Svenska teatern/Anmärkningar och tillägg del 6

←  Konstnärsparet Torsslow

Svenska teatern : några anteckningar 6. Under Karl Johanstiden : 1832-1835 av Nils Personne Anmärkningar och tillägg

Personregister till femte och sjätte delarna  →

anmärkningar och tillägg.

Genom ett beklagligt förbiseende vid genomläsandet af professor Nybloms redogörelse för omändringarna i operasalongen 1815 i hans ”Minne af öfverintendenten friherre C. Fr. Adelcrantz” (Sv. akad. handl. 1890) har jag i del III sid. 135 af dessa anteckningar omtalat tillbakadragandet af scenens gränslinje såsom inträffande samtidigt med öfriga förändringar. Detta ägde emellertid rum långt senare, hvilket ju också tydligt framgår af de afbildade samtida planritningarna.

Sid. 36.

Dahlgrens uppgift i hans förträffliga Anteckningar om Stockholms teatrar, att Lars Hjortsberg var frånvarande under spelåret 1832—33 är icke med verkliga förhållandet öfverensstämmande, hvilket framgår af redogörelsen för spellistan, ehuru han visserligen ämnade afgå. Redan på våren skref han till Beskow och begärde sitt afsked, emedan en sorglig tilldragelse inom familjen gjorde honom ”alldeles oförmögen att framträda för allmänheten”. Det var sonen Karls oregelbundheter, som i augusti slutade med konkurs. Efter en tid lugnade han sig emellertid och återuppträdde redan i oktober. — För öfrigt var Karl Hjortsberg icke den den ende aktören, som den tiden gjorde konkurs. Lars Kinmanson, J. P. Håkansson, herr och fru Bock, Malmström m. fl. kullbytterade samtidigt, för att icke tala om Georg Dahlqvist med 52,000 rdr rgs i tillgångar och 50,000 i skuld. Ja, till och med ”ett yngre vid Kungliga teatern anställdt fruntimmer, väl kändt af alla våra unga eleganter”, cessionerade med en brist af 20,000 rdr bko.

Sid. 41.

På grund af Sara Torsslow-bildens stora likhet med originalet får man hoppas, att äfven Henriette Widerberg, af hvilken eljest intet ungdomsporträtt finnes, är lika väl träffad.

Sid. 50.

Antonia Adamberger, f. 30 dec. 1790 i Wien, † därstädes 25 dec. 1867, var dotter till tenorsångaren A. och den berömda hofskådespelerskan Maria Anna Jaquet, vid hvilkens afskedsföreställning 22 febr. 1804 hon själf f. f. g. beträdde scenen. Efter moderns död 5 nov. s. å. ledde skalden Heinrich von Collin den unga flickans uppfostran. Utmärkt icke blott genom skönhet och talang utan även genom en fläckfri vandel, blef hon snart en af Tysklands främsta konstnärinnor inom det tragiska facket och tillhörde Burgteatern till 1817. För den tyska litteraturen fick hon en särskild betydelse genom sin förbindelse med Teodor Körner, som ägnade flera förtjusande dikter till henne under deras förlofningstid, benämnde sitt drama ”Toni” efter henne och skref ”Hedvig eller Banditbruden” för henne liksom Helenas roll i ”Zriny”. Hennes hjältesjäl uppmuntrade honom, då han drog ut i den heliga strid, hvarifrån han icke kom tillbaka. Först fyra år senare gifte hon sig med en annan frivillig från frihetskriget, den sedermera som arkeolog och konsthistoriker berömde Josef Arneth. Sedan 1830 stod hon i nära förbindelse med kejsarinnan Karolina Augusta, hvilken anförtrodde henne att utföra många af sina kärleksverk. Sorgen öfver Körners förtidiga död återvaknade, så ofta hans namn nämndes, och kostade henne bittra tårar.

Sid. 74.

Icke mindre än fem parodier på ”Hernani” uppfördes i Paris. Kvickast var den på Porte-Saint-Martinteatern. Den hette ”Ni Ni! C’est fini ou La contrainte par cor”, traduit de Goth (d’Hugo) par un Vandal, musique d’un Hun. Innan ridån gick upp, hörde man från scenen ett valthorn, och därefter spelade orkestern fredsdomarens bekanta utrop i ”Hvita frun”: ”Hur skall jag det förklara? Jag ingenting förstår!” Herr NiNi är en slarfver som rymt från fattighuset, doña Sol är en madame Parasol, och Karl V har förvandlats till en harlekin, fabricant de blanc d’Espagne à Madrid près Boulogne. Den bekanta versen ”J’écraserais dans l’oeuf ton aigle impériale” lyder i parodien ”Je pourrais t’écraser comme l’oeuf d’une poule. Tu n’es qu’un hommelet.” Efter fjärde akten, då de båda älskande förenas, skulle man tro, att pjäsen vore slut, men då kommer regissören in och ber åskådarna icke gå sin väg, emedan det återstår en akt. I denna tar Ni Ni gift, i det han säger: ”Mourons comme Juliette et comme Roméo. Grands dieux! Que c’est mauvais!” Hvarpå den gamle, en kock, svarar: ”Cest moitié rhum et eau” (Roméo). Därefter stiga de båda förgiftade upp och dansa i baletten.

Sid. 83.

I mina samlingar finnes följande bref från Crusell till Westerstrand, hvilket jag här f. f. g. offentliggör, då det innehåller några rader om operan ”Fra Diavolo”: ”Min högtärade Broder! För Ditt vänskapsfulla Bref, som i dag från Söderköping kom mig tillhanda får jag ödmjukast tacka. Att Klemming ej fick ekläreringen, då han icke var den minstbjudande, var ganska naturligt, och jag hade i Ditt ställe handlat alldeles på samma sätt. Redan förliden vinter gjorde jag vår vän Beskow uppmärksam på Fra Diavolo, såsom i min tanka en Cassa-pjes, efter vår Publiks smak; och i förmodan, att han skulle finna det samma, började jag en Öfversättning, som, om jag rätt minnes, slutade med första Akten, men afstadnade sedan, emedan jag icke hörde vidare talas om att den var ämnad att gifvas. Skulle härom nu åter bli fråga, och Du anse mig vara den som bör öfversätta Pjesen, anhåller jag — i synnerhet om den snart skall sättas i arbete — att efter min hemkomst få några veckors ledighet från Repetitioner, äfvensom jag gerna önskade från Köpenhamn få den för Danska Theatern omarbetade Texten, i händelse den icke finns i sjelfva Partituret som Sevelin anskaffat.

Jag hade hoppats få det nöjet att råka Dig, min Heders Bror, vid Canalen d. 26:te, trycka Din hand, och presentera för Dina öron mitt yngsta barn: Musiken till Pontins Cantat eller Declamatorium. Beklagligtvis har jag hört att Du ej kommer ned, troligen i anseende till arrangeringen för Jubel-Spectaklet. Vid detta tillfälle hade jag ämnat hos Dig ödmjukast anhålla om att få dröja med min återkomst några dagar, det vill säga till den 5:te October, för att kunna besöka en vän i Södermanland. Hos Berwald har jag redan förfrågat mig, men ej fått ännu något svar. Cora bör ej bli ett hinder, ty Clarinett-stämman är däruti högst obetydlig.

Jag längtar mycket efter att munteligen få betyga Dig den sanna högaktning och upprigtiga tillgifvenhet hvarmed jag alltid framhärdar Min högtärade Broders ödmjukaste tjenare. B. Crusell. Linköping den 19:de Septbr. 1832.”

Sid. 84.

Under 1700-talet började man i Italien för första gången i operetten framställa engelska lorder såsom komiska typer för rika uppblåsta utlänningar.

Sid. 85.

När Ferdinand IV af Neapel inlåtit sig i krig mot franska republiken, besatte fransmännen Neapel, och under deras skydd proklamerades därstädes den ”Partenopeiska republiken” 25 januari 1799. Bland prästerskapet, som fruktade republiken, fanns ännu tillgifvenhet för konungadömet liksom bland landtbefolkningen i södra Italien, hvilken det förra uppeggade till strid för den heliga tron, för konungen och kyrkan. Bland denna samling äfventyrare fanns en, som ristat sitt namn i blod i de s. k. Sanfedisternas annaler, Fra Diavolo eller Michele Pezza, såsom han egentligen hette. Världsberömd har han blifvit genom Alexander Dumas, som skildrar denne bravo i sin Bourbonernas historia liksom i romanen La san Felice, och än mer genom Aubers opera, till hvilken Scribe skref libretten, men gjorde af sin Diavolo en hjälte, som har föga eller intet utom namnet gemensamt med den verklige äfventyraren. Denne senare var bördig från Itri (f. 1771), en liten stad i Terra di Lavoro, slöt sig snart till den antirepublikanska rörelsen, och då fransmännen grusade hans fädernehem och mördade hans föräldrar, svor han att utkräfva hämnd på dem. Redan förut hade han från ett bakhåll nedskjutit en svartsjuk äkta man, som pryglat upp honom, och då dennes bror svor vendetta, sköt han äfven denne från ett bakhåll. Jämte fem kamrater flydde nu Michele upp bland bergen och blef röfvare. Det sades, att ingen kula bet på honom, ty han hade ristat upp ett stycke af armen och i Itris kyrka lagt en hostia i såret, hvilken skyddade honom från allt ondt. Sådan var folktron. — Då i slutet af 1798 konung Ferdinand uppmanade neapolitanarna till motstånd mot fransmännen, ställde sig Fra Diavolo i spetsen för en stor skara frivilliga och hindrade fiendens framträngande i trakten af Fondi. Han eröfrade Velletri, Albano och Marino, men begick sådana våldsdåd, att den befälhafvande generalen måste låta arrestera honom. Han insattes i S. Angelo, men lyckades fly och återtog sitt forna röfvarlif, denna gång i Syditalien. Sedan efter slaget vid Austerlitz 2 december 1805 Napoleon 1 februari 1806 dekreterat, att ”la dynastie de Naples a cessé de régner”, hade den intet annat stöd än den demoraliserade hären och Fra Diavolo. Denne drog fram genom Abruzzerna, trummande och svängande Sanfedisternas banér, men föga mer än tvåhundra man slöto sig till honom, villiga att strida för Bourbonerna, för resten mötte han ovilja eller likgiltighet. Af det för en kort tid sammankallade sicilianska parlamentet utverkade drottning Maria Karolina ett anslag till inköp af en diamantbesatt jaktknif och ett par pistoler åt öfversten Michele Pezza, kallad Fra Diavolo, och af den fördomsfrie konung Ferdinand utnämndes han till hertig af Cassano. De grymheter, som begingos af de vilda upprorsledarna i Kalabrien, tvingade emellertid fransmännen att ditsända Masséna med en härstyrka, och en fruktansvärd vedergällning utkräfdes. Blodsdomstolar och konfiskationer följde, och en stor del af landet sköflades genom plundring och brand. Till sist, hösten 1806, blef Fra Diavolo gripen af fransmännen, och 12 november halshöggs han på piazza del Mercato i Neapel.

Sid. 87.

Beträffande  »Kabal och kärlek» ber jag få hänvisa till de anmärkningar jag bifogat min tryckta öfversättning af stycket, hvilken användes vid pjäsens uppförande å Kungliga dramatiska teatern 1891.

Sid. 228.

I sammanhang med teatercensurens införande hos oss berätta samtida Stockholmstidningar några anekdoter, som då gingo Europa rundt, om den stränge romerske censorn pater Somai. I palatset Ruspoli hade en rik utlänning inrättat en teater och lämnade allmänheten fritt tillträde, hvarför censorn ansåg sig böra granska repertoaren. Han fick då se, att man ämnade uppföra ”Le festin de pierre” (libretten till Don Juan). ”Duger inte”, förklarade hans högvördighet. ”Titeln måste ändras. Det är inte tillåtet att skämta med Saint Pierre, den förste af apostlarna, Roms skyddshelgon! — När ”Maria Stuart” skulle ges, fick patern den till genomläsning. ”Hvad för slag?” skrek han till den stackars teaterdirektören, ”Vill ni låta halshugga en drottning?” Det får inte på några villkor ske! Kom igen om ett par dagar, så ska’ jag fundera ut ett annat slut, ty stycket är inte dåligt för resten”. Direktören kom igen. ”Nu är det färdigt. Ni låter helt enkelt deportera henne till Frankrike. Det är ett revolutionärt land, och kan vara lagom åt den uppviglerskan.” ”Ja men, Ers högvördighet, hon begär ju inte bättre. Hvad blir det då med hela tragedien?” ”Det kan inte hjälpas, så ska’ det bli!” — I en dram, som handlade om Torquato Tasso, beklagade sig den olycklige skalden för Leonora öfver det oblida öde hans sånger rönt, hvarvid han utropar: ”Jag skall offra mina arma foster åt lågorna!” ”Stryk ut det där!” röt monsignore Sumai. ”Det vilddjuret vill bränna upp sina egna barn — och dessutom hvilken skandal! Tasso var ju inte gift, och fast han och Leonora älskade hvarandra, är det inte alls bevisadt, att prinsessan af Ferrara hade några barn med honom. Det är troligen bara ett oförskämdt förtal.”

---