Wikisource

Svenska flottans historia: åren 1635-1680/kapitel 12

< Svenska flottans historia: åren 1635-1680
←  Rättsväsende
Svenska flottans historia: åren 1635-1680
av Axel Zettersten
 Flottan i Göteborg  →



[ 131 ]

12.

FLOTTAN I STOCKHOLM.

1. LÄGE.


Sveriges hufvudstad var från början flottans sjelfskrifna hufvudstation, der såväl rikets som flottans egen styrelse fans.

Skeppen växte i storlek och antal, hvarför flottan behöfde vidgadt utrymme. Sådant var ej heller svårt att erhålla, ty denna tid var det ännu godt om lediga sjötomter i [ 132 ]Stockholm. När således Blasieholmen blef för trång, flyttade flottan till Skepps- och Kastellholmarne. Dessutom hade amiralitetet hus och byggnader på Ladugårdslandet, Djurgården och vid Danviken.

Blasieholmen. Flottan var förlagd på Blasieholmen till omkring år 1640. Holmen kallades denna tid för Skeppsholmen, men sedan flottan flyttat derifrån, kom det nya namnet Blasieholmen snart i bruk.[1] Denna flyttning verkstäldes säkerligen strax efter år 1640, då bron till Nya Skeppsholmen blifvit färdig. Enligt 1639 års materialräkenskap funnos på Blasieholmen amiralitetets lådmakare- och snickareverkstäder, artilleri- och ankarsmedjor, kol- och tackelbodar, en kran “östantill“, en väderqvarn m. m.[2]

År 1645 började drottning Kristina att utdela tomterna på Blasieholmen. Den 2 sept. detta år skänkte hon sekreteraren Nils Tungel och referendarien Johan Wijnblad de båda vid nuvarande Kungsträdgårdsgatan liggande tomterna, som förut antagligen varit upplåtna till boställen för gårdskaptenen och byggmästaren.[3] Det gamla amiralitetshuset med tomt skänktes, som ofvan är nämdt, år 1647 till generalmajor Hans Wachtmeister.

Kyrkholmen. Bredvid Blasieholmen låg den lilla Myntholmen. Sedan “holmkyrkan“ blifvit uppförd der år 1634, kallades holmen för Kyrkholmen.[4]

Kyrkan låg på nordöstra delen af holmen och således åt Ladugårdslandsviken. Bredvid kyrkan funnos några små bodar, der öl och bränvin såldes. Holmamiralen befaldes år 1676 att “utrota detta krögeri“.[5]

Vid skeppsholmsbrons landfäste på Kyrkholmen fans “ej långt från kyrkan“, en port och vaktstuga för Skeppsholmens säkerhet.[6] Här torde de domar hafva exeqverats, som ådömde vissa antal “slag i porten”.[7]

Ofvan är nämdt, att drottning Kristina år 1653 skänkt och donerat Kyrkholmen under amiralitetet och dess församling. År 1674 hade Stockholms magistrat anhållit hos [ 133 ]konungen att erhålla holmen. Amiralitetskollegium skyndade genast att häremot inlägga protest och anförde bland annat:
 att öfver holmen är rätta passagen till Skeppsholmen;
 att på Kyrkholmen stå alltid amiralitetsvakter både för Skeppsholmens säkerhet och för att hafva akt på bron, att icke någon skada derpå göres;
 att man framdeles torde komma att behöfva holmen att bygga hus på för amiralitetets räkning; och
 att i fall staden skulle få holmen, derpå kunde byggas hus hvilka vid en vådeld skulle lätt kunna öfverföra elden till skepp och hus på Skeppsholmen.[8] Holmen fick tillsvidare stanna i amiralitetets ego.

Skeppsholmsbron.Redan år 1635 köpte amiralitetskollegium spiror för att påla mellan Kyrk- och Lustholmen (Nya Skeppsholmen).[9] Sjelfva brobyggnaden börjades dock ej förr än 1638, då mäster Kasper Walter antogs att utföra den.[10] I början af år 1640 befaldes amiralitetskollegium att påskynda brobyggnaden “mellan Skeppsholmarne“.[11] Bron torde äfven detta år blifvit färdig. Hon var, liksom Stockholms flesta broar denna tid, byggd på pålar och försedd med en vindbrygga för fartygs genomsläppande.[12]

Enligt kartor från denna tid var bron omkring sexhundra fot lång. Hon afbrann d. 12 juni 1822 vid den stora eldsvådan på Blasieholmen, då äfven holmkyrkan ödelades.

Skeppsholmen.Någon urkund, hvarigenom nu varande Skeppsholmen blifvit öfverlåten till flottan, har ej kunnat återfinnas och har utan tvifvel ej heller blifvit utfärdad. Holmen har utan gensägelse tillhört kronan från urminnes tid. Då nu holmen behöfdes för kronans räkning, så föll det af sig sjelf, att han togs i användning, allra helst som ju amiralitetet i stället återstälde Blasieholmen till kronans fria disposition.

År 1638 började Lustholmen, såsom Skeppsholmen då hette, att planeras för sitt nya ändamål medelst der företagna bergssprängningsarbeten.[13] Holmen var då nästan betäckt af berg. På norra sidan stupade de brant ned i sundet åt Kyrkholmen. Vid Skeppsholmens nordvestra hörn var en liten [ 134 ]sänka, som användes till landfäste för Skeppsholmsbron. Der var ock tilläggningsbrygga för båtar, som från Stockholms ström ville angöra holmen. Derifrån gick stora vägen rakt upp öfver bergen ned till södra stranden af holmen åt nuvarande Kastellholmen till. Denna strand var fri från berg, hvarför varfvet anlades der. Den vestra sidan åt strömmen var kantad af en smal strandremsa nedanför bergen. Den östra sidan åt Ladugårdslandsviken hade en något bredare dylik.

I februari 1640 anhöll amiralitetskollegium hos regeringen, att årets utredning för trupptransporter till Tyskland måtte inskränkas, så att något af amiralitetets räntor kunde blifva öfver till andra behof, “såsom till uppbyggande af allehanda tarfvehus på Lustholmen eller den nya Skeppsholmen“.[14] Det gamla namnet Lustholmen blef kort efter 1640 bortlagdt och utbytt mot Nya Skeppsholmen.

De första och nödvändigaste byggnaderna för det nya varfvet på Skeppsholmen voro smedjor. En klensmedja uppfördes år 1640[15] på holmens södra strand åt nuvarande Kastellholmen.[16] En ankarsmedja, som låg i närheten, omtalas från år 1650.[17] År 1663 omtalas äfven en spiksmedja samt “smedjebron“, hvaraf är antagligt att alla tre smedjorna lågo i närheten af hvarandra vid en strand-bro.[18]

Af öfriga verkstäder funnos redan före år 1650 snickareverkstad, lådmakareverkstad, svarfvareverkstad, glasmästareverkstad, mastmakarverkstad och segelmakarverkstad.[19] En kopparslagarverkstad omtalas först från år 1656 och en kompassmakarverkstad från 1663.[19] Af andra inrättningar funnos ett sliphus, en basugn samt tjäru- och beckpannor.[20] Basugnen låg ungefär, der Svensksunds-monumentet nu står.[21]

Af förrådshus funnos på Skeppsholmen brädbod, ekvirkesgård, kolbod, tjärubod, tackelbod, espingsbod och en tillfällig proviantbod af bräder.[22] De flesta af dessa lågo antagligen vid eller i närheten af holmens södra strand.

[ 135 ]En ganska vigtig inrättning för en skeppsflotta är en kran för de svåra styckenas insättande i och uttagande ur skeppen. En sådan uppfördes år 1647[23] och är antagligen densamma, som ännu finnes på nordöstra sidan af Skeppsholmen vid stranden af Ladugårdslandsviken. Han återfinnes på Tillæi karta af år 1733 och är äfven antydd å en karta från omkring 1650.[24] Här blef nu hufvudplatsen för amiralitetets artilleri. Ty här bygdes en artilleribod och anlades en styckegård, bestående af bäddar för styckena. Nedanför vid stranden byggdes en lastbro. Allt detta blef färdigt 1654.[25] Samma år började man vid samma plats uppföra en “borrqvarn“ för uppborrande af de gjutna styckena.[26] Denna qvarn drogs af hästar, hvarför den äfven kallades för “hästqvarnen“.[27] År 1669 beslöts att reparera styckekranen och bron nedanför samt att låta göra ett brädtak öfver styckena, som voro utsatta för regn och snö.[28] Som artilleriboden var “nedrutten“, befaldes tygmästaren år 1674 att lägga grund till ett tyghus och spränga bort berget, som låg i vägen,[29] men sedan kom kriget emellan och arbetet blef ej utfördt.[30] Ännu 1680 begagnades den gamla artilleriboden.[31]

På Skeppsholmen fans redan 1649 en brobänk, som var den enda plats i Stockholm, der skepp kunde med någon säkerhet kölhalas.[32] Denna brobänk är utmärkt på en karta från omkring år 1650[24] och låg på holmens sydöstra hörn, strax öster om bron, som nu går öfver till Kastellholmen.

Å kartor från denna tid äro ej några stapelbäddar utmärkta. Sådana funnos likväl på Skeppsholmen, der skepp bygdes af alla storlekar, ända till de största. Med ledning af de stapelbäddar, som äro utlagda så väl å Tillæi karta af år 1733, som ock å en mycket fullständig karta öfver Skeppsholmen år 1747,[33] kan man med temlig säkerhet bestämma stapelbäddarnes läge på 1600-talet. Den bädd, på hvilken de stora regalskeppen byggdes, låg på södra delen af stranden, der nu ångslupsbryggan för öfverfarten till Djurgården har sin plats. Dessutom lågo två bäddar bredvid [ 136 ]hvarandra strax öster och en bädd strax vester om brobänken. Alla dessa fyra bäddar lågo således i hvarandras omedelbara närhet. Ovisst är om äfven en femte stapelbädd fans. Den skulle i sådant fall legat på holmens östra strand nedanför de båda nuvarande s. k. fundamentshusen.

Bevakningen af Skeppsholmen bestreds af vaktmanskap i corps de gardet under befäl af en officer. Detta låg alldeles vid Skeppsholmsbrons landfäste till venster, då man kom in på Skeppsholmen.[34] Till skilnad från den vakt, som låg vid “porten“ vid brons norra ända på Kyrkholmen, kallades Skeppsholmens corps de garde äfven för “södra corps de gardet“.[35]

Tillträdet till Skeppsholmen var således väl bevakadt och för främmande förbjudet. Sådana skulle icke få insläppas på holmen, utan att åtföljas af någon från corps de gardet, sedan holmamiralen derom underrättats.[36] Men senare beslöts att ingen främmande skulle få komma in på holmen utan riksamiralens tillstånd.[37] Af bevakningshänsyn förbjödos äfven stadens fiskare att nattetid idka fiske vid Skeppsholmen.[38]

Flera krogar funnos denna tid på Skeppsholmen. Härom innehåller amiralitetskollegiets protokoll d. 9 nov. 1676: “Om de krogstugor här på Holmen och vid broändan blef discurrerat och var herr Rålamb i den mening, att de borde afskaffas, sägandes, att när de betjente gå neder af Holmen, komma de druckna gåendes. Hans Clerk sade, att före detta är ofta sagdt och resolveradt, att intet öltapperi här på Holmen hållas skall, bäres ock öl af hustrurna deras till dem här på Holmen.“ Kort derefter utfärdade kollegiet förbud för “krögeri med öls samt svag- och spisöls så ock bränvins säljande här på Skeppsholmen“ vid böter 1:a gången 50 daler, 2:a gången dubbelt och 3:e gången 300 daler.[39]

En arrestlokal beslöt man att uppföra år 1649.[40] Detta blef ett mindre hus af sten å sjelfva bergsbranten ofvanför nuvarande underbefälsskolans hus och således i närheten af ingången till nuvarande Karl Johans kyrka. Huset blef kalladt för Skottenborg. År 1663 resolverades, att [ 137 ]“Skottenborg eller fängelset här uppå Holmen skall repareras och hållas vid dess rätta esse och skick, såsom det sig bör, så att både officerare och gemene der förvaras kunna och icke så efterlåtas att sitta i corps de gardet, som de föga kunna räkna för något fängelse, utan sitta och pläga sig och hafva deras tidsfördrif med deras kamrater“.[41] Sedan beslöts att bygga en våning ofvanpå Skottenborg till ett laboratorium för fyrverkeri.[42] Skottenborg synes på planschen 13 i Dahlbergs Suecia och framställes med bottenvåning och öfvervåning, hvardera med fem fönster i raden.

Det förnämsta huset på Skeppsholmen var amiralitetshuset, ett stort stenhus, som låg på berget till höger, sedan man från Skeppsholmsbron kommit in på holmen. Nu är huset matroskasern N:o 1. Det har påståtts, att Johan III uppfört detta hus åt sig till ett lusthus.[43] Bevis härför saknas dock. I alla händelser, om der fans ett hus förut, så blef det nu fullständigt ombygdt. Tegel uppköptes “för det nya amiralitetshuset“ och från Öland hemtades 4,000 fot skurad golfsten samt två portstenar, 9 fot långa och 31⁄2 fot breda.[44] Huset blef färdigt 1650, då amiralitetskollegium inflyttade med amiralitetsbokhållaren, kassören och regementsskrifvaren.[45] Samma år uppfördes ett plank vid huset och strax derefter utlades en bro vid stranden nedanför.[46]

Då engelska ambassadören Whitelock år 1654 besökte Skeppsholmen, skref han i sin dagbok, att han fann der ett vackert stenhus för amiralitetsbetjeningen.[47] På plansch 13 i Dahlbergs Suecia, som föreställer Stockholm år 1693, är amiralitetshuset aftecknadt, bestående af en bottenvåning och en öfre våning med vindsrum å gaflarne. Det har ett högt spetsigt tak, men utan de fyra hörntorn, som ditsattes först år 1846. På långsidan hade huset sju och på kortsidan tre fönster i hvarje rad.

År 1672 beslöts, att en byggning med några rum skulle byggas på Skeppsholmen “för deras höga excellenser i [ 138 ]amiralitetskollegium att gå uti, när regnväder inträffar, och jemväl att mönstra uti“.[48] Denna byggnad blef kallad mönstersalen och låg ungefär på den plats, som nu intages af kyrkoherdebostället.[49] Så hade äfven byggningsskrifvaren, tackelskrifvaren, smedjeskrifvaren och artilleriskrifvaren sina “kontor“ på Skeppsholmen i särskilda byggnader.[50] Äfven fans en daglig utgiftsbod för utlemnande af ofta ifrågakommande artiklar, såsom spik, tågvirke o. d. Denna bod kallades för “ringarekammaren“.[51]

Holmamiralen, holmmajoren, byggmästaren och ekipagemästaren hade boställen på Skeppsholmen. Egna “stugor“ hade der äfven mästerknekten, reparbanmästaren, buldansväfvarmästaren m. fl. mästare. Arbetsfolket hade bostäder i timmermansstugor, spinnarestugan, rättarestugan och årstjenarstugan.[51]

År 1654 började man uppföra en repslagarbana på Skeppsholmen; platsen planerades och gråsten framfördes till grunden.[52] Den anlades uppe på bergskammen i norra delen af holmen i rigtning från sydvest till nordost och utgör nu grundmurarne till det långa och smala tyghuset. Banan, som var öfver sexhundra fot lång, uppmurades af tegel. Taket utgjordes af två fot långa och 11⁄2 tum tjocka spån, hvilka beströkos först med tjärvatten och sedan med tjära, uppblandadt med sönderstött tegel.[53] Bredvid uppfördes dels ett hus för häckling och dels ett tork- och tjäruhus af sten. Under kriget upphörde arbetet, så att banan ej blef fullt färdig förr än år 1663, ehuru hon redan året förut börjat användas för sitt ändamål.[54]

Den 9 april 1676 råkade skeppet Vestervik (2) på Stockholms ström i brand.[55] Elden fördes af stormen derifrån till reparbanan. Det tjärade spåntaket bjöd elden välkommen och hela banan med tork- och häcklingehus brann upp, så att blott murarne stodo qvar. En menniska blef ock innebränd.[56] Banan blef visserligen nödtorftligen iståndsatt och [ 139 ]någon tid använd för sitt ändamål, men vid slutet af 1600-talet inreddes hon till stall för lifdrabanternas hästar.[57]

År 1646 anmälde amiralitetskollegium hos k. maj:t behofvet af ett “väfvarhus, hvarest buldan kunde tillverkas“.[58] Frågan förföll, men upptogs åter 1665 och året derpå var väfveriet i gång.[59] Det inrymdes i trenne för ändamålet uppförda “stugor“.[60]

En väderqvarn bygdes på Skeppsholmen år 1666 af qvarnbyggaren mäster Petter Hintz.[61] Qvarnstenar köptes från Roslagen.[62] Den låg på berget strax vester om reparbanan, der Karl Johans kyrka nu ligger.[63] På denna qvarn maldes säd och stöttes hampa för buldansväfveriet,[64] hvarför hon äfven kallades för “stampqvarnen“. Man stampade 100 à 120 skålpund hampa i dygnet, beroende på vindens styrka.[65]

År 1664 beslöt man att påla och bygga några duc d’alber vid östra stranden af Skeppsholmen, för att lägga skepp der i vinterhamn.[66] Arbetet kom dock icke till utförande förr än 1669. Då nedslogos tre à fyra 30 à 50 fots pålar tillsammans att utgöra en duc d’albe; mellan hvar sådan skulle vara två masters längd.[67]

Då Skeppsholmen betraktades från en hög punkt, såsom kungl. slottet, måste amiralitetshuset på det ena berget och den långa repslagarbanan med en väderqvarn på det andra genast falla i ögonen. Men det för holmen utmärkande, som skiljde honom från andra holmar, var de många skeppen, hvilka lågo som en krans omkring. De voro medelst svåra kablar fastgjorda vid jernringar, som inslagits i bergen.

Lilla Beckholmen.Då Skeppsholmen intogs af amiralitetet, följde Lilla Beckholmen eller nuvarande Kastellholmen med af sig sjelf. Hans läge i omedelbar närhet af Skeppsholmens södra strand, der varfvet låg, gjorde det till ett villkor för varfvets säkerhet, att denna holme ej innehades af andra.

Holmen hette på 1500-talet och ända framåt 1640 [ 140 ]Notholmen. Men på en karta från omkring 1650[68] har han ej något eget namn, utan benämningen Skeppsholmen är utförd såsom gemensam för båda holmarne. På Verner von Rosenfelts karta af år 1702,[69] kallas holmen för Blockhusholmen. “Lilla Beckholmen“ eller “Gamla Beckholmen“ är emellertid det namn, hvarmed holmen benämndes af amiralitetet åren 1650—1680.[70] Namnet lånades antagligen från den i närheten liggande större “Beck- och Tjäruholmen“, hvilken drottning Kristina år 1647 upplät åt Stockholms stad.[71]

Till Lilla Beckholmens nordöstra hörn ledde en bro på pålar från Skeppsholmens södra strand.[72] Äfven denna bro hade en vindbrygga för genomsläppande af fartyg,[73] så att de icke skulle behöfva taga omvägen kring holmen.

Den lilla holmen var egentligen blott en enda bergkulle med en smal strandremsa nedanför. På dess nordöstra strand uppfördes 1661 en stor och hög mastkran. Denna stod i 220 år och refs i febr. 1881.[74] Ett kranhus med spel bygdes strax bredvid år 1670.[75]

På holmens högsta punkt på berget ofvanför mastkranen blåste “flaggan.“ Der bredvid var ett litet vakthus.[76] År 1667 uppfördes i stället en “skansbyggning“ af tegel.[77] Denna byggnad, afbildad å plansch 13 i Dahlbergs Suecia, bestod af ett åttkantigt torn med sexton halfrunda styckegluggar i två rader öfver hvarandra. Från det kupiga taket blåste flaggan. Till följe af denna form blef byggnaden kallad ”tornet.“ År 1674 befaldes tygmästaren att låta mura igen styckegluggarne, emedan man skulle förvara krut i tornet. Derför skulle ingen få begagna trappan i tornet, utan han skulle göra steg utanpå, på hvilka man vid behof kunde gå upp till flaggan.[78]

Till tornets bestyckande erhölls år 1676 från krigskollegium till låns sju stycken, som voro troféer, nemligen ett kejserligt 20-pundigt, ett d:o 12-pundigt, ett d:o 10-pundigt, [ 141 ]ett d:o 5-pundigt, två d:o 4-pundiga och ett polskt 7-pundigt stycke.[79] Antagligen uppstäldes deraf ett batteri utanför tornet.

Äfven vid Lilla Beckholmen lågo skepp förtöjda. På östra sidan voro stora regalskepp förlagda[80] och på norra sidan i sundet åt Skeppsholmen lågo småfartygen.[81]

Ladugårdslandet.Denna del af Stockholms norra malm, nu kallad Östermalm, var denna tid företrädesvis amiralitetets stadsdel. Då kungl. maj:t d. 5 mars 1640 utfärdade tillståndsbref för Stockholms magistrat att sälja tomter på Ladugårdslandet, så förklarades kronans sjöfolk vara framför andra berättigade att för en skälig betalning erhålla tomter och njuta någon förmedling på tomtören. Borgare, som nedsatt sig på Ladugårdslandet, frikallades från inqvartering mot vilkor att herbergera kronans sjöfolk och låta dem bekomma säng och värme för billig betalning.[82] Häraf följde att större delen af kronans sjöfolk bodde på Ladugårdslandet. Officerare, underofficerare och civile hade här sina små gårdar. År 1670 befaldes holmamiralen att efterse om några tomter på Ladugårdslandet voro lediga att gifva till två timmermän i Göteborg, som genom en svår eldsvåda förlorat all sin egendom och nu ville arbeta på Skeppsholmen.[83] Och slutligen var äfven detaljen för provianteringen förlagd till Ladugårdslandet.

Orsaken till allt detta var det nära läget till Gamla Skeppsholmen. Trafiken förmedlades af “Stora Ladugårdslandsbron“, som anlades af amiralitetskollegium år 1640,[84] på samma plats der Nybron nu finnes. Denna ligger nu på land, men då var här ett stort vatten, den gamla Laduviken på båda sidor om bron, som derför var ganska lång.[85]

Amiralitetets vigtigaste inrättningar på Ladugårdslandet funnos i den s. k. “Kungsgården“. Denna intog den plats, som nu innehafves af kronobageriet och hofstallet och inramades af de gränder, som nu heta Sibyllegatan, [ 142 ]Riddargatan och Artillerigatan. Den fjerde sidan, den södra, begränsades af Laduviken, som då gick ända upp till nuvarande kronobageriet och stallet. Vid denna strand hade amiralitetet en lastbro. År 1677 skref amiralitetskollegium till öfverståthållaren, att “vattnet och farten till Kungsgården på Ladugårdslandet är för den desseinen skull, som staden fattat hafver, både i förlidet år och detta år begynt att fyllas, så att om det skulle continuera, då kunde man i längden för grundt vattens skull intet komma till broarne vid samma Kungsgård med någon lastad skuta eller farkost“. Derför anhöll kollegiet, att sådan fyllning framför Kungsgårdens strand måtte förbjudas.[86]

Nuvarande Sibyllegatan var denna tid en liten gränd, som från stranden löpte förbi Kungsgården och “artillerigården“ (norr om Riddargatan) upp till Ladugårdslands kyrkobyggnad vid torget.[87] Kungsgårdens hufvudbyggnad låg i hörnet af denna gränd och nuvarande Riddargatan och utgjordes af den nordligaste af de tre byggnader, hvaraf kronobageriet nu består. De båda andra funnos ej då, utan tillkommo först efter denna period. I denna gamla byggnad hade amiralitetet sitt bageri och bryggeri. Båda inrättningarne funnos vid denna periods början, men utvidgades snart. År 1645 erhöll bageriet fyra nya ugnar.[88] År 1659 bygdes för bryggeriet ett torkhus, der vörtelafvar uppsattes år 1673.[89] Dessutom hörde till bryggeriet en kölna och en tunnbindareverkstad, hvilka båda lågo i Kungsgården.[90] Tillverkningsförmågan var efter nutidens måttstock ganska ringa. I månaden kunde man baka 12,000 skålpund bröd och brygga 1,200 tunnor öl.[91]

År 1639 beslöt amiralitetskollegium att uppföra en fastagekällare i Kungsgården och började bortspränga berg med stockeldar.[92] Men arbetet gick långsamt. År 1647 [ 143 ]resolverade k. maj:t, att källaren skulle hvälfvas och ofvanpå byggas ett proviantmagasin.[93] Ännu 1653 skref amiralitetskollegium till befallningsmannen på Åland om tegel till “det halfbyggda stenhuset i Kungsgården, som till amiralitetsmagasin och provianthus ärnadt är“.[94] Kort derefter torde dock byggnaden blifvit färdig. Den låg på sydöstra delen af Kungsgården, midt för nuvarande Kaptensgatan med gafveln mot Artillerigatan.[95]

Slutligen fans från år 1650 i Kungsgården äfven en grynqvarn, som drogs af en häst. Man kunde mala på den tolf tunnor korngryn i veckan.[96]

Flottans gamla reparbana, som bygdes 1604 och bestod af två bredvid hvarandra liggande banhus, låg strax ofvanför gamla Ladugårdsbron mellan Humlegården och Träskrännilen.[97] År 1650 skref amiralitetskollegium till magistraten i Stockholm och begärde, att strängt förbud måtte utfärdas för utslående af orenlighet i Ladugårdsviken upp emot reparbanan, emedan viken annars blir så uppgrundad, att man ej kan komma till reparbanan med pråmar eller espingar och således ej transportera dit hampa eller derifrån föra de tunga kablar och tåg, som tillverkas.[98] Emellertid hade den nya reparbanan på Skeppsholmen blifvit så färdig, att hon kunde användas år 1662. Då befaldes amiralitetskollegium att upplåta den ena af de gamla reparbanorna till krigskollegium för luntspinneri, under vilkor att vid tillsägelse återställa henne i samma skick till amiralitetet.[99] År 1669 skänktes reparbanan med tomter och byggningar “till ett handtverkshus, uti hvilket allehanda slags manufakturer och arbete, som af silke, ylle, hår, lin och hampa kunna i förmågo af privilegierna af den 18 sept. 1668 till manufakturernas befordrande göras och förfärdigas“.[100] Denna donation torde egentligen hafva varit en upplåtelse tillsvidare, ty år 1675, då så mycket tågvirke behöfdes för årets stora utredning, anhöll amiralitetskollegium hos öfverståthållaren, att han ville anmoda [ 144 ]alla repslagare i Stockholm att hålla sig färdiga att arbeta på amiralitetets gamla reparbana, som till detta arbete måtte ofördröjligen upplåtas.[101]

Flottan egde äfven en väderqvarn med ett par stenar på Ladugårdslandet. Denna låg på en bergshöjd i nuvarande qvarteret Kronqvarnen, der huset med adressnummer Artillerigatan 46 nu ligger.[102] Qvarnen omtalas först år 1637, då hon uppläts till en mjölnare mot ett årligt arrende[103] och var sedan hela denna period utarrenderad.[104]

Djurgården.På kartor öfver Djurgården från slutet af 1600- och början af 1700-talen förekommer på sydvestra udden, som skjuter fram mellan nuvarande Kastell- och Beckholmarne, en af hus bestående stor fyrkant kallad “båtsmanshus“.[105] Denna komplex af hus utgjordes af stugor, dels för sjuka och dels för friska båtsmän att bo och bespisas uti. Det var således den tidens sjukhus och kasern.

Om sjukstugorna är härofvan berättadt.[106] De uppfördes år 1668 och utgjordes af tolf à fjorton från Åland hemtade stugor, 20 fot i fyrkant.[107]

År 1669 beslöt man att uppföra stugor på Djurgården, der 250 à 300 uppfordrade båtsmän och bösseskyttar kunde bo och bespisas, såsom om skeppsbord.[108] Stugorna uppsattes året derpå. För kapten Bengt Larsson, som hade utspisningen om hand, utfärdades en instruktion, innehållande bland annat följande föreskrifter:
[ 145 ] kaptenen skulle hålla god disciplin bland folket och straffa dem, när de försumma predikningar och bönestunder eller när de “i oträngda mål (!) och af ond vana förse sig med grofva eder och bannor“;
 på vissa dagar i veckan skulle predikningar och bönestunder hållas för folket;
 hvar morgon och middag skulle folket föras af kaptenen öfver sjön till sitt arbete på Skeppsholmen och fick för öfrigt ej lemna Djurgården;
 hvar afton, när folket hemkom från arbetet, skulle kaptenen se efter att alla voro tillstädes; öfver de frånvarande skulle han upprätta en lista, hvilken skulle sändas till holmamiralen. Denne skulle då genom profossen tillrättaskaffa de frånvarande;[109]

Till sitt biträde skulle kaptenen få en löjtnant och i ersättning 100 daler årligen utom sin lön.[109]

År 1671 köptes ytterligare sexton stugor från Åland, 20 fot i fyrkant inom knutarne, efter ett pris af 12 daler stycket.[110]

År 1680 funnos inga båtsmän i stugorna, hvarken friska eller sjuka, hvarför ekipagemästaren befaldes tillse att stugorna icke af vanvård förderfvades.[111]

Vid Djurgården hade flottan äfven en hamn för lodjorna med ett “lodjehus“.[112] Platsen härför låg antagligen något öster om båtsmanshusen åt Beckholmen till.

Danviken.Danviken ligger vid Södermalms gräns åt öster, der Hammarbysjön har sitt utlopp i Saltsjön. Här hade amiralitetet denna tid flera bodar till förvarande af spanmål och proviant, som icke rymdes i Kungsgårdens magasin.[113]

Här föreslog också riksamiralen K. G. Wrangel år 1662, att en “docka“ skulle anläggas, framhållande att “detta är en sak, om hvilken salig kungl. maj:t ofta talat hafver och gerna velat hafva stält i verket“.[114] Härpå svarade amiralitetskollegium, att man skulle söka få medel härtill i nästa års stat.[115] Men några sådana kunde icke erhållas.[116]

[ 146 ]

2. PERSONALEN.


Varfsbefäl.Det militära befälet i Stockholms skeppsgård utgjordes af holmamiralen, holmmajoren, tygmästaren, holmkaptenen, holmlöjtnanten och holmskeppare.

Af dessa var holmamiralen den främsta och motsvarade nutidens varfschef. Vid denna jemförelse erinras dock, att de olika embetenas områden ej voro så skarpt åtskilda då som nu. Derför gjorde då personen hos embetets innehafvare sig mycket mera gällande och, om han dertill egde förmåga, kunde ganska betydligt utvidga sin magtsfer.

Holmamiralen var enligt 1634 års regeringsform bisittare i amiralitetskollegium. Hans hufvudsakliga verksamhet i denna egenskap bestod uti att göra framställningar och mottaga befallningar.[117] Han hade under amiralitetskollegium högsta uppsigten öfver arbetena och skeppsbyggnaden på Skeppsholmen.[118] Den första fullständiga instruktionen för holmamiralen utfärdades år 1648 af drottning Kristina och gälde Herman Fleming. Enligt denna ålåg honom:
 att tillse det skeppen behörigen underhöllos, så till skrof som tackling och segel;
 att hvarje år vid Martini tid (d. 10 november) besigtiga och inventera skeppen med tackel och tyg, styckelådor m. m. samt förordna om tillverkning af det, som blifvit förslitet och odugligt;
 att i god tid ingifva förslag till amiralitetskollegium å materialier, som böra anskaffas, så för nybyggnader som för skeppens reparation och utredning;
 att hafva uppsigt öfver byggmästaren, mästerknektarne och handtverksfolket, se till att de icke försumma tjensten och straffa de försumliga;
 att antaga handtverksfolket samt med holmmajorens och byggmästarens vetskap bestämma deras lön;
[ 147 ] att tillse det byggnings-, tackel- och smedjeskrifvarne redligt sköta sina tjenster och föra rigtiga räkningar;
 att ansvara för att allt, som uppköpes, äfven kommer skeppsflottan till godo och icke bortryckes af privata; samt
 att tillse det kronans farkoster icke blifva brukade af enskilda personer, med mindre sådant blifvit befaldt af riksamiralen eller de andra amiralerna af rikets råd.[119]

Holmamiralen kommenderade och fördelade manskapet på skeppen.[120] Han skulle hvar morgon infinna sig på paraden och anteckna det folk, som fördelades till kronans arbete, och det folk, som kunde medgifvas arbeta för någon enskild. Denne skulle betala folket, hvad de kunde enas om, men folkets lön och underhåll af kronan skulle under tiden indragas.[121] Sedan beslöt amiralitetskollegium, att ingen embetsman på Holmen skulle få utlåna någon farkost eller båtsman, utan riksamiralens vetskap och samtycke,[122] hvilket beslut upphäfdes af konungen år 1675 genom strängt förbud för någon att låta båtsmän användas till privat nytta eller att utlåna fartyg eller materialier af något slag.[123]

Holmmajoren var holmamiralens närmaste man och under den senares sjökommendering skyldig att bestrida holmamiralsembetet.[124] År 1676 anmälde amiralitetskollegium behofvet af två holmmajorer,[125] hvarför k. maj:t d. 1 juni 1677 förordnade dertill major Johan Clerck och kommendör Klas Edenberg.[126] Major Clerck reducerades med utgången af 1679, utan att någon annan nämdes i hans ställe. Den gamle holmamiralen Hans Wilhelmsson Clerck hade aflidit den 1 nov. 1679 och ej heller hans embete återbesattes. Holmmajoren Klas Edenberg blef således från och med år 1680 befälhafvare på varfvet. Han ålades, att hvarje morgon och middag då arbetsfolket fördelades till arbetet, infinna sig på paraden och se efter att alla voro tillstädes. Härom skulle han hvarje dag ingifva rapport till amiralitetskollegium.[127]

Holmmajoren hade rang näst framför de andra majorerna.[128]

Tygmästare har funnits vid amiralitetet från år 1650, då artillerikaptenen Hans Vilhelmsson Clerck dertill [ 148 ]utnämndes. Enligt 1634 års regeringsform, 20:e punkten, lydde skeppsflottans, såväl som arméns artilleri med folk under rikstygmästarens inseende och direktion. Detsamma innehöll den för generalen Lennart Torstensson d. 22 dec. 1634 utfärdade beställning att vara rikstygmästare.[129] Detta kan synas vara oformligt, men ledde icke, åtminstone under denna period, till några kända förvecklingar. Vid revisionen af regeringsformen i rådet d. 5 okt. 1660 ifrågasatte riksamiralitetsrådet Sten Bjelke, huruvida skeppsarkliet borde fortfarande höra under rikstygmästaren, då amiralitetet numera hade sin egen tygmästare; men som rikstygmästaren dermed alltid haft befattning och som det skulle blifva besvärligt att hafva två artilleristater och således äfven två “gjutningar“ (stycke-gjuterier), beslöts att häri icke göra någon ändring.[130]

Tygmästaren hade närmast under amiralitetskollegium inseende öfver Waxholms och Dalarö skansar.[131] Han sjökommenderades, då hela flottan skulle ut, och var då på högste befälhafvarens skepp. Hans plats var näst efter holmmajoren och framför de andra majorerna.[132]

Uppgift å dem, som under perioden varit holmamiraler, holmmajorer och tygmästare vid varfvet i Stockholm finnes i bil. 7.

Det öfriga militärbefälet på varfvet utgjordes af en holmkapten, en à två holmlöjtnanter och vanligen två holmskeppare. Holmkaptenen var densamme, som förut kallats gårdskapten.[133] Kapten Richard Clerck blef holmkapten 1630, holmmajor 1638 och holmamiral 1655. En annan holmkapten var amiral Klas Flemings son Herman, som nämndes dertill 1644, men blef redan året derpå holmamiral.

Holmskepparne skulle alltid vara tillstädes vid skeppens förtöjning, kölhalning, förmastande o. d. arbeten; hålla i brukbart skick alla taljor och spel, yxor, skoflar, spadar, pickor, jernstänger, kofötter, skottkärror och annan redskap, som hörde till holmarbetet, samt tillse att intet tages bort från Holmen utan amiralernas skriftliga befallning.[134]

Ekipagemästare.Ekipagemästaren kan icke hänföras till det militära varfsbefälet. Han hörde rätteligen till skrifvarne ända till år 1680, då en schoutbynacht förordnades till ekipagemästare.

[ 149 ]Den första ekipagemästaren var Ebbe Simonsson, som förordnades dertill år 1635. År 1655 blef han tillika tackelskrifvare.[135] Fyra år derefter flyttades han till Bodekull såsom inspektor på skeppsvarfvet derstädes.[136]

Ekipagemästaretjensten förblef derefter obesatt ända till 1676, då amiralitetskollegium utfärdade fullmagt för tackelbokhållaren Jöns Nilsson att vara ekipagemästare.[137] Denna fullmagt innehåller tillika en fullständig instruktion: Ekipagemästaren skall upprätta och föra fullständiga inventarier öfver allt, som finnes vid skeppsbyggningen, reparbanan, smedjan samt å hvart och ett skepp och farkost. Han skall låta skrifvaren i skepparens närvaro tillinventera sig allt, som hörer till skeppet, när något sådant skall gå till sjös, hvarpå skepparen afger qvitto. Likaså skall inventering ske vid hemkomsten, hvarefter ekipagemästaren skall uppgifva till amiralitetskollegium, hvad som brister. Vid årets slut uppger han till kollegiet, hvad som behöfves för nästkommande års ekipage. Han skall hålla tillsyn öfver båtsmanslodjorna, när de under båtsmännens uppfordring förvaras på Skeppsholmen. Slutligen skall han ock tillse att inga privata farkoster lägga till vid Djurgården för att der kölhalas.[137]

I 1680 års stat uppfördes schoutbynachten Frans Lauw såsom ekipagemästare, i hvilket embete han insattes af amiralitetskollegium d. 20 april. Under honom skulle lyda skeppsbyggmästaren samt byggnings-, tackel- och smedjeskrifvarne.[138] Jöns Nilsson blef således utan tjenst, men utnämndes till inventarieskrifvare d. 10 maj. Han afled tre månader derefter.

Skrifvare.Till skrifvarne höra regements- och kompaniskrifvare, som hade redovisningen af hemkallsfolket, samt byggnings-, tackel-, smedje- och artilleriskrifvare, som redovisade för materialier och persedlar. Dessa utgjorde den så att säga ordinarie skrifvarstaten på Skeppsholmen. Dertill kommo skeppsskrifvare, hvilka antogos på skeppen för hvarje sjötåg.

I början funnos tre regementsskrifvare, en vid hvarje regemente. De hade till åliggande:
 att närvara vid regementets mönstring, när sådan egde rum, och anteckna i rullorna alla förändringar;
[ 150 ] att inlemna dessa rullor till bokhållaren, sedan de underskrifvits af amiralen för regementet;
 att tillhålla kompaniskrifvarne att föra “rena och oförfalskade“ rullor; och
 att med ledning af dessa aflemna till bokhållaren hvarje månad uppgift å hvad folket under månaden uträttat och å dess förtjenta lön i penningar, proviant och kommis.[139] Sedan förordnades att dessa uppgifter skulle i stället afgifvas qvartalsvis.[140]

År 1651 sammanslogos de tre regementsskrifvartjensterna till en, hvars innehafvare fick till biträde en skrifvare, som uppfördes i staten såsom “regementsskrifvarens adjutant“. Detta fortfor ända till och med 1680.[141] År 1675 erhöll regementsskrifvaren Hans Seseman titel af regementssekreterare och sin “plats“ (värdighet) bestämd till strax före kassören.[142]

Vid hvarje kompani fans en kompaniskrifvare. Han skulle föra rulla öfver folket, utvisande hvarifrån de voro, huru och när de antagits och afgått, arbetet, för hvilket de förtjenat sin månadslön och arbetstiden. För hvarje månad skulle kompaniskrifvaren inlemna till regementsskrifvaren fullständig löningsrulla, upptagande folkets förtjenst i penningar, proviant och kommis.[139] Då kompaniet var uppfordradt skulle skrifvaren hvar morgon på paraden annotera huru folket fördelades på arbetet.[143]

Med anledning af den vid amiralitetskollegiets “examen“ inför rådet år 1636 befunna otillfredsställande redovisningen vid amiralitetet, beslöt regeringen på hemställan af amiral Klas Fleming att bestå amiralitetet en byggnings-, en tackel- och en smedjeskrifvare.[144] Dessa trenne skrifvare uppfördes sedan i riksstaterna ända till och med 1680. De tillsattes af amiralitetskollegium i juni och juli 1636 och erhöllo samtidigt sina instruktioner. Enligt dessa tillhörde byggningsskrifvaren att föra noggrann räkenskap för hvarje särskildt arbete, att redovisa för virke, tjära, beck, spik, block och andra byggnadsmaterialier, att anteckna alla, som voro närvarande och frånvarande vid arbetena samt aflemna uppgift deröfver hvarje månad till bokhållaren.[145] Tackelskrifvaren skulle redovisa för [ 151 ]tackling och segel, segelduk flaggduk och skanskläde m. m., föra särskildt inventarium för hvart skepp, redovisa för reparbanan och vid hvarje månads slut upprätta uträkning å banfolkets förtjenta lön; äfven skulle han redovisa för skeppens utredning, såsom kökenfett, ljus, såpa, lanternor, kompasser, timglas, djuplod, pumpläder m. m.[146] Hvarje qvartal skulle han ingifva redovisning till bokhållaren.[147] Smedjeskrifvaren hade att mottaga och redovisa jern och kol m. m., som anskaffades för smedjorna och månatligen afge till bokhållaren dels redogörelse, utvisande för hvilka arbeten materialierna åtgått och dels uppgift å smedernas under månaden förtjenta lön.[148]

Artilleriskrifvaren tillkom år 1643. Han kallades då tygvaktare och skulle redovisa för alla “artilleri- och ammunitionssaker“, såsom stycken, lådor, krut, lod, bly, karduser, musköter, pistoler, svärd m. m.; till sin hjelp fick han en artilleriskrifvare.[149] Derefter uppfördes i riksstaterna till och med år 1650 en tygvaktare och en artilleriskrifvare, hvarefter tygvaktaren indrogs och artilleriskrifvaren fick bestrida så väl dennes, som sin egen tjenst.[150]

År 1674 beslöt amiralitetskollegium att byggnings-, tackel-, smedje- och artilleriskrifvarne skulle få titel af bokhållare, dock utan någon högre lön.[151]

Då ekipagemästartjensten år 1680 öfvergick från civil- till militär beställning, utnämndes en inventarieskrifvare till biträde åt ekipagemästaren.[152]

En skeppsskrifvare skulle finnas på hvarje sjögående skepp. Han redovisade för provianten. År 1677 funnos på hufvudflottan femtioåtta och på göteborgsflottan tio skeppsskrifvare.[153]

Bygggmästare.Byggmästaren var en mycket vigtig person på ett skeppsvarf. Goda skeppsbyggmästare voro mycket eftersökta och betalades väl. De hade ensamma ledningen af och ansvaret vid skeppens byggande. Till dem lemnades ett s. k. “bestick“ eller uppgift å skeppets längd, bredd och djup, antal styckeportar m. m. och derefter hade de att bygga skeppet.

[ 152 ]På Skeppsholmen fans under denna period en byggmästare, utom på 1650-talet, då de voro två. De införskrefvos från Holland eller voro af holländsk härstamning ända till år 1666, då engelsmannen Francis Sheldon flyttades från Göteborgs varf till Skeppsholmen.[154] Sheldon upphörde att tjenstgöra 1672 af missnöje, att han icke fick igen de summor, han lånat amiralitetet. Hans närmaste man på varfvet, hans mästerknekt Robert Terner, utnämdes af konungen d. 29 juni 1673 till skeppsbyggmästare.[155] Terner hade med Sheldon kommit från England in till Sverige. År 1677 antogs Sheldon åter till byggmästare, men skulle icke få befatta sig med skeppsbyggnaden på Skeppsholmen, der Terner ensam var byggmästare.[156]

Skeppsbyggmästarne på Skeppsholmen under denna period äro förtecknade i bil. 7.

Handtverksfolket.Den förnämsta bland handtverksfolket var mästerknekten, byggmästarens närmaste biträde. Han var egentligen en underskeppsbyggmästare, hvilken benämning äfven infördes på 1700-talet. I allmänhet fans på varfvet blott en mästerknekt.

Följande handtverksfolk fans på Skeppsholmen:
 En à tre becksjudare.
 En bildsnidare. Han utförde galioner, vapen och sirater på skeppen.
 En blockmakare, som tillverkade block, jungfrur, flaggknappar o. d.
 En à två borrare.
 En buldansväfvarmästare med fem spinnare och spolare samt två tvätterskor i det år 1666 anlagda buldansväfveriet. Mästaren införskrefs från Holland.[157]
 Fyra à fem bultslagare.
 Sex à tolf espingsbyggare.
 En flaggmakare.
 En à två glasmästare.
 En kompassmakare. Han hade en byggning på Skeppsholmen till bostad och verkstad för sig och sitt folk.[158] Han införskrefs från Holland.[159]
 Två kopparslagare.
[ 153 ] En lanternemakare.
 Tre à fyra lådmakare, som tillverkade styckelådor med rullar och tillbehör.
 Sex à tio mastmakare.
 En murmästare, med sina gesäller.[160]
 Tre à sju målare. En målarmästare införskrefs från Tyskland år 1654.[161]
 Två à fyra märsmakare.
 Tre à sex nagelskärare.
 Reparbansfolket, som bestod af en banmästare, trettio à sextio hampspinnare och repslagare, tre à fyra häcklare, sex à tio hjulvändare, fyra à åtta klenverkare, en bansopare och en uppvindare.
 Fem à fjorton ringarepojkar eller lärlingar.
 Åtta à tjugu segelsömmare.
 Två à fyra slipstensdragare.
 Smeder, nemligen en ankarsmed, en artillerismed, en grofsmed, en klensmed och en spiksmed. Af dessa voro ankarsmeden och klensmeden mästare, som med sitt folk fingo begagna flottans smedjor och utförde sitt arbete efter faststäld taxa.[162]
 Tre à sex snickare.
 Stenhuggare funnos i Vätö, Bro och Frötuna socknar i Roslagen, hvilka kallades “kronans stenhuggare“. Tolf sådana uppfordrades åren 1647 och 1649 till arbete på Skeppsholmen.[163] År 1655 förordnades, att hvar och en af dem skulle hugga 200 fot sandsten för reparbansbyggningen, hvilket skulle läsas upp i socknarnes kyrkor.[164] År 1665 skulle de hugga sandsten mot betalning efter beting.[165]
 Sex à elfva svarfvare.
 Tolf à tjugo sågare.
 Timmermän. Af sådana behöfdes etthundra stycken fast anstälda på Skeppsholmen.[166] Men antalet gick ibland ned, några gånger till blott femtio. Antalet måste då fyllas genom tillfälligt för sommaren förhyrda. Sådana sökte man först inom Stockholm eller s. k. stadstimmermän, men äfven [ 154 ]från andra orter inom Sverige, såsom Göteborg (tjugu åren 1644 och 1645), Roslagen (tjugutvå år 1669), Vestervik och Åland (sexton år 1669). En välbehöflig förstärkning i timmermännens antal erhölls 1672 genom förordnandet, att Kronoby socken skulle läggas under amiralitetet och hålla trettio skeppstimmermän i Stockholm.[167] Men äfven från Holland och Tyskland erhöllos timmermän. De hemtades till Sverige på våren och afskedades vanligen på hösten. Af hollandstimmermän funnos år 1635 trettiosju, 1646 tretton, åren 1654—1656 tjugu, 1666 tio och 1669 åtta stycken, hvarefter de ej omtalas. De tyska timmermännen erhöllos hufvudsakligen från Lübeck, men äfven från Wismar och Stralsund. De omtalas först år 1653, då nio funnos, 1658 funnos tjugu, åren 1662—1664 aderton, 1670 tolf och 1671 tjugufem stycken. Alldeles undantagsvis förekomma sju stycken år 1666 i Köpenhamn antagna timmermän.[168]

Sågare och timmermän skulle hålla sig sjelfva med verktyg.[169]

Magasins­personalen.Magasinspersonalen bestod af proviantmästaren, som var personalens förman, proviantskrifvaren, källarskrifvaren, proviantdrängar, mjölnare, en bagare, en bryggare och en tunnbindare. Utom mjölnarne, hade de alla sin hufvudsakliga verksamhet i Kungsgården på Ladugårdslandet.

Proviantmästaren kallades i början proviantskrifvare. Regeringen biföll d. 30 mars 1636 amiral Klas Flemings begäran att få anställa “en skrifvare öfver provianten“.[170] Han antogs kort derefter af amiralitetskollegium, hvarvid föreskrefs, att han icke fick utlemna något af sin uppbörd, utan efter kollegiets skriftliga anordning samt att han skulle afge månatlig redovisning till amiralitetsbokhållaren.[171] År 1642 ändrades benämningen å befattningen till proviantmästare, hvartill amiralitetskollegium d. 1 febr. samma år utnämnde Ingemund Axelsson. Han skulle mottaga och redovisa ej allenast “magasinet eller provianthuset här vid amiralitetet, utan jemväl det, som på Waxholmen är“. För sin uppbörd skulle han hvarje månad leverera amiralitetsbokhållaren redovisning med befallningssedlar och qvittenser. För läckage och [ 155 ]intorkning åtnjöt han afgångsprocent enligt räkningekammarens resolution.[172] Axelsson efterträddes 1646 af Hans Mårtensson (Kanterberg). Han skulle mottaga all provianten efter “cammarråds anordning“ och intet deraf förvandla, förbyta eller utlemna och ej heller annan proviant inköpa, utan amiralitetskollegiets vetskap och bifall. Till biträde fick han en skrifvare och sex proviantdrängar.[173] Efter att hafva till amiralitetskollegiets fullkomliga belåtenhet bestridt sin tjenst i trettio år, erhöll han afsked d. 8 dec. 1675. Året förut hade han adlats med namnet Kanterberg. Han efterträddes af Petter Hall. Enligt för denne utfärdad instruktion skulle han mottaga all till amiralitetet ankommande proviant, låta den pröfvas af vräkare och intaga i magasinet, hvad de godkänna och märka såsom godt. Hvarje år skulle han ingifva fullständig redovisning till amiralitetskamreraren och hvarje qvartal uppgift till kassören, å hvad proviant han utlemnat å lön.[174]

Proviantskrifvaren, som proviantmästaren erhöll till biträde år 1646, uppfördes sedermera i alla stater till och med år 1679, men de sex proviantdrängarne minskades 1657 till fem och år 1661 till tre, vid hvilket antal det sedan förblef. År 1654 tillkom en källarskrifvare (äfven kallad källarsven), som biträdde vid redovisandet af öl dricka, fastage och tunnor.[175]

Skeppsskrifvarne redovisade för provianten ombord till proviantmästaren, hvilken sammanförde deras räkningar i sin redogörelse. Till hans biträde för redovisandet af provianten på 1675 års stora sjögående flotta tillsattes en särskild underproviantmästare.[176]

Mjölnarne voro tre, en vid hvardera qvarnen å Ladugårdslandet, å Skeppsholmen och vid grynqvarnen i Kungsgården. Den förstnämda qvarnen utarrenderades år 1637 för tjugufyra tunnor “ostraffelig“ spanmål om året. Då mjölnaren malde åt amiralitetet, egde han behålla den vaniga tullskäppan eller hvar sextonde skäppa råg och hvar trettiondeandra skäppa malt.[177] Arrendet höjdes 1644 till trettio [ 156 ]tunnor.[178] År 1651 antogs en espingsbyggare till mjölnare mot en årlig lön af 75 daler, hvaremot den vanliga tullskäppan af privates mäld tillföll kronan och skulle inläggas i tullkistan, till hvilken proviantmästaren hade nyckeln.[179] Men redan fyra år derefter antogs en ny mjölnare, som skulle erhålla den vanliga “tullkappen“, mot det han fritt förmalde kronans spanmål och erlade ett årligt arrende af sexton tunnor.[180] Detta höjdes till trettio tunnor år 1659.[181] Men som amiralitetet så litet begagnade qvarnen, beslöts år 1673, att mjölnaren skulle lemna tjugufyra tunnor spanmål i årligt arrende, men få tullskäppan, så väl af kronans som enskildes mäld.[182] Arrendet höjdes till trettio tunnor år 1675 och till trettiosex år 1676.[183]

Å den nya väderqvarnen på Skeppsholmen antogs mjölnare år 1667 med viss årlig lön. Han skulle stöta hampa för buldansväfveriet och mala spanmål för amiralitetet, men ej få någon tullskäppa.[184]

Grynqvarnsmjölnaren eller, såsom han också kallades, hästeqvarnsmjölnaren i Kungsgården hade årlig lön.[185]

Bagaren var anstäld vid amiralitetets bageri i Kungsgården. Han skulle leverera 160 skålpund (“åtta pund“) vältorkadt kajutbröd eller gement bröd af hvarje tunna mjöl mot en betalning af 1⁄4 daler för hvar tunna mjöl, som han bakade. Kronan bestod ved, men sjelf skulle han hålla folk. I afgång fick han beräkna hvar sextonde tunna sig till godo.[186] År 1650 bestämdes, att bagaren skulle erhålla i ett för allt 420 daler om året och i afgång hvar sextonde tunna.[187] Detta ändrades år 1651 till 300 daler i lön, hvar sjuttonde tunna i afgång och 1⁄5 daler för hvar tunna mjöl, som han under året bakade upp utöfver 1,500 tunnor,[188] hvilket nedsattes år 1677 till 6 öre för hvar tunna mjöl mera än 2,500 tunnor.[189] Vid tjenstens förlust fick han ej baka åt privata personer.[190]

Bryggeriet i Kungsgården sköttes af proviantmästaren sjelf.[191] Bryggaren hade folk och ved fritt och skulle för sitt [ 157 ]besvär få drafvet af det han bryggde med undantag af det, som åtgick till verkhästarnas uppehälle.[192] År 1654 erhöll bryggaren 97 daler i lön, men fick ej något af drafvet, spisölet eller jästen.[193]

Vintervakten.Denna tid begagnades icke öfverbyggnader eller kapell till skydd för skeppen under vintern, än mindre funnos upphalningsbäddar eller dockor att förvara skeppen uti. Det blef således ett ansträngande arbete att under vintern hålla de många kring Skeppsholmen förtöjda skeppen fria från snö och bevara dem för skador af is m. m. Manskapet, som hade detta bestyr, kallades vintervakt och motsvaras närmast af vår tids sjöreserv-manskap. Ty liksom detta manskap brukades vintervakten under sommaren till sjös.

Vintervakten uppfördes i riksstaterna med fyra à femhundra man och det verkliga antalet på Skeppsholmen torde under vintrarne, när flottan var hemma, icke något år understigit trehundra. De utgjordes af hemkallsfolket, båtsmän och bösseskyttar, hvilka icke hemförlofvats på hösten, utan fått stanna qvar på Skeppsholmen öfver vintern. Ibland uppfordrades ett båtsmanskompani på senhösten för att göra vintervakt. Men dessutom fans en liten ständigt tjenstgörande, fast anstäld stam i vintervakten, som kallades i början “årstjenarbåtsmän“, sedan “hyresbåtsmän“ eller “enskilda båtsmän“. Deras antal vexlade mellan 25 och 50 man.

Sedan grefve- och friherreskapen medgifvits att blifva likstälde med annat frälse i båtsmanshållet och skulle således hålla blott hälften så många båtsmän som förut, förordnade k. maj:t år 1646, att den andra halfparten båtsmän, som således blef ledig, skulle inskrifvas i vintervakten på Skeppsholmen såsom “enskilda båtsmän“.[194] Såsom sådana skulle ock inskrifvas lösdrifvare, hvilka vid generalmönstringar och båtsmänskompletteringar påträffades i städer och socknar, som hörde under båtsmanshållet.[195] Med lösdrifvare afsågs ej allenast “lösa personer, som intet äro i halft eller helt års tjenst“, utan ock “försvarskarlar och inhysesmän“.[196]

Vintervakten var indelad på ett eller två kompanier under tillsyn af en major. I december 1675 utgjordes den af [ 158 ]två kompanier, nemligen “vintervaktsbåtsmanskompaniet“ med Stockholms stads båtsmän, omkring 250 man, under holmamiralen och “vintervaktsbösseskyttarkompaniet“, omkring 350 man under tygmästaren.[197] År 1678, då en stor del af flottan låg under vintern i Kalmarsund, gick vintervakten på Skeppsholmen ned till 200 man.[198] Än ytterligare nedsattes antalet vid flottans förläggande till Karlskrona år 1680. Den 1 sept. detta år beslöt amiralitetskollegium, att “när vintervakten på Skeppsholmen mönstras, skall observeras att de gamla gubbarne blifva qvar här och de unga och friska båtsmännen sändas härifrån till Karlskrona“.[199] Och derefter befans en vintervakt af 52 man vara tillfyllestgörande för Skeppsholmen.[200] Denna bestod antagligen till större delen af “enskilda båtsmän“.


3. VARFSARBETEN.


Här komma hufvudsakligen att omnämnas blott de större skeppsbyggnaderna. Således förbigås de årliga underhållsarbetena, nybyggnad af småbåtar o. d.

Åren 1635—1640 voro, som ofvan är antydt, de sista som amiralitetet hade sin verksamhet på Blasieholmen. År 1636 blef Skeppet Scepter (1) färdigt och sedan bygdes ej vidare något större skepp derstädes. År 1638 byggdes skeppet Oxen (3) samt år 1640 bojorterna Svarta Hund och Jupiter. För enkedrottningens räkning bygdes en jakt.[201]

Åren 1641—1645. Det dröjde några år innan man kom i ordning på nya Skeppsholmen. Det första skepp, som der blef färdigt, var Höken (3), äfven kalladt “fregatt“. Det gick af stapeln d. 26 juli 1644 och ansågs kunna gå till sjös en månad derefter.[202] Redan förut hade skeppet Äpplet (1) och Hjorten (2) satts på stapel; de blefvo båda färdiga 1645. Detta år bygdes en jakt för drottningens eget bruk och några gaffelstrussar af ek.[203]

[ 159 ]Åren 1646—1652 arbetades mycket på varfvet, enär då byggdes ett stort och sju medelstora skepp. Sålunda blefvo hvardera af åren 1647—1650 ett af skeppen Julius (2), Maria (2), S:a Anna (2) och Andromeda (2) färdiga. Dessutom bygdes 1647 två postgalioter,[204] 1648 två strussar för hofstallets räkning[205] och 1649 en jakt för drottningens behof.[206] Skeppet Carolus (1) löpte af stapeln i sept. 1650 och skeppet Fenix (2) i januari 1651.[207] Båda blefvo färdiga sistnämnda år. Den 21 nov. samma år löpte skeppen Falken (2) och Merkurius (2) af stapeln och blefvo färdiga 1652.

Åren 1653—1658. Den 18 aug. 1653 löpte skeppet Amarant (2) af stapeln[208] och samma år sträcktes kölen till skeppet Draken (1).[209] Amarant (2) blef färdigt i maj 1654.[210] Draken (1), som gick af stapeln d. 23 okt. 1655 i drottning Hedvig Eleonoras närvaro,[211] blef färdigt året derpå. Dessutom byggdes år 1655 jakten Gripen och i november sträcktes kölen till ett nytt stort skepp, Viktoria (1).[212] Till virke och materialier för Draken (1) och Viktoria (1) anvisades 37,333 daler i 1655 års stat.[213] Viktoria (1) löpte af stapeln på hösten 1657 och blef färdigt i juni 1658.[214] Sistnämnde år undergingo skeppen Scepter (1) och Äpplet (1) svår reparation.[215]

Åren 1659—1672. Under dessa fjorton år bygdes på Skeppsholmen blott tre stora och ett medelstort skepp, utom några smärre fartyg. Verksamheten på det stora varfvet var således ganska liten, ehuru dertill anvisades för hvardera af åren 1665—1672 öfver 80,000 daler.[213] År 1659 låg verksamheten nästan alldeles nere. På vintern 1660 bygdes fyra strussar.[216] Samma år sattes skeppet Svärdet (1) på stapeln[217] och gick den 4 sept. 1662 deraf med sådan fart, att det “törnade på gamla Drakens (2) vrak, som ligger på andra sidan vid Djurgården och dermed stannade i mudden“.[218] Skeppet blef färdigt år 1663. Samma år sträcktes kölarne till skeppen Wrangel (1) och Spes (2).[219] Det förra löpte af stapeln d. 18 aug. 1664 i enkedrottning Hedvig Eleonoras närvaro,[220] [ 160 ]men blef liksom det senare ej färdigt förr än år 1666. Slutligen sträcktes kölen d. 27 okt. 1665 till det stora och dyrbara skeppet Kronan (1). Det löpte af stapeln d. 31 juli 1668, hvarvid en del af akterkölen afstöttes och skeppet intog vatten. Då byggmästaren Francis Sheldon med anledning häraf inkallades i amiralitetskollegium, förklarade han, att “skadan med kölen är lätt botad, men svårare är att hjelpa det skeppet intager vatten, emedan det fått så många år stå på stapel“. I protokollet tillägges: “hvarvid denna discours stannade och byggmästaren befaldes taga afträde“.[221] Skeppet blef färdigt 1672,[222] sedan man byggt derpå i sju år.

Åren 1673—1680. Skeppet Fredrika Amalia (2) byggdes åren 1673—1674. Den af Francis Sheldon i Göteborg bygda s. k. “engelska fregatten“ Postiljon (3) afskars på midten och förlängdes fjorton fot.[223] År 1675 byggdes jakten Vattumannen[224] och året derpå skeppet Maria (2). Detta löpte af stapeln den 11 mars 1676 och blef färdigt inom årets slut, hvilket tyder på, att det nu kommit mera fart i arbetena på varfvet. År 1677 bygdes “jaktskeppet“ Delfin (3).[225] I september samma år sträcktes kölen till skeppet Carolus XI (1) och kort derefter till skeppet Stenbock (2). Det förra löpte af stapeln d. 31 maj 1678 och det senare d. 22 mars 1679.[226] Båda blefvo färdiga sistnämnda år. I slutet af september samma år sträcktes kölen till skeppet Hedvig Eleonora (1),[227] hvilket löpte af stapeln d. 8 juli 1680 och blef färdigt i oktober.[228]

Härmed är Skeppsholmens storhetstid såsom örlogsvarf afslutad. Några första klassens rangskepp hafva der sedan icke blifvit bygda. I stället anlades de stora varfven i Karlskrona och Riga, hvarvid Skeppsholmen fick bidraga med både folk och redskap. Den 5 aug. 1680 förordnade konungen, att så snart skeppet Hedvig Eleonora (1) blefve färdigt, skulle Skeppsholmens “hela timmeragiestat“ flyttas till Riga varf[229] och d. 4 nov. befalde amiralgenerallöjtnanten Hans Wachtmeister skeppsbyggmästaren Robert Terner att bege sig till Karlskrona, emedan skeppsbyggningen i Stockholm komme att upphöra.[226]

[ 161 ]

4. HOFJAKTER.


För en plats med sådant läge som Stockholm föll det af sig sjelf att begagna vattenkommunikationer för resor i omgifningarne. För detta ändamål hade hofven sina jakter förlagda vid kungl. slottet, der flottans skeppsgård låg under Gustaf I:s tid.[230] Kanske några äfven voro förlagda åt Mälarsidan.

Hofjakterna byggdes och reparerades å flottans varf på Skeppsholmen. De hade flaggor och bulsaner af taft och silke.[231]

En dertill särskildt förordnad officer vid flottan hade uppsigt öfver jakterna. Förut hade stor oordning varit rådande med hofvets galejor och roddjakter. För att afhjelpa detta förordnade amiralitetskollegium d. 30 maj 1646 skeppslöjtnant Johan Larsson att hafva speciel tillsyn öfver dem; han skulle ej få utlåna något fartyg utan drottningens eller kollegiets “expresse“ tillstånd.[232]

Besättningarne utgjordes af underbefäl och båtsmän från skeppsflottan. Då drottning Kristina var i Uppsala i maj 1654, hade hon med sig ett större antal hofjakter med två medelskeppare, elfva underskeppare och en arklimästare under kapten Jesper Svensson Strusskjölds befäl.[233]

Den 2 maj 1668 beordrades major Karl Kjörning med två löjtnanter att på sex jakter öfverföra enkedrottning Hedvig Eleonora från Gripsholm till Stockholm.[234] Amirallöjtnant Klas Uggla förordnades d. 12 juli 1670 till chef för åtta jakter och sexton espingar med 122 man, i och för konungens och enkedrottningens resa från Stockholm “nedåt landet“.[234]

När båtsmännen kommenderades på hofjakterna, erhöllo de långa och vida blåa klädesjackor, fodrade med valmar och boj.[235] Men år 1680 faststälde amiralitetskollegium en fullständig uniform för dem, bestående af:
[ 162 ] kort blå lifrock af kläde, fodrad i skjörten med gult foder, “utgjorde“ med små tenn- eller messingsknappar;
 kortbyxor på vanligt båtsmansmanér;
 blå, rund holländsk mössa af redgarn med röd tofs i kullen;
 röda klädesstrumpor och
 röda klädesbröstlappar.[236]


5. VAXHOLMS SKANS.


Den lilla Vaxholmen mellan Vaxön och Rindö, två mil sjövägen från Stockholm, ansågs tillhöra amiralitetet, som der hade förråd af proviant, krut och arklipersedlar. Holmen var sedan gammalt befästad.[237]

Proviantmagasinet hörde under amiralitetsproviantmästaren, som skulle hålla “en god karl“ i Vaxholm, när han ej var der sjelf tillstädes.[238]

År 1645 uppläts en byggning på Vaxholm till corps de garde för de bösseskyttar, som förordnades att hålla vakt öfver amiralitetets krut och artilleripersedlar.[239] För denna vakt, som bestod af nio bösseskyttar, sattes år 1652 en “vaktmästare“ till befälhafvare; han skulle hafva samma lön som konstapel.[240] Han fick 1667 löjtnants titel, men icke någon löntillökning.[241]

Till kommendant på Vaxholms skans utnämnde drottning Kristina år 1653 tygmästaren vid amiralitetet Hans Vilhelmsson Clerk med ett årligt arvode af 150 daler; instruktion skulle han erhålla af krigskollegium.[242]

Med anledning af det med Polen och Ryssland utbrutna kriget började man att i juli 1656 uppföra ett “defensionsverk“ vid Vaxholm och att sänka Oxdjupet; 300 båtsmän arbetade derpå.[243]

[ 163 ]År 1662 förordnades att Vaxholms skans skulle lyda under amiralitetet.[244] Detta fortfor till 1680, då skansen åter stäldes under krigskollegiets administration.[245]

Utom kommendanten och en prest (arvode 50 daler), utgjordes garnisonen af en arkli- eller vaktmästare, en sergeant, och nio à tio gemene.[246] Men under krigsåren 1677—1678 utgjordes garnisonen af 124 knektar med underofficerare och trumslagare.[247]

År 1675 lät amiralitetskollegium flytta sitt krutförråd från Vaxholm till krigskollegiets kruttorn på Djurgården. Hvad icke der kunde rymmas, förvarades i tornet på Lilla Beckholmen under flaggan.[248]


6. DALARÖ SKANS.


Omkring fem mil innanför Landsort, det sydligaste inloppet till Stockholms skärgård, ligger på fasta landet Dalarö gamla lotsstation. I skydd af den stora Ornön för Östersjöns vreda böljor finnas här goda ankarplatser mellan de många holmarne. Dessa begagnades på 1600-talet flitigt af skeppen, som lågo och väntade på lämplig vind att fortsätta resan. Örlogsflottan hade här sin vanliga samlingsplats, såväl vid utgående från Stockholm som på ingående söder ifrån. Skeppen förankrades vanligen vid holmarne i stora segelleden från Dalarö till den 4 minuter derifran liggande Rotholmen.

Vid pass 2,000 meter söderut från Dalarö lotsbrygga ligga de små Kycklingeholmarne. På den södra udden af de nordligare af dessa holmar, omkring 220 meter från den andra sydligare, uppfördes Dalarö skans år 1657 till försvar mot anfall af Danmark. Holmen blef derefter kallad Skansholmen. Under befäl af den nyutnämnde majoren Klas Uggla arbetade 300 man på “fortifikationsverket på [ 164 ]Kycklingeholmen“ under maj—augusti 1657.[249] Den 24 april rapporterade amiralitetskollegium till konungen, att arbetet med skansen så fortskridit, att tjugufyra 20-pundiga stycken blifvit uppstälda, så att skansen redan kunde hindra en fiende att komma förbi.[250] Detta första verk, var antagligen den sydligaste delen af de förfallna fästningsverk, som ännu finnas qvar. Skottgluggarne här vetta rakt mot en i stora segelleden inträngande fiende. I augusti 1676, då man väntade danska flottan, lades en bom från Skansen till Kycklingen, hvarigenom segelleden afstängdes.[251]

Lika som Vaxholms så hörde äfven Dalarö skans under amiralitetskollegium åren 1662—1679, hvarefter båda öfverlemnades till krigskollegium.[252] Till kommendant på skansen utnämnde amiralitetskollegium år 1662 skeppskapten Erik Eriksson.[253] Han hade bland annat till åliggande att minst två gånger i veckan rapportera till amiralitetskollegium alla förbipasserande fartyg.[254] Han aflöstes d. 30 maj 1676 af majoren vid armén Georg Smith, som fortfor att vara det ännu 1680. Kommendanten stod närmast under inseende af tygmästaren vid amiralitetet.[255]

Utom kommendanten utgjordes garnisonen åren 1662—1675 af en konstapel och tio à tolf bösseskyttar.[256] Den 13 maj 1676 skref amiralitetskollegium till krigskollegium och begärde att skansen måtte förses med större besättning.[257] Det var då som major Smith blef kommendant och fick under sig en kapten, tre underofficerare, två korporaler, en mönsterskrifvare, en trumslagare och femtionio gemene.[258] Efter krigets slut 1679 reducerades besättningen till två rotar knektar.[259]

  1. ↑ Om holmens läge m. m. se A. Z: flottans hist. sid. 224—226.
  2. ↑ S. K. A. afd. I 14.
  3. ↑ Se A. Z: flottans hist. sid. 263 och 264.
  4. ↑ Se härom A. Z: flottans hist. sid. 179 och 227.
  5. ↑ A. K. prot. 15⁄12 1676 och A. K. reg. 22⁄12 s. år.
  6. ↑ S. K. A. afd. D 11 år 1670.
  7. ↑ Se sid. 126.
  8. ↑ A. K. reg. 28⁄3 1674.
  9. ↑ A. K. reg. 12⁄5 1635.
  10. ↑ A. K. reg. 26⁄7 1638.
  11. ↑ R. R. 30⁄3 1640.
  12. ↑ J. Mankell: Stockholm i forna dagar sid. 37.
  13. ↑ A. K. hufvudbok år 1638.
  14. ↑ A. K. reg.
  15. ↑ A. K. reg. 25⁄1 1640.
  16. ↑ A. K. reg. 29⁄5 1644 och 17⁄12 1650; S. K. A. afd. D 11 materialräkenskaper år 1651.
  17. ↑ S. K. A. D 11 materialräkenskaper år 1650 samt A. K. prot. 26⁄5 1658.
  18. ↑ S. K. A. D 11 materialräkenskaper år 1663.
  19. ↑ 19,0 19,1 S. K. A. D 11 materialräkenskaper.
  20. ↑ A. K. reg. 17⁄5 1645; S. K. A. D 11 materialräkenskaper åren 1658, 1663 och 1670.
  21. ↑ Sjökartekont., karta år 1747.
  22. ↑ R. R. 5⁄2 1650; A. K. prot. 29⁄11 1675 och S. K. A. D 11 materialräkenskaper.
  23. ↑ A. K. reg. 23⁄6 1647.
  24. ↑ 24,0 24,1 I Generallandmäterikont.
  25. ↑ A. K. reg. 12⁄8 och 8⁄9 1654.
  26. ↑ A. K. reg.19⁄11 1653 och 18⁄2 1654.
  27. ↑ S. K. A. D 11: materialräkenskaper år 1656.
  28. ↑ A. K. prot. 13⁄7 1669.
  29. ↑ A. K. prot. 13⁄4 1674.
  30. ↑ A. K. prot. 19⁄5 1675.
  31. ↑ A. K. prot. 8⁄11 1680.
  32. ↑ A. K. reg. 17⁄7 1649.
  33. ↑ I Sjökartekont.
  34. ↑ Se Dahlbergs Suecia et antiqua, plansch 13.
  35. ↑ A. K. prot. 13⁄7 1670.
  36. ↑ A. K. prot. 17⁄3 och 3⁄11 1662.
  37. ↑ A. K. prot. 4⁄6 1673.
  38. ↑ R. R. 8⁄12 1662.
  39. ↑ A. K. reg. 22⁄12 1676.
  40. ↑ A. K. prot. 6⁄7 1649.
  41. ↑ A. K. prot. 4⁄3 1663.
  42. ↑ A. K. prot. 6⁄2 1666.
  43. ↑ Dahlin: Svea rikes hist; J. Elers: Stockholms stad II: 310; J. Mankell: Stockholm i forna dagar sid.27 och 37.
  44. ↑ A. K. reg. 16⁄6 och 10⁄7 1647 samt 26⁄6 1649.
  45. ↑ A. K. prot. 1⁄11 1650; A. K. reg. 30⁄10 1666; S. K. A. D 11. materialräkenskaper år 1650.
  46. ↑ S. K. A. D 11 materialräkenskaper åren 1650 och 1658.
  47. ↑ J. Elers: Stockholms stad.
  48. ↑ A. K. prot. 17⁄5 1672.
  49. ↑ 1747 års karta i Sjökartekontoret.
  50. ↑ A. K. prot. 2⁄11 1672.
  51. ↑ 51,0 51,1 S. K. A. D 11 Materialräkenskaper.
  52. ↑ A. K. reg. 4⁄6 1654.
  53. ↑ A. K. prot. 6⁄5 och 15⁄8 1656.
  54. ↑ R. R. 30⁄6 1662 och A. K. prot. 20⁄5 1663.
  55. ↑ A. K. prot. 10⁄4 1676.
  56. ↑ A. K. prot. 26⁄6 1676 och 13⁄2 1677.
  57. ↑ Elers: Stockholms stad II.: 339. Byggnaden kallas för “drabantstall“ på kartor från år 1702 i Krigsarkivet. På Tillæi karta 1733 kallas den för “Stora tyghuset“.
  58. ↑ A. K. reg. 3⁄1 1646.
  59. ↑ A. K. reg. 30⁄8 1665 och 28⁄8 1666.
  60. ↑ A. K. prot. 2⁄11 1672.
  61. ↑ A. K. reg. 13⁄1 1666.
  62. ↑ A. K. reg. 12⁄6 1666.
  63. ↑ Se plansch 13 i Dahlbergs Suecia.
  64. ↑ A. K. reg. 9⁄2 1667.
  65. ↑ A. K. prot. 2⁄5 1668.
  66. ↑ A. K. prot. 15⁄6 1664.
  67. ↑ 11 A. K. prot. 29⁄7 1667, 1⁄9 1668 och 23⁄7 1669.
  68. ↑ I Generallandtmäterikont.
  69. ↑ I K. Biblioteket.
  70. ↑ A. K. reg. 17⁄12 1650; S. K. A. D 11 materialräkenskap för 1658 m. fl. år.
  71. ↑ R. R. 11⁄6 1668.
  72. ↑ Karta från 1640-talet i Krigsark.
  73. ↑ Se plansch 13 i Dahlbergs Suecia.
  74. ↑ Man fann då i kranhufvudet en furuplanka, på hvilken sjelfva kranen var afbildad och årtalet 1661.
  75. ↑ S. K. A. D 11: inventarieredogörelse år 1670.
  76. ↑ A. K. reg. 2⁄5 1665.
  77. ↑ A. K. reg. 18⁄7 1667 och A. K. prot. 14⁄9 1667.
  78. ↑ A. K. prot. 13⁄4 1674.
  79. ↑ A. K. prot. 29⁄8 1676.
  80. ↑ A. K. prot. 14⁄5 1669.
  81. ↑ Samma plats användes numera af Svenska Segelsällskapet.
  82. ↑ R. R.
  83. ↑ A. K. prot. 29⁄3 1670.
  84. ↑ A. K. reg. ⁄2 1640 och R. R. 30⁄3 samma år.
  85. ↑ I rådet förslogs år 1648, att man icke skulle få köra med vagnar öfver bron, hvarpå drottning Kristina resolverade, att bron skulle hållas väl vid magt (rådsprot. 16⁄5 1648).
  86. ↑ A. K. reg. 9⁄2 1677.
  87. ↑ Den 25 sept. 1673 skref am:ts koll. till magistraten i Stockholm och begärde, att denna gränd måtte stenläggas, “emedan konungen vid sin lyckliga hemkomst antagligen kommer att lägga till med sin jakt vid denna gränd och gå den uppför att bese amiralitetets kyrkobyggnad på Ladugårdslandet“. (A. K. reg.)
  88. ↑ A. K. reg. 17⁄5 1645 och Erik Rynings journal på flottan 19⁄6 och 9⁄7 s. år.
  89. ↑ S. K. A. D 11 materialräkenskap år 1659 och A. K. reg. 22⁄2 1673.
  90. ↑ A. K. prot. 20⁄2 1657.
  91. ↑ A. K. prot. 17⁄5 1675.
  92. ↑ A. K. reg. 27⁄6 1639 och ⁄2 1640.
  93. ↑ S. K. A. afd. B: K. Bref 30⁄3 1647.
  94. ↑ A. K. reg. 11⁄5 1653.
  95. ↑ C. G. Styffe: Om eganderätten till qvarteret Bodarne (Stockh. 1889) sid. 9.
  96. ↑ S. K. A. D 11 materialräkenskaper och A. K. prot. 3⁄4 1657.
  97. ↑ A. Z: flottans hist. sid. 227—228.
  98. ↑ A. K. reg. 16⁄2 1650.
  99. ↑ R. R. 30⁄6 1662.
  100. ↑ R. R. 27⁄3 1669.
  101. ↑ A. K. reg. 16⁄7 1675.
  102. ↑ Efter kartor från början af 1700-talet.
  103. ↑ A. K. reg. 10⁄10 1637.
  104. ↑ Betecknande för tidens förhållanden är amiralitetskollegiets bref d. 7 aug. 1668 till borgmästare och råd i Stockholm: “Alldenstund amiralitetskollegium hafver låtit sig berättas, att den platsen, som är omkring amiralitetets väderqvarn på Ladugårdslandet, skall begynna temligen att blifva bebygd och ännu esomoftast utdelas tomter deruppå; hvarföre och såsom amiralitetskollegium befruktar att samma väderqvarn derigenom i längden torde ske för när, alltså är härmed kollegiets begäran, det Eder gode herrar om sådant i tid behörigen att förekomma, behagade med det första utmäta låta och den tillegna så stor plats rundtomkring, som pröfvas kan att dertill behöfves, på det vädret igenom någon byggnad icke varder till dess fortgång betaget och förhindradt“. (A. K. reg.)
  105. ↑ Platsen utgöres nu af qvarteret Trehörningen och alldeles bredvid åt Långa Gatan är qvarteret Kyrkogården, som år 1675 användes af amiralitetet till begrafningsplats.
  106. ↑ Sid. 110—111.
  107. ↑ A. K. reg. 8⁄2 och 12⁄9 1667.
  108. ↑ A. K. prot. 14⁄5 och 13⁄7 1669.
  109. ↑ 109,0 109,1 A. K. reg. 11⁄10 1670.
  110. ↑ A. K. reg. 10⁄2, 3⁄3 och 9⁄5 1671.
  111. ↑ A. K. prot. 20⁄3 1680.
  112. ↑ A. K. prot. 6⁄7 1649 och 1⁄8 1666.
  113. ↑ A. K. reg. och A. K. prot. 24⁄4 1666.
  114. ↑ A. K. ank. handl. Wrangels bref 5⁄5 1662.
  115. ↑ A. K. reg. 31⁄5 1662.
  116. ↑ I stället erhöll kommissarien Abraham Momma Reenstierna år 1672 privilegium att anlägga ett skeppsvarf vid Danviken (A. von Stiernman: Ekon. förf.-saml. 16⁄3 1672).
  117. ↑ A. K. prot.
  118. ↑ R. A. Adler Salvius förslag till instruktion för am:ts koll. år 1636.
  119. ↑ R. R. 20⁄5 1648.
  120. ↑ A. K. prot. 10⁄7 1656.
  121. ↑ R. R. 14⁄3 1662.
  122. ↑ A. K. prot. 25⁄11 1669.
  123. ↑ R. R. 17⁄3 1675.
  124. ↑ R. R. 20⁄5 1648.
  125. ↑ A. K. reg. 29⁄11 1676.
  126. ↑ R. R.
  127. ↑ A. K. prot. 15⁄1 1680.
  128. ↑ A. K. prot. 21⁄2 1674.
  129. ↑ R. R.
  130. ↑ Rådsprot.
  131. ↑ A. K. reg. 23⁄10 1677.
  132. ↑ A. K. prot. 21⁄2 1674.
  133. ↑ A. Z. Flottans hist. sid. 240.
  134. ↑ A. K. reg. 1⁄9 1643.
  135. ↑ A. K. reg. 12⁄1 1655.
  136. ↑ R. R. 17⁄4 1659.
  137. ↑ 137,0 137,1 A. K. reg. 24⁄12 1676.
  138. ↑ A. K. reg.: Hans Wachtmeisters reg. 20⁄4 1680.
  139. ↑ 139,0 139,1 A. K. reg. 15⁄2 1636.
  140. ↑ A. K. reg. 7⁄6 1656.
  141. ↑ R. A. riksstater.
  142. ↑ A. K. prot, 22⁄11 1675.
  143. ↑ R. R. 14⁄3 1662.
  144. ↑ Rådsprot. 30⁄3 1636.
  145. ↑ A. K. reg. 13⁄6 och 14⁄6 1636.
  146. ↑ A. K. reg. 1⁄7 1636.
  147. ↑ A. K. reg. 15⁄12 1644.
  148. ↑ A. K. reg. 27⁄6 1636.
  149. ↑ A. K. reg. 15⁄7 1643.
  150. ↑ R. A. riksstater.
  151. ↑ A. K. prot. 16⁄12 1674.
  152. ↑ A. K. prot. 10⁄5 1680.
  153. ↑ R. A. afd. amt:s koll.
  154. ↑ A. K. reg. 20⁄1 1666.
  155. ↑ R. R.
  156. ↑ R. R. 3⁄9 och 1⁄12 1677.
  157. ↑ A. K. reg. 12⁄7 1665.
  158. ↑ A. K. prot. 8⁄9 1662.
  159. ↑ A. K. reg. 19⁄9 1663, 13⁄1 1666 och 6⁄7 1667.
  160. ↑ A. K. reg. 19⁄2 1649.
  161. ↑ A. K. reg. 2⁄11 1654.
  162. ↑ A. K. reg. 21⁄11 1637, 1⁄5 1642 m. fl.
  163. ↑ A. K. reg. 27⁄1 1647 och 10⁄5 1649.
  164. ↑ A. K. reg. 23⁄6 1655.
  165. ↑ A. K. reg. 27⁄6 1665.
  166. ↑ A. K. reg. 21⁄4 1675.
  167. ↑ A. K. reg. 17⁄4 1672.
  168. ↑ A. K. reg. 23⁄6 1666.
  169. ↑ A. K. reg. 20⁄6 1673.
  170. ↑ Rådsprot.
  171. ↑ A. K. reg. 15⁄6 1636.
  172. ↑ A. K. reg. 1⁄2 1642.
  173. ↑ A. K. reg. 31⁄1 1646.
  174. ↑ A. K. reg. 14⁄12 1675.
  175. ↑ R. A. riksstater.
  176. ↑ A. K. reg. 20⁄8 1675.
  177. ↑ A. K. reg. 10⁄10 1637.
  178. ↑ A. K. reg.  ⁄4 1644.
  179. ↑ A. K. reg. 15⁄5 och 17⁄6 1651.
  180. ↑ A. K. reg. 3⁄1 1655.
  181. ↑ A. K. reg. 30⁄9 1659.
  182. ↑ A. K. reg. 7⁄1 1674.
  183. ↑ A. K. reg. 26⁄3 och 12⁄12 1675.
  184. ↑ A. K. reg. 9⁄2 1667.
  185. ↑ A. K. reg. 14⁄12 1675.
  186. ↑ A. K. reg. 15⁄6 1636 och 1⁄2 1642.
  187. ↑ A. K. reg. 1⁄3 1650.
  188. ↑ A. K. reg. 2⁄1 1651.
  189. ↑ A. K. reg. 12⁄12 1677.
  190. ↑ A. K. reg. 27⁄7 1664.
  191. ↑ A. K. prot. 26⁄11 1670.
  192. ↑ A. K. reg. 1⁄2 1642.
  193. ↑ R. A. riksstater och A. K. reg. 26⁄4 1676.
  194. ↑ S. K. A. afd. B K. bref. 26⁄8 1646.
  195. ↑ R. R. 10⁄12 1664.
  196. ↑ A. K. reg. 29⁄8 och 2⁄12 1678.
  197. ↑ A. K. prot. 8⁄12 1675.
  198. ↑ A. K. prot. 13⁄11 1678.
  199. ↑ A. K. prot.
  200. ↑ A. K. prot. 8⁄11 1680.
  201. ↑ A. K. reg. 24⁄3 1640, R. R. 30⁄3 1640 och rådsprot. 28⁄8 s. å.
  202. ↑ A. K. reg. 2⁄8 1644.
  203. ↑ A. K. reg. 17⁄5 1645.
  204. ↑ R. R. 9⁄1 1647.
  205. ↑ R. R. 18⁄4 1648.
  206. ↑ A. K. prot. 4⁄7 1649.
  207. ↑ A. K. reg. 22⁄1 1651.
  208. ↑ A. K. reg.
  209. ↑ A. K. reg. 4⁄11 1653.
  210. ↑ A. K. reg. 22⁄4 1654.
  211. ↑ A. K. reg. 24⁄10 1655.
  212. ↑ A. K. prot. 5⁄12 1655.
  213. ↑ 213,0 213,1 R. A. riksstater.
  214. ↑ A. K. reg. 5⁄6 1658.
  215. ↑ A. K. prot. 29⁄3 1658.
  216. ↑ A. K. reg. 29⁄2 1660.
  217. ↑ A. K. reg. 6⁄3 1663.
  218. ↑ A. K. reg. 11⁄9 1662.
  219. ↑ A. K. prot. 28⁄9 1663.
  220. ↑ A. K. prot.
  221. ↑ A. K. prot. 1⁄8 1668.
  222. ↑ A. K. prot. 3⁄6 1672.
  223. ↑ A. K. prot. 17⁄12 1673.
  224. ↑ A. K. prot. 20⁄5 1675.
  225. ↑ A. K. reg. 29⁄9 1677.
  226. ↑ 226,0 226,1 A. K. reg.
  227. ↑ A. K. reg. 19⁄9 1679.
  228. ↑ A. K. reg. 2⁄10 1680.
  229. ↑ R. R.
  230. ↑ A. Z.: Flottans hist. sid. 223.
  231. ↑ A. K. reg. 2⁄4 1645.
  232. ↑ A. K. reg.
  233. ↑ S. K. A. afd. R.
  234. ↑ 234,0 234,1 A. K. prot.
  235. ↑ A. K. prot. 25⁄5 1669 o. A. K. reg. 11⁄8 samma år.
  236. ↑ A. K. prot. 11⁄5 1680.
  237. ↑ A. Z.: Flottans hist. sid. 265.
  238. ↑ A. K. reg. 1⁄2 1642.
  239. ↑ A. K. reg. 3⁄12 1645.
  240. ↑ A. K. reg. 1⁄2 1652.
  241. ↑ A. K. reg. 8⁄7 1667.
  242. ↑ R. R. 18⁄5 1653.
  243. ↑ A. K. reg. 12⁄7, 25⁄7 och 28⁄7 1656.
  244. ↑ R. R. 7⁄5 1662.
  245. ↑ R. R. 31⁄1 1680.
  246. ↑ R. A. riksstater.
  247. ↑ A. K. ank. handl. Gyllenspaks bref 26⁄9 1677 och A. K. reg. 5⁄3 1678.
  248. ↑ A. K. prot. 19⁄6 1675.
  249. ↑ A. K. prot. 25⁄5 och 3⁄6 1657; A. K. reg. 17⁄6 1657.
  250. ↑ A. K. reg. 24⁄7 1657.
  251. ↑ A. K. ank. handl. 24⁄8 1676.
  252. ↑ R. R. 7⁄5 1662 och 31⁄1 1680.
  253. ↑ A. K. reg. 1⁄7 1662. Eriksson hade fått högra armen bortskjuten vid äntring af danska skeppet Patientia i slaget vid Femern d. 13 okt. 1644.
  254. ↑ A. K. reg. 4⁄5 1663.
  255. ↑ A. K. prot. 9⁄5 1662 och A. K. reg. 23⁄10 1677.
  256. ↑ R. A. riksstater.
  257. ↑ A. K. reg.
  258. ↑ A. K. ank. handl. G. Smiths rapport 3⁄9 1677.
  259. ↑ A. K. prot. 17⁄11 1679.
Hämtad från ”https://sv.wikisource.org/w/index.php?title=Svenska_flottans_historia:_åren_1635-1680/kapitel_12&oldid=561527”