Svenska teatern/Konstnärsparet Torsslow
| ← Anders Lindeberg och Nya teatern |
|
Anmärkningar och tillägg → |
Olof Ulrik Torsslow hade i likhet med sin hustru blifvit erbjuden ett under hans dåvarande invaliditet ganska förmånligt engagemang vid Kungliga teatern. Han skulle få åtnjuta full pension, anställas såsom lärare och dessutom erhålla en recett, men han nekade envist i tro, att han skulle blifva fullkomligt återställd, en förhoppning, som dock slog fel, men med sin stora viljekraft förmådde han öfverraskande väl att dölja sitt lyte, och hans verksamhetsbegär var oförminskadt. Ett under vintern planlagdt uppträdande i Göteborg tillsammans med Pierre Deland och hans trupp blef ej af, men sedan teaterdirektör Wildner öfverlåtit det de Broenska familjeprivilegiet till Torsslow och Pierre Deland, som var gift med en dotter till Isak de Broen, började de sin verksamhet därute på Djurgården lördagen 2 maj 1835 i den gulmålade ladan med den trånga och klent upplysta salongen. Trots att den nya direktionen höjt inträdesprisen, voro alla biljetter slutsålda flera dagar förut, och Torsslows framträdande på scenen hälsades af publiken med applåder och hurrarop. Äfven fruarna Torsslow och Erikson mottogos med handklappningar, liksom ett par af truppens gamla medlemmar, som publiken kände igen.
För några år sedan väckte en insändare i en här utkommande teatertidning det förslaget, att de uppträdande artisternas namn ej skulle utsättas på affischen, ett påhitt hvilket betecknades icke blott såsom särdeles spirituellt utan också såsom något alldeles nytt. Ack! det finnes intet nytt under solen. Det där påfundet infördes just sommaren 1835 på Djurgårdsteaterns affischer till stor förargelse både för publiken och kritiken. Under senare tid har det en gång tillämpats vid Kungliga dramatiska teatern, då ”Envar” där uppfördes. Resultatet blef, att en mycket framstående artist kritiserades i en morgontidning för sitt utförande af en bland de däri förekommande rollerna, oaktadt han icke ens var med i stycket.
Det första programmet utgjordes af en gammal, redan 1827 på Djurgårdsteatern gifven, af K. Wildner öfversatt, på tyska bearbetad italiensk femaktskomedi ”Amerikanaren”. Torsslow hade där en stillsam, passiv roll, hvilket lämpade sig för hans långt ifrån återvunna herravälde öfver gången. Han haltade ännu ganska svårt. Till efterpjäs gafs f. f. g. en fransk vådevill ”Rataplan eller Den lille trumslagaren” där fruarna Torsslow och Erikson fingo i en ny upplaga af pagerna i ”Felsheims husar” visa sig i karlkläder, den ena som trumslagare, den andra som pipare. Efter spektaklet inropades de tre artisterna under stormande bifall. Andra gången blef salongen utsåld först vid föreställningens början, och endast Torsslow visade sig vid framkallelsen. När programmet gafs tredje gången, var salongen blott fylld till hälften, och publiken aflägsnade sig utan bifallstecken. Den 3 maj bjöds på gammal skåpmat, en treaktsdram af Kotzebue ”Den värdiga hustrun”, som tydligen hörde till det slags dygdemönster, om hvilka Fredrika Bremer säger i sina Teckningar ur hvardagslifvet, att ”det finnes dygder, som göra en sömnig”, ty den uppfördes aldrig mer. — Teaterns nästa nyhet 11 maj bestod i en af Torsslow från franskan öfversatt femaktsmelodram ”Giftblanderskan”, ett ohyggligt nervskakande skådespel, som handlar om en förnäm dam, hvilken afdagatager nästan hela sin släkt och åtskilliga oskylda personer dessutom. För öfrigt förekommer där tortyr, en människas innebränning, en annans brännande på bål, med flera gräsligheter. Pjäsen var bra uppsatt, spelades förträffligt, och den sensationslystna publiken vallfärdade ditut ett tjugutal gånger för att njuta af rysligheten. Vidare uppfördes ”Slottet Kenilworth”, ”Damer och husarer”, ”Friaren från Mexico” och ”Carl XII på ön Rügen” med Malmström i titelrollen 8 juli. Aftonbladet påpekar gunstens föränderlighet, då denne hjältegestalt nu kunde visa sig på svensk scen utan att mötas af fullt hus och utan ett enda bifallstecken. En insändare skref i augusti: ”Man trodde sig ha rätt att vänta af herr Torsslow förmåga att urskilja, hvad som verkligen är godt, underhållande och kvickt, men det han under innevarande säsong presterat synes vittna om, att han med allt sitt snille som skådespelare likväl i valet af pjäser är en ganska renlärig skolär af de kungliga teaterdirektionerna.” — Först genom uppförandet af femaktskomedien ”Strozzi och Martino eller Konspirationskonsten” 5 september fick Torsslow vind i seglen. Det var en öfversättning med förbytta namn efter en af Scribes bästa komedier ”Bertrand et Raton”. Originalet handlar om Struensees fall, men författaren har i sin kvicka dialog gjort de mest närgångna hänsyftningar på samtida franska förhållanden, hvarigenom den blir en verklig pièce de circonstance, ett tillfällighetsstycke, där intrigen icke illa symboliserar julirevolutionen. Grefve Bertrand Rantzau är ett ända till fullkomlighet utfördt porträtt af Talleyrand och i Raton Burkenstaff, hufvudmannen för folkpartiet, finner man en rätt tydlig hänsyftning på Jacques Lafittes öden under och efter ”de ärofulla dagarna”.
.... Mutato nomine de te
fabula narratur.
Allt detta stegrade naturligtvis pjäsens intresse i Frankrike. Här var det ensamt Torsslow, hvilken genom sitt snillrika spel som ministern Strozzi förlänade stycket hela dess betydelse. Det hade ursprungligen blifvit inlämnadt till Kungliga teatern, som dock icke vågade gifva det af hänsyn till danska hofvet (hvilka hänsyn äfven förhindrade återupptagandet af stockholmarnas älsklingsopera ”Gustaf Vasa”). Man anmodade då Lagerbielke att retuschera detsamma. Han hittade på att förlägga handlingen till storhertigdömet Milano på 1400-talet under Francesco Sforzas styrelse, hvarpå han lämnade pjäsen till Torsslow, som med den i elfte timmen räddade både teaterns ekonomi och sitt eget anseende. Han gaf rollen med en natur, en hållning, en säkerhet, en genialitet och en finhet i uppfattningen, som han sällan, måhända aldrig till den grad ådagalagt som här. Torsslow hade en svaghet att emellanåt i sina roller efterlikna kända personligheter. Sålunda imiterade han i denna skapelse excellensen Lagerbielke, hvilken fine diplomat i sin tur icke så litet önskade erinra om den i komedien framställde Talleyrand och använde äfven hans sätt att snusa. Glanspunkten i Torsslows framställning lär ha varit slutscenen i fjärde akten, då han stänger in konspiratören Martino i källaren och stoppar nyckeln i fickan. Han tog sig då en pris på det Talleyrand-Lagerbielkeska sättet, och med en listig blick och skalken i mungiporna mumlade han sitt: ”Så där ja! det går bra!”, just som ridån föll. Denna hans berömda, ofta omtalade snusning var ju i själfva verket en oerhörd anakronism, eftersom pjäsen spelade på 1400-talet, dock knappast värre än ”stor”-hertigskapet öfver Milano, som aldrig existerat, till på köpet omgifvet af en alldeles modernt inrättad ministär, där det till och med förekom en sjöminster, ehuru hertigdömet icke ägde någon flotta. Vilhelm Erik Svedelius berättar i sina ungdomsminnen, hvilket starkt intryck denna komedi gjorde på honom, och han omtalar äfven, hur han såg ”Macbeth” gifvas därute på Djurgården. ”Torsslow och fru Torsslow spelade hufvudrollerna förträffligt” — säger han — ”men teatern var för liten för det stora sceneriet, hvilket därför förlorade mycket af sin gripande makt enkannerligen i scenen med häxorna, då Macbeth ser sina spöksyner”. Svedelius var äfven lifligt berörd af Torsslows spel som Richelieu, en femaktsdram af Bulwer.
Ända till 1843 fortsatte Torsslow sin verksamhet ute på Djurgården om somrarna. Om vintrarna spelade han i landsorten och i Finland, där hans repertoar 1839 omfattade icke mindre än trettioåtta pjäser. Aftonbladet skrifver i början af maj 1838: ”Torsslow, hvilken efter att förliden höst ha frånträdt bolaget med hr Deland såsom chef för egen trupp lämnat hufvudstaden, har efterhand gifvit representationer i Jönköping, Malmö, Kristianstad och Göteborg. Han har allestädes blifvit högt uppburen för sin skådespelartalang, ja, firad på både prosa och vers. Truppen har vunnit förstärkning, äfven repertoaren. Pasquillet, Tänk på Cæsar, Mjölnaren och hans dotter, Belgier och Spanjorer samt Michel Perrin äro de nya stycken Torsslow för med sig hem.” Djurgårdsteatern öppnades 13 maj med ”Pasquillet”, då han mottogs med lifliga applåder. Vintrarna 1840 och 1841—1842 uppträdde han, såsom förut omtalats, på teatern i Kirsteinska huset, hvarigenom han banade väg för det Lindebergska teaterbygget. I midten af maj 1843 öfverreste herr och fru Torsslow till Helsingfors följda af Djurgårdsteaterns hela dåvarande personal, hvaribland befunno sig Fr. Deland, Broman, Andersson, alla med fruar, Happe, Lagerqvist, m:na G. Widerberg, Asplund m. fl.
Plan öfver teatersalongen i Kirsteinska huset. Efter träsnitt i Teateralmanacka för 1842.
Flera af den tidens moderna större dramer och komedier spelades såsom Bulwers ”Richelieu”, Scribes ”Ett glas vatten” och ”Förtalet”, Dumas ”Kean”, o. s. v., till sina hufvudroller på det utmärktaste sätt utförda. Sejouren var lysande men kort. Redan efter tre veckor återvände artisterna till Stockholm, där Torsslow öfverlät Djurgårdsteatern till Fredrik Deland och tog själf jämte sin hustru anställning vid Nya teatern. Trots förnyade anbud från Kungliga teatern kvarstod han där ända till 1856. Sedan Anders Lindeberg kullbytterat och teatern 1846 försålts på auktion, hyrdes den af Torsslow på tio år. Såsom sin närmaste man antog han Edvard Stjernström, tills denne 1850 bildade egen trupp och begaf sig af till Finland. Det var på denna scen makarna Torsslows egentliga glansperiod inträffade, då de spelade ”Kung Lear”, ”Lucretia Borgia”, ”Clavigo”, ”Klostret Castro”, ”Ludvig XI”, ”Ringaren i Notre Dame”, m. fl., där de utförde hufvudrollerna och det på ett sådant sätt, att den Mindre teatern, såsom den då kallades, i jämförelse med den Kungliga ovillkorligen måste betraktas såsom den större scenen. Personer, som sett Torsslows framställning af kung Lear och äfven den store italienske tragikern med Guds nåde Ernesto Rossis tolkning af samma roll, ha försäkrat mig, att de ej visste, hvem de skulle sätta högre. 1847 yttrade en åskådare af första uppförandet af det Shakspereska mästerverket på Mindre teatern: ”Oaktadt det var Torsslows recett, var det endast halft hus. Han utförde emellertid rollen så, att, om Shaksperes odödliga ande ännu kunde ha en blick kvar för de jordiska sträfvanden, som en gång voro hans egna, om han kunde se, hur hans innersta andemening af den svenske skådespelaren anas, kännes och uttryckes, skulle han tvifvelsutan till honom hviska liksom Napoleon till sina marskalkar såsom den största belöning för en vunnen batalj: Jag är nöjd med dig, min son!” — Ett annat mästerstycke var hans återgifvande af titelrollen i Kasimir Delavignes historiska femaktsskådespel på vers ”Ludvig XI”, hvilket skildrar den gamle despotens dödskamp.
O. U. Torsslow såsom Ludvig XI. Efter teckning af J. V. Wallander.
Torsslow framställde på ett högst originellt sätt denna blandning af grymhet, trolöshet, list, misstänksamhet, statsklokhet, blodtörst, dödsfruktan och vidskepelse, som utmärkte denne tyrann, och hans dödsscen lär i synnerhet ha varit beundransvärd. Då han under ett gästspel i Finland uppträdt i denna roll, skref Zakarias Topelius i Helsingfors’ Tidningar juni 1851: ”I onsdags erbjöd Helsingfors’ teater en sällsynt konstnjutning. Man gaf Ludvig XI med hr Torsslow i titelrollen. — — Hr Torsslow står fulländad, beundransvärd i styckets medelpunkt; konungen och människan förstår han att utprägla lika skarpt och sant; man ryser, man beundrar, man lär. Helsingfors’ scen har aldrig sett något mera helgjutet; det är konstens idealiska stämpel tryckt på verkligheten; själfva det ömkliga får däraf sin storhet, och brottet förnekar sig själft med förfärande sanning”. — I ”Klostret Castro”, som gick öfver sjuttio gånger, firade han en mera lättköpt triumf, då han såsom kardinal Montalto kastar kryckan och förställningen och står där som den kraftfulle påfven Sixtus den femte. En lika snillrikt utförd kontrast till dessa figurer var hans älskvärde, hjärtevinnande, oskuldsfulle landtpräst ”Michel Perrin”, som man af misstag gjorde till polisspion, men som genom att tala hjärtats enkla språk till ett par unga konspiratörer räddar förste konsulns lif. ”Torsslow som Perrin” — säger en kritiker — ”tilldömes det högsta pris. Det är intet ögonblick skådespelaren man ser, det är den sannskyldige människan i hela sin okonstlade naturlighet, med sin hjärtliga enfald, sin kristliga lefnadsvishet, sin outtömliga godsinthet jämte denna glädtighet, detta muntra lynne, som är de förenämnda egenskapernas följeslagare och belöning, och som aldrig öfverger honom utom i det ögonblick han upptäcker, att han hade haft det förnedrande uppdraget att tjäna polisen som handtlangare.”
Sara Torsslows förnämsta skapelse vid sidan af hennes storstilade lady Macbeth och hennes skräckinjagande Lucretia Borgia torde ha varit det kvinnliga vidundret syster Gudule i det romantiska
Sara Torsslow såsom tant Bazu. Efter teckning af J. V. Wallander.
skådespelet ”Ringaren i Notre Dame”, till hvilka trenne mäktiga karaktärsframställningar den Kungliga teatern icke ägde att framvisa någon som helst motsvarighet. Den sistnämnda pjäsen gick nära trettio gånger på Mindre teatern med henne som den vansinniga i sin håla inspärrade kvinnan, hvilken sörjer sitt förlorade barn. Hon lär i den rollen varit mer än mästerlig! En alldeles motsatt skapelse af godmodighet och rättfram enkelhet bildade hennes mycket berömda, präktiga utförande af titelrollen i den franska tvåaktskomedien ”Tant Bazu eller Den högvälborna fiskköperskan”, de franska hallarnas af alla åtlydda och fruktade men omtyckta härskarinna. På grund af tilltagande sjuklighet (se del V sid. 110) måste hon lämna scenen 1850 och dog nio år därefter.
O. U. Torsslow. Efter unik fotografi i författarens samlingar.
Sedan Torsslow 1854 öfverlåtit Mindre teatern till Edvard Stjernström, antog han slutligen 1856 Kungliga teaterns kallelse att bli styresman för scenen med åliggande att vissa gånger tjänstgöra som skådespelare och kvarstod i denna befattning till 1861. Han uppträdde sedan vid åtskilliga tillfällen på Mindre teatern, sista gången 15 maj 1863 som Michel Perrin. Därefter drog han sig helt och hållet tillbaka i privatlifvets lugn, ömt vårdad af sina barn, men då han fyllde sjuttiofem år, visade det sig, att, trots de tretton år som sedan dess förflutit, han likväl ej var af sin samtid förgäten. En deputation af beundrare och konstvänner öfverlämnade då till honom för att lindra hans ekonomiska bekymmer en subskriberad hedersgåfva, bestående af en silfverkanna fylld med niotusen kronor i guld. Man önskade, sades det, göra kvällen ljus och klar för den, hvars strålande snille spridt så mycken glans öfver den svenska dramatiska konsten. Den 1 september 1881 afsomnade han i frid nära åttio år gammal. Lars Hjortsberg kallas sedan gammalt alltid Sveriges störste skådespelare, men fråga är, om icke Ulrik Torsslow med mera rätt kan göra anspråk på den benämningen. Snillrik och skarpsinnig ägde han en mångsidighet, som förlänade honom förmåga att skänka lika mycket sanning och lif åt en Macbeths ärelystnad och en Lears vansinne som åt en Jovials burleska plikttrohet eller en Michel Perrins naiva godmodighet.
I Minnets höga, ljusa tempelsalar
hans bild i ett förklaradt skimmer står,
och mäktigt än om flydda tider talar
den konstnär vi med stolthet kalla vår.