvius koncept till instruktionen.
22. 1644 års sjöartiklar, 8:e punkten.
23. A. K. reg. Erik Rynings journal.
24. A. K. reg. Bjelkenstjernas reg. 14⁄4 1660.
25. A. K. ank. handl.
26. R. R.
27. R. R. 1⁄6 1678.
28. R. R. 26⁄5 1679.
29. Axel Oxenstjernas bref 14⁄8 1635 till regeringen; Salvius förslagsinstr. år 1636; 1644 års sjöartiklar, 7:e punkten.
30. S. K. A. afd. B.
31. R. A. afd. am:ts. koll.
32. A. K. reg.
33. R. R.
34. A. K. prot.
35. A. K. reg. 8⁄7 1672.
36. R. R. 22⁄5 1638.
37. A. K. reg. Bjelkenstjernas reg. 14⁄4 1660.
38. A. K. reg. Bjelkenstjernas reg. 12⁄5 1660.
39. A. K. prot. 3⁄3 1664.
40. A. K. ank. handl.
41. A. K. prot. 14⁄9 1680.
42. A. K. prot. 19⁄7 1680.
43. A. K. prot. 1⁄6 1673.
44. A. K. prot. 2⁄12 1673.
45. S. K. A. D 11. Löjtn. Nils Markussons löne-liqvid 1680.
46. A. K. prot. 5⁄2 1679.
47. A. K. prot. 29⁄4 1680.
48. A. K. prot. 26⁄3 1680.
49. A. K. prot. 11⁄12 1675.
50. A. K. ank. handl. 1676.
51. A. K. prot. 15⁄12 1676.
52. A. K prot. 25⁄2 1676.
53. R. R. 22⁄5 1638.
54. R. R. 22⁄5 1638.
55. A. K. reg. 12⁄7 1648.
56. A. K. hufvudbok för 1638.
57. A. K. prot. 22⁄12 1669.
58. R. R.
59. A. K. reg. 26⁄10 1649.
60. Rådsprot. 19⁄7 1656.
61. S. K. A. afd. B. K. bref 3⁄4 1661.
62. A. K. prot. 14⁄11 1676.
63. A. K. reg. Hans Wachtmeisters reg.
64. A. K. prot. 13⁄3 1655.
65. Rådsprot. 27⁄3 1656.
66. Rådsprot. 30⁄3 1636.
67. R. R. 29⁄4 1636.
68. Se sid. 33.
69. R. R. 10⁄4 1647.
70. A. K. prot. 1⁄6 1673.
71. R. R. 24⁄5 1675.
72. A. K. prot. 14⁄6 1675.
73. R. R. 12⁄4 1676.
74. R. R. 1⁄1 1677.
75. R. A. riksstater.
76. A. K. prot. 12⁄2 1679.
77. A. K. prot. 30⁄12 1680.
78. 1644 års sjöartiklar, 9:e punkten.
79. A. K. reg. 5⁄2 1678.
80. A. K. reg.
81. A. K. reg. 1⁄8 1637.
82. A. K. reg. 15⁄2 1643.
83. A. K. reg. 26⁄4 1645.
84. R. R. 29⁄11 1646.
85. A. K. reg. 12⁄11 1674.
86. A. K. prot. 16⁄11 1674.
87. A. K. prot. 24⁄4 1655; R. A. afd. sjöexpeditioner: besättningslista.
88. R. R. 5⁄4 1676.
89. A. K. ank. handl. 1679: bref från Löfman.
90. A. K. prot. 4⁄1 1675.