Svenska teatern/Koleran
| ← Professor Agardhs yttrande i Svenska akademien om Kungliga teatern |
|
Spelåret 1834—1835 → |
Efter teaterns lyckligt genomförda omorganisation hyste man emellertid för det kommande spelåret de bästa förhoppningar, då nya motgångar och olyckor tillstötte.
KoleranKoleran, sedan långt tillbaka hemmastadd i Gangesflodens lågland, hade dittills ej berört Europa, men efter att hafva spridt sig till Kina och Persien, öfverskred den 1830 ryska gränsen samt utbredde sig hastigt öfver södra och mellersta Europa och kom till Amerika 1832. Sverige skonades från den ända till 1834, då den plötsligt utbröt i Göteborg 26 juli.
Scenbild ur "Gustaf Wasa". Efter etsning av John Hall.
Åtta af Kungliga teaterns artister hade begagnat sig af ferierna för att under Torsslows ledning där gifva en serie representationer med början 27 juli. Redan 1 augusti befallde vederbörande dem att upphöra därmed och inställa aftonens annonserade spektakel ”Falkland eller Samvetet”. Kort därpå afreste hela truppen hufvudstupa till Jönköping, dit de ankommo 4 augusti på aftonen. En af deltagarna, Anders Collberg, hade emellertid redan blifvit angripen af farsoten och dog därstädes 8 augusti. Det var en oerhördt svår förlust för Kungliga teatern, emedan man hoppats, att just han skulle kunna fylla det tomrum, som inom personalen uppstått genom Torsslows otjänstbarhet. Epidemien fördes af Collberg till Jönköping och spred sig liksom en hvirfvelvind i denna stad och blef i högsta grad elakartad. Hvar femte person omkom. 19 augusti hade man den hemska gästen i Stockholm, där den likaledes med stor snabbhet utbredde sig. Väderleken var också särdeles gynnsam för den, temperaturen ovanligt hög ända till 37° Celsius, luften kvaf och stilla, ingen vindfläkt, ingen regndroppe på flera veckor. Gräsmattorna brunbrändes, trädens löfverk svartnade och fåglarna tystnade. Himlen var liksom öfverdragen med ett tunt flor af rök, genom hvilket solen lyste matt och liknade en rödgul måne. Under fyra veckor fortgick epidemien i ständigt stigande, hvarefter den småningom aftog. Den hade då hunnit skörda 3,200 offer, hvilket var rätt betydligt, då invånarantalet den tiden ej var högre än omkring åttitusen. Esaias Tegnér, som vistades i hufvudstaden under riksdagen, skref hem i början af augusti med bitter ironi: ”Utsikterna för landet äro rätt vackra: missväxt, kolera, fäpest och riksens ständer ändå friska!” Han tyckte det ”var ömkligt att se den allmänna räddhågan för koleran, som rider som en trollpacka på en sopkvast genom rymden utan att fortplantas genom människor.” Slutligen fann han dock Stockholm med dess ”odrägliga kvalm och tyngd, som om himlen vore en vulkanisk ugn”, alldeles outhärdligt och reste hem till Vexiö. Det var under det han låg i karantän på Kolmården som han i sångerskans, friherrinnan Ridderstolpes album på Stafsjö nedskref följande vers:
”På glödgad himmel lik en pestböld sitter
den röda solen, smittan går sin gång,
och kyrkogården blifver snart för trång,
och lundens fåglar tystna med sin sång,
så sjung i stället du, och låt oss dö i sång.”
Adolf Törneros, som låg internerad i Eskilstuna,
skrifver 24 september till F. B. Ulfsparre: ” — — i
Upsala är ej heller godt att vara; äfven dit har
härjaren spridt sig. Genom ett stort plakat, först
kringskickadt till alla akademici och sedan uppspikadt på
Tabula nigra, är offentliga föreläsningarnas
inställande tillkännagifvet — maken till det som spikades
vid pesten 1710. Människorna sky hvarandra; hvar
och en drager sig inom sitt bo tillhopa, vaktande med
förstämning på tidens sorgliga tecken.” — Ingen af
de koleraepidemier, som sedermera öfvergått vårt
land, har varit annat än en blek skuggbild af denna
första. Man fick då ett begrepp om Digerdöden. 14
januari 1835 förklarades Stockholm fritt från smittan, hvilket firades med Te Deum i kyrkorna och
aflossande af sextifyra kanonskott i två omgångar från
Skeppsholms-batteriet.
Två saker påminna ännu om detta rysliga koleraår. Den ena är den varma toddyn, hvilken ansågs såsom ett mycket verksamt skyddsmedel mot farsoten, och till hvars ära Valerius kvad sin visa:
”Dig, menlösa toddy, dig helgas min röst,
dig, guldgula sköna Jamaika,
den tarfliges öfverflöd, enslingens tröst
och hvilans tinctura thebaica!”
Koleran försvann omsider, men toddyn stannade
kvar och tillväxte småningom i styrka. Den blef
också snart ett oundgängligt requisitum i teatrarnas
klädloger. Mången scenisk artist, både manlig och
kvinnlig, har den kanske för stunden hjälpt till en
välbehöflig inspiration eller öfvergående
tilltagsenhet, men säkert är, att den i längden stjälpt oändligt
många fler. En och annan stackars sate har nog
liksom underbarnet i Charles Dickens ”Nicholas
Nickleby” uteslutande blifvit ställd på groggdiet, och
resultatet är lätt att förutse. — Det andra minnet
från koleraåret är cigarrbodarna. Före 1834 funnos
visserligen i hufvudstaden några snus- och
tobaksbodar, men då det dittills varit förbjudet att röka
cigarr på gatorna, hade ingen cigarrbod kommit till
stånd. Under koleraåret tilläts emellertid detta bruk
såsom värn mot sjukdomen och herr J. D. Labatt
var den förste, som öppnade cigarrförsäljning i
Stockholm. I början hade han sin bod i huset numro
1 vid Stora Nygatan, där han sålde från utlandet införskrifna cigarrer, ty någon cigarrfabrikation fanns
då ännu icke i Sverige. Personer, som i min ungdom
lefde kvar från den tiden, omtalade, att så mycket
folk strömmade till för att förskaffa sig detta
kolerapreservativ, att de stodo i stora hopar utanför
butiken under flera timmar tåligt afbidande den stund,
då de skulle lyckas komma in. Köbildning infördes
i Stockholm först år 1844 vid Karl XIV Johans lit de
parade och sedan vid biljettförsäljningen till Jenny
Linds gästuppträdande på Operan 3 december 1847.
— Första gången man fick se en person röka cigarr
i en pjäs inne på scenen var på Djurgårdsteatern
under Torsslowska regimen våren 1835.