Svenska teatern/Spelåret 1834-1835
← Koleran |
|
Teatercensuren i Sverige → |
Aldrig förr hade den dramatiska scenen befunnit sig i en så brydsam belägenhet som vid början af spelåret 1834—1835, och det är förvånande, att inrättningen kunde hållas uppe och till och med föras framåt under så många vidriga omständigheter. Lars Hjortsberg, Ulrik Torsslow, Sara Torsslow, Charlotte Erikson, Elise Frösslind, Karl Fredrik Berg och Anders Collberg hade genom sällsamt samverkande orsaker på en gång lämnat den scen, till hvars förnämsta prydnader de så länge och med rätta räknats. Af de forna storheterna funnos kvar endast Nils Almlöf och inom en viss genre Per Sevelin och Karolina Bock. Bernhard Palmær utropar också i Aftonbladet 3 oktober till teatern: ”Hvar äro dina hjältar och hjältinnor? Hvar är Hjortsberg, skämtets konung med konstens och ålderdomens dubbelkrona kring hjässan — lagerkransen och silfverhåren? Hvar är den ypperlige Torsslow — skådebanans Proteus — som i skiftande skepnader från och med den grubblande Hamlet till och med den lättsinnige, pojkaktige Philibert förtjuste oss alla? — Och hvar är hon, den drottninglika Elisabet, fru Torsslow? Borta, borta! Och hvar är hon — Preciosa, pretiosissima, fru Erikson, allmänhetens älskling? Hvar är Gurli? — Se på de kämpar och amasoner, som du har kvar, och erkänn, att din nakenhet är för stor att kunna höljas af ett enda almlöf. — ” När den svenska Talia icke då ömkligen omkom efter en sådan kraftig åderlåtning och ett sådant därpå följande hotfullt aftynande, tycks man icke behöfva frukta för att hon i våra dagar skall aflida på grund af en liten tillfällig opasslighet, från hvilken hon för öfrigt redan ganska raskt syns hafva hämtat sig.
Till dessa svåra personalförluster kom äfven, att en serie representationer till följe av koleran måste inställas. Sedan Sundhetskommittéerna lämnat sitt tillstånd, försökte man börja spela 1 september, men efter några varningar i tidningarna för förkylningar vid utträdet från den upphettade teatersalongen i den svala höstluften blef allmänheten uppskrämd, och teatern måste efter endast tvenne representationer åter stänga sina portar. För att betäcka den genom det nödtvungna inställandet af verksamheten uppkomna bristen beviljades af Kungl. Maj:t ett lån af 10,000 rdr bko från Statskontoret, som dock innan spelårets slut skulle återbetalas. — I sammanhang härmed ber jag få berätta, hvad ledaren för Odéonteatern i Paris, den ovederhäftige, men älskvärde store reklammakaren Jéan Harel hittade på, när koleran 1831 gjorde sitt ohyggliga intåg därstädes, och teatrarna till följe däraf stodo tomma. Han sände följande meddelande till tidningarna: ”Man har med förundran lagt märke till, att teatrarna äro de enda offentliga platser, där ännu intet kolerafall är fastslaget, huru stort än åskådarnas antal varit. Vi öfverlåta detta obestridliga sakförhållande till vetenskapens undersökning.”
Kungliga teaterns repertoar under spelåret 1834–1835Ändtligen 1 oktober kunde spektaklerna börja på allvar. Följande pjäser i bokstafsordning blefvo under spelåret uppförda; de nya kursiverade: Ambassadören (1 gång), Aline (6), Afbrutna offerfesten (4), Begge arrestanterne (1), Brodertvisten (3), Bröllopsgåfvan (4), Barberaren (2), Birger Jarl (8), Bröderna Philibert (2), Correspondensen (1), Califen (1), Cendrillon (7), Cornetterne (6), Corregidoren (4), Den döfve (3), Döde gästen (2), Don Juan (2), Eldprofvet (1), Emilia Galotti (4), En komisk balett (1), Elaka husbonden (2), Ett schaldivertissement (3), Fra Diavolo (2), Figaros bröllop (4), Falska Catalani (2), Förmente prinsen (3), Felsheims husar (6), De förtrogne (2), Föregifna skatten (3), Friskytten (3), Fostersonen (12), Frondörerna (4), Farbror Philibert (2), Fattige poeten (1), Grefven af Walltron (4), General Eldhjelm (1), Hedvig (7), Handsekreteraren och kocken (2), Herman von Unna (2), Jag bedrar mig aldrig (1), Intermezzon eller Landtjunkaren i Berlin (5), Intrigen i fönstren (3), Korsfararne (4), Konstnärslifvet (4), Landtpoeten (3), Lilla matrosen (3), Marie (2), Malvina (2), Marlboroughs uniform (1), Mohrerne i Spanien (1), Man gör så godt man kan (1), Maskeraddivertissement (10), Nunnorna (1), N:o 777 (1), Nya garnison (3), Ondsinta hustrun (1), Preciosa (9), Passionen och förnuftet (4), Putsmakaren (2), Qväkarne (1), Qväkarn och dansösen (4), Ryno (4), Röfvarbandet (4), Romeo och Juliette (1), den Sedesamma (1), Slottet Montenero (1), Sannljugaren (3), Studenterne i Småland (1), Shakespeare kär (3), Salvator Rosa (2), Stråtröfvaren (1), Sanningsvännen (10), Sömngångerskan (6), Smekmånaden (7), Stamfrun (5), Två ord (1), Trettio år af en spelares lefnad (5), Tyska småstadsborna (2), Tankred (1), Tillfälle gör tjufven (3), Tartuffe (1), Trollflöjten (3), Unge gifte mannen (2), Vattendragaren (4), Väktaren (6), Ålderdom och dårskap (4). Af dessa 86 uppförda stycken voro 28 musikpjäser, hvaraf 3 nyheter, 54 talpjäser, hvaraf 10 nyheter och 4 baletter, hvaraf 2 nya. Dessutom gåfvos fem maskerader, som inbragte 1,500 rdr bko. Då teatern under de åtta månader detta spelår räckte beviljade icke mindre än tolf recetter, hvaraf några honorerades med dubbla biljettpris och andra med 50 % förhöjning, var det mindre underligt, om teatern själf på mellantiderna fick spela för intäkter, som ibland icke betalade dagkostnaderna. Också gick spelårets brist upp till tjugutusen rdr bko.
Kungliga teaterns personalAf det gamla dramatiska gardet kvarstodo vid spelårets början utom de ofvan nämnda Almlöf, Sevelin och fru Bock endast bröderna Kinmanson, af hvilka den äldre, Fredrik, som nu var fyrtisju år, egentligen tillhörde sångscenen, där hans mjuka och fylliga basröst gjorde sig utmärkt gällande, ehuru han ofta och med framgång äfven utförde talroller såsom kejsaren i ”Herman von Unna”, Talbot i ”Maria Stuart” och konungen i ”Hamlet”.
Den tio år yngre brodern Lars var en särdeles framstående skådespelare, som också uppträdde både på den lyriska och den dramatiska scenen. Han hade dittills på den senare fått stå i skymundan, ty så länge Lars Hjortsberg under sin krafts dagar satt sig i besittning af alla viktigare komiska roller, kunde ingen talang i den vägen utbildas och gjorde det ej heller. Därför fick aldrig Lars Kinmanson tillfälle att i yngre år upparbeta de ovanliga anlag han verkligen ägde, och hur förtjänstfull skådespelare han än var, hann han dock aldrig blifva allt hvad han kunnat blifva, om han tidigare fått börja arbeta på sin utveckling. Efter Hjortsbergs afgång kom ändtligen hans tid, och han uppträdde genast på hösten med rätt mycken framgång i ett par af dennes roller, Frans Bertram i den gamla Kotzebueska dramen ”Brodertvisten” och kommissarien Wallman i ”Bröllopsgåfvan”. ”Efter den förra pjäsens slut”, berättar J. M. Rosén i sina Minnen, ”tackade Hjortsberg med några ord Kinmanson (man vet hvad en sådan tack betyder). Därefter närmar sig Forsberg, teaterns ekonomichef, och vill äfven tacka honom, men afbrytes med orden: Behöfs inte, herr krigsråd. Hjortsberg har tackat mig. Kinmanson måtte tyckt, att han därmed gjort någonting rätt storartadt, ty han tröttnade icke att i skrytsam ton citera dessa märkliga ord för alla människor. Men när han kom till mig, stötte han på patrull, ty jag yttrade min förundran öfver att han icke insåg hur otacksamt, rått och brutalt det svaret var, oberäknadt att det var en insubordination, som borde förskaffat honom arrest.” — Längre fram under spelåret fick Kinmanson äfven öfvertaga Hjortsbergs Fredrik den store i ”Felsheims husar” och hans girigbuk i ”Den föregifna skatten”, hvilka han likaledes utförde särdeles förtjänstfullt. Lars Kinmanson var, såsom en bedömare säger, ”utmärkt i mycket, misslyckad i intet”, men det blir alltid svårt för en aldrig så god aktör, som spelar en roll första gången, att behärska den lika bra som en omtyckt storhet, hvilken utfört samma roll i åratal, och det var en hopplös möda för dessa nya rollinnehafvare att få åskådarna att förgäta minnet af deras nyss afgångna ”älsklingar”, med hvilka jämförelsen aldrig kunde utfalla till fördel för efterträdarna. Så har det alltid varit, och så kommer det ständigt att förbli.
Sarah Bernhardt berättar i en saga, hur feerna församlade sig kring ett barns vagga och skänkte det de härligaste gåfvor, gyllene kronor, hopens bifall, skaldernas lof och ett rykte, som skulle flyga kring land och haf. Men en afundsam fe förklarade då, att de gyllene kronorna skulle vara af papp, lagrarna kring hans hjässa förvandla sig till ogräs, och att han skulle dö i svårmod och förgäten. — ”Hvad skall han då bli?” utropade fadern förfärad. — ”Skådespelare!” blef svaret. Då reste sig dödens fe. ”Barn, jag skall hämnas dig. Efter din död skall man krossa den gryende talangen under tyngden af ditt minne!...”
Åtskilliga af de afskedstagande damernas roller borde med anciennitetens rätt tillfalla Emilie Högquist, om hon förmådde utföra dem, hvilket dock ansågs tämligen tvifvelaktigt, och hon bäfvade själf för ansvaret. Men omständigheterna kommo henne till hjälp. Under de nästförflutna åren hade hon knutit en intim förbindelse med den elegante sir Arthur Bloomfield, attaché vid engelska beskickningen i Stockholm. Genom hans frikostighet sattes hon i tillfälle att under sommaren få verkliggöra sin länge närda önskan att resa till Paris för att studera de därvarande sceniska konstnärerna, framförallt den världsberömda m:lle Mars, och vår publik blef vid hennes återkomst förvånad öfver den snabba utveckling hon vunnit enbart genom denna första studieresa. Hon visade under spelåret med växande framgång en mångsidighet, hvarom man förut svårligen kunnat göra sig en föreställning. Dansösens älskvärda koketteri med kväkaren; den graciösa dansscenen af sömngångerskan Cecile; den ömma tonen i dotterns röst, när hon i ”Sanningsvännen” talar om sin saknade moders bortgång; grefvinnan Orsinas uppblossande vrede; det majestät hvarmed hon förde sig såsom kejsarinnan Sofia; den tokroliga pojkaktighet hon utvecklade som pågen Teodor i ”Felsheims husar”; och så till sist på våren hennes Amalia i ”Fostersonen” och Bertha i ”Stamfrun”, alla dessa skiftande framställningar väckte publikens högljudda bifall, och hon förklarades vara icke blott en vacker aktris, utan också en utmärkt sådan.
ElevskolanBland de unga var det vid spelårets början i synnerhet Henrik Hyckert och den sjuttonåriga eleven Fanny Westerdahl, af hvilka man trodde sig kunna vänta något för den närmaste framtiden.
Den senare ökade dessa förhoppningar i hög grad, sedan hon 6 oktober utfört den af Sara Torsslow kreerade rollen i ”Hedvig eller Banditbruden”. Hon öfvervann med lätthet rollens alla svårigheter och förlänade den till och med ett poetiskt skimmer, som den ursprungligen knappast äger. Hon förde sig dessutom särdeles väl, med något af det som Milton tilldelar den nyskapade Eva: dignity and love in all her gestioures. Åtta dagar därefter halkade hon i teatertrapporna och bröt sitt ena ben, hvarigenom hon blef otjänstbar ända till slutet af november. ”Då den ena efter den andra bryter benen af sig — utbrast en herre på parkett — är det alls icke underligt, om teatern står på klena fötter”. Sedan hon tillfrisknat, spelade hon bland annat Cendrillon, Elise Frösslinds glansroll sedan 1811. Det var vackert så, att Fanny Westerdahl vid minnet af denna nästan afgudade föregångerska kunde göra något intryck på publiken, men man fann ett verkligt nöje af att se henne, emedan hon ganska lyckligt återgaf det tacksamma partiet. En roll, som hon däremot icke då mäktade uppbära, var Amalia i ”Röfvarbandet”, som hon utförde strax före jul, men för hvilken hon ännu ansågs för ung och för litet kraftfull. Längre fram kom den dock att räknas till en af hennes förnämsta skapelser. — Alltsedan Hyckert fick försöka sig i Hjortsbergs roll i ”Charlatanerne” och imiterade honom (se del V sid. 188), erhöll han mest betjäntroller, ja, han måste till och med statera som en af de svarta slafvarna i ”Trollflöjten”. Lyckligtvis kunde han användas i åtskilliga af Torsslows roller, och hans återgifvande af dennes ”Unge gifte mannen” saknade icke förtjänst. Men innan han lärde sig att stå på egna ben, ansågs han imitera äfven honom väl mycket. — Bland eleverna uppflyttades på aktrisstaten l:o Malla Höök, som redan hunnit vinna rätt mycket bifall inom subrettfacket (se del V sid. 189). Bland annat skrefs om henne, då hon spelt Lisette i Regnards roliga verskomedi ”Universalarfvingen”, att ”mamsell Höök gaf sin subrettroll med sådan sanning, att det just var otäckt åt det”. 2:o Johanna Enbom (se del V sid. 115). 3:o Charlotte Ficker (se del V sid. 185), som anförtroddes titelrollen i ”Emilia Galotti”, hvarom mera längre fram, och en månad därefter titelrollen i ”Preciosa”, där hon lär ha varit förtjusande. Hennes täcka ungdomliga figur lämpade sig särdeles väl för rollen, och den vackra, ehuru alldeles oriktiga kostymen fulländade hvad naturen skänkt henne. Publiken gladde sig åt att ha fått en Preciosa, som själf sjöng sin romans och icke behöfde låta någon i kulissen göra det. Hvilket intryck Webers härliga toner då ännu gjorde på musikaliska åhörare, kan man se af Gunnar Wennerbergs bref hem till föräldrarna, där han beskrifver sin Stockholmsvistelse: ”Ingenting går upp mot nöjet att se Torsslow på Djurgårdsteatern och höra Preciosa på Operan. När orkestern började den gudomliga uvertyren, så visste jag inte längre, hvar jag var”. 4:o Matilda Ficker, Charlottes ett år yngre syster (se del V sid. 185) hade redan utmärkt sig som Elina i ”Vattendragaren” och ännu mer som Rosina i ”Barberaren” och betraktades som en af Operans utmärktaste koloratursångerskor. I midten af november sjöng hon efter Elise Frösslind Cherubin i ”Figaros bröllop”. Aftonbladet var förtjust i hennes framställning, under det Allehanda kinkar vid minnet af hennes företräderska. Äfven Anna i ”Friskytten” och Zerlina i ”Don Juan” ärfde hon efter fru Frösslind. Slutligen sjöng hon i maj Georgette i ”Frondörerna” och en af genierna i ”Trollflöjten”. — Af de manliga eleverna som 1834 fingo aktörskontrakt dog unge Åhmansson i koleran 11 september, och af Lemos blef det ingenting annat än en sufflör vid talscenen 1837.
De i elevskolan kvarvarande lärjungarna fingo några gånger uppträda inför publiken vid de ordinarie representationerna. Sålunda spelade de i oktober de under föregående spelår gifna pjäserna ”Studenterne i Småland” och ”Correspondensen” samt på nyåret ett nytt stycke ”Cornetterne”, en af befängda situationer fylld liten fransk enaktskomedi, som gick sex gånger under spelåret. I dessa småpjäser uppträdde eleverna Fanny Westerdahl, Jenny Lind, Mina Fundin, Karl Sundberg, Edvard Stjernström, Johan Söderberg och Vilhelm Robach. De sex förstnämnda förvärfvade sig inom kort ett framstående konstnärsnamn, en vann ju till och med världsrykte. Robach, som blef elev 1 april 1833, fäste uppmärksamheten vid sig redan i december s. å., då han som bondgosse sjöng en hymn i ”Engelbrekt” tillsammans med Jenny Lind. Han hade en vacker röst och väckte stora förväntningar vid sin debut 26 november 1834 såsom Adolf i ”Lilla matrosen”. Man hoppades, att en efterträdare till Sällström var funnen. Men rösten förlorade sig snart, och han dog redan 1840 vid endast tjugusex års ålder. — Stjernström berättade för mig en afton på 1860-talet, hvilka skojfriska muntrationer dessa elevpojkar kunde hitta på. Det roligaste de visste var att spela Sarastros odjur i ”Trollflöjten”, ty på den tiden funnos dessa kvar i all sin glans till både publikens och deras egen glädje. De voro utklädda till apor och andra vilddjur med långa svansar, som släpade på golfvet, och allt hvad Papageno hade på bordet i matväg: maränger, blanc-manger och frukter tillföll dem, som kunde hugga för sig. De äldre eleverna begagnade sig därvid af styrkans rätt och skuffade undan de yngre, till hvilka Stjernström den tiden hörde. Men då hittade dessa på att, när de starkare kommo inrusande som ett yrväder på scenen och just skulle kasta sig öfver läckerheterna, trampa segrarna på svansen, hvarvid dessa föllo pladask på golfvet och småherrskapet sprang jublande öfver dem och glöko marängerna. Det blef förstås smörj efteråt, men, Gud! hvad de dessförinnan fått smörja det egna kråset! — När parodifarsen ”Iphigenie den andra” uppfördes, voro alla baletteleverna utklädda till dvärgar i säckar, på hvilka stora ansikten voro målade och benen hopbundna vid knäna, så att de kunde bara taga små, små steg, när de kommo intågande två och två i en lång rad efter en lustig marschmelodi. En afton hade Stjernström kommit öfverens med en af kamraterna om ett riktigt äkta tjufpojkstreck. De ställde sig sist i tåget, och just som de hunnit in på scenen, låtsades de snafva och dunkade till de framför dem gående i ryggen. Hela bataljonen föll på näsan alldeles som när man fäller en rad korthus. Det blef en förfärlig oreda inne på scenen, ty de arma stackarna, som lågo och kraflade på golfvet, kunde icke komma upp utan hjälp, eftersom deras ben voro hopbundna. Ett strängt förhör anställdes, men lymlarna hade ju ”snafvat” och lyckades sålunda krångla sig undan straff. — På skräddarverkstaden högst upp i gamla operahusets öfversta våning fanns då en mycket mörkrädd arbetare, som jag vill minnas hette Klum. Stjernström hittade på det hjärtlösa skämtet att riktigt grundligt skrämma honom. Klum infann sig alltid tidigt om kvällarna för att tända lamporna. En eftermiddag smögo pojkarna sig dit, klädde ut en mannekäng i bara skjortan och hängde upp den med snara om halsen på en krok i taket, hvarpå de gömde sig. Klum kommer och i sin spökrädsla trefvar han sig med skälfvande knän i mörkret fram, slår eld samt stiger upp på en stol för att tända taklampan. Just som det blir ljust, får han syn på den hängda figuren, och utan att ge ett ljud ifrån sig dimper han afsvimmad raklång ned på golfvet. Det var ju tur, att han icke slog ihjäl sig. Den gången var det mycket fråga om förvisning från skolan, men Klum förlät odjuren och fällde till och med förbön för dem; man lät nåd gå före rätt, och de fingo stanna kvar till konstens fromma. — Stjernström var född 1816 och hette ursprungligen Karl Blomberg, men ändrade namnet till Edouard Stjernström vid sin första nattvardsgång. Elev vid baletten 1825—32 blef han följande år aktörselev, men afskedades 1 juli 1836, emedan han läspade. Efter undergången tandoperation debuterade han på hösten i ”Den okände sonen” och fick aktörskontrakt från 1 oktober.
Nya engagemangFör att fylla luckorna inom personalen nyengagerades 1 juli från Djurgårdsteatern herr Blomqvist, som försökte ersätta Collberg såsom Philibert d. ä., men afgick med spelårets utgång, samt aktören Håkansons hustru, född Terese Magito 1805. I januari 1835 fick hon det kinkiga uppdraget att i den nervskakande dramen ”Grefven af Walltron” efterträda fru Torsslow, hvilken i grefvinnans roll varit mycket applåderad. Om hon också icke ägde hennes stora talang, lyckades hon dock ganska tillfredsställande lefvandegöra gestalten. Hon förde sig väl, hade en vacker stämma och såg rätt bra ut, ehuru hennes fyllighet förtog mycket af minspelet. Hon imiterade fru Torsslow, men icke i hennes bästa manér, utan i skriket, de våldsamma gesterna och kastningarna. Hon behagade emellertid publiken, och efter ett af hennes vildaste utbrott förnummos starka handklappningar från salongen. Påföljande månad spelade hon Ratibor i ”Herman von Unna”, och då hon också hade en vacker sångröst, fick hon på Sällströms recett i april utföra Anna i ”Don Juan”. Jämte sin man lämnade hon Kungliga teatern 1 juli 1838 och dog ett halft år efter honom 31 juli 1839.
På hösten fick teatern en efterlängtad förstärkning, då Georg Dahlqvist, hvilken, efter sitt första misslyckade uppträdande, under ett par år på landsortsteatern förskaffat sig en välbehöflig scenvana, återvände och förnyade sina debuter, denna gång med obestridlig framgång. Han utförde 7 november skurken Varners roll i ”Trettio år af en spelares lefnad” och gaf här prof på ett realistiskt framställningssätt, som man icke förut varit van vid på vår scen. Då han i sista akten kommer in som den förfallne, tiggande uslingen, gick han med bara fötter i ett par utslitna skor, fyllda med halm, i en rock, som nästan föll i trasor, och med en hatt, där hans tofviga hår stack fram mellan kullen och brättet. Han visade med ett ord den mest afskräckande bild af fysiskt och moraliskt förfall, hvilket väckte ett oerhördt bifall i salongen. Efter spektaklets slut ropade publiken på Dahlqvist och Almlöf, men äfven på den afgångne Torsslow och den döde Collberg. Aftonbladet säger, att ”man bör göra de ropande den rättvisan, att om de ville se vålnader, så skreko de också själfva som gastar”. Oväsendet nådde sin höjdpunkt, då en stor, vacker hund, som smugit sig in i den kungliga logen, ställde sig med framtassarna på barriären och skällde och tjöt allt hvad den förmådde. — Dahlqvists tredje debutroll var Rudolf i ”Hedvig eller Banditbruden” 26 november. Han utförde den öfverdrifna, onaturliga figuren med lif och kraft och lyckades förträffligt underhålla den glödande passion, som där rasar från början till slut. Han förde sin kropp bra, och hans gester voro lediga och väl afvägda. Han erhöll genast ordinarie anställning från 1 december. Själfva debutaftonen inträffade en händelse, som visar, hur Dahlqvist redan då gick upp i situationen och rollen. Sedan Hedvig stängt in röfvarna i källaren, åt hvilket publiken som vanligt applåderade alldeles ursinnigt, kommer slutscenen, där hjältinnan, bragt till det yttersta, rycker till sig bandithöfdingens laddade gevär och med ett skott fäller honom död till marken. Man hade då lika litet som i en senare tid hunnit så långt i regikonst, att det fanns ett reservskott i kulissen, om bössan skulle klicka, och det skedde just den kvällen. Hela pjäsens utgång hvilar på detta skott. Det uppstod en pinsam paus, och publiken greps af en märkbar oro. ”Slå mig i hufv’et med kolfven”, hviskade Dahlqvist, och Fanny Westerdahl var icke sen att följa rådet. Med ett säkert tag om gevärspipan rusar hon fram emot Dahlqvist och dänger bössan med ett kraftigt slag midt i pannan på honom. Dahlqvist störtar handlöst till marken, slutscenen afspelas med sedvanlig effekt, och ridån faller under publikens jubel. Knappast har den nått golfvet, förrän Fanny Westerdahl bestört springer fram till Dahlqvist, skrikande: ”Kors i all världen! Georg, hur är det fatt med dig?” — ”Tack, Fanny!” utropar denne och reser sig upp med blodet sipprande ur såret, ”Herre Gud! hvad du var sublim!” — och han slöt henne hänryckt i sin famn.
Ännu i slutet af 1870-talet var man lika slarfvig med regien. Då gafs på Dramatiska teatern en italiensk komedi ”Själfmordet”, där hjälten, spelad af Axel Elmlund, i slutet af första akten efter en lång monolog skjuter sig för pannan och faller. Femte gången pjäsen gafs, klickade revolvern, och hur Elmlund knäppte och knäppte, ville skottet icke brinna af. Han var ensam på scenen och hade ingen, som kunde slå honom i hufvudet, utan måste falla ändå omkull på golfvet, hvarpå ridån gick ned. Efter den betan borde väl regissören haft ett reservskott i kulissen, men tycker någon det. Nionde gången stycket uppfördes inträffade samma fatala missöde. Skottet klickade. Men då blef det ett sådant himla uppträde efter ridåfallet, att det fanns extraskott i parti en lång tid framåt. Tjugufem år därefter hade man tydligen glömt alla föregående varningar, ty samma vårdslöshet ägde då rum på Svenska teatern. Man gaf ett militärskådespel, som slutar med att fadern skjuter sin dotter inne på scenen. En afton klickar skottet, och den framstående aktris, som spelade flickan, blef så förskräckt och bragt ur fattningen, att hon gjorde helt om och sprang ut från scenen. Den kvällen gick publiken hem från tragedien i bra mycket muntrare sinnesstämning än författaren tänkt sig.
Ett bevis på, hur Dahlqvist lefde sig in i den karaktär och den situation han framställde på scenen berättade Edvard Stjernström för mig. De bägge konstnärerna reste på 1840-talet under sommarferierna och gåfvo på olika platser soaréer, bestående af deklamationer och lösryckta scener ur deras repertoar. En afton spelade de den scen i ”Don Carlos”, där Dahlqvist som markis Posa blir skjuten och dör inne på scenen, men ridålinorna hade trasslat ihop sig och förhänget kunde icke dragas ned. Dahlqvist låg kvar på golfvet, och Stjernström gick till honom bakom kulisserna och berättade hviskande hvad som händt och bad honom att gå ut från scenen. ”Nej, sa’ Dahlqvist, jag är död.” — Ja, men vi måste fortsätta programmet. — ”Jag är död, jag kan inte röra mig”. — Käre Georg! Gå, för Guds skull, din väg! Publiken börjar undra, hvad som händt! — ”Det rör mig inte. Jag ligger här, tills mossan växer öfver mig!” — Slutligen fanns det ingenting annat att göra för Stjernström än att säga åt ett par arbetskarlar att gå in på scenen och släpa ut Dahlqvist, hvarefter soaréen kunde fortsättas. — Den tidens kritik var i allmänhet rätt välvillig mot Dahlqvist. Det sades, att han hade ett skiftande uttryck både i mimik och deklamation samt ägde värma och ledighet i sitt spel, men att detta saknade såväl skola som stil. Man rådde honom lägga bort all den öfverdrift och onatur, som nu utgjorde dess allmänna kännetecken och undvika begäret att göra effekt, att vara teatralisk. Men sådan han var så förblef han, och man kan väl med skäl säga, att Dahlqvist, åtminstone i sin krafts dagar, varit den af våra skådespelare, som mest och framgångsrikast spelat på inspiration. Först med kostymen och masken uppgick han i den personlighet han skulle framställa, men det gjorde han då så fullständigt, att han blef sann midt i alla sina öfverdrifter.
Man skulle ju i våra dagar lätt kunna föreställa sig, att Hjortsbergs utnämnande till vårdare af den litterära och artistiska afdelningen inom teatern skulle hälsas med tillfredsställelse af hela pressen, men så var alls icke fallet, tvärtom. Redan vid gifvandet af teaterns första nyhet för spelåret läste man i Allehanda följande ampra uttalande: ”Vid underrättelsen att herr hofsekreteraren Hjortsberg i egenskap af andre departementschef erhållit teaterns estetiska detalj under sin omedelbara vård, hade vi, med afseende på herr Hjortsbergs förnämsta sceniska vanor nästan velat hålla vad, att det första nya stycke, som på det nya spelåret gafs, skulle bli en fars, och vi bedrogo oss icke. Vi hade blott önskat, att den varit bättre än ’Landtjunkaren’. Det är tvifvelsutan det sämsta Kotzebue skrifvit, och det vill icke säga så litet. Det har författarens alla fel, utan att äga någon af hans förtjänster. Den är fem akter lång, och man kan med fog säga, att den är slut i andra akten. Men väl spelad kan den dock göra sig, och personer, som sett den i Tyskland, försäkra, att den godt låter sig ses. Här hade Sevelin titelrollen. Hur skulle han ta sig ut som öm och trogen älskare? Herr Sevelin en from, undergifven son åt en högdragen, känslolös mor! Risum teneatis! — — Landtjunkaren mottogs kallt af det glest besatta huset, och bifallsåskan på slutet nedhyssjades.” Sådana pjäser som ”Intermezzo’n eller Landtjunkaren i Berlin”, hvilken gafs för första gången 10 oktober, höra till dem som ovillkorligen böra lokaliseras för att vinna förståelse och göra lycka. Tilldragelserna voro för vår publik alldeles främmande, men det var just genom dessa händelser från hvardagslifvet i Berlin, som stycket där vann bifall. Hyckert borde väl ha varit själfskrifven till titelrollen, men fick i stället som vanligt spela dräng.
Lessings "Emilia Galotti"Då Lessings mästerverk ”Emilia Galotti” hade sin premiär 3 november på en recett för Nils Almlöf, skrefs ett par veckor senare i Aftontidningen: ”Emilia Galotti är det första stycke af större omfång och i en högre tonart, som blifvit gifvet, sedan den nyorganiserade Kungliga teatern erhöll en egen departementschef för dess estetiska detalj. Likväl
bekänna vi rent ut, det vi under halftannat decennium, som vi åt Patriis musis ägnat en trogen dyrkan, icke kunna påminna oss nånsin sett ett större skådespel, som så påtagligen vittnat om total frånvaro af en det hela ledande hand, ett öfver det hela vakande öga och omdöme som detta. En rätt klen öfversättning, hvars hufvudfel dock varit lätta att afhjälpa, flera af de spelandes misstag om rollens betydelse, om uttryckens mening, om uttalet af främmande ord, ovårdsamheten i spelet — allt saker, som ej bort öfverlefva första repetitionen, kvarstodo ännu oförändrade vid tredje representationen och komma möjligen ännu vidare att göra det! Men hvarifrån också den olyckliga idén att till chef för en nationalteaters estetiska fördelning utse en man, som väl i nära ett halft århundrade varit scenens yppersta sujett i den lägre komiken, och som troligen alltför länge blir saknad och oupphunnen i detta fack, men hvilken en långt framskriden ålder, frånvaron af alla klassiska studier, en fullkomligt ensidig scenisk utbildning och en intellektuell daning, tillhörig ett längesen rättvisligen förgånget tidehvarf, mer än snart sagdt hvilken annan man af rykte och talang gjorde härtill olämplig. — — Spelet skulle ha gifvits en mera tragisk hållning. — — Där saknades instruktion.” Äfven Aftonbladet klandrar återgifvandet. Habicht spelade prinsen illa. Hans passion för Emilia var för allvarlig, då den endast bör vara ett öfvergående svärmeri. I stället för att behandla grefvinnan Orsina (Emilie Högquist) med en artig likgiltighet var han ohöfligt afvisande. Hyckert ansågs ha varit lämpligare för rollen. Almlöf var ej nog smidig som Marinelli. Emilie Högquists röst var för späd och hennes ögon ej mäktiga af allt det förakt, som skall ljunga ur dem mot Marinelli, men för öfrigt var hon förträfflig. Charlotte Ficker var mycket täck som Emilia. Karolina Bock vann bifall som Claudia, och Svensson i Galottis roll samt Wennbom som Appiani fyllde rätt väl sina uppgifter. ”Porträtten af Emilia och Orsina voro så fula, att de kunde skrämma fienderna från våra kuster, om de där utställdes”. — ”Landtjunkaren” kunde ges fem gånger, men ”Emilia Galotti” ej mer än fyra, och den tredje nyheten ”Den döde gästen”, en bearbetning i två akter af Zschokkes novell ”Der todte Gast”, försvann efter endast två framföranden. Pjäsen var illa inöfvad. ”Sufflören hade ett strängt arbete, men hela hans kraftyttring kunde ändå icke hindra, att det på ett par ställen gick alldeles i baklås. Allt var tyst som i grafven, då ridån föll”. — I mars 1835 uppfördes ett svenskt original, ett skådespel på vers i tre akter ”Birger Jarl eller Stockholms grundläggning” med musik af Berwald och baletter af Selinder. Det var skrifvet af apotekaren Per Ulrik Huldberg, som 1824 anlade apoteket Fenix i Stockholm, tjänstgjorde som underläkare under koleraepidemien, och själf föll ett offer för farsoten i september 1834. Han visade i sina teaterskrifverier mer beslutsamhet att bli teaterförfattare än utpräglad begåfning och fin smak. Allehanda skref efter premiären: ”Huldberg är död. Den som påstår, att han ägt någon egentlig litterär kallelse här i lifvet, den gör honom stor orätt. Redan som öfversättare var han icke rätt lycklig, och såsom originalförfattare föll det väl knappt någon in att tro honom ens möjlig att använda. Det gick en kallsvett öfver oss, då vi fingo veta om detta originalskådespel. Men det var bättre än vi väntat”. Aftonbladet var icke lika öfverseende. Det yttrar bland annat: ”Stadsanläggningen var något alldeles isoleradt för sig och sammanhänger icke med den öfriga pjäsen annorlunda än som en likör att sätta ned den föregående magstarka anrättningen. I hela pjäsen finns icke ett spår till någon upphöjd idé.” Berwalds musik, som var en blandning af folkvisor och andra gamla melodier, saknade icke förtjänst, Selinders baletter voro bra som vanligt, och kostymer och dekorationer oklanderliga.
Ducanges "Fostersonen"Den enda pjäs, som under hela spelåret gjorde någon verklig lycka var ”Fostersonen eller Sexton år efteråt”, en dram i sju tablåer af Victor Ducange, författaren till ”Therese” och ”Trettio år af en spelares lefnad”. Den gafs för första gången 11 april på fru Bocks recett. Innehållet är i korthet, att grefve Clairville har en omkring trettiårig dotter, hvilken ännu är skön som en ros (Emilie Högquist). En öfverste Saint Val, den ädlaste man i världen (Nils Almlöf), till hvilken hennes far (Fr. Kinmanson) är skyldig en stor summa penningar, vill gifta sig med henne, men hon nekar. Den femtonårige fosterson hon uppfostrar (Fanny Westerdahl) är nämligen hennes egen son, hvilket endast hon och en gammal bonde känner till. För att hjälpa sin far går hon omsider in på giftermålsförslaget. Sonen skickas bort, begåfvad med juveler och pengar, men blir under vägen misstänkt för en begången stöld och återföres just som bröllopet skall firas. Det blir stora scener, häftiga uppträden och förklaringar, hvarunder upptäckes, att just öfversten är barnets far. Utförandet var förträffligt. Almlöfs roll gaf honom tillfälle att utveckla hela sitt mästerskap, och om Emilie Högquist skref Allehanda: ”Mamsell Högquist har redan länge, och nästan endast haft sitt täcka ansikte att tacka för, att hon varit sedd på scenen med nöje. Mången anmärkning har af hennes vackra ögon blifvit nedmutad — nu blir hon med hvarje dag däraf oberoende — hon blir skådespelerska. De behag, som upptäckas genom operakikaren, gälla föga mot dem, som upptäckas af den oförvillade känslan och det reflekterande förståndet — och det är för dessa senare hon numera blir alltmer tillfredsställande”. Stockholms Dagblad säger, att ”mamsell Högquist har genom det sätt, hvarpå hon uppfattat den moderliga kärleken fördelaktigt utmärkt sig som en reflekterande konstnär och genom sina nyanser i spelet visat, att hon har en sann kärlek för konsten med förmåga att intränga i dess djup. Hon har på en kort tid gjort framsteg af så betydande natur, att de gifva en grundad förhoppning att i henne få äga en skådespelerska af högre rang.” Och Aftonbladet tilllägger: ”Mamsell Högquist utvecklar en talang, som man, oaktadt hennes stora framsteg förut, hittills endast kunnat ana, och hvarigenom hon kan räknas till artister af första rangen. Den barnsliga ömheten i strid med moderskärleken; detta förtviflans utbrott, då, för att frälsa sonens lif, den olyckliga hemligheten måste yppas; den i världens ögon vanärade kvinnans resignation; den sista svåra bekännelsen för den bedragne maken; denna blandning af fasa och förtjusning, då han ger sig tillkänna såsom brottets upphofsman, hafva af mamsell Högquist blifvit återgifna på ett sätt, som lämnar intet öfrigt att önska. Mamsell Högquist är i dubbelt hänseende en af scenens skönaste prydnader.”
Grillparzers "Stamfrun"De välförtjänta lagrar Emilie Högquist under detta spelår redan tillkämpat sig ökade hon icke litet mot dess slut genom sitt utförande af Bertas roll i Grillparzers femaktssorgespel ”Stamfrun”, som för första gången gafs 27 maj.
Emilie Högquist såsom Berta i "Stamfrun". Efter pastellmålning af M. Röhl, tillhörig Kungliga teatern.
Genom Burgteaterns styresman Josef Schreyvogels olyckliga inflytande blef författarens första poetiska utkast omarbetadt till en ödestragedi i öfverensstämmelse med tidens smakriktning. Den bömiska grefliga Borotinska släktens stammoder finner sedan århundraden ej någon ro i sin graf, så länge någon ättling af huset Borotin lefver. Hennes brott är, att hon varit sin första kärlek trogen, sedan hon blifvit tvingad till äktenskap med en man, hvilken i raseri öfver hennes otrohet mördade henne med en dolk, som nu hänger i borgens sal.
Hvarje gång en olycka hotar någon af hennes efterkommande, visar hon sig för denne. Så också nu. Den nuvarande grefven har haft en son, som drunknade ung, och det återstår honom endast en dotter, Berta. Hon förälskar sig i den unge och fattige Jaromir von Eschen, hvilken en gång räddat henne ur röfvarhänder, och hennes kärlek möter intet hinder hos fadern. Sent en mörk och kall vinterkväll, då vinden tjuter hemskt likt nattens spöken, visar sig stamfrun för den åldrige grefven. På hans rop skynda Berta och grefvens gamle tjänare till honom. Då höras häftiga slag på porten, och Jaromir störtar in med förstördt utseende, upprifna kläder och ett afbrutet svärd i handen. Han säger sig hafva varit förföljd af röfvare och söker skydd i slottet. Under natten jaga skräcksyner Jaromir ur hans kammare. Han möter stamfrun och, förvillad af hennes underbara likhet med Berta, bestormar han henne med de ömmaste ord, men stelnar af fasa, då han finner, att det är en spökgestalt han ser framför sig. Ånyo klappar man på porten. Det är soldater, som söka efter de flyktade banditerna. Officeren betraktar Jaromir misstänksamt, men lugnas af grefvens förklaring, att det är hans blifvande måg. Genom en tillfällighet upptäcker Berta, att Jaromir är röfvaranföraren.
”Ja, jag är det, olyckssälla,
ja, jag är just den du nämnt,
den, om hvilkens brott alltjämt
dessa skogar vittne lämna,
som banditer broder nämna,
jag är röfvarn Jaromir!”
Hon vill nu draga sig undan, men Jaromir fattar hennes hand, och nu följer den berömda scenen, då han med en entusiastiskt flödande vältalighet intalar henne, att hon ensam kan frälsa den ångrandes själ. Slutligen samtycker hon att fly med honom, och de komma öfverens att vid midnatt mötas i slottets grafhvalf. Till skydd tar han med sig dolken, som hänger på väggen, och som genomborrat stamfruns hjärta. I mörkret möter han en patrull anförd af grefven och sårar denne dödligt med dolken.
En af de tillfångatagna banditerna yppar nu för grefven, att han stulit hans son, och att denne är Jaromir. Vid denna fasansfulla underrättelse brister hjärtat i den gamles bröst. Äfven Berta dör af sorg och förtviflan öfver den ohyggliga upptäckten. Då bofven talar om för Jaromir, att Berta är hans syster, stelnar märgen i hans ben — ”Galna yra! — Det kan ej vara så!” — Han vill skynda till hennes möte i grifthvalfvet. De armar, i hvilka han där ilar, äro dock ej hennes, de äro stamfruns, och han dör i hennes famn. Hon kysser hans panna och går in i sin graf för att slutligt finna ro. — Hvad som i Tyskland gifvit detta sorgespel dess stora rykte, och som obestridligen utgör dess förnämsta egenskap, är det sköna poesifyllda språket och den harmoniska, flytande versifikationen, hvilket allt hos oss gått förloradt i öfversättningen. Det trokaiska versmåttet är för öfrigt alldeles olämpligt för svensk dramatisk poesi. Det verkar entonigt, blir fullkomligt onjutbart, när man hör det en hel afton från scenen, och äfven framstående skådespelare bemöda sig fåfängt att öfvervinna det slentrianmässiga i versen. Jaromirs långa monologer föreföllo oändliga och borde starkt beskurits. Ett oursäktligt misstag var att icke efter författarens föreskrift kostymera Berta i helhvit dräkt liksom stamfrun för att motivera, det både grefven och Jaromir förvillas af likheten emellan dem. All illusion förgick därigenom för åskådarna. Lika felaktigt var det att tilldela stamfruns visserligen mycket korta men dock så ofantligt viktiga roll åt en figurantska, en mamsell Linderfors. I Tyskland spelas den alltid af en framstående aktris. Dekorationerna voro däremot förträffliga, i synnerhet grifthvalfvet i månskensbelysning. Almlöf, som utförde den egentliga hufvudrollen, hade ett ypperligt tillfälle att däri utveckla hela sin öfverlägsna talang som tragisk skådespelare, och Emilie Högquists vackra utseende och riktiga uppfattning af karaktären gjorde henne högeligen intressant i Bertas svåra roll, ehuru hennes egentliga genre icke var det högre skådespelet. Premiärkvällen applåderade den fullsatta salongen och hurrade af hjärtans grund, men till följe af hvad jag förut sagt, kunde stycket icke vinna den stora allmänhetens bevågenhet, och det försvann också efter sju gånger från repertoaren. — På Burgteatern hade sorgespelet redan vid sitt första framträdande 1817 vunnit en storartad framgång, och den unge diplomaten Olof Nordenfeldt, som samtidigt vistades i Berlin, berättar i bref till en vän, att det där gafs under så stark tillströmning af folk, att det var svårt att erhålla en biljett. ”Det erbjöd för allmänheten ein Lecher-Bissen” — skrifver han. — ”Präktiga dekorationer. Ahnfruns vålnad, ein schauderhaftes Klopfen an der Thür, pistolskott och tjutande vindar. Allt bidragande att uppelda inbillningen. Men stycket har också många sköna ställen.” Martina von Schwerin yttrar i ett af sina bref till Tegnér från 1820, att pjäsen ”är en ganska förnöjsam spökhistoria, hvars förtäljande aldrig kan gå miste att på skinnet åstadkomma den vid dylika berättelser klassiska verkan af hvad fransmännen kalla la chair de poule”.
Lyriska scenens verksamhetOm den dramatiska scenen någorlunda kunde hållas uppe, var det så mycket bedröfligare ställdt med den lyriska, som dock lofvade att genom Aubers ”Den stumma” (premiär Paris 1828) och Kuhlaus ”Lulu” med den härliga uvertyren (premiär Köpenhamn 1824) skänka scenen nytt lif, men som i stället genom Sällströms och Matilda Fickers sjukdom och Widerbergs sju månaders otjänstbarhet blef nästan alldeles förstummad. Sällström måste för en betänklig bråckskada föras till lasarettet och där undergå en ganska svår af lifmedikus Ekström förrättad operation, som visserligen gick lyckligt, men som dock jämte en svår bröstsjukdom hindrade honom uppträda under större delen af spelåret. Äfven Ronniger och fru Enbom voro en längre tid af sjuklighet ur stånd att låta höra sig inför publiken. — En repris af ”Figaros bröllop” gafs inför fullsatt salong 12 november. Uvertyren togs i en rasande fart, hvarefter ridån gick upp, och den nyengagerade Emil Ronniger såsom Figaro trädde fram till rampen och bad åhörarna hafva öfverseende med det sätt, hvarpå han uttalade ”tet nye faterrneslantets sprråk”. Han skorrade och sjöng i halsen alldeles som året förut, men då han var en bra aktör, kunde han nog blifvit godtagen, om någon ledning funnits, ”men det tycks icke vara fallet” — säger Aftonbladet — ”därom påminnes man vid hvarje representation”. Han lefde sig in i sin roll, han hoppade, dansade, gjorde skälmstycken, skrattade, ja till och med talade midt under sina arior och behandlade sin sång med säkerhet och bekymmerslöshet. Hans sprudlande temperament ryckte ovillkorligen publiken med sig, ty liflighet på sångscenen var någonting som man då för tiden icke var bortskämd med. Henriette Widerberg som Susanna var denna afton vid utmärkt stämning. Matilda Ficker var förtjusande som Cherubin i sin blåa kappa och befjädrade barett, men till Elise Frösslinds mönsterframställning af den lille kavaljeren både i sång och spel hann hon icke, efter hvad behöriga bedömare, som sett dem båda, försäkrat mig. Matilda Fickers röst hade en förvånande böjlighet och såsom koloratursångerska var hon oförliknelig. Tonerna ur hennes lilla mun följde hvarandra som pärlorna på ett snöre och klara voro de och välljudande som en lärkas. Dessutom var hon fager att skåda, den lilla veka, blonda, älflika gestalten, som bibehöll sin fina ungdomlighet ännu under flera årtionden. Fru Enbom som grefvinnan var opasslig, och publiken var nog ogrannlaga att ge henne otvetydiga bevis på sitt missnöje. En vecka därefter gafs operan ånyo, då fru Sevelin återuppträdde i grefvinnans parti och mottogs med applåd. Under representationen utbröt skorstenseld i teaterhuset. Ett par herrar, som sett det från gatan, sprungo upp till bekanta i salongen och ropade att elden var lös. Det uppstod naturligtvis panik, och alla loger voro efter ett ögonblick tomma, äfven den kungliga. Sufflören, som också blef rädd, kröp upp på scenen ur luckan i sin röda mössa och hälsades med en åska af applåder. Nils Almlöf framträdde nu och underrättade publiken om eldsvådans ofarlighet. Emellertid blef fru Sevelin af detta obehagliga uppträde så uppskakad, att hon icke motsvarade publikens förväntningar, och fru Enboms beundrare passade genast på att hämnas hennes nederlag veckan förut genom att nu hyssja åt fru Sevelin.
I början af mars uppträdde Ronniger fyra gånger såsom den peruanske fältherren i ”Den afbrutna offerfesten” (se del III sid. 80), hvilken uppfördes i omarbetad öfversättning och ny instudering, men gjorde lika liten lycka nu som 1812 och försvann sedan för alltid från Kungliga teaterns repertoar. Vidare utförde han Kasper, då ”Friskytten” repriserades 1 april inför fullsatt salong, där applåderna flitigt smattrade. Sällström saknades mycket, ty Lindström kunde numera med bästa vilja i världen hvarken i hållning eller utseende ge någon föreställning om Max. Under Widerbergs otjänstbarhet hade Matilda Ficker fått inöfva Annas parti, och hennes näktergalsstämma gjorde sig däri förträffligt. Fru Enbom sjöng Agatha, men tyvärr utan all känsla. Ronnigers lifliga spel gaf en vild och dämonisk anstrykning åt Kasper, som skulle varit af bättre verkan, om icke den tyska brytningen förstört intrycket här såväl som i ”Figaros bröllop”. När Samiel visade sig i vargklyftan under ”vilda jakten”, svimmade ett fruntimmer i salongen och måste föras ut, efter hvad Aftonbladet berättar oss. — Slutligen sjöng han Sarastro, då ”Trollflöjten” i senare hälften af maj gafs tre gånger med fru Sevelin som Nattens drottning, Lindström och fru Enbom såsom Tamino och Pamina samt Lars Kinmanson och Fanny Westerdahl såsom Papageno och Papagena.
På Fredrik Kinmansons recett 29 december gjordes en repris af ”Cendrillon”, där Fanny Westerdahl för första gången utförde titelrollen. Publiken tyckte mycket om hennes framställning, ehuru hon kanske de första gångerna var något för sträng i sin vrede mot de elaka systrarna. Dessa framställdes af de små söta och intagande flickorna Ficker, hvilket alldeles förstörde effekten af den i stycket nedlagda kontrasten mellan dem och systern. Att med ett sådant utseende och en sådan blick, som i synnerhet Matilda hade, föreställa kanslolös, hårdhjärtad, afundsam och kokett var mer än man kunde begära. Talrollerna voro illa inöfvade. Som lever de rideau tjänade en underhållande, ledigt och väl skrifven enaktskomedi af Kotzebue, ”Sanningsvännen”, hvilken framställes i skepnad af en lord, som lefver på en ö vid Skottlands kust och älskar sanningen ”liksom holländaren älskar renligheten”, efter hvad pjäsen upplyser oss. Han utfördes ganska förtjänstfullt af Vilhelm Svensson. Det älskande paret, lordens dotter och en ung målare, spelades förträffligt af Emilie Högquist och Nils Almlöf, under det att Sevelin nästan mer än lofligt karikerade en försmådd adlig friare. — Kungliga teaterns pensionskassa passade på att vid sin recett i början af januari begagna sig af ”Cendrillons” stora dragningskraft för att förskaffa sig ett godt hus.
Elise Frösslinds afskedsrecettDen 17 januari 1835 hade Elise Frösslind sin afskedsrecett, som inleddes med en repris af ”Passionen och förnuftet”, där hon som m:me Pinchon hade en af sina älsklingsroller (se del IV sid. 241). Westerstrand, älskvärd som vanligt, hade med hand och mun lofvat henne, att hennes afskedade kamrater skulle vid detta tillfälle få spela sina gamla roller, och som vanligt måste han några dagar därefter skriftligen meddela henne, att det omöjligt lät sig göra, utan generalen lämnades åt Fredrik Kinmanson, Susette åt Charlotte Ficker och Edvard åt unge Hessler, som naturligtvis icke alls kunde jämföras med sin företrädare Torsslow, men tycktes ändå icke vara alldeles utan talang. Därefter uppfördes operan ”Aline, drottning af Golconda”, i hvilken hon utförde titelrollen. Mellan pjäserna spelade hofkapellisten Karl Köbel en concertino för klarinett och mellan akterna hofkapellet för första gången uvertyren till Hérolds operett ”La médecine sans médecin” (premiär Paris 1832).
Vid inropningen efter sista ridåfallet stod hon ännu kvar under den blomsterkrona, hvarmed Golcondas hof hyllat sin drottning. Med en anspråkslöshet, som skulle prydt den forna Cendrillon, närmade hon sig publiken och förklarade i ord, som tycktes komma från hjärtat, att det var med saknad hon lämnade den scen hon så länge tillhört, och att hon i minnet af publikens välvilja ansåg sig hafva sin tillfredsställelse och sin belöning för dessa år. Få torde de skådespelerskor vara, som under sin konstnärsbana skördat så mycket bifall som Elise Frösslind. Hon var född 1793 och antogs redan som barn till elev. 1811 debuterade hon i ”Cendrillon”, där hon väckte ett utomordentligt uppseende, och af alla människor höjdes till skyarna. Som ett barn såg hon ut, denna lilla Elise Frösslind, så späd, så fin, så utomordentligt graciös, och denna ungdomlighet, denna osökta gratie bibehöll hon ännu i en tämligen framskriden ålder liksom äfven sitt gunstlingskap hos publiken. Mitt minne af denna älskvärda personlighet går tillbaka till senare hälften af 1850-talet då hon ej så sällan besökte min mor, som hon kände sedan ungdomstiden. Hon hade tvenne vovvar, som jämt följde henne. Den mindre var en vacker, långhårig, svartbrun tik, som lydde namnet Bedie och var hennes förtjusning liksom min. De sista åren af sitt lif bosatte hon sig i Göteborg hos sin måg Haglund, grundläggaren af Göta källare. En vårdag 1859 kom hon hem till oss för att taga afsked, innan hon reste. Sedan vi ätit middag, bjöd hon oss på d. v. Mindre teatern för att se ”Romeo och Julia” med konstnärsparet Gustaf och Helfrid Kinmanson i titelrollerna. Det var sista gången jag såg henne. Hon afled 1861.
Operan ”Aline” uppfördes äfven den sista i samma månad på recetten för Hofkapellets pensionskassa, men då med Charlotte Ficker i titelrollen. Hon lyckades rätt bra och utförde särdeles effektfullt glanspunkten i stycket, då hon för S:t Phar, som håller på att somna, sjunger och dansar och dessemellan ger sina order om upprorets hämmande — för öfrigt en af de hufvudlösaste dramatiska sammanställningar och påhitt man kan tänka sig. Representationen inleddes med en konsertafdelning, där hofkapellet utförde uvertyren till ”Fidelio”, hvarefter konsertmästaren d’Aubert spelade några violinvariationer och skaldestycket ”Året 1834” af medicinalrådet Magnus af Pontin deklamerades af Almlöf med introduktion, melodramer, hymn och kupletter af hofkapellmästaren Berwald, hvilka senare sjöngos af Matilda Ficker.
Sara Torsslows afskedsrecettMellan dessa bägge recetter hade åt Sara Torsslow anvisats plats 24 januari för hennes afskedsrecett. I stället att för densamma använda ”Mahomet”, ”Skulden” eller ”Hernani” hade hon letat fram en gammal melodram från århundradets början utan något litterärt värde: ”Mohrerne i Spanien eller Barndomens välde” af pjäsfabrikören Pixérecourt (se del III sid. 26). Därefter uppträdde hon i den lilla vådevillen ”Felsheims husar” såsom den glade pågen Teodor. Hastigt omklädd i fruntimmersdräkt besvarade hon framropningen med ett högstämdt tal på vers, däri hon beklagade sig öfver att hon blifvit ”förjagad” från Kungliga teatern, hvilken skilsmässa dock förmildrades genom förhoppningen att få återse publiken på en annan scen. Hon åsyftade därmed Djurgårdsteatern, hvars privilegier hennes man och Pierre Deland förhyrt för somrarna af Abraham de Broens arfvingar. Fru Torsslow var illamående redan vid spektaklets början, och det onda tilltog så, att hon måste kvarstanna i Operahuset flera timmar, innan hon förmådde återvända till sitt hem.
Fyra dagar därefter på konungens namnsdag gafs ånyo ”Felsheims husar”, då Emilie Högquist spelade den muntre pågen, hvilket hon gjorde särdeles väl. Redan på Sara Torsslows recett hade Lars Kinmanson fått öfvertaga Hjortsbergs glansroll kung Fredrik II, med hvilken vanskliga uppgift han ganska tillfredsställande gick i land. Den andra pagerollen innehades af Sofia Milén, medan Charlotte Ficker ärft Matildas roll efter Elise Frösslind. Därefter uppfördes Anders Selinders omväxlande och underhållande balett ”Ett maskeraddivertissement”, som haft sin premiär 10 december och var en af hans mest lyckade skapelser. Den var i flera enskildheter hämtad från Aubers opera ”Gustave III ou Le bal masqué” och ackompanjerades af dess musik. Under Selinders ledning hade baletten fått nytt lif och stod just då relativt taget högre än någon af de öfriga staterna inom teatern. Efter spektaklets slut begärdes och sjöngs folksången, hvilket äfven var fallet på konungens födelsedag 26 januari.
Lars Hjortsbergs afskedsrecettDen representation, som ådrog sig den största uppmärksamheten under hela spelåret, var utan gensägelse Lars Hjortsbergs afskedsrecett 14 februari 1835, till hvilken alla biljetterna voro slutsålda flera dagar i förväg. ”Tartuffe” gafs med recettagaren i sin gamla glansroll Orgon och med Almlöf i titelrollen. De öfriga hufvudrollerna voro nybesatta. Gustafva Lindman spelade Elmire, Fanny Westerdahl Marianne, Malla Höök Dorine, Hessler Damis och Karl Hjortsberg Valère. Därefter uppfördes ”Nya garnison” med Lars Hjortsberg som Briquet. Sedan ridån fallit efter den senare pjäsen, hördes stormande rop på Hjortsberg, som efter en stund framträdde i sällskapsdräkt och hälsade publiken med ett kort och enkelt afskedstal, hvari han redogjorde för anledningen till sitt tillbakaträdande från skådeplatsen och gaf uttryck för den erkänsla han hyste för publikens honom visade öfverseende, för den kärlek han kände för sitt yrke och intill sin död skulle bibehålla samt yttrade slutligen ”att han af aktning för publiken trodde sig vara skyldig att lämna konsten, innan konsten lämnade honom”. Bifallstecknen började ånyo; de af hans kamrater, som deltagit i aftonens representation omgåfvo honom, och Nils Almlöf tolkade deras känslor i följande verser;
”Må till den vackra gärd, som konstens vänner
åt konstens veteran nyss ägnat har,
du lägga hvad det rörda hjärtat känner,
inom den krets, som ser i dig sin far!
I mer än femti år på denna bana
du var vår förebild — du är det än!
Behåll till lifvets gräns en älskad vana
och blif som nu vår älskling och vår vän.”
De unga damerna omkring honom kastade rosor för hans fötter, och publikens bifall tilltog i styrka. Efter spektaklets slut hade Emilie Högquist på teatern anordnat en aftonmåltid för teaterns ämbets- och tjänstemän jämte hela aktörsstaten, där festföremålet ytterligare firades. — Då han återkommit hem — han bodde i operahuset åt Jakobstorg — hyllades han först af sina kamrater med sång nedanför hans fönster, hvarefter omkring trettio af Harmoniska sällskapets utmärktaste sångare infunno sig och i den milda vinternattens månsken hedrade honom med en ståtlig serenad. Hjortsberg gick ned för att tacka sångarna och hälsades då af de tillstädeskomna inom alla klasser af Stockholms befolkning, och sångarna buro honom under lifliga bifallsrop i gullstol rundt Jakobs torg och tillbaka in i hans bostad. Därefter tågade de uppvaktande under sång öfver Norrbro ned till Skeppsbron, där de slutligen åtskildes.
En vecka därefter, 21 februari, ägde en liten högtid rum på den s. k. Barnteatern, då inför teaterns ämbets- och tjänstemän, aktörspersonalen och arbetskåren, teaterchefen med ett vackert tal öfverlämnade en af konungen förärad guldmedalj åt den gamle vaktmästaren F. Ryling, hvilken med nit och uppmärksamhet under tjuguåtta års tid tjänat vid Arsenalsteatern och Operan.
Per Sevelin fick på sin recett 2 mars visa sig i ”De förtrogne” och i tvenne nya småpjäser. Den första, ”Konstnärslifvet”, var en vådevill af Overskou, en obetydlig tokrolighet i en akt, om hvilken man kunde säga detsamma som Svärdsjökarlen sade om kyrkan: ”Den kan vara bra för en gång”. Den framställer ganska lustiga bilder ur konstnärernas bohemlif och skänker skådespelarna några säregna typer, bland dem en tysk skenhelig målare och en lättsinnig modell, som ger allting tusan, spelad af recettagaren. Den andra nyheten var Scribes tvåaktskomedi ”Smekmånaden”, som spelas i ryska Polen där Sevelin framställde en rolig träskomakare. Till komedien hörde ett dansdivertissemang arrangeradt af Selinder. Det lilla stycket, som är ett diminutiv af Shaksperes ”Argbigga” slog an och kvarstod på repertoaren ända till 1841, då det gafs för tjugufemte gången.
Karl Fredrik Bergs afskedsrecett
Den 28 i samma månad inföll Karl Fredrik Bergs afskedsföreställning. Alldenstund det var den nionde i ordningen af spelårets recetter, och ett par af de föregående betalats med dubbla pris, var det mindre underligt, om Berg icke lyckades samla fullt hus. Man applåderade honom så mycket mer för att få honom att glömma bristen i den pekuniära belöningen för ett långt och verksamt arbete i Talias tjänst.
Född 1779 tillhörde han Kungliga teatern sedan århundradets början. Han var en ypperlig komisk skådespelare, under sin krafts dagar en af de mest använda och utmärkte sig i synnerhet i den tidens listiga betjänttyper, de s. k. Crispinrollerna i ”Musikvurmen”, i ”Crispin medicus”, m. fl. Han efterträdde Gabriel Schylander i dennes lustiga käringroller t. ex. mor Bobi, där han fullt ersatte företrädaren i denna svåra genre, och utförde äfven med framgång betydande sångpartier såsom Papageno, Zozo, Blundström, m. fl. Utmärkta ansågos äfven hans framställningar af tullbesökaren i ”Indianerne i England” och Bartholo i ”Figaros bröllop”. Han erhöll titel af hofsekreterare och dog 1841, sextiotvå år gammal. På afskedsrecetten uppfördes för första gången en af de då moderna röfvardramerna ”Corregidoren” i tre akter med gevärssalfvor och pistolskott och med en mycket invecklad handling. En hederlig spanjor har måst fly från sitt fädernesland, misstänkt för mord, men återkommer efter många år under lånadt namn och blir genom hertigens af Berwick förord utnämnd till korregidor, d. v. s. polisdomare. Vidare förekommer en ung grefveson, som är kär i en vacker flicka, med hvilken han ej kan få gifta sig på grund af sin faders oböjliga stolthet, utan måste enlevera henne och i största hemlighet äkta henne. Omsider kommer det i dagen att korregidoren är hennes bror; modern, som lefver under antaget namn, omtalar sin grefliga rang; korregidoren befinnes vara oskyldig, och grefven lägger med mycket nöje sin sons hand i den sköna älskades. Publiken fick sitt lystmäte af knalleffekter och krutrök samt applåderade ursinnigt, då en smyghandlare alldeles som i ”Banditbruden” blef instängd i en källare, rusade ut och smällde utaf sina bägge puffertar, liksom när en trupp soldater midt på scenen afsköt en salfva ur sina gevär. ”Corregidoren” upplefde endast fyra representationer. — Då den egentliga operan gått i kloster, lyssnade man med så mycket större nöje till det suvenir man fick från den genom Méhuls angenäma musik till ”Den föregifna skatten”, där man ohejdadt skrattade åt Bergs muntre Crispintyp och åt Lasse Kinmanson, som med framgång efterträdde Hjortsberg i girigbuken Gerontes roll. Aftonen afslutades med Selinders nya ”Schaldivertissement”, som fängslade ögat med vackra grupper och artistiskt ordnade draperingar. Recettagaren höll sedan ett tacksamhetstal till publiken, däri han sade, att han visserligen trodde sig ännu länge ha kunnat fortfara i sitt yrke, och att han mot sin vilja lämnade teatern, men kanske, tillade han, vore hvad som skett det bästa för att icke i längden komma i saknad af det bifall publiken tilldelat honom, för hvilket han nu hembar den sin tacksamhetsgärd och sin erkänsla.
Per Sällströms reserecettÄndtligen blef Sällström så pass återställd att han 28 april kunde uppträda på sin rese-recett såsom Don Juan inför en till sista plats utsåld salong. Då han efter slutet framropades, framsade han följande verser:
"Hur långsamt skredo icke plågans stunder,
hur mången fröjd slet hon ej från mitt bröst!
Men dock hur lycklig var jag att därunder
af Ert deltagande få hämta tröst!
När jag nu går till Söderns lagerlunder
att lyssna till dess näktergalars röst
och andas hälsan in vid Tiberns bölja,
O! låt ock dit deltagandet mig följa.
Och när i Rom jag står, där minnet talar
med tusen munnar om dess ryktbarhet,
där konstens njutning själens törst hugsvalar,
där Flora utaf ingen vinter vet,
hur varmt vill jag ej minnas Nordens dalar,
dem mod och ära skänkt odödlighet,
och längta hit, sen resans mål jag hunnit,
och offra Er den kraft jag återvunnit!"
par dagar före afresan med en afskedsmiddag i vänners lag på Blå Porten och skänkte honom dessutom 2,000 rdr till resebidrag. I ett kväde till hans ära under festmåltiden hette det bland annat:
”Kom snart, men icke alltför snart tillbaka,
men kom med hälsans rosor på din kind!”
Den 16 maj afreste sångaren från Stockholm med ångbåt till Lübeck och därifrån landvägen till Hamburg för att vidare fortsätta sjöledes till Neapel eller Livorno och så till Rom. Efter nära ett års frånvaro återvände han 11 februari hem öfver Wien och kom med ångfartyget Kometen från Norrköping 20 april 1836 tillbaka till Stockholm, men den härliga rösten var och förblef borta. Visserligen framträdde han då och då på scenen, men detonerade mer och mer. Slutligen förmådde han för kroppslig afmattning ej mera uppträda och dog 18 december 1839 vid kort förut fyllda trettisju år. I hans eldiga, mörka blick, såväl som i hela hans framträdande och spel låg det något romaneskt och lidelsefullt, som oemotståndligt slog an på åskådarna. Max i ”Friskytten” och titelrollen i ”Fra Diavolo” torde ha varit glanspunkterna i hans mästerskap. I synnerhet i den senare rollen står han ännu oupphunnen. Denna genomborrande blick och denna smältande, ljufva stämma voro just ägnade att i den pjäsen förtrolla icke blott den stolta engelska ladyn, utan alla kvinnohjärtan i salongen (se del IV sid. 108).
Julius Günther, som efter Sällström fick öfvertaga Fra Diavolos roll, berättade för mig, att han vid sin debut sagt till Sällström: ”Ja, herre Gud, om jag bara hade herr Sällströms ögon!” hvarpå denne med mycket själfmedvetande svarade: ”Tror herrn inte, att det behöfdes något mera?”
Lindblads "Frondörerna"Den 11 maj hade teaterdirektionen den tillfredsställelsen att ånyo kunna uppföra ett svenskt operaverk: ”Frondörerna eller En dag under partistriderna i Paris 1649”, såsom den något långdragna titeln lyder på en historisk komedi med sång i tre akter af Mélesville med musik af Lindblad.
Adolf Fredrik Lindblad var född i Skeninge 1 februari 1801 och i sin ungdom bestämd för handelsyrket. Genom änkeöfverstinnan Malla Silfverstolpes hjälp och beskydd sattes han dock i tillfälle att få ägna sig åt musiken och studera i Berlin, där han till medlärjunge hade ingen mindre än Mendelssohn. I viskomposition blef Lindblad en mästare. I hans hem bodde länge Jenny Lind, som tolkade hans skapelser på ett alldeles oöfverträffligt sätt och äfven gjorde dem bekanta i utlandet. De äro alla äktsvenska och skola lefva i alla tider. Gunnar Wennerberg skrifver i sin dagbok från Leipzig 1851: ”Den enda svenska musik de här allmännare känna är Lindblads sånger, och dem tala de om med mycken veneration”. Om Lindblads C-dursymfoni skref Schumann efter dess uppförande i Leipzig: ”Det finns mycket arbete, plan och tanke däri, och den har alla dessa blygsamma företräden, hvilka publiken icke vill veta af”, och samma omdöme, säger Adolf Lindgren, torde vara det rättvisaste öfver musiken till ”Frondörerna”. Operans text var mycket väl öfversatt och bearbetad af den sedermera såsom teologie doktor och kyrkoherde i Karlshamn kände Cervin-Stéenhoff, hvilken äfven tolkat Alfieris sorgespel ”Filippo”. Innehållet, som rör sig kring en intrig från Frondens dagar mot drottning Anna och Mazarin under Ludvig XIV:s minderårighet, gaf föga tillfälle till stämningsfulla arior, men i stället till så många flera ensemblenummer och ett par stora finaler. Den känslofullt romantiska, innerliga och djupast gripande sidan af kompositörens konstnärskap förblef sålunda oberörd af denna i Scribes anda författade text. Operans utförande var särdeles förträffligt. Lars Kinmanson såsom klädeshandlaren Mathieu och Fanny Westerdahl som hans son Didier spelade bägge med en verv, en natur och en nyansering, som det var en lust och glädje att se. Men pjäsen hade ingen framgång. Den mottogs kallsinnigt af publiken, applåderna efter slutet nedhyssjades; redan tredje gången var det mycket litet folk, och den kunde ej ges mer än åtta gånger till februari 1836.
Kritiken var mycket amper. Aftonbladet skref bl. a.: ”Herr Lindblad har böjelse för det sökta, det studerade, det underliga såväl i harmoni som melodi. Det bisarra är icke liktydigt med det genialiska, och en skönhet, som skall räknas ut med siffror, är ovedersägligen ingen. Att skrifva besynnerligt och hvad man kallar hårdt, må erfordra snille, men det är icke poesi, icke konst, utan konstmakeri. Må han anse konsten för litet mindre konstig.” En välkommen tröst för denna bittra kritik bör Lindblad ha funnit i Geijers varma försvar för hans opera, infördt i Svenska Litteraturföreningens tidskrift. Sedan Geijer anmärkt, att dramatisk musik af en inhemsk tonsättare i Sverige är en sällsynthet, som borde ådraga sig uppmärksamhet i stället för att mötas med förnäm liknöjdhet, utbrister han: ”Till fördomen hos många kommer det afundsjuka småkännarskapet hos andra; och så spelar en stackars musik upp sina toner inför döfva eller förgrymmade öron — af hvilket senare slag ett par långa nyss stuckit fram i Aftonbladets recension öfver operetten Frondörerna.” Efter att ha påvisat den vanliga och falska granskningens sätt att blott utpeka felen, utan att erkänna det förträffliga, som möjligen jämte dem kan finnas, uttalar Geijer sin åsikt, att musiken ägde mycket i hög grad förträffligt, och att dess fel, om man så ville, vore att ej vara nog populär. ”Hvilken torka! ropar denne connaisseur — och står midt i ett blixtrande musikaliskt störtregn. Denna musik har ett öfverflöd af lif och rörelse, en lekande, rik, naturlig gång och lika ypperliga som osökta dramatiska effekter.” Per Erik Svedbom skrifver till sin hustru från Uppsala 17 maj s. å. : ”Efter min innerliga öfvertygelse är han den störste kompositör, som finnes i vårt fädernesland... skada att, såsom jag från annat håll hört, Stockholms publik lärer ha stött sig med blotta titeln på den nya pjäsen (enfaldigt nog!), misstänkande att det skulle vara någon politisk allusion eller satir på dagens politiska gräl. Det är synd om kompositören att för en så lumpen misstanke gå miste om det bifall han förtjänar. Till titeln är åtminstone han oskyldig Jag skaffade mig genast de utgifna sångstyckena ur Frondörerna. De äro alla i mitt tycke vackra, och mycket vackra. Vackrast likväl är den täcka duon mellan Didier och hertiginnan (Westerdahl och Ch. Ficker) ’Jag er riddare får vara! O hvad lycka, o hvad fröjd!’ — Äfven den första romansen ’Hon kan förleda, hon kan röra’ är utmärkt.” Jakob Axel Josephson yttrar i bref från Uppsala en oktoberdag några år senare: ”Att läsa recensioner öfver musik i Stockholmsbladen det gör jag visserligen för att se dessa herrar konstdomares skefva åsikter, men ej för att ett ögonblick tro på dem. Emellertid tro de sig vara stora kaxar, och de kunna åtminstone få glädja sig åt att vara osvikliga i sina egna och i den omusikaliska hopens ögon. Men vi skola hoppas på bättre tider äfven i detta afseende. Mendelssohn har ju visat att musiken ännu lefver!!” — Vid reprisen 10 februari 1836 blef en ny mycket vacker balett af Selinder inlagd i andra akten. I rollfördelningen vidtogs den förändringen, att Jenny Lind under Matilda Fickers sjukdom fick lära sig Georgettes parti, hvilket hon utförde alldeles utmärkt, och att Almlöf öfverlämnade sitt parlamentspresidentskap åt Dahlqvist. Kritiken yttrade: ”Bland de spelande torde m:ll Lind förtjäna att i främsta rummet nämnas, såsom den där med största fulländning såväl i afseende till aktion som sång utförde sin roll”. Men operan blef ändå icke omtyckt. ”Inte ens din sång kunde rädda den”, skref Lindblad många år senare till Jenny Lind.
”Frondörerna” återupptogs 1 december 1860 med tillägg af åtskilliga musiknummer. Den spelades äfven då åtta gånger och vann således liksom vid premiären mera en succès d’estime än verklig framgång, men mottagandet var dock ett helt annat än tjugufem år förut både hos allmänheten och kritiken. Efter styckets slut framropades kompositören, men det tillkännagafs från scenen, att han ej var närvarande. Då förkunnade från första raden en stark stämma, att mästaren varit synlig på tredje raden, och nu tystnade icke larmet, förrän Lindblad kom in på scenen och tackade för hyllningen.
Ännu en gång fördes verket upp på repertoaren. Det var vid invigningen af den nya operabyggnaden 19 september 1898. Efter en kantat af Karl Rupert Nyblom med musik af Ivar Hallström gafs i sammandragen form en repris af ”Frondörerna” med de förnämsta artisterna i de olika partierna, hvarefter festföreställningen afslutades med scener ur Frans Berwalds ”Estrella de Soria”. Lindblads arbete nådde då ej mer än sex representationer. Redan andra gången var salongen ej fylld mer än till hälften och de bättre platserna försvinnande glest besatta. Kritiken var operan ej bevågen. Så yttrar N. D. A.: ”Den tillkrånglade intrigfyllda text, som skall förtälja oss, hur krämaren Mathieus son Didier räddar hertiginnan af Longueville att falla i kardinal Mazarins hand, är ej så intressant, att den lockar oss att anstränga uppmärksamheten för att följa alla dess olika vändningar och svängningar, lika litet som den kunnat aflocka komponisten någon mera detaljerad, kraftigare och blodfullare musik. Bäst framträder musiken i en och annan liten sångbar melodi, där man lätt känner igen den man, som innehar ett af de förnämsta rummen i vår vis- och romansdiktning. De uppträdande voro alla till sin fördel.” Och märket —t— i D. N.: ”Det må sägas öppet, att detta nummer helt enkelt kunnat utelämnas från programmet. Handlingen är i ovanlig grad pueril och odramatisk, och ett referat lönar ej mödan, särskildt som detta säkert skulle verka lika förvirradt och tillkrångladt som själfva tilldragelserna på scenen. Musiken är väl arbetad, enkel och lättflytande, men utan något Lindbladskt drag. Dessutom af den art som på sin höjd karakteriserar en och annan detalj, men icke fördjupar och förklarar handlingen, utan blott uppehåller den med sina välmenta, men enformiga utgjutelser. Man torde därför ej kunna påstå, att vederbörande synnerligen hedrat kompositörens minne genom att på en sådan dag framdraga ett sådant verk, ty trots de onekliga förtjänsterna i rent fackmusikaliskt hänseende, måste dock tyvärr denna ”historiska komedi” lämpligen kallas historiskt barnjoller. Stark var också kontrasten, när den Berwaldska operans fina och eldiga uvertyr aflöste de föregående Mozartefterklangerna. Det hade utan tvifvel varit bättre, om denna opera gifvits i sin helhet såsom aftonens enda nummer.”
1852 tilldelade Svenska akademien Lindblad sin stora guldmedalj, vid hvilket tillfälle Akademiens dåvarande direktör, biskop Fahlcrantz yttrade: ”Bland föremål utom den täflingsbana, som Akademien öppnat, har hon jämväl innevarande år ägnat ett bevis af sin aktning åt ett snille, som allmänheten länge känt och värderat. Sången i egentlig mening erhåller först sin högsta lyftning då dikten uppbäres på tonernas vingar. Ännu innerligare, ehuru mera sällsynt blir föreningen, då samma ande skapar och sammansmälter ord och toner, hvilkas verkan på människohjärtat därigenom fördubblas. Dyrbarast för det fosterländska sinnet är dock denna sångens uppenbarelse, när den återger endast inhemska bilder, sådana de lefva i djupet af Nordens hjärta, med bevarad renhet, oskuld, manlighet, fromhet och allvar, och när dessa lyrans skapelser ännu i våra dagar uppstå såsom folksång i den mening, att de sjungas med samma förkärlek af alla i slott och i hydda. Ett särskildt anspråk på detta samfunds erkännande äga de slutligen, om de, såsom Akademiens stiftare bjöd, göra den svenska sången känd i främmande länder. Svenska akademien har därföre trott sig afbörda en förbindelse i den fosterländska sångens namn, då hon öfverlämnat sin stora medalj i guld till herr Adolf Fredrik Lindblad.” Och då Akademien 1880 låtit prägla hans bild på sin årliga skådepenning, skrifver Karl Rupert Nyblom i sitt äreminne öfver tonskalden, att ”Akademien därmed ingenting annat gör, än att hon på den förevigades graf, om också gräset på denna då ännu icke hunnit grönska många somrar, bekräftar den i allas tankar riktiga dom, som hon fällde redan under hans lifstid, då han stod på höjden af snille och ryktbarhet”. Medaljens åtsida föreställer hans bröstbild, frånsidan en bard, som spelar på sin harpa, med omskriften: Mysteria animas chordæ resonant (Harpans strängar återgifver underbara toner ur själens djup). I afskärningen läses likaledes på latin: Utmärkt genom snille och konst dog han år 1878. Af Musikaliska akademien hade han varit medlem sedan 1831.
"På grund af bevekande omständigheter" gafs den sista föreställningen under spelåret 15 juni till förmån för fru Enbom, hvarvid för första gången uppfördes en enaktskomedi af Kotzebue "Den fattige poeten" med Almlöf i titelrollen, biträdd af Emilie Högquist, Karolina Bock och Hessler. Efter förpjäsen exekverade flöjtisten Bock ett adagio med variationer af Fürstenau, hvarefter repriserades Steibelts skådespel med sång i tre akter "Romeo och Juliette", som ej varit gifvet på flera år och första gången uppfördes hos oss 1815 (se del III sid. 133). Fru Enbom sjöng själf den kvinnliga titelrollen och Lindström Romeo, hvilken han här kreerade. Fredrik Kinmanson utförde Capulets roll, Charlotte Ficker Cecile, Habicht don Fernando, Romeos rival, Fahlgren Capulets vän Cebas, Deland den gamle tjänaren Antonio och Wennbom Alberti, Romeos vapendragare. Operan gafs ytterligare två gånger under hösten påföljande spelår, hvarefter den för alltid nedlades.