Svenska teatern/Kungliga teatern under Gustaf Lagerbielkes styrelse

←  Kungliga teatrarna under Gustaf Åkerhielms styrelse

Svenska teatern : några anteckningar 4. Under Karl Johanstiden : 1818-1827 av Nils Personne Gustaf Lagerbielke

Anmärkningar och tillägg  →

Gustaf LagerbielkeGrefve Gustaf Lagerbielke var en af de Kungliga teatrarnas allra dugligaste chefer och dessutom en af den tidens utmärktaste på samma gång som originellaste personligheter. ”Snillets eld lyste ur hans öga, — säger Magnus Björnstjerna — hans tal var hänförande, hans stil klassisk, hans slutsatser träffande och hans studier vidsträckta. God patriot, bevakade han noga Sveriges fördelar på utländsk botten, på samma gång han försummade sina egna genom cyniskt lefnadssätt och oordentlighet.”

Lagerbielkes farfar var riksråd, amiral och serafimerriddare; fadern öfveramiral och chef för Förvaltningen af sjöärendena samt ansågs med rätta för en af rikets skickligaste ämbetsmän. De rika anlag, hvarmed sonen var begåfvad, utvecklades tidigt och med förvånande hastighet. Han föddes den 22 mars 1777 och inskrefs efter tidens sed, medan han ännu låg i vaggan, såsom underofficer vid arméens flotta, där han redan 1783 vid sex och ett halft års ålder befordrades till fänrik. Efter afslutade akademiska studier ingick han femton år gammal såsom e. o. kanslist i Kungliga kanslikollegiets expedition, där befordringarna följde hastigt på grund af hans ådagalagda framstående egenskaper. Utnämnd till andre sekreterare 1796 förestod han kabinettssekreterartjänsten under riksdagen i Norrköping 1800 äfvensom under konungens resor till Pommern och sedan till S:t Petersburg samt blef förste sekreterare följande år och statssekreterare 1804.

Gustaf Lagerbielke. Efter teckning af O. Andersson. I Kungliga teaterns porträttsamling.

En mängd grannlaga uppdrag visa tydligen den unge statsmannens snille liksom hans outtröttliga arbetsförmåga och varma fosterlandskärlek. När den storhertigliga familjen besökte Sverige, gjorde hans ovanliga sällskapsgåfvor honom till själfskrifven ledare af hofvets nöjen och förströelser, för så vidt man kan tala om sådana vid Gustaf IV Adolfs stela, allvarsamma hof. Under konungens långvariga vistelse i Tyskland, dit han medföljde, var han den egentlige sällskapsmannen och hofvets representant samt försummade ej tillfället att knyta vänskapsband med snillevärldens furstar, med Goethe, Schiller, Wieland, Johannes von Müller med flera. 1806 blef han tillförordnad hofkansler och satt som sådan i regeringen 1806 och 1807. Men detta gunstlingsskap hos konungen liksom hans kvicka tunga och skoningslösa satir jämte en illa dold egenkärlek åsamkade honom snart både afundsmän och fiender, och omkring 1807 föll han af obekant anledning i onåd. Crusenstolpe, denne den apokryfiska historiens häfdatecknare, berättar, att Lagerbielkes skilsmässa från konungen varit föranledd af någon obehaglig ehuru okänd schism, hvarvid den senare skulle ha glömt sig ända därhän, att han tilldelat Lagerbielke ett handgripligt vedermäle af sitt misshag. Denne vistades nu ett par år på sin egendom Signildsberg, därifrån han ofta begaf sig till Rosersberg för att leda ”de glädjens och smakens torneringar”, som i hertig Karls och Hedvig Charlottas hof återkallade minnet af Lovisa Ulrikas. Sprittande af kvickhet voro de tillfällighetsstycken han där sammanskref, men som tyvärr alla gått förlorade för eftervärlden. Han författade äfven det tal, hvarmed Sveriges riksföreståndare i maj 1809 på rikssalen hälsade ständerna, och hvilket gjorde ett så djupt intryck genom det skonsamma sätt, hvarpå fäderneslandets vådor och den föregående styrelsens felsteg framställdes. Den 2 maj det året blef han hofkansler, den 9 juni statsråd och den 17 juni invald i Svenska akademien, där han dock ej kom att taga inträde förrän tio år senare. Åt honom och grefve von Essen anförtroddes nämligen beskickningen till Frankrike för att med kejsar Napoleon underhandla om fred samt begära hans förord hos kejsar Alexander. Det var vid deras första audiens Napoleon yttrade de bekanta orden: ”L’empereur Alexandre est généreux et grand. Qu’on se rapporte à lui!” Att under så ogynnsamma förebud kunna åvägabringa den fred, som den 6 januari 1810 afslöts med Frankrike, erfordrade icke ringa grad af underhandlingsförmåga, och genom ett smickrande handbref af konungen anmodades han kvarstanna såsom plénipotentiaire ad interim för att bringa till slut, hvad han så lyckligt börjat, till hvilket konungen förklarade, ”att ingen annan hade lika skicklighet”. Kejsar Napoleon visade Lagerbielke mycken uppmärksamhet på grund af den fintlighet och förslagenhet, hvarmed han förstått reda sig ur dessa ytterst vanskliga förhållanden, och både själsfrändskap och bildning förenade honom med ”århundradets störste man”, diplomaternas nestor såväl i år som klokhet, Talleyrand, ”denne öfverlöpare och Haltenicke” såsom den exalterade, lidelsefulla drottning Charlotte af Neapel kallade honom. Det säges, att Lagerbielke flitigt studerat denne underbare mans icke blott ordvändningar utan äfven sätt att vara. När Torsslow 1835 på Djurgårdsteatern uppförde Scribes komedi ”Strozzi och Martino”, hvars öfversättning Lagerbielke retuscherat, imiterade Torsslow, som spelade ministern Strozzi, så illusoriskt Lagerbielke, att alla människor ögonblickligen kände igen den originelle förebilden. Då någon en afton i societeten frågade den gamle excellensen, om han sett Torsslows utmärkte Strozzi, svarade Lagerbielke helt diplomatiskt med det sedvanliga greppet i snusdosan: ”Nej, men jag har hört, att han lär imitera Talleyrand alldeles briljant!”

Åtskilliga indiskretioner, som Lagerbielke under sin Parisvistelse lät komma sig till last, väckte utrikesministern von Engeströms ovilja, och han blef 1811 skild från envoyéplatsen. Crusenstolpe omtalar, att han bland annat lär ha officiellt skrifvit ”Engeström ministre étranger aux affaires”, hvilket denne aldrig kunde förglömma. En skickligare och smidigare väktare för sina intressen hos den öfvermodige världshärskaren kunde dock Sverige svårligen finna, och hans depesch af den 26 oktober 1810 finnes införd både i franska och tyska diplomatiska verk såsom en föresyn till hjälpreda och undervisning. På grund af de stora skulder han genom sitt oregelbundna lefnadssätt åsamkat sig kunde han emellertid ej lämna Paris. Den lilla förtjusande, näpna m:lle Du Vert vid Théâtre français hade hjälpt honom att göra af med betydande summor, och den välkomne gästen i Tuilleriernas praktfulla salar måste hålla till godo med S:t Pélagies otrefliga krypin. Under sin korta vistelse i Frankrike 1814 betalade Karl Johan med sin vanliga frikostighet hans gäld och befriade honom omsider ur bysättningshäktet. Det dröjde dock länge nog, innan han fick någon officiell anställning här hemma, där han likvisst på grund af sin kvickhet och sin belefvenhet spelade en mycket framskjuten roll inom den societet, där man roade sig. I Karl XIII:s och den älskvärda, glada drottning Hedvigs hof var han den ständige anföraren för snillets lekar. Ehuru han var titulerad kammarjunkare, ingick han dock aldrig i någon hoftjänst, men framstod öfver allt som en af hofvets stjärnor, högt uppburen för sina lyckligt turnerade än på franska, än på svenska författade kupletter och småpjäser, och på Rosersberg blef han ånyo spiritus rector inom nöjesvärlden i början af 1820-talet. En mera underhållande sällskapsman än han kan man ej tänka sig. Han hade med uppmärksam blick på nära håll sett världshändelserna utveckla sig och lärt själf känna de flesta af de handlande personligheterna. Hans minne var utomordentligt, och dessutom ägde han förmågan att med dramatisk liflighet i åtbörder och ansiktsspel framställa tilldragelsernas förlopp. Man lyssnade därför begärligt till de otaliga anekdoter han berättade och njöt af hans gnistrande anmärkningar och infall.

1821 blef han grefve, följande år serafimerriddare och 1825 en af rikets herrar.

1823 utnämndes han, som ofvan sagts, till chef för de Kungliga teatrarna och förvaltade deras angelägenheter med samma noggrannhet och flit, som utmärkt honom som diplomat. Det lyckades hans mångsidiga förmåga att, trots den höga ståndpunkt den svenska scenen redan nått under hans båda närmaste företrädares styrelser, bringa den till en förut osedd prakt och illusion, och det utan att förstöra finanserna. Bland annat anskaffade han nya belysningsapparater för eld- och månsken, hvilket väckte den då ej så bortskämda publikens lifliga förtjusning. Vid pjäsernas uppsättning bestyrde han själf om allting. Han öfvervakade noga från första början, att dekorationer, kostymer, rekvisita och belysning voro riktiga och verkningsfulla. Dessutom retuscherade eller omarbetade han alla öfversättningar af till uppförande antagna utländska stycken. När till exempel kapellmästaren förklarade, att texten till operan ”Ferdinand Cortez” ej kunde sjungas sådan den var, kallade han honom till sig, och under flera dagar höll han på och skref om både arior, recitativ och ensemblesaker för att lämpa dem efter musiken. På samma sätt med operorna ”Jessonda”, ”Lilla slafvinnan” med flera samt en mängd talpjäser; dessutom öfversatte han flera af Scribes småstycken. Om Lagerbielke såsom teaterchef är det omdöme odeladt, som han i sitt inträdestal 1819 i Svenska akademien gaf sin företrädare därstädes, de Kungliga teatrarnas forne andre direktör, friherre Zibet: ”Hans förvaltning utmärktes af ordning och opartiskhet, den förra svår att vid detta slag af styrelse införa, den senare ej lätt att därvid själf bibehålla. Till svenska scenens framsteg voro hans odlade smak, hans varma nit för vitterheten, hans fortskyndande drift hufvudsakligen bidragande.” Och i sitt minnestal öfver honom själf i samma akademi yttrade biskop af Wingård: ”Stor i snille, kunskaper, verksamhet, tal, skrift och umgängesvett har han känts af samtiden.”

Hvad Lagerbielkes yttre angår, kan man på honom med skäl tillämpa Gaspards ord i ”Debutanten och hennes far”: ”ju större snille, dess fulare kropp!” Utseendet var ej ägnadt att göra något vidare förmånligt intryck. Hans röda hår, blinkande ögon och slingrande gång förskaffade honom vedernamnet Tegel, som han fick behålla så länge han lefde, och den stora allmänheten, som ej närmare kände honom, förenade därmed lätt en mängd ofördelaktiga egenskaper, som han ej ägde. Bernhard von Beskow berättar i sina minnen, att han (Beskow) en afton under sin teaterchefstid på 1830-talet, när ”Siri Brahe och Johan Gyllenstjerna” gafs, stått på scenen och samspråkat med Åbergsson och Hjortsberg om Tegels roll. Då yttrade den förre med anledning af ett hofspektakel på Drottningholm, där samma stycke uppförts: ”Nog var det ändå bra besynnerligt, att inte Lagerbielke lyckades i Tegels roll”, hvarpå Hjortsberg svarade: ”Har du nånsin hört, att en full person kan spela drucken väl?" Så litet kände de honom, som ändå så länge varit hans underlydande. Därtill kom, att han med åren väl mycket vårdslösade sin person. Wachtmeister omtalar från 1821, hur Lagerbielke en dag plågad af tandvärk sågs vandra omkring på Rosersberg med handen tryckt mot kinden. Fabian Wrede utropade då: ”Nej se, det var ett nytt sätt att bota tandvärk; man använder en lortig hand till omslag!” En annan historia förmäler, att Henriette Widerberg kommit upp till honom på teaterkansliet och begärt löneförhöjning, hvarvid Lagerbielke invändt: ”Mamsell har ju redan en hög lön. Nog kan väl mamsell reda sig med den summan.” Den vackra och frispråkiga Henriette svarade då: ”Ack, herr grefve! Grefven har ingen aning om, hvad det kostar att hålla sig hel och ren.” Lagerbielke såg på henne en stund med sina blinkande ögon och tog sig en stor pris ur dosan, men den sköna fick sin löneförhöjning.

En högt uppdrifven känslighet för pressens klander, som väl ingen duglig teaterstyrelse i världen undgått, bortjagade honom 1827 från hans direktörspost, hvilken ej någon kunnat bättre fylla än han. Den 19 nov. 1831 erhöll han ånyo plats i statsrådet och deltog flitigt i den politiska debatten, för hvars hårdhändta strider hans retlighet, som förskaffade honom namnet ”sensitiva”, likvisst gjorde honom föga lämplig. Ett paskill, om hvilket själfve Crusenstolpe yttrat, att det i syftning och lömskhet endast kunde jämföras med den ryktbara fabeln ”Räfvarne”, och hvars natur hindrade Lagerbielke att försvara sig, grämde honom till den grad att det lär ha påskyndat hans död, hvilken inträffade den 24 maj 1837.

I Svenska akademiens protokoll antecknades då, efter hvad Gustaf Ljunggren meddelar i dess historia: ”Hans eldiga snille och mångsidiga bildning, hans vidsträckta världs- och människokännedom, hans sällsynta användbarhet i de mest skiljaktiga och grannlaga värf, ifrån deltagandet uti rådsalens, riksförsamlingarnas och kabinetternas förhandlingar intill vården och bedömandet af scenens förvaltning, hans lätthet att öfvergå från ämbetsmannamödans ansträngning till en behaglig och hänförande tongifning i sällskapslifvets mest bildade kretsar, voro egenskaper, som sällan till denna grad funnits förenade, och hvilkas erkända öfverlägsenhet hos grefve Lagerbielke tidigt förvärfvat honom namn af en bland sin tids mest utmärkte män inom fäderneslandet.”

*

Repertoaren under hösten 1823De Kungliga teatrarnas verksamhet återupptogs hösten 1823 på Arsenalsteatern den 14 september medelst uppförandet af Kotzebues treaktsdram ”Plånboken”, Dubois’ lustiga enaktskomedi ”Marton och Frontin” och som afslutning ”En komisk balett” af Deland, samt på Operan tre dagar därefter, då Gustaf Åbergsson gjorde sin rentré i Desforges’ femaktskomedi på vers ”Den svartsjuka hustrun” i Remmers förträffliga öfversättning. Ehuru under återstoden af året nästan endast gamla saker uppfördes, var salongen oftast fullsatt, och man hade aldrig förr hört den så ofta genljuda af rop på folksången som då. Den 24 september bevistade kronprinsparet uppförandet af ”Titus”. De kommo under första akten och satte sig i sin loge till höger om den stora logen, dit uppvaktningen och de öfriga af hofvet inträdde. Genast började publiken applådera och ropa på folksången, som orkestern spelade upp. Titus steg då ned från sin tron och ställde sig midt på scenen för att afbida slutet på dessa fröjdebetygelser, hvarefter man började om hela operan från början. För att visa sitt intresse för institutionen besökte konungen för första gången den Dramatiska teatern, vid hvilket tillfälle man gaf ”Svante Sture” och ”Marlboroughs uniform”, en ursprungligen fransk enaktare kallad ”Catinats uniform”, som i Kotzebues bearbetning omändrades till ”Wellingtons uniform”, för att nu i öfversättning af kapten Edvard Peyron bli Marlboroughs tillhörighet. Höstens enda nyheter voro en enaktare af Vial ”Mannen och älskaren”, med Åbergsson och Torsslow i titelrollerna, och en dramatiserad familjemålning i fem akter af Sedaine i öfversättning af Ludvig Manderström, ”Duellen”, som Karl Warburg förklarar vara genrens mästerstycke, men som den dåtida publiken ansåg skäligen tråkig och gammalmodig, ehuru den spelades förträffligt af herr och fru Åbergsson, Hjortsberg och Torsslow. Den gick endast sex gånger.

På Operan repriserades ”Don Juan” i oktober och ”Caravanen” i december. I den förra, som gafs för utsåldt hus, utförde Sällström för första gången titelpartiet. Han sjöng vackert samt fraserade bra, men föreföll något för späd i rollen. ”Caravanen”, hvars premiär celebrerade Gustaf IV Adolfs myndighetsförklaring 1796, återuppfördes den 10 december efter sjuårig hvila. Sofia Sevelin och Elise Lindström samt Lindström, Kinmanson och Preumayr spelade sina gamla roller. Slafhandlaren Husca, som hörde till Louis Delands bästa roller, utfördes för första gången af Johan Fahlgren alldeles ypperligt. Den franska och italienska slafvinnan framställdes af tvenne debutanter, mamsellerna Fagerberg och Enbom. Den förra, hvilken 1819 som elfvaårig antogs till elev vid Kungliga teatern, var där anställd med aktriskontrakt under åren 1826—1834 och gifte sig 1826 med Per Sällström. Den senare var under några år kapten Anders Lindebergs hustru och blef en berömd sångerska under namn af fru Enbom. I de granna baletterna gjorde sig Sophie Daguin bemärkt. Tamorins parti, öfverbefälhafvaren i paschans seralj, förut sjunget af Gabriel Åman, hade nu öfverlämnats till en korsångare vid namn Örtegren. Den stackars karlen blef på kvällen så förskrämd, att publiken började skratta åt honom, och det hjälpte icke upp saken. Han kunde knappast utföra partiet till slut. Pjäsen uppfördes endast denna gång.

*

Lars Hjortsberg erhåller Svenska akademiens stora guldmedaljPå Svenska akademiens högtidsdag den 20 december hade Lagerbielke den tillfredsställelsen att i egenskap af dess årsdirektör få öfverlämna Akademiens stora guldmedalj åt en af den svenska scenens utmärktaste skådespelare, Lars Hjortsberg. Då det var första gången en dylik ära vederfors en scenisk konstnär, hade Lagerbielke inom Akademien motiverat sitt förslag i ett anförande på elfva tättskrifna foliosidor. På bemärkelseaftonen var teaterpersonalen talrikt församlad på åhörarplatserna, och då ögonblicket för Hjortsbergs hedrande kom, reste sig Lagerbielke från stolen och höll utan koncept ett längre anförande. Han påpekade däri den dramatiska vitterhetens stora betydelse, en vitterhet ”där fullkomligheten är så sällsynt och själfva medelmåttan ej alltid utan förtjänst”, samt det nära sambandet mellan den dramatiska skaldens konst och skådespelarens, och hur ofta det händt, att många berömda skribenter själfva beträdt den skådeplats de med sina arbeten hedrat och understödt. Han erinrade om de tider, då en orimlig fördom, grundad på äldre epokers barbari och vidskepelse, nekat en förtjänt rättvisa åt skådespelarens yrke, utan att man vårdades eftersinna, att fullkomligheten i detta yrke är äfven så sällspord som i själfva vitterheten.

Lars Hjortsberg. Efter litografi af O. Cardon.

”Fördomens epok är förbi”, yttrade han, ”och äfven under dess välde delades orättvisan icke af de upplyste och ädelsinnade. Garricks bårtäcke uppbars af brittiska pärer, Oldfields grift upprestes i Westminster, Lekain danades och hedrades af Voltaire, under samma tid som en fanatisk pöbel nekade vigd jord åt deras aflidna likars kvarlefvor.” Slutligen tillkännagaf han, att Akademien beslutit ”tillägga herr Hjortsberg, som med sin sällsynta talang förenar märkelig litterär bildning och språkkunskaper”, en guldmedalj, föreställande å ena sidan dess odödlige stiftares bröstbild samt på den andra dess valspråk: Snille och smak. ”Snillrikt har denne berömlige skådespelare”, sade han, ”uppfattat den stora mängd af olika roller han spelat; och smak lärer icke frånkännas honom af hvar och en, som besinnar, att sanning och natur höra till smakens högsta fordringar.” I det Lagerbielke öfverlämnade medaljen åt Hjortsberg, som därvid fällde glädjetårar, påminde han om det hägn denne en gång åtnjutit af Akademiens höge instiftare och beskyddare, och tillade, att ”ödet, som nämner Akademiens ämbetsmän, medgifvit, att detta vedermäle af hennes aktning och välvilja skulle tillställas honom af en man, som, genom sin dagliga befattning, med något anspråk på trovärdighet kunde intyga, hur väl det är förtjänt.”

Det dröjde femtiotre år, innan en dylik utmärkelse vederfors en annan skådespelare, Hamlets, Richard II:s och Timon af Athens snillrike framställare, Edvard Maurits Swartz, ”såväl för det grannsynta förstånd och den fina känsla, hvarmed han uppfattat, som äfven den lefvande sanning och åskådlighet, hvarmed han framställt Shaksperes storartade karaktärsbilder”.

*

Repertoaren från januari 1824 till december 1825Onsdagen den 8 januari 1824 uppfördes första musiknyheten under den nya regimen, enaktsoperetten ”Qvinnohataren” af Bouilly med musik af Pierre Crémont. En ung fransk öfverste har blifvit bedragen af en kokett och därigenom förlorat sin plats, sin kredit och sitt goda lynne samt har svurit alla kvinnor sitt hat. En tysk baronessa, hvars lif och heder han räddat under kriget i Tyskland, uppsöker honom för att försona honom med världen och sitt kön samt betala sin tacksamhetsskuld till honom med sitt hjärta och sin hand. Förklädd till bondflicka presenterar hon sig som hans trädgårdsmästares systerdotter, mildrar genom sin åsyn och sin röst hans kvinnohat samt besegrar det slutligen genom en framställning af baronessans tänkesätt och afsikter. Det hela är en obetydlighet, men musiken är ganska täck, och i synnerhet afslutningstrion äger rätt mycken förtjänst. Stycket, som redan 1811 uppfördes på Slottsteatern (se del III, sid. 32) mottogs af publiken med köld, ehuru det spelades utmärkt väl af Sällström, öfversten, Elise Lindström, baronessan, och Hjortsberg, trädgårdsmästaren, samt gafs ej mera än tre gånger.

På konungens födelsedag gafs detta år intet galaspektakel. Magistraten och borgerskapet hade i stället på börsen anordnat bal och supé, i hvilken de kungliga personerna deltogo. Lord Bloomfield, Englands dåvarande minister härstädes, säger i sina memoarer, att han aldrig inträdt i en balsal, där han som här blifvit så frapperad af ljuseffekten och den vackra samlingen af damer. Salen var dekorerad med emblem, och hela anordningen var smakfull och rik. Då de kungliga anländt, intonerade orkestern musiken till hyllningsverser, som skrifvits af pastor primarius Johan Olof Wallin och afsjöngos af de vackra röster, som tillhörde grosshandlaren Gustaf Collin, en ung herr Forsslöf, anställd på faderns handelskontor, och fru Lidbeck. Därefter började balen, hvarunder prinsen dansade med dottern till festens anordnare, den ansedde grosshandlaren Schwan.

Brita Lidbeck, född Munck.

Brita Katarina Lidbeck var dotter till biskopen i Lund Petrus Munck, hvars barn 1799 adlades med namnet Munck af Rosenschöld, och blef 1807 vid nitton års ålder gift med professorn därstädes, bibliotekarien Anders Lidbeck. Hon ägde af naturen den härligaste röst, som då fanns i vårt land, och som i klangskönhet, styrka, omfång och jämnhet sökte sin like. Då hon första gången offentligen uppträdde på en af hennes lärare Croelius gifven konsert, nedlade de ackompagnerande sina instrument för att instämma i publikens applåder, och själfva Catalani häpnade, när hon under sitt besök i Sverige fick höra fru Lidbeck sjunga. Hon invaldes i Musikaliska akademien på samma gång som denna sin världsberömda medtäflerska, bosatte sig efter sin mans död 1829 i Stockholm och afled därstädes 1864. Ännu på 1840-talet väckte hon i Harmoniska sällskapet musikkännares lifliga beundran.

Efter mångårig hvila uppfördes ånyo i februari Kotzebues omoraliska, men gärna sedda fyraaktskomedi ”Grefvarne Klingsberg”. Stockholmsposten säger, att Hjortsberg, som spelade sin gamla roll, den äldre Klingsberg, framställde en god, hederlig, smått narraktig borgare, hvilken på gamla dagar får det infallet att synas ung och vän till det vackra könet, men ej den rike grefven, den fine världsmannen, som af vana och en falsk god ton låtit förleda sig att vilja öfverträda naturens och sedlighetslagens gränser, under det hans bättre egenskaper ofta mot hans önskan framtränga och förråda honom. Äfven hos Torsslow, som nu för första gången utförde den unge Klingsbergs roll, saknade man stundom detta finare, ädlare sätt att vara, som borde utmärka det stånd han föreställdes tillhöra, samt i hans förhållande till fadern denna sonliga kärleksfulla undergifvenhet, som Kotzebue ämnat till ett förmildrande drag i den eljest något bisarra teckningen. Däremot tilldelar tidningen aftonens första pris åt Karolina Richter (sedermera fru Bock) för hennes utförande af fru Wunschels roll, hvilken alltid ansågs som en af hennes bästa skapelser. Hon spelade denna halfbildade, trätgiriga och fåfänga matrona så mästerligt, att man trodde sig se en af fru Lenngrens figurer lifslefvande framför sig.

Karolina Richter föddes 1792 som dotter till en hautboist vid Svea artilleriregemente. Hon var elev vid Kungliga teatern 1806—1810 och vistades sedan i hemmet, tills hon 1813 fick följa sin lifliga böjelse för scenen och anställdes hos Isak de Broen vid Djurgårdsteatern och Nya komiska teatern på Barnhusgården.

O. U. Torsslow som Klingsberg d. y. Efter teckning af L. H. Roos 1824.

Då den senare i mars 1814 gick omkull, erhöll hon från 1 april engagemang vid Kungliga teatern, där hon kvarstod ända till 1 juli 1863. Hon var en talang af allra första ordningen särskildt i återgifvandet af äldre fruntimmer. Under åren 1831—1834 och 1841—1856 var hon en högt skattad lärarinna i Kungliga teaterns elevskola. 1857 på femtionde årsdagen af sitt första uppträdande på scenen erhöll hon af Oskar I medaljen Literis et artibus. Den 26 juni 1863 hade hon sin afskedsrecett, då hon utförde en af sina älsklingsroller, farmodern i ”Porträttet”. Hon var gift tvenne gånger, 1813 med violinisten i hofkapellet Svanberg, från hvilken hon skildes 1822, och 1826 med flöjtisten i hofkapellet Bock, som afled 1841. Själf dog hon 1872 och efterlämnade en dotter, den kända skådespelerskan och lärarinnan Berta Tammelin, död 1915.

Karolina Bock, född Richter. Efter oljemålning 1836. I K. Dramatiska teaterns porträttsamling.

Den 18 februari gafs för första gången ”Den lilla slafvinnan” , skådespel med sång och dans i tre akter, hvars text af Pixérécourt hämtats från ”Tusen och en natts” saga om Ali Baba eller de fyrtio röfvarna, och som genom den skickligt hopflätade intrigen hela tiden håller åskådaren i verklig spänning. Den versifierade delen var öfversatt af Lagerbielke, prosan af f. d. löjtnant Ulrik Mannerhjerta, hvilken samma år anställdes vid Kungliga teatern såsom kontrollör och magasinsförvaltare, sedermera blef kostymordonnatör och slutligen ett gammalt original, som dog 1849 sjuttiofem år gammal. Musiken var af Bernhard Crusell och slog mycket an genom sina enkla och täcka melodier, främst uvertyren, Morgianas monolog, spåmansvisan och andra aktens final samt läsningen ur Alkoran, hvilken både genom musiken och den sceniska anordningen skänkte en verkligt österländsk tafla. För öfrigt var mycken omsorg ägnad både åt kostymer och dekorationer. En utsikt öfver Bagdad var i synnerhet af utmärkt effekt. Bland de spelande stod Elise Lindström såsom slafvinnan Zetulbé främst genom den lifliga naivitet, förenad med kvickhet och behag, som var den förtjusande konstnärinnan så egen. Fahlgren var vedhuggaren Ali Baba, Sara Strömstedt hans syster Morgiana, Sällström hans snälle, något enfaldige brorson Sadi, Almlöf den förfärlige röfvaranföraren Massur och Kinmanson dennes underbefälhafvare, hvilka alla utförde sina roller på ett högst förträffligt sätt. De vackra och smakfulla baletterna, där i synnerhet Sophie Daguin utmärkte sig, voro arrangerade af den nye balettmästaren Giovanni Ambrosiani. Publiken tycktes mer än vanligt nöjd med sin afton, och pjäsen rönte en obestridlig framgång.

Bernhard Crusell var född 1775 i Finland, men kom tidigt öfver till Sverige, där han fick anställning i hofkapellet. Han var som klarinettvirtuos europeiskt berömd och kunde fullt mäta sig med sin samtids störste mästare i denna konst. För öfrigt är han känd såsom tonsättare till Tegnérs dikter, och flera fosterländska manskvartetter af honom höras än i dag med nöje.

Bernhard Crusell. Efter oljemålning: af J. G. Sandberg 1826.

Svenska akademien tilldelade honom i början af 1838 sin stora guldmedalj jämte en skrifvelse ”uttryckande akademiens högaktning såväl för den utmärkta skicklighet, hvarmed han i svensk vers omklädt åtskilliga utländska åt den lyriska scenen ägnade arbeten, som för den snillrika musikaliska behandlingen af flera bland våra egna skalders berömda dikter”. Han afled samma år i juli.

Scribes fina sedekomedi i tre akter, ”Valerie”, som han 1822 skref för Théâtre français, gafs i öfversättning af Gustaf Åkerhielm för första gången den 26 februari 1824 för fullt hus med Charlotte Erikson i titelrollen. Innehållet är i största korthet, att grefve Halsbourg förälskat sig i en fattig och blind flicka. För att kunna själf återge henne synen tar han tjänst hos en utomordentligt skicklig fransk ögonläkare, lyckas utleta hemligheten i dennes konst och, sedan han först med framgång kurerat flera olyckliga, återvänder han till sitt fädernesland för att skänka dagsljuset åt den tillbedda. Kring hennes personlighet koncentrerar sig styckets hela intresse, och på dess återgifvande beror komediens framgång. Charlotte Erikson utförde den på ett sätt, som ställde den i främsta ledet af alla hennes triumfroller och väckte en formlig hänförelse i salongen. Hennes medspelare voro Sara Strömstedt, Torsslow, Lindman och Berg.

Det förträffliga stycket återupptogs på spellistan 1838 med Emilie Högqvist och 1865 med Amanda Nerman som den blinda flickan. Sista gången det gafs i Stockholm var 1883, då Sarah Bernhardt under sitt gästspel på en matiné lefvandegjorde henne på ett sätt, som omöjligt kan öfverträffas. Aldrig har hennes silfverklara stämma haft en ljufvare klang, aldrig har hennes sublima konst här gjort ett djupare intryck. Med återgifvandet af den rollen eröfrade hon stockholmarna långt mer än med de stora paradprestationerna, och hela salongen smälte i tårar.

Grefve Lagerbielke skref under sommaren en burlesk imitation på det scribeska stycket i en akt, hvilken under namn af ”Oculisten” gafs som första nyhet samma höst. Den var lokaliserad och framträdde som en fullkomligt svensk produkt, hvilken skulle kunnat ges utan kännedom om originalet, ehuru den naturligtvis blef än roligare för dem, som sett eller läst detta. I parodien är det en kryddkrämaränka fru Kandi, som genom ett testamente är bestämd till hustru åt regementstrumslagaren Skrammel. Hennes blindfödda kusin, mamsell Mimi, blir under en promenad till Kräftriket öfverfallen af några unga, kitsliga karlar. En försvarare anländer, slagsmål uppstår mellan denne och våldsverkarna, och kusin Mimi, som kastar sig emellan de stridande, har den olyckan att träffas midt på munnen af ett påkslag, hvilket ger beskyddaren anledning att följa henne hem. På förstukvisten tar han afsked af henne, ger henne en bukett och lofvar återkomma. Det gör han också, men först efter femton år. Under tiden ha de förblifvit hvarandra trogna, och herr Starr, som för att bota sin tillbeddas blindhet visserligen kunnat vända sig till en okulist, föredrar att själf bli ögonläkare. Han kommer nu hem och beslutar att operera henne. I det afgörande ögonblicket blir han emellertid rädd, men en sup sötpomerans stärker hans lifskrafter, och ett spotskt tilltal af fru Kandi återger hans själ hela dess stolthet. Han skrider till verket och återger henne synen på det ena ögat, men har den harmen och förödmjukelsen, att hon begagnar sin syn till att ge hans bukett, den trogna kärlekens symbol, åt regementstrumslagaren. Herr Starr tröstas dock med, att hon slutligen väljer honom till sin man, fast det sker bara af pur erkänsla. Det var ett litet roligt harmlöst skämt, utmärkt af en lätt och lekande dialog, som var späckad med kvicka infall och ordlekar och på ett uddigt sätt begabbade en mängd hvardagliga, platta och känslosamma fraser och karaktärsteckningar, som då vunnit burskap både på teatern och i romanen. Den mottogs väl af publiken, allra helst som den spelades särdeles förträffligt af Hjortsberg som Starr och Karolina Richter som kusin Mimi, i hvilken hon med sann uppfattning och utan karikatyr återgaf en några och trettio års litet svärmisk borgarmamsell.

I mars 1824 fick man skåda en repris af Sacchinis mästerverk ”Oedip i Athen” med Fredrik Kinmanson i titelrollen. Det var ingen lätt uppgift att efterträda den store Karsten i en af dennes förnämsta skapelser, men sedan han öfvervunnit den rädsla, som nästan alltid åtföljde hans första framträdande på scenen, gjorde sig hans sköna, manliga stämma mer och mer gällande. Han värmdes synbarligen af rollen och blef alltmer sann och rörande. I synnerhet förlänade han åt den underbara trion i tredje akten, som väl utgör operans höjdpunkt, en hållning och ett uttryck, som öfverraskade publiken och stegrade dess hänförelse ända till entusiasm. Lindman utförde Teseus och Lindström Polynices. Aftonens pris eröfrades dock af Elise Lindström nu liksom så många andra gånger. Hon ägde denna ädla, antika enkelhet, denna intagande, behagliga naturlighet, som är konstens triumf och gör, att åskådaren glömmer teatern och skådespelaren och endast ser den framställda personligheten lifslefvande framför sig.

Caron de Beaumarchais. Efter gravyr af Gautier ainé.

Den 29 i samma månad gafs på Stora teatern af den dramatiska afdelningen Beaumarchais’ femaktsdram ”Eugenie” till förmån för Lars Hjortsberg, som mycket skickligt gjort en ny öfversättning af det redan 1787 på Munkbroteatern gifna stycket (se del I, sid. 254 och del II, sid. 59). Det handlar om en rik och förnäm vällusting, som endast genom kyrkans band kan vinna en ung flicka och därför anordnar en hemlig, falsk vigsel, men sedan tröttnar på sitt offer och öfverger det, och framställer, som bekant, författarens egen systers sorgehistoria. Pjäsen börjar midt i handlingen, spelas på några få timmar af några få personer, men underhåller likväl intresset under hela aftonens lopp. Det tillhörde således den tidens bästa dramer och spelades också särdeles väl af Charlotte Erikson som Eugenie, Hjortsberg som hennes far, Torsslow som hennes bror, Sara Strömstedt som hennes faster och Almlöf som förföraren lord Clarendon. ”Herr Hjortsberg”, säger en granskare, ”var väl icke i sin egentliga genre, men denne store konstnär kan tillägna sig nästan alla, och hans spel hade denna afton åtskilliga momanger af obestridlig förträfflighet.”

Man hade genom framskjutna sidokulisser och genom takdraperiernas sänkning sökt göra den stora operascenen i akustiskt afseende mera lämplig för talpjäser, än hvad den annars var, hvilket syftemål man genast skulle ha nått genom heltäckt tak, som man sedermera lärde sig använda.

En fullkomlig nyhet voro de så kallade entreaktsscenerna, om hvilka Beaumarchais skrifver i en upplaga af pjäsen: ”Som den teatraliska handlingen aldrig anses hvilande, förrän den blifvit upplöst, kunde man, som jag tror, försöka sammanbinda den slutade akten med nästföljande genom en mimisk aktion, som skulle underhålla åskådarnas uppmärksamhet, utan att trötta den, och hvars förnämsta syftemål borde vara att under mellantiden antyda, hvad som utom scenen förefaller eller anses där förefalla. Allt hvad som bidrager till sanning och naturlighet i en allvarsam dram, helst af det patetiska slaget, är viktigt, och illusionen fäster sig som oftast mer vid smärre omständigheter än vid betydligare. På franska teatern har man befarat, att allmänhetens stränga omdöme skulle ogilla så många nyheter på en gång, hvarför man ej vågat gifva dessa entreaktsscener. Men skulle de annorstädes försökas, torde man snart erfara, att hvad i de första entreakterna, innan intresset hunnit stadga sig, tycks vara obetydligt, blir i de senare af en tämligen viktig inverkan på handlingen.” Mellan akterna framträdde på scenen, under en därtill lämpad musik någon eller några af de spelande och uttryckte genom sina åtbörder, hvad som under tiden ansågs försiggå, samt beredde åskådarna på nästa akts innehåll. Det hela var sinnrikt anordnadt och misshagade icke publiken, men har dock aldrig manat till efterföljd.

Såsom efterpjäs gafs ”Kammarpagerne”, hvars egentliga värde bestod i Hjortsbergs underbara förmåga att fortfarande fullt illusoriskt framställa Fredrik den store.

Sista nyheten för säsongen på den lyriska scenen var Gioacchino Rossinis opera buffa i två akter ”Turken i Italien” i öfversättning af Remmer med balett af Ambrosiani, som uppfördes den 21 april. Det var första gången ett arbete af ”svanen från Pesaro” gick öfver svensk scen. Redan tio år förut hade Rossini genom sin ”Tancredi” erkänts såsom Italiens störste då lefvande operakompositör, hvilket han bekräftade genom ”l’Italiana in Algeri” 1813, ”il Turco in Italia” 1814, ”Elisabetta” 1815 och framför allt genom ”il Barbiere di Seviglia” 1816.

Libretton till ”Turken i Italien” är skäligen underhaltig. Slafvinnan Saida har på grund af en svartsjuk misstanke lämnat prins Selim och Bassora samt begifvit sig till Neapel. Detsamma har Selim gjort och träffar där don Geronios koketta hustru Fiorilla, som han vill enlevera, hvilket hennes cicisbeo, don Narcisso söker förhindra.

Gioacchino Rossini. Efter gravyr af Henri Grévedon 1828.

Saida klär ut sig till Fiorilla, träffar på detta sätt ihop med Selim på en maskerad, och de vända försonade åter till sitt land. En högst besynnerlig figur förekommer äfven, en poet, som håller på att författa en pjäs, hvari han oupphörligt inflätar allt, som tilldrar sig omkring honom. Om man betänker, att endast fru Sevelin dittills gjort sig förtrolig med kompositören, kan man förvåna sig öfver, att stycket gick så väl, och att de uppträdande så skickligt fyllde sina platser. Sofia Sevelin intog, såsom var att vänta, första platsen i Fiorillas skepnad, titelrollen sjöngs af Fredrik Kinmanson, Geronio af Fahlgren, Narcisso af Sällström, poeten af Sevelin och Saida af Vilhelmina Enbom. I fråga om uppsättningen hade man gjort allt, hvad teaterns medel tilläto, och i afseende på baletten mer än hvad personalen tycktes medgifva. Maskeraden i andra akten var anordnad med en elegans, en smak och en sinnrikhet, hvartill man förut hos oss knappast sett något jämförligt. Kostymerna voro vackra, och den nya dekoration, som föreställde ett torg i Neapel, gaf verklig illusion af en sydländsk stad. Den sköna duon vid Selims och Fiorillas möte slog an liksom den muntra och behagfulla duetten i andra akten, då turken föreslår den äkta mannen att sälja sin hustru. Publiken var förtjust öfver sin nya bekantskap.

Henri Beyle berättar i sitt utmärkta arbete Vie de Rossini från de första representationerna af ”il Turco” i Milano 1814 en lustig tilldragelse, hvartill han var vittne. Den berömde komiske skådespelaren Paccini, som kreerade don Geronio, roade sig med att hvarje afton sjunga dennes cavatina ”Vado in traccia d’una zingara” på olika sätt. Än såg man i honom en i sin hustru betagen äkta man, som är förtviflad öfver hennes lättsinne, än en filosof, som sätter sig öfver alla bisarrerier hos den äkta hälft, som himlen beskärt honom. Vid fjärde eller femte representationen tillät han sig ett infall, som svårligen skulle tolererats annorstädes. Publiken var denna afton mycket sysselsatt med en stackars äkta man, som omöjligt kunnat förmå sig att bära sitt kors med tålamod. I alla Scalas loger talade man om ingenting annat än den olycka, som senast drabbat honom. Förtretad öfver att man ej med uppmärksamhet hörde på sången, började Paccini midt under cavatinan härma den olycklige äkta mannens öfver allt kända åtbörder och egendomliga minspel. I början märkte endast några få personer, att don Geronios förtviflan hade mycken likhet med hertigens af A***, men snart igenkände hela publiken den stackars hertigens gester och näsduk, som han alltid hade i handen, när han talade om sin gemål, för att därmed aftorka sin förtviflans tårar. Men man kan svårligen föreställa sig den munterhet, som grep hela salongen, när hertigen själf inträdde och satte sig i en af sina vänners loger, där han genast igenkändes af en och hvar. Alla människor vände sig mot honom för att så mycket bättre kunna njuta af hans anblick. Men icke nog med att den olycklige mannen i sitt upprörda tillstånd ej märkte det uppseende han väckte, till råga på alltsammans såg publiken genast på hans gester och i synnerhet på rörelserna med näsduken, att han berättade sitt ömkansvärda missöde för sina vänner i logen, dit han nyss inträdt, och glömde tydligen därvid ej den minsta småsak, som han upptäckt under den sist förflutna grymma natten. Man bör känna Italiens stora städer, som, hvad intresse för kärleksäfventyr och dylikt angår, ej ge våra småstäder efter, för att kunna föreställa sig det hejdlösa glädjeutbrott, som uppstod hos denna lifliga och maliciösa publik vid åsynen af den olycklige äkta mannen i logen och af Paccini på scenen, hvilken med blicken riktad på honom och sjungande sin cavatina ögonblickligen härmade hertigens minsta rörelser och i ett groteskt maner öfverdref dem. Orkestern glömde slutligen att ackompagnera och själfva polisen att göra slut på skandalen. Det lyckades omsider en förståndig man, ehuru ej utan möda, att aflägsna den betryckte hertigen ur logen.

De sista nyheterna för säsongen utgjordes af ett par komedier, som gåfvos en i början och en i slutet af den mest strålande maj månad. Den förra var abbé d’Alainvals bästa arbete, ”l’Ecole des bourgeois” i tre akter, af öfversättaren, en son till Gustaf Åbergsson i hans första gifte, kallad ”Den högdragne och de fåfänga”. Komedien spelades väl, i synnerhet af herr och fru Åbergsson i hufvudrollerna och Torsslow som älskaren, den enda förnuftiga personen i stycket. Den andra nyheten var en tysk enaktare ”Den nerfsvaga”, hvars titelroll Charlotte Erikson utförde förträffligt.

Harmoniska sällskapets stora konsert i Ladugårdslands kyrka under denna månad bör ej med tystnad förbigås. Sällskapet stiftades 1820 i Stockholm för musikaliska öfningar. Kören uppgick då till etthundratjugu personer, orkestern till fyrtio, alla amatörer. 1822 anmodades kapellmästaren Berwald att leda dess orkester och Isak Berg kören. Efter tvenne års trägna öfningar hade resultatet blifvit sådant, att sällskapet vågade offentligen framträda i förening med hofkapellet och Kungliga teaterns kör och uppförde då den 15 maj i Hedvig Eleonoras kyrka Haydns oratorium ”Skapelsen” till förmån för Berwald. Kör och orkester utgjordes af trehundra personer. Fru Lidbeck och grosshandlaren Collin sjöngo solopartierna jämte hofsekreteraren Kristofer Karsten, hvars näst sista offentliga framträdande detta blef.

Scen ur fjärde akten mellan Alban och Hektor i Regnards ”Spelaren”. Efter teckning af Moreau.

Det följande spelåret 1824—1825 inleddes redan den 20 augusti med den berömda versifierade femaktskomedien ”Spelaren” af Molières medtäflare inom lustspelsdiktningen, den glada lefnadsnjutningens filosof François Regnard, om hvilken Voltaire yttrat: ”Qui ne se plait pas avec Regnard n’est point digne d’adinirer Molière.” Pjäsen, som anses vara författarens mästerverk och är skrifven 1696, gafs i Stockholm på franska redan 1699 af Rosidors trupp (se del I, sid. 57) och sedermera 1793 på Kungliga teatern i en lokaliserad öfversättning af den kände vitterhetsidkaren Per Rudin, hvilkens goda tolkning fortfarande blef använd. Lars Hjortsberg, framställaren af den passionerade spelaren Albans trogne tjänare Hektor, som vid ridåns uppgång befinner sig på scenen, mottogs af den fulltaliga publiken med handklappningar i glädjen öfver att få återse ”denne ovanlige konstnär, hvilken kanske ensam af alla våra artister i hvad slag som helst har den sällsynta lyckan att förena alla partier och alla tycken till en gemensam beundran”, såsom en dåtida teateranmälare uttrycker sig.

Otto Ludvig Deland, en son till Louis Deland och hans första hustru Karolina Kuhlman, engagerades från och med detta spelår vid Kungliga teatern. Han var född 1800 och blef volontär vid Lifregementets dragoner, hvarifrån han 1821 tog afsked och anställdes under augusti och september hos sin stjuffar Gustaf Åbergsson, då denne innehade teatern i Göteborg. Där spelade han med rätt mycken framgång några komiska roller, men då han uppträdde som slottshauptmannen Amias Paulet i ”Maria Stuart” sades det, att han ”ej var på sin rätta plats”. I december samma år debuterade han på Kungliga teatern i en af sina Göteborgsroller, men blef ej antagen, hvarför han gick in vid Djurgårdsteatern, där han följande sommar visade sig som La Fleur i ”Crispin guvernant” och kvarblef under de bägge nästföljande sejourerna. Hans första uppgift på den kungliga scenen blef en af faderns glansroller, den lustige drängen Zozo i ”Gubben i bergsbygden”, hvarvid han hälsades med handklappningar af den välvilligt stämda publiken. Om han än sågs med mycket nöje och egentligen ej skämde bort någon roll, blef han dock aldrig den storhet, hvarom man gjort sig förhoppning. Till hans bästa roller jämte Zozo hörde Snusemark i ”De löjliga mötena” och Bataille i ”Nya garnisonen”. 1846 lämnade han teatern och afled tio år därefter själfva nyårsaftonen efter ett anfall af sinnesförvirring, hvarunder han, utstyrd som röfvaranförare och troende sig förföljd af sbirrerna, ådrog sig en svårare lunginflammation under sina ströftåg i skog och mark.

Höstens första nyhet var en treaktskomedi ”Furstens present eller Blomsterkorgen”, en fransk pjäs, som Hjortsberg öfversatt från en tysk bearbetning. Själf spelade han fadern till den sköna Irma, framställd på ett särdeles graciöst och naivt sätt af Charlotte Erikson. Hennes älskare spelades af Torsslow, fursten af Åbergsson, hennes båda bröder af Fahlgren och Sevelin, och en högförnäm, rangsjuk gammal hofdam af fru Åbergsson. Publiken återsåg med blandade känslor äfven i denna pjäs de urgamla, tydligen oförgängliga förgyllda stolarna, hvars urblekta sidenöfverdrag redan under ett halft århundrade uppenbarat sig i hvarenda salongskomedi. För en och annan af de äldre åskådarna var nog den där möbeln som en gammal kär bekant, hvilken han bestämdt skulle ha saknat, om den blifvit flyttad upp på skräpkammaren. Han behöfde dock ej riskera den saken, ty den lefver kvar ännu i Operans möbelmagasin, om den också sedan dess bytt klädsel många gånger om, och ej numera användes i de elegantaste gemaken.

Spelårets stora tilldragelse inträffade den 20 oktober, då för första gången gafs den tyske skådespelaren Pius Alexander Wolffs romantiska skådespel i fyra akter ”Preciosa” med körer och dans, hvartill Weber skrifvit en så härlig musik. Ämnet är hämtadt från en af Miguel de Cervantes’ novelas ejemplares, den idealistiska och sentimentala ”Preciosa, la gitanilla de Madrid”, hvilken äfven gifvit uppslaget till Victor Hugos Esmeralda. Den unga, bedårande zigenarflickan Preciosa har genom sin sång och dans samt sin förmåga att improvisera eröfrat hela Madrid, och alla förnäma täfla om att få se henne uppträda, så mycket mer som hennes ärbarhet och goda seder äro höjda öfver hvarje tvifvel, trots det yrke hon drifver och de äfventyrliga människor, som omge henne. Äfven don Francisco de Carcamo inbjuder henne till sitt slott, dit hon anländer med sin stam och väcker stormande bifall samt öfverhöljes med blommor. Sonen i huset, don Alonso, har länge älskat henne, och då äfven han till sist kastar till henne sin bukett, är det endast den Preciosa upptager och behåller. Andra akten försiggår under en månskensnatt i zigenarlägret. Alonso kommer för att förklara Preciosa sin kärlek och be henne följa honom. Ehuru hon älskar honom, vägrar hon dock att öfvergifva sin stam, hvars stöd hon är. När han finner hennes beslut oryggligt, försakar han den ärorika bana hans börd tillförsäkrar honom för att i stället följa henne och zigenarhorden, som nu aftågar mot Valencia under afsjungandet af den vackra kören ”Se purpurskyn vid österns bryn, som bådar, att solen går upp.” Där spelar tredje akten. Preciosa inbjudes att med sin sång förhöja festligheterna vid don Fernando de Asevedos silfverbröllop af dennes son don Eugenio. Han blir betagen af den sköna flickan och ägnar henne sin hyllning, hvilket förtretar don Alonso till den grad, att en strid uppstår dem emellan. Alonso afväpnas och fängslas af slottsfogden och hans män. Preciosa vill följa efter och söka rädda honom, men hejdas af zigenarhöfdingen, som vill släpa henne med sig. Hon griper då en bössa och tvingar honom under hot att eljest skjuta ned honom att gå före sig till slottet för att befria don Alonso, en scen som aldrig förfelade sin stora verkan på publiken. Sista akten tilldrar sig på don Fernandos slott, där Preciosa på det ömmaste mottages af slottsfrun, donna Clara, som icke vill släppa henne ifrån sig. Den gamla zigenerskan Viarda yppar nu, att Preciosa är deras bortröfvade och begråtna dotter, och allt slutar i fröjd och gamman.

Vid sin urpremiär i Berlin 1820 väckte skådespelet ett entusiastiskt bifall och mottogs äfven af Stockholmspubliken med verkligt jubel samt kvarstod på Kungliga teaterns spellista ända till 1862, då det hunnit uppföras mer än hundra gånger. Till den stora framgången hos oss bidrog mäktigt det briljanta utförandet, de härliga, välbesatta körerna, de nya, vackra och karakteristiska kostymerna liksom de nya präktiga dekorationerna samt icke minst de nyanskaffade belysningsapparaterna. I synnerhet lär andra aktens zigenarläger i skogen under en månskensnatt väckt ett stort och berättigadt uppseende och likaså fjärde aktens park med det af kulörta eldar illuminerade slottet. Effekten förhöjdes icke litet därigenom att salongens takkrona under dessa akter upphissades i vinden, hvilket omak man annars icke brydde sig om på den tiden. Äfven baletten hade sin stora andel i aftonens lyckade resultat. Den nye balettmästaren hade förstått sätta lif i denna förut mellan danserna stillastående, orörliga massa. Han hade ordnat sina skaror i små grupperingar och lät dem utföra vissa rörelser, hvarigenom de syntes deltaga i styckets handling.

Charlotte Erikson spelade den tacksamma titelrollen, för hvars utförande hon rönte mycket erkännande. Hennes ovanliga skönhet framstod än mer i den för henne klädsamma kostymen och bidrog nog icke litet till hennes framgång. Marianne Ehrenström säger på franska om henne, att smakfullheten i hennes sätt att kläda sig är i full öfverensstämmelse med hennes smärta figur, hennes vackra armar och förtjusande fötter. Hon förde sig dessutom med mycken ledighet och behag, talade förträffligt och dansade med mera färdighet och mjukhet än man kunde vänta af en dilettant. Don Alonso, Preciosas älskade, utfördes af Torsslow, zigenarhöfdingen af Almlöf, och den gamla zigenerskan Viarda af Karolina Åbergsson, hvilken roll fru Bock sedan med mycken framgång öfvertog. Slottsfogden Pedro, en liten roll utan någon egentlig betydelse, spelades af Lars Hjortsberg och blef därigenom ytterst roande.

Charlotte Erikson som Preciosa. Efter teckning af Chiewitz.

Man kiknade af skratt, när han för hundraförsta gången berättade om den stora reträtten, från hvilken underbara händelse han räknade allt, som tilldrog sig i världen, eller när han kommenderade de bössbeväpnade bondtölparna ”höger om marrrrsch!” och, i tanke att de följde honom, promenerade ensam nedåt rampen med dragen värja, under det att de andra tågade uppåt fonden. Alla människor sjöngo eller gnolade Preciosas aria:

"Ensamheten mig ej döljer,
ty jag ser, hur Ijuf och mild
mig vid månens strålar följer,
älskade, din dyra bild!"

Lars Hjortsberg som slottsfogden Pedro. Efter teckning af Chiewitz.

och många repliker blefvo bevingade ord, såsom zigenarhöfdingens ”Vi ä’ ett muntert folk, som sorglöst vandrar genom världen”, eller Preciosas utrop ”Och nu till Valencia!” hvilket var ett stående uttryck under min studenttid i Uppsala i slutet af 1860-talet.

Den sällsynta uppenbarelsen på scenen af ett större svenskt originalarbete inträffade den 19 november, då Gustaf Åkerhielms versifierade femaktstragedi ”Valdemar” med musik af Berwald för första gången gick öfver Operans tiljor. Intrigen rör sig kring Birger jarls svage och lättfärdige sons kärleksförhållande till sin svägerska, den danska priorinnan Jutta, Erik Plogpennings dotter, hvilkens hand den kraftige och maktlystne hertig Magnus åtrår. Oenigheten mellan den svenske konungen och hans bägge bröder urartar slutligen till krig. Valdemar besegras, och Magnus fordrar prinsessan Juttas hand såsom försoningspant. Jutta tar förgift, Valdemar dödar sig vid hennes lik utom scenen, och Magnus blir hans efterträdare. Sara Strömstedt spelade Jutta och hade i tredje akten ögonblick af stor tragisk effekt, liksom hennes plastik i dödsscenen lär ha varit förträfflig. Almlöf utförde Valdemars svåra och otacksamma roll, Torsslow var Magnus, Åbergsson Valdemars forne lärare Niclasson och Charlotte Erikson Valdemars gemål Sofia. Pjäsen var uppsatt med mycken omsorg, men behagade ej publiken, oaktat det nya månskenet spred sitt trollska skimmer öfver dekorationerna. Söndagen den 21 november gafs tragedien ånyo, men försvann från spellistan efter onsdagen, då den gafs för tredje och sista gången. Det sades, att författaren återtagit manuskriptet för att göra några ändringar, men han återlämnade det aldrig till teatern.

Större lycka gjorde påföljande månad Dupatys förträffliga enaktskomedi ”Den sedesamma eller Fruntimmerna sinsemellan” i Charlotte Eriksons öfversättning, retuscherad af Lagerbielke. Detta lilla har liksom Holbergs ”Den förvandlade brudgummen” den egenheten att utföras endast af fruntimmer. En ung och vacker grefvinna har för att kokettera tagit sig för att spela ytterst sedesam. Hon afskyr allt hvad som i klädsel, ton eller umgänge synes henne sårande för ärbarheten och anser framför allt straffbart att mottaga en ömhetsbetygelse af en karl. Detta pryderi förtryter hennes väninnor, och fru Verseuil, som ofta varit föremål för hennes anmärkningar och sarkasmer, företar sig i samråd med de andra att ge henne en läxa. Hon förklär sig till karl, utger sig för sin bror, den unge Lindor, och vinner tillträde till grefvinnans hem och till hennes hjärta. I dennes skepnad klättrar hon en afton upp på hennes balkong och förmår henne genom böner, smicker, hot att döda sig, med mera dylikt att höra på honom, tillåta honom förklara sin kärlek, besvara den och mottaga en ring. Då kammarjungfrun oförmodadt inkommer, är grefvinnan nog fintlig att utge Lindor för fru Verseuil och ikläder honom en fruntimmersdräkt. Efter några skickligt anordnade scener upptäckes alltsammans, grefvinnan afsvär sitt pryderi och tillåter sin unga kusin att gifta sig med sin tillbedjare. Stycket slog an och spelades väl i synnerhet af Charlotte Erikson som grefvinnan och Sara Strömstedt som fru Verseuil.

I samma månad gjordes en repris efter tolfårig hvila af Kotzebues dram ”Redlighetens seger öfver förtalet”, hvari till det helas båtnad en mängd förkortningar vidtagits. Endast Hjortsberg stod kvar i sin gamla roll, major von Eldfelt. Åbergsson återgaf nu Morland, Almlöf skurken Allbrand, Torsslow den ädle Edvard Smith och Charlotte Erikson Jenny.

Samme författares dram ”Verldsförakt och ånger” och hans komedi ”Konstmakaren” repriserades äfven under detta spelår, den senare dock utan synnerlig framgång.

En annan, mera värdefull repris var återupptagandet af ”Trollflöjten” på lyriska scenen med betydliga förändringar i dekorationer och kostymer. Operan mottogs af allmänheten med samma bifall, som den store mästarens arbete förut rönt och gick fem gånger efter hvarandra. Sarastro utfördes af Preumayr, Tamino af Lindström, talaren af Fredrik Kinmanson, Nattens drottning af Sofia Sevelin, Pamina af Henriette Widerberg, Papageno af Fahlgren, Papagena af Charlotte Erikson och Monostatos af Berg.

Året efter sedan grefve Lagerbielke infört Rossini på den svenska scenen, föreställde han för stockholmspubliken den unge franske kompositören Auber genom fyraaktsoperan ”Snöfallet eller Den nye Eginhard”, som för första gången uppfördes den 21 januari 1825. Två år förut hade den gifvits på Opéracomique i Paris, där den blifvit ett kassastycke, och äfven i Tyskland vunnit fast fot genom den oförlikneliga Henriette Sontag. I motsats till Rossini, som, då han introducerades i Stockholm, redan länge haft europeiskt rykte, var Auber ännu hos oss föga känd, ty ”Snöfallet” var den första af hans operor, som banat sig väg till utlandet, och vid hans namn bifogades därför på affischen den upplysningen, att han var ”elev af Cherubini”. Först genom ”Muraren” och i synnerhet genom ”Den stumma” nådde Aubers rykte sin höjd och stadfästes ytterligare 1830 genom ”Fra Diavolo”.

François Auber.

.

Libretton till ”Snöfallet” är liksom nästan alla Aubers texter författad af Scribe och utmärker sig således genom en lätt och behaglig dialog samt en liflig handling. Händelsen tilldrar sig i Schwaben på 1600-talet. Storhertigen (Fredrik Kinmanson) önskar af politiska skäl gifta sin dotter (Henriette Widerberg) med prinsen af Neuberg (Lindman). Denne, som tillbragt hela sitt lif i fält och inser sin brist i den finare umgängestonen, vill däri taga undervisning af prinsessans hoffröken (Sofia Sevelin), i hvilken han emellertid förälskar sig. Prinsessan å sin sida har redan ingått en hemlig förbindelse med grefve Lindsberg (Per Sällström). Då grefven ser prinsen vid sin makas sida, upptändes han af svartsjuka och säger henne i faderns närvaro några bittra ord, hvaröfver hertigen vredgas och förvisar grefven. Aftonen före sin afresa kommer han för att taga farväl af sin maka, men öfverraskas af hertigen och gömmer sig. Då denne går, läser han igen dörren till dotterns rum och medtager nyckeln. Den enda utvägen för grefven att komma därifrån är genom fönstret, men emedan det nyss snöat, fruktar man, att hans fotspår skola synas i den nyfallna snön. Hoffröken föreslår då att begagna en släde, hvari grefven sätter sig, och de båda damerna skjuta honom öfver den tillfrusna sjön utanför prinsessans fönster. Storhertigen har emellertid från sitt rum sett det besynnerliga slädpartiet, får af en trädgårdsmästare reda på verkliga förhållandet, men förlåter sin dotter och hälsar grefven såsom sin måg, hvarpå prinsen gifter sig med hoffröken. Nya och granna kostymer hade förfärdigats till och med åt kören och baletten, och några af hufvudpersonernas dräkter voro lika rika som smakfulla. Hoffesten i andra akten, ett slags bal paré med aftonmåltid, var högst lysande och gaf en träffande bild af sjuttonde århundradets högtidligheter. Äfven nya dekorationer hade målats, bland hvilka den i tredje akten, som föreställde snöfältet med slädfarten i månsken, var af en stor och öfverraskande effekt. Kom så därtill den vackra, lekande musiken, de friska, ungdomliga rösterna, den skickligt tilltrasslade intrigen, och man kan förstå, att stycket gjorde ett särdeles behagligt intryck på den tidens publik. För vår realistiska tid måste släddragandet i nattkylan af de bägge tunnklädda damerna förefalla tämligen orimligt.

Kostymbild ur ”Snöfallet”. Efter teckning af Chiewitz.

På Hjortsbergs recett den 28 februari uppfördes Lagerbielkes öfversättning af Mervilles treaktskomedi ”Två engelsmän”, som utmärker sig för en liflig och karakteristisk dialog och en förträfflig teckning af de bägge hufvudpersonerna, en ruinerad köpman och en mjältsjuk, på sin rikedom utledsen lord. De ämna taga lifvet af sig och sammanträffa då händelsevis vid Themsen. Lorden hjälper med sin rikedom köpmannen och återkallas själf till lefnadslust genom dennes dotter, med hvilken han gifter sig. Hjortsberg och Almlöf spelade lorden och köpmannen och Elise Lindström den söta flickan. En ny och vacker utsikt öfver S:t James park förhöjde intrycket.

Spelårets sista nyhet var Picards lustiga enaktskomedi ”Numro 777 eller Lotteri på fast egendom”, något som just den tiden var mycket i svang hos oss. Sevelin spelade där på det mest uppsluppna sätt skrifvaren Pfefferkorn, anställd hos en gammal skenhelig, illslug notarie, utförd af Ludvig Deland. Pfefferkorn hörde till det slags Sevelinroller, som hela Stockholm måste gå och titta på. Oförgätlig var åsynen af hans skrangliga figur i den korta lärftsfracken med de långa, smala skörten, som släpade på marken, hans åtsittande permissioner och de sinnrikt uttänkta, ehuru något karikerade renskrifvaråthäfvorna. När man vid ridåns uppgång såg den löjliga figuren sitta i ett vindsfönster, räcka ut sina magra händer och med sin ihåliga stämma för sig själf gyckla öfver sin principal, som satt i fönstret nedanför, okunnig om hans därvaro, hade man sannerligen icke ledsamt. Hans påståenden, som alltid bekräftades med ett på orätt sätt användt ordspråk, ju galnare dess bättre, och som, allteftersom pjäsen gick flera gånger, mer och mer påbättrades, väckte alltid en ohejdad munterhet. Likaså hans många lustiga påhitt, till exempel då han gick baklänges ut genom husporten och först stack ut det ena af sina långa, oerhördt smala ben trefvande i luften, ett ben som icke kunde tillhöra någon annan än Sevelin, och som därför också genast hälsades med en stormande skrattsalfva. Detta roliga konstgrepp använde sedan Knut Almlöf med fördel i ”Fregattkaptenen”, då han gick baklänges utför den branta kajutstrappan. Sevelins starkaste sida låg inom det karikatyrartade, och i roller, som lämpade sig för detta slags komik, var han alldeles oöfverträfflig. I ”Slottet Montenero” till exempel hade han hittat på att såsom Longino komma in mumsande på en med smör påbredd stor kaka, i hvilken han formligen ätit sig in, så att den satt liksom ett krås kring halsen på honom. Svårligen lär naturen någonsin i afseende på lår och ben gjort så mycket för någon komisk aktör som för Sevelin, då den gaf honom så litet. Hans långlagda ansikte, hans spelande ögon, hans röst och hela hans apparition stämde oemotståndligt till löje och kunde narra den buttraste tvärvigg till skratt. Nils Arfwidsson, som en kort tid var intendent vid kungliga scenen, berättar, att då Schillers ”Wilhelm Tell” skulle gifvas, i hvilken hela teaterpersonalen måste tagas i anspråk, hade Sevelin fått på sin lott en af soldaterna, som posterade vid den stång, hvarpå Gesslers hatt var uppsatt. I tumultet vid Tells arrestering skulle han med hög röst ropa ”Förräderi och uppror!” men han gjorde det på ett sådant sätt, att hela publiken började småfnissa. Det är mycket möjligt, till och med troligt, att han i våra dagar skulle anses öfverdrifven, men säkert är, att han öfvermåttan roade sin tids publik, och det var väl ändå hufvudsaken. ”Ingen svensk skådespelare”, säger en bedömare från 1840-talet, ”torde så som han hafva återgifvit den gamla franska skolans burleska karaktärstyper.” Utom de förut nämnda rollerna, kusin Pastoreau och Pfefferkorn, hörde till hans mest berömda skapelser herr des Chalumeaux i farsen med samma namn, den utsvultne betjänten Jabal i ”Juden”, morbrodern Géronte i ”Universalarfvingen”, Gyllenparfym i ”Den okände sonen” och baron Torrved i ”Ålderdom och dårskap”.

Sevelin som Jabal. Efter teckning af Chiewitz.

Om hans utförande af sistnämnda roll skrefs i Kalmartidningen, då han 1843 uppträdde därstädes i denna roll: ”Efterpjäsen, annars en obetydlighet, fick ett värde genom den förtjänte veteran i konstens tjänst, som däri uppträdde, ännu alltid densamme, lika sant humoristisk, lika blixtrande af verklig komik, af oefterhärmlig bonhommie här på den trånga landsortstiljan, som då han i Stockholm öfverhöljd af applådissemanger spelade mot Hjortsberg. Ty herr Sevelins glada, älskliga talang är redan för referenten ett barndomsminne — för månget godt, innerligt löje står han hos honom i förbindelse — han minns honom från den svenska komiska scenens lysande dagar. Det var då herr Sevelin skapade dessa roller, af hvilka minnet skall öfverlefva honom — Pfefferkorn i ”Numro 777”, betjänten i ”Juden”, baron Torrved i den här ifrågavarande pjäsen — skapade, ty i sig själfva äro dessa roller tämligen obetydliga, det är endast under talangens bearbetning de få en betydelse, som man förut knappt anat. Men på dessa roller har herr Sevelin en gång tryckt prägeln af sin sällsporda förmåga och kallat upp dem till ett lif, hvarom man icke kunnat drömma — sådan är den store skådespelarens företrädesrätt.” Äfven länsmanskan i ”Tillfälle gör tjufven” hörde till hans repertoar. Det var en gammal tradition, att den rollen skulle spelas af en karl. Vid dess första uppförande af hofvet i april 1783 på Ulriksdal spelades den af pagen Mannerhjerta och på 1850-talet minns jag, att Georg Norrby utförde densamma. När Kungliga operan 1882 firade sin sekularfest, stod den glada vådevillen åter på repertoaren med Viktor Dahlgren såsom länsmanshustrun. Sevelin saknade dock icke förmåga att äfven utan öfverdrift återge roller, hvilket ådagalades af hans förtjänstfulla spel såsom Harpagon i Molières ”Den girige”.

Sevelin kom 1801 vid tio års ålder till Kungliga teaterns balettskola, där han kvarstannade i fem år, hvarefter han fick anställning vid Djurgårdsteatern intill 1811, då han öfvergick till den kungliga scenen, där han redan i december 1810 debuterat som Longino, ehuru han ej blef fast anställd förrän den 1 april 1812.

Sevelin som länsmanskan. Efter teckning af Chiewitz.

Han kvarstod där till och med utgången af spelåret 1837—1838, och hade sin afskedsrecett den 16 oktober sistnämnda år, då ”Ålderdom och dårskap” samt ”Sannljugaren” uppfördes. Han uppträdde sedan på Djurgårdsteatern, på Mindre teatern och i landsorten intill 1 juli 1844, då han sökte och erhöll förnyad anställning vid den kungliga scenen, där han förblef i tre år. Som förut omtalats, var han i ett lyckligt äktenskap förenad med den framstående sångerskan Anna Sofia Thunberg, med hvilken han gifte sig redan 1813, och som i tjugu år öfverlefde honom. Han dog sextio år gammal den 26 augusti 1851.

Per Erik Sevelin. Efter oljemålning af P. Krafft d. y.

Sevelin var i det enskilda lifvet en stilla, hederlig, vänsäll och smårolig personlighet, om hvilken man berättar många lustiga historier. Ryttmästar Backman hade skrifvit en dålig tragedi om Karl XII, som han med alla medel försökte få uppförd på någon teater, men ingen af skådespelarna ville utföra hufvudrollen. Slutligen vände han sig i sin förtviflan äfven till Sevelin. Denne bad att först få läsa pjäsen. Efter någon tid återlämnade han den och sade, att han ej vågade åtaga sig den maktpåliggande uppgiften på grund af sitt klena bröst, ”men” — tillade han — ”om jag kan få stå till tjänst med en Karl XIII, så mer än gärna!”

Jean François Regnard.

Dramatiska teatern började sin verksamhet under spelåret 1825—1826 den 22 augusti med uppförandet af ”Optimisten” och ”Numro 777”, och redan den 31 samma månad gafs den första nyheten, Regnards versifierade femaktskomedi ”Universalarfvingen” i en förträfflig tolkning af Herman Kullberg, som man med nöje kan läsa än i dag. Pjäsen har väl icke samma värde som författarens mästerverk ”Spelaren”, hvilket intar ett af de främsta rummen inom den franska teaterns repertoar, men liksom hans öfriga lustspel är det skrifvet med glänsande kvickhet och öfverdådigt humör och äger således den stora förtjänsten att roa. Sevelin var ogement lustig såsom den gamle utmärglade girigbuken Géronte, hvilken trots sin oupphörligt återkommande kolik skarpt funderar på att gifta sig med den unga Isabelle, Karin Fagerberg, som älskar hans systerson Eraste, spelad af Lindman. Mycket muntrande var också Lars Hjortsberg såsom Erastes betjänt Crispin, hvilken för att lura gubben förklär sig än till en fräck brorson, än till en kvinnlig släkting, än till Géronte själf, i synnerhet lär han varit oemotståndligt skrattretande i fruntimmersdräkten, hvars långa släp bars upp af en liten jokej. Till pjäsens framgång bidrog äfven Karolina Åbergsson som Gérontes fintliga tjänarinna Lisette, hennes älskade Crispins verksamma biträde i alla dennes illistiga påhitt för att förhjälpa sin herre att bli Gérontes universalarfvinge och vinna Isabelles hand. Salongen var fullsatt och publiken förtjust i det roliga och underhållande stycket.

Först den 8 september öppnade Stora teatern sina portar, då hofkapellet klockan sju på aftonen gaf en konsert till förmån för den unga sångerskan Josephine Frölich, som sjöng recitativ och aria ur operan ”la Rosa bianca” af Simon Mayr, tvenne arior ur Rossinis operor ”Cenerentola” och ”Donna del lago” samt tema af Caraffa med variationer af Siboni. Hon var född i Wien 1803 och den yngsta af tre röstbegåfvade systrar. Sedan hon lämnat konservatoriet i Wien, uppträdde hon med stor framgång som operasångerska i sopranpartier; kom 1824 till Köpenhamn för att utbilda sig hos Siboni och vann mycket bifall på konserter i de tre nordiska rikena; reste med titel af dansk kammersangerinde 1829 till Italien, där hon i synnerhet i Venedig och 1831 i Neapel gjorde mycken lycka, och återvände sedan till Wien, hvarest hon lefde som sånglärarinna och emellanåt uppträdde vid större musikfester. Hon dog 1878, följd med ett års mellanrum af sina bägge systrar, af hvilka den äldre afled 1880 vid åttiosju års ålder. På denna sin Stockholmskonsert gjorde hon med största lätthet de svåraste passager, och hennes drill var af en öfverraskande jämnhet och rundning. Publiken var högst belåten, och en entusiastisk beundrare fick följande hyllning införd i månadsskriften Athenæum:

”Din konst den trollkraft innebär,
som på vår jord oss himlen njuta lär.
Han för oss öppnas genom dessa toner,
som tjusa själen under alla zoner.
Från nordens fjäll till söderns paradis,
från Mälarns och till Tajos bölja
din änglaröst skall vinna hörarns pris,
beundran dig i spåren följa.”

Hon biträddes utom af hofkapellet i sin helhet äfven af tvenne dess medlemmar, Filip Braun, som spelade ett solo för oboe, och Frans Preumayr, som i en rondo för fagott den aftonen öfverträffade icke blott sig själf, utan allt hvad de mest spända anspråk kunde fordra af en fagottist. Han framtrollade toner, som man skulle kunnat tro än tillhöra valdhornet än klarinetten. Han var med ett ord beundransvärd.

En repris af Leopolds ”Oden” försöktes den 15 september, då de olika rollerna utfördes af sina senaste innehafvare med undantag af Asmun, som öfvertagits af Åbergsson, och Milo, som nu utfördes af Lindman. Den romerske imperatorn, Milo och Yngve hade blifvit försedda med lämpligare dräkter än förut. Sara Strömstedt, hvilken förut såsom Tilda varit iförd en enkel hvit klädnad, visade sig nu iklädd endast en öfver skuldran hopfäst björnhud och ett draperi, som ej betäckte mer än ungefär en tredjedel af hennes högst välbildade gestalt och knappast det, när hon rörde sig lifligare. Apparitionen var af en särdeles god effekt, ehuru den stötte en och annan granntycktare åskådare. Salongen var fullsatt utom på de bättre platserna. Emellertid blef denna representation ”Odens” sista. Strax därefter insjuknade nämligen Lindman, och när han efter sju veckor tillfrisknade, inträffade Arsenalsteaterns brand, då alla till pjäsen hörande dekorationer och kostymer helt och hållet förstördes.

Påföljande månad hade Elise Lindström sin recett, då hon i ”Snöfallet” utförde prinsessans roll, som hon fått öfvertaga under Henriette Widerbergs numera ganska regelbundet återkommande otjänstbarhet.

I midten af samma månad gafs en liten kvick och underhållande enaktare, af Lagerbielke fritt öfversatt från franskan. En timmas roman eller Det besynnerliga vadet”, som med liflighet och smak spelades af Torsslow, baronen, Charlotte Erikson, grefvinnan, och Sara Strömstedt, kammarjungfrun.

Den 26 oktober stod för första gången på Kungliga teaterns affisch Rossinis spirituella skapelse ”Barberaren i Sevilla eller Den fruktlösa försiktigheten”, opéracomique i fyra akter, från Pietro Sterbinis italienska libretto fritt och mycket väl öfversatt af Bernhard Crusell. Den såg allra först rampens ljus på Teátro Argentina i Rom under karnevalen 1816 och lefver ännu efter hundra år med oförminskad lifskraft, med rätta ansedd såsom själfva inkarnationen af alla den italienska buffans bästa egenskaper. Och dock blef den, så otroligt det än kan förefalla oss, på grund af kabaler och en mängd missöden under föreställningen, vid sitt första framträdande uthvisslad. Rossini skrifver själf därom helt filosofiskt till en vän den 22 april 1860, då han redan var en lycklig, nöjd och korpulent gammal parisare och rentier: ”Vid uppförandet af min opera störtade sig Paisiellos beundrare som vilda djur mot den skägglöse unge maestron, och första föreställningen var bland de mest bullersamma. Jag lät mig ingenting bekomma och under det publiken hvisslade, applåderade jag operasångarna.” Vid andra representationen hade stämningen ändrats liksom genom ett trollslag, endast möjligt under ett sydländskt luftstreck, operan rönte en lysande succès, och kompositören hedrades med ett fackeltåg. 1819 presenterades ”Barberaren” i Paris på Salle Louvre af ett italienskt sällskap, och inom kort hade den gjort sin rund öfver flertalet af Europas operascener. Till Berlin kom den 1822. I Stockholm var dess framgång med ens stadfäst. I januari 1868 upplefde den sin hundrade föreställning, och har numera gått öfver Kungliga teaterns tiljor mer än tvåhundrafemtio gånger.

Att operan genast från början hos oss rönte ett så gynnsamt mottagande, berodde till en stor del på det förträffliga sätt, hvarpå den framfördes. ”Utan att träda någons rättvisa anspråk för nära”, säger Stockholmsposten, ”måste i afseende på exekutionen af de enskilda sångpartierna första rummet inrymmas åt fru Sevelin. Hon har verkligen så tillägnat sig den italienska metoden, att det är nästan oförklarligt, hur man, utan att ha besökt Italien och hört dess artister i sång, kunnat så attrapera egenheterna däraf. Kavatinan i början af andra akten och arian i slutet af den tredje lyckades henne i synnerhet väl. I den förra låg en teinte af Sibonis maner. Figaros roll gafs af herr Fahlgren — — med den jämnhet och säkerhet och hvad man kallar aplomb, som nästan ständigt tillhöra honom — — Herr Sällströms vackra tenor har i Almavivas parti funnit ett nytt fält för utvecklingen af sina rika anlag. Almavivas roll är äfven i dramatiskt afseende icke obetydlig, — — och herr Sällström uppfattade ganska riktigt de olika nyanserna däraf. Herr Kinmanson d. ä. spelte doktor Bartholos icke lätta, ehuru mindre tacksamma roll med sanning och studium, och hans vackra basröst fyllde i ensemblestyckena väl sitt rum. Herr Preumayrs roll i Bazil är den af en seccatóre, hvilken utgör en lycklig kontrast mot Figaros lifliga väsende och bidrar icke oväsentligt till åskådarens nöje. Slutligen bör ett förtjänt loford lämnas vår förträffliga orkester. Kostymerna voro vackra, i synnerhet Figaros utmärkt smakfull. Ett af teaterns verkliga behof, en ny dekoration för ett bättre rum, var här afhjälpt, och åskådarna hade det nöjet att se en snygg och vacker salong med damasttapeter, en beklädnad så vanlig och så gammal i alla praktrum, att man med skäl måste förundra sig öfver, det våra dekoratörer förut aldrig fallit på den idén att måla ett sådant.”

⁎              ⁎
⁎

Arsenalsteaterns brandTorsdagsaftonen den 24 november 1825 inträffade den ohyggliga eldsvåda, hvarigenom Arsenalsteatern i grund ödelades. Med undantag af Drottningholmsteaterns brand 1762 hade Sverige dittills varit förskonadt från liknande olyckor. Affischen för den kvällen upptog Kotzebues femaktsdram ”Redlighetens seger öfver förtalet” och den lilla enaktskomedien ”En timmas roman”. Salongen var glest besatt, ty det var ett otäckt väder, regn och snöglopp. Under fjärde akten tyckte man sig känna brandos på scenen, men emedan detta händt många gånger förut och då härrört från kakelugnarna under teaterns golf, brydde man sig ej vidare om det. Emellertid märkte sufflören under den stora scenen mellan Jenny (Charlotte Erikson) och hennes tillbedjare, sekreteraren Smith (Torsslow), som just då afslöjar sig såsom den ädle och rike lord Sidney, att rök trängde in i luckan, och sprang ifrån de spelande för att be en teaterarbetare se efter, hvarifrån röken kom. Karlen svarade, att det var bara inbillning. Han kände icke något os.

Arsenalsteatern 1825.

Efter aktens slut omkring klockan half nio började röken sila fram genom kulissrännorna, och nu blef det klart för alla, att elden var lös under scenen. Ridån drogs upp, och Lars Hjortsberg, som spelade major von Eldfelts roll, framträdde och förkunnade med det allra största lugn för publiken, hvad som händt, och bad alla aflägsna sig i god ordning. De lydde rådet, och allesammans undkommo lyckligt den öfverhängande faran. Men icke så de på inre sidan om ridån varande. Elden rasade redan under Hjortsberg, då han talade till salongen, och de spelande hunno ej upp i sina loger, utan måste rädda sig i de kostymer, hvari de under kvällen uppträdt. Aktören Lindman höll på att bli innebränd under sina bemödanden att rädda sin egen och Delands tjänstflickor, hvilka jämte teaterordonnansen Jonson tyvärr blefvo lågornas rof. Lindman blef vid sitt nästa uppträdande på scenen för detta sitt välförhållande af publiken mottagen med de mest entusiastiska bifallsyttringar, och Karl XIV Johan tilldelade honom en lifstidspension såsom vedermäle af sitt välbehag.

Hur oerhördt bristfälliga brandordningarna den tiden voro, kan man förstå däraf, att en handtlangare, som, strax innan elden upptäcktes, gått med bart brinnande talgljus på tredje botten under teatern, befriades af kungliga slottsrätten, hvilken omsider den 9 februari slutade sin undersökning om branden, från allt ansvar, emedan det varit honom såväl som andra teaterarbetare tillåtet att såväl i vindarna som i maskineriet under teatern gå med bart tändt ljus och till och med ”snyta” det med fingrarna, och han kunde ej öfverbevisas om någon särskild vanvårdnad vid eldens handhafvande. Brandmästaren däremot, som ej haft eldsläckningsanstalterna i användbart skick, dömdes att bota fyra rdr bko, och spruthandtlangaren, som, oaktadt han hade vakten, utan giltig orsak helt enkelt gått ifrån sprutan, fick sig ådömd en plikt af tio rdr bko.

Hvilken fruktansvärd katastrof hade det icke kunnat blifva, om elden utbrutit en kväll, då ett stort spektakel gifvits såsom ”Johanna af Montfaucon” eller ”Svante Sture”, och sujetterna befunnit sig i sina klädloger. De hade troligen alla omkommit, emedan teatern ägde blott en enda utgång från scenen, och alla oljelamporna slocknade af den tjocka

Planritning öfver undre botten af Arsenalsteatern. Efter i Riksarkivet förvarad teckning.

röken. I andra delen af detta arbete har jag lämnat en detaljerad beskrifning öfver teatern jämte afbildningar af salongens utseende, hvartill jag hänvisar. Här meddelas en planritning af platsen, där elden uppkom, hvilken jag påträffat i Riksarkivets handlingar rörande teatern. Så snart elden fått luft, sedan den sprängt fönstren mellan sydöstra torngafveln och porten åt strömmen, trängde den genom trätrummorna upp i vinden och antände i ett ögonblick alla läkter och bjälkar samt den så kallade kronvinden, hvarigenom hela taket och alla fyra tornen nästan i samma stund stodo i lågor, ehuru elden uppkommit i understa botten. Min mormor jämte hennes trenne barn, hvilka bodde i sydvästra tornets öfversta våning kunde med möda rädda sina lif, men ingenting af sina små tillhörigheter. Ur teaterns magasin och förråder blef ingenting räddadt. Kostymsamlingen led en oersättlig förlust, alldenstund det brann upp öfver hundra kompletta habits habillés af äkta guld och silfverbrokad, sammet och siden med dyrbara broderier, hvaraf många tillhört kungliga och furstliga personer, bland annat den dräkt Gustaf III bar vid sin trolofning i Danmark, hvilken blott ett par gånger varit nyttjad på scenen. Hela uppsättningen till ”Gustaf Vasa”, som blifvit från Stora teatern rekvirerad för ”Johanna af Montfaucon” och de andra stora talpjäserna, gick förlorad. Hofsekreteraren Åbergsson och mamsell Sara Strömstedt miste hela deras fullständiga och delvis värdefulla egna teatergarderober. En kännbar skada drabbade äfven den teaterhistoriska forskningen, emedan hela den stora affischsamlingen ända från äldre dagar gick upp i rök, och hvarken Kungliga biblioteket eller någon annan offentlig eller enskild institution äger en sådan, ej heller teatern har några fullständiga rollböcker från den tiden. Endast det dyrbara musikbiblioteket, som förvarades i sydvästra tornets nedre våning, den enda del af teaterhuset, som stod kvar efter branden, kunde räddas äfvensom större delen af talscenens manuskriptsamling.

Operahuset var starkt hotadt, men genom vindens riktning, det starka snögloppet och kloka anstalter hindrades dekorationsmagasinen nedanför på planen att fatta eld. Man var i en dödlig oro, att det närmaste tornet skulle ramla öfver dem, då operahuset ovillkorligen också antändts. Lyckligtvis störtade tornet vid tretiden på morgonen åt andra hållet, och operabyggningen var räddad. Då emellertid brandseglen, som anbringats öfver materialbodarna, oupphörligt måste begjutas med vatten, löpte de därunder förvarade kulisserna stor fara att därigenom förstöras, hvarför de under natten blefvo transporterade upp på Stora teaterns scen, som därmed alldeles belamrades.

Det var för öfrigt den mest storartade eldsvåda Stockholm någonsin bevittnat. Den förbytte formligen nattens mörker till ljusan dag. Den vid engelska legationen anställde mr Kennedy, som på natten anlände till hufvudstaden, berättade, att skenet från branden klart upplyst en sträcka af fem svenska mil. Fram på morgonen frös den nyfallna snön, och säsongens första vinterdag utlockade massor af folk för att beskåda nattens gräsliga förödelse.

Den där tiden, då det icke fanns något ordnadt brandväsende hos oss, var det en gammal sedvänja, att konungen och kronprinsen skulle vara närvarande vid alla eldsvådor och vidtaga lämpliga dispositioner, och den seden bibehölls ända till midten af 1870-talet under Oscar II:s regering. På den här meddelade afbildningen af teaterbranden ser man också längst ned till höger Karl XIV Johans lätt igenkänliga figur till häst utdela befallningar.

Arsenalsteaterns brand. Efter samtida teckning.

Karl XV i synnerhet var mycket energisk vid sådana tillfällen, och Fredrik von Dardel berättar i sina minnen, att hans majestät ibland handgripligen tillrättavisade personer, som icke ögonblickligen lydde hans tillsägelser. På grund af de kungligas närvaro måste äfven garnisonsofficerarna infinna sig, och lord Benjamin Bloomfield omtalar i sina memoarer, att på en bal i april 1826 hos grefvinnan af Ugglas alla officerarna på grund af en eldsvåda plötsligt försvunno, så att damerna ej hade andra kavaljerer än diplomatiska kårens medlemmar att dansa med.

Redan då dryftades det i tidningarna om nödvändigheten att anskaffa en skyddsridå af järnplåtar, men det behöfdes de ohyggliga teatereldsvådorna i Paris och Wien för att ändtligen bringa förslagen till verklighet. För att trygga allmänhetens farhågor för ett upprepande af en liknande olycka, ökade emellertid teaterdirektionen sina försiktighetsmått under pågående representationer å Stora teatern.

Hvad Arsenalsteaterns kvarlefvor beträffar, tänkte man dels ånyo inreda dem till teater, dels använda dem till ett riksarkiv eller en garnisonskyrka, men slutligen blefvo de på våren 1826 försålda på auktion och inropades för ettusen sjuhundraåttio rdr bko jämte åliggande att ha dem bortförda till den 1 oktober. Man begick emellertid den försummelsen att ej i kontraktet bestämma, det köparen också skulle jämna platsen, hvilket då kunnat ske med ringa kostnad och besvär. Först fyra år efter ruinens bortskaffande utbjöds arbetet på entreprenad och antogs för den ringa summan af fjortonhundra rdr bko, hvilket var alldeles otillräckligt, efter hvad hvar och en bort inse. Sedan entreprenören utbetalat tvåtusen sexhundra rdr bko, måste han för att icke bli ruinerad ingå till Kungl. maj:t med anhållan om ersättning för den kontanta förlust han lidit. Ändtligen blef platsen, där Arsenalsteatern fordom stått, planerad under hösten 1830.

Den gamle öfverste Nordforss, teaterns forne andre direktör, yttrade efter branden. ”Med gamla dramatiskan försvunno, om ej precis Kungliga teaterns bästa minnen så åtminstone dess bästa dagar. Kungliga teatern skall hädanefter blifva en kräfta för civillistan och en graf för alla teaterdirektörer.” Man måste medge, att hans profetia slagit in.

⁎              ⁎
⁎

Repertoaren från december 1825 till juni 1827Redan två dagar efter Arsenalsteaterns brand var grefve Lagerbielke färdig med sitt memorial ”Om medlen att i möjligaste mån afhjälpa de olyckliga följderna af mindre teaterhusets förstörande genom eld.” I enlighet med hans däri uttalade åsikter öfverflyttades talscenen till Stora teatern med en reduktion af biljettprisen till ungefärlig likhet med de förut å Arsenalsteatern gällande. Sålunda kostade en plats på amfiteatern vid de lyriska spektaklerna 1 rdr 24 sk. bko, vid de dramatiska 1 rdr 12 sk. bko, på parterren 24 sk. bko vid de förra och vid de senare 20 sk. bko, femte radens sida respektive 12 och 8 sk. bko. Den 30 november återupptogs verksamheten vid lyriska scenen medelst uppförandet af ”Barberaren i Sevilla”, som bevistades af drottningen och kronprinsen samt en i det närmaste fulltalig publik. Dramatiska scenen började den 2 december, då för första gången gafs en femaktskomedi af den franske skådespelaren i Bordeaux Honoré Martelly, ”De båda Figaro eller Planen till en komedi”.

Beaumarchais skref som bekant ”Barberaren” 1775 och tio år därefter ”Figaros bröllop”, där händelsen anses passera tre år senare. Då han på den affären förtjänte åttiotusen francs, förleddes han att skrifva ”Den brottsliga modern”, hvars intrig skulle tilldraga sig efter ytterligare sexton år, men ämnet var mindre lämpligt och han själf sextiofem år, hvadan pjäsen misslyckades både i moraliskt och teatraliskt hänseende. Martelly företog sig då att skrifva en annan fortsättning, som spelar tretton år efter ”Figaros bröllop”, och som vann mycket bifall i Frankrike. Figaro har blifvit egennyttig och intrigant och förvärfvat sig ett afgjordt välde öfver Almaviva, som han förmått att under flera år lefva skild från sin gemål och dotter. Han sammanträffar med en af sina forna vänner Torrijio, som han utger för en förnäm man, innästlar i grefvens ynnest och åtar sig att göra till måg i huset mot hälften af hemgiften. Cherubin, som i kriget tjänat upp sig till brigadier, är emellertid kär i fröken Inez. Han kommer till slottet, förklädd till betjänt, och får under det antagna namnet Figaro tjänst hos grefven, lyckas att afslöja bedrägeriet och belönas därför med Inez’ hand. En mängd små intriger och lustiga episoder äro inströdda i denna hufvudhändelse och underhålla intresset. I synnerhet är en gammal poets förslag till ett lustspel, som Figaro inger honom, och som är grundadt just på det skälmstycke han själf förehar, ganska lyckligt häruti inblandadt. Dialogen är liflig, infallen träffande och osökta, och översättningen god. Den fullsatta salongen mottog stycket med mycket bifall liksom alla sina favoriter, högljuddast Lars Hjortsberg, som alldeles mästerligt spelade den äldre Figaro. Äfven de öfriga utförde sina roller särdeles förtjänstfullt, Åbergsson och Sara Strömstedt grefven och grefvinnan, Karolina Åbergsson Susanna, Torsslow Cherubin, Sevelin poeten, Kerstin Fagerberg Inez och Cedervall Torrijio. Till efterpjäs gafs den lilla roliga enaktaren ”Marton och Frontin” där Sevelin och Charlotte Erikson som förut höllo publikens munterhet vid makt.

Operan ”Vestalen”, som ej varit gifven på ett par år, återupptogs på fru Sevelins recett den 9 december och gafs ånyo den 14 december, då konungen och drottningen samt kronprinsparet för första gången efter bajerske konungens död voro på spektakel. Publiken gaf med höga bifallsrop och folksången tillkänna sin glädje öfver att åter få se hela den kungliga familjen församlad i stora logen, och var så högtidligt stämd, att ej ens en katt, som i andra akten smög sig in i Vestas tempel, kunde förleda den att brista ut i de annars vid dylika tillfällen sedvanliga applåderna.

Måndagen den 18 december uppträdde Lindman för första gången efter den opasslighet han ådrog sig vid Arsenalsteaterns brand och mottogs med bravorop och handklappningar. En repris af ”Den okände sonen” uppfördes den aftonen, och efter sista ridåfallet gjordes det första försöket på vår teater att ropa in en skådespelare i det man skrek på Lindman. På grund af sin nyhet misslyckades det emellertid och höll i stället på att förorsaka panik, emedan några trodde, det man ropat, att elden var lös. Det uttalades sedan i pressen en önskan, att ”detta vackra sätt att belöna talangen måtte vinna insteg hos oss”, och det inträffade också kort därefter, som strax skall omtalas.

Två dagar före jul gafs en liten enaktare af Duval, fritt öfversatt af boktryckaren Imnelius, ”Shakspeare kär”, en komedi, hvars hufvudinnehåll grundar sig på en verklig tilldragelse. I en dagbok från 1601 meddelas nämligen följande anekdot, ehuru händelsen berättas ha tilldragit sig förut, antagligen omkring 1594, då ”Richard III” var ett nytt stycke: ”En gång, när Burbage spelade Richard III, blef en borgarhustru så betagen i honom, att hon, innan hon lämnade teatern, utsatte ett möte åt honom, vid vilket han skulle infinna sig under Richard III:s namn. Shakspere, som hört deras öfverenskommelse, infann sig förut, insläpptes och hade börjat leken, innan Burbage anlände. Sedermera kom ett bud, att Richard III stod utanför porten. Shakspere lät svara, att William Eröfraren gick före Richard III. Shaksperes förnamn är William.”

Komedien utföres af tre personer, Shakspere, aktrisen Clarence och hennes kammarjungfru. De bägge senare framställdes med mycket behag af Charlotte Erikson och Elise Lindström, och Almlöf vann i titelrollen en sannskyldig triumf. Han spelade den med värma, liflighet och kraft. Man beundrade i synnerhet hans snabba öfvergångar från en stämning till en annan och de häftiga utbrotten, förorsakade af kärleken hos en man, som lider genom öfvermåttet af sin svartsjuka. Han var än ursinnig, än undergifven, tröstlös, betagen, misstrogen, öm, fruktande allt, glömmande allt, till och med nära att offra sin talang och sitt namns odödlighet endast för att ge vika för häftigheten af en passion, som han tror vara olycklig, men som Clarence, rörd öfver att ha kunnat inge den, slutligen besvarar.

Nils Almlöf som Shakspere. Efter samtida teckning.

En replik, som Almlöf lär ha sagt briljant, var den, då hans förhatlige rival, lord Wilson, nedanför på gatan ger den aftalade lösen, ”Richard den tredje”, och Shakspere genom fönstret utropar: ”Richard den tredje kommer för sent, Wilhelm Eröfraren har redan intagit fästningen.” Den hälsades alltid med en applåd. Komedien blef ett favoritstycke hos publiken och har för öfrigt sin märkvärdighet däraf, att det var efter den pjäsen den första inropningen hos oss ägde rum.

Almlöf hade länge varit publikens stora gunstling. Redan hans Leicester i ”Maria Stuart” väckte en liflig beundran, som hans Appius, hans Falkland m. fl. betydligt stegrat. Han var högeligen populär, och förtjusningen var allmän öfver hans framställning af Shaksperes svartsjuka och förtviflan. Svenskar, som rest i utlandet, hade berättat, att man där, för att ge en stor artist ett lysande bevis på den beundran han väckt hos åskådarna, brukade framropa honom eller henne efter pjäsens slut. Vi ha nyss sett, att man försökte hedra Lindman med en sådan framkallelse, men att detta misslyckades, emedan det var illa förberedt. Några af parterrens stamgäster, dåvarande kunglige sekreteraren Nils Arfwidsson och tvenne yngre officerare, kommo i början af året 1826 öfverens om att ägna Almlöf denna hedersbetygelse en afton efter hans Shakspereframställning, och den 9 februari satte de sitt beslut i verkställighet. De placerade sig på skilda platser. Arfwidson ställde sig i midten och de båda andra på hvar sin sida af parterren, och efter ridåfallet ropade de högljudt under de starka applåderna: ”Ridån upp! Almlöf! Almlöf!” Det blef på en gång moltyst i salongen. Ropen förnyades. Samma häpna tystnad. Men så småningom började publiken fatta, hvad det var fråga om, och plötsligt skrek hela salongen: ”Ridån upp! Almlöf! Almlöf!” Bakom ridån rådde under tiden stor förvirring. Man var högeligen obeslutsam, hur man skulle göra. Några ville, att man skulle gå publikens önskan till mötes. Andra, bland dem scenens styresman Lars Hjortsberg, voro emot saken. Det hela höll på att återigen totalt misslyckas, men vid ropens ytterligare förnyande gjorde grefve Lagerbielke slut på all tvekan. Han befallde att draga upp ridån. Almlöf gick in på scenen och bugade sig, publiken mottog honom med en oerhörd entusiasm, och den märkliga händelsen var skedd. ”Detta sätt att tillkännagifva en högre grad af bifall”, säger Kometen den 11 februari, ”är här alldeles nytt och väckte därför mycket uppseende. Denna gång var det otvifvelaktigt en rättvis hyllning åt talangen. Vi önska, att det alltid måtte så förblifva och icke i framtiden urarta till ett tomt smicker för ett eller annat teaterpartis gunstlingar.” Äfven öfriga tidningar omtala med gillande detta nya ”högtidliga bifall”, såsom Argus kallar det. Den 16 februari hedrades Lars Hjortsberg på samma sätt efter ”Kronfogdarne”. Äfven Torsslow beslöt man att likaledes utmärka en afton, då han utfört Hamlets roll. Men min mor berättade mig, att Torsslow var ursinnig öfver, att Almlöf och icke han varit den först inropade, hvarför han, som blifvit underrättad om hvad som förestod, beställde en vagn och lät sin påklädare vid scenutgången stå färdig med hans päls. I samma ögonblick ridån föll, och ropen började från salongen, slog han pälskappan omkring sig, som han gick och stod, och försvann från teatern. Det blef ett fasligt letande efter honom på scenen och i korridorerna, men ingen Torsslow fanns, och man måste slutligen annonsera för publiken, att herr Torsslow redan lämnat teatern.

Femtio år efter dessa händelser skref samme Arwidsson 1877, att dessa framropningar numera nedsjunkit från att vara en utmärkelse till en blott och bar höflighet och uppenbarat sig i alla möjliga former. Den förste framroparen har icke utan ett visst vemod sett, hur hans idé så småningom neddragits och förlorat sin betydelse, om också, i de intresserades tycke, icke sitt värde. Ofta nog, när han minns den där aftonen, tänker han kanske om sitt verk, hvad Danton utropade årsdagen af revolutionstribunalet, som var hans verk: ”Jag ber både Gud och människor om förlåtelse för detsamma!”

Måndagen den 16 januari 1826 gafs till förmån för Lars Hjortsberg efter sjuttonårig hvila en repris af Gustaf III:s treaktsdram ”Siri Brahe och Johan Gyllenstierna”, hvilken äfven nu vann en stor succès. Titelrollerna utfördes af Sara Strömstedt och Almlöf, Peder Stolpe och hans dotter Stina af Lars Hjortsberg och Elise Lindström, Erik och Ebba Bielke af herr och fru Åbergsson, Anna Gyllenstierna af Charlotte Erikson, Erik Tegel af Lindman, Gustaf II Adolf och Göran Gyllenstierna af eleverna Åhman och Selinder. Nya kostymer och dekorationer hade förfärdigats, och belåtenheten var allmän i salongen. Jämte ”Grefvarne Klingsberg” blef det den bäst mottagna af alla de repriser Lagerbielke gjorde af gamla pjäser.

Till konungens födelsedag den 26 januari lyckades man efter fem månaders förarbeten få färdig den tyske kompositören Ludwig Spohrs stora opera i tre akter ”Jessonda” i öfversättning af Anders Lindeberg med balett af Ambrosiani. Spohr var född 1784 och vann ofantligt beröm såsom violinvirtuos. Han behandlade sitt instrument med ett suveränt mästerskap, och ”den spohrska stråken” har blifvit en teknisk term.

Ludwig Spohr. Efter oljemålning af Grimbaum, graveradt af F. Fleischman.

Med sitt storstilade föredrag förstod han att förbinda en romantisk tjusning, som är egen äfven för många af hans kompositioner. Under en konstresa i Italien täflade han med själfve Paganini. 1822 blef han hofkapellmästare i Kassel, där han högt ärad och ansedd tillbragte sin återstående lefnad och dog där sjuttiofem år gammal 1859. Bland Spohrs operor gäller ”Jessonda” som hans mästerverk. Den spelar i Indien, och innehållet är i största korthet, att den gamle rajahn är död, och hans unga änka Jessonda (Sofia Sevelin) skall enligt urgammal sed brännas på hans bål. Från denna grymma död räddas hon af sin ungdoms älskade, den portugisiske fältherren Tristan d’Acunha (Lindström). Vid sidan af deras kärlekshistoria utvecklas äfven en annan mellan hennes syster (Elise Lindström) och en ung bramin (Sällström). Öfverbraminen sjöngs af Preumayr, och utförandet af de respektive rollerna var i högsta grad förtjänstfullt. I baletten dansade premiärdansöserna Sophie Daguin och Karolina Brunström, och bland figurantskorna uppträdde den då fjortonåriga eleven Emilie Högqvist. Operan var iscensatt med största omsorg och prakt. Ända sedan Gustaf III:s tid torde det ej ha inträffat, att en pjäs blifvit så helt och hållet nyuppsatt som denna. Alla dekorationer och kostymer voro förfärdigade i enlighet med Indiens byggnadsart och klädedräkt eller så idealiserade, som scenen och den dåtida smaken fordrade, och de vackraste ljuseffekter voro anbragta. Wachtmeister skrifver i sin dagbok, att ”dekorationernas och kostymernas skönhet och prakt skulle göra heder åt Operan i Paris”. Salongen var utsåld, och hela kungliga familjen församlad i stora logen. Vid densammas inträde brast publiken ut i glädjerop och handklappningar, och folksången afsjöngs.

Konungens namnsdag två dagar därefter firades genom ett af de mest storståtliga fyrverkerier Stockholm skådat. Hela platsen mellan Skeppsholmsbron och Fersenska huset var afstängd och fullsatt med fyrverkeripjäser. Afbrännandet började en kvart öfver åtta på aftonen med konungens namnchiffer i hvit eld, och slutade efter en timme med ett tempel, som pryddes af fyra kolonner i hvit eld, omlindade med lager i grön eld och hvilande på trappsteg i röd eld. Däremellan brakade raketkistor, stjärnbägare, romerska ljus, slingrande ormar, kapriser i blå eld och kringsnurrande solar. Det hela gjorde en utomordentlig effekt och gynnades af det härligaste Karl Johansväder. Oerhörda människomassor voro i rörelse, men fullständig ordning härskade, och ingen olyckshändelse inträffade.

Ett riktigt sensationsstycke i den tidens smak var den från tyskan öfversatta treaktsdramen ”Blykamrarne i Venedig”, som framfördes den 30 mars och blef en kassapjäs af första ordningen. Ludovico, grefve af Donalto, venetiansk fältherre (Almlöf), har genom de styrandes afundsjuka och enskilda fiendskap blifvit afsatt och drifven i landsflykt. Efter aderton år återkommer han, förklädd till soldat, för att med några sammansvurna uppvigla folket och störta det tyranniska tiomannarådet. Deras plan upptäckes och de själfva öfverraskas i skogen, där de sammankommit. Donalto försvarar sig en stund tappert, men då hans gamle trogne tjänare stupar vid hans sida, betages han af rörelse, fäller vapnen och tages till fånga. Han inspärras i Blykamrarna på befallning af sin fiende statsprokuratorn Torpetoso (Åbergsson), som utom sitt politiska agg till honom äfven, efter hvad man i förbigående får veta, hatar honom, därför att han en gång gått honom i förväg i en liten kärleksintrig hos Nisida, dotter till Roberto, nuvarande kastellanen vid Blykamrarna (Hjortsberg). Med denna flicka hade Donalto en son, hvilken han tror vara död, men så är icke fallet. Han lefver hos sin morfar och heter Antonio (Sara Strömstedt). Donalto har en gång, utan att känna honom, räddat hans lif, och den adertonårige ynglingen, som nu igenkänner sin välgörare, önskar kunna återgälda honom detta genom att befria honom ur fängelset. Häri förekommes han likväl af kommendanten, grefve Della Porta, Donaltos gamle vän (Torsslow), som under förevändning att bättre kunna bevaka fången låter honom kvarblifva i sina egna rum, men vid nattens inbrott hjälper honom att, höljd i en kappa, taga till flykten. Antonio har emellertid fått veta, att kommendanten och kastellanen äro med sina hufvuden ansvariga för fångarna, inser för hvilket rysligt öde han skulle blottställa sin älskade fosterfar, om han följde sitt hjärtas bud samt gynnade Donaltos flykt, och besluter således att afstå därifrån. Men knappt märker han, att den honom förutan är verkställd, förrän han utom sig af förskräckelse söker hindra den och ringer i stormklockan utan att af kommendanten låta hindra sig. Statsprokuratorn hade likväl redan förut misstänkt något hemligt förstånd mellan de bägge vännerna och vidtagit anstalter för att hindra Donaltos flykt. Denne gripes följaktligen och återföres, Della Porta afsättes, och Antonio erhåller till sin stora bedröfvelse ett offentligt erkännande af statsprokuratorns tillfredsställelse. Della Porta, som skickats till ett annat fängelse, befrias emellertid af folket, hvilket han får på sin sida jämte en del af garnisonen, och hotar att angripa tribunalet. Prokuratorn besluter nu att göra sig af med den farlige fången och ger honom gift i hans vin, hvilket denne ämnar dricka, ehuru han förstår hvad det innehåller. Först vill han dock skriftligen testamentera sin förmögenhet till Antonio, som han älskar oaktadt hans förräderi, och i hvilken han genom hans berättelse igenkänner sin son. Han har nyss gifvit en ring, det sista minnet af Nisida, åt en ung flicka med samma namn (Karin Almlöf), dotter till en gondolförare (Sevelin). Den gamle kastellanen, som fått se ringen, rusar in, upptäcker sin aflidna dotters förförare, men förlåter honom. I detta ögonblick höres stridslarmet utanför fästningen. Prokuratorn inkommer med väpnadt folk, som han befaller gripa Donalto. Kastellanen drager svärdet till hans försvar, men Antonio, som är mera handlingskraftig, fattar en pistol och skjuter utan krus ihjäl statsprokuratorn. Genom motsatta dörren intränger Della Porta med trupper och folk, förklarar Venedig fritt, och ridån faller. Några bipersoner äro insatta för att muntra upp åhörarna med några små roligheter såsom gondolföraren Pietro med hustru och dotter. För öfrigt är pjäsen späckad med allt, som kan fröjda en kritiklös publik, med slott, grafvar, fängelser, stridsbuller, kanon- och gevärsskott, giftblandning, mord, högljudda exklamationer, sammansvärjningar, våld och tyranni, oskuld och känslosamma dygdefraser. Det var således helt naturligt, att den skulle mottagas med en stormande entusiasm, och väldiga bravorop fyllde salongen efter sista ridåfallet.

Alla rollerna spelades utmärkt. I synnerhet excellerade Sara Strömstedt såsom ynglingen Antonio, hvilken hon utförde med värma, styrka och lif. Hennes ansikte, hennes organ och hennes högst fulländade figur bidrogo att förhöja värdet af hennes spel, och aftonens framgång kunde i hög grad tillskrifvas henne.

Stockholmskritiken var emellertid föga belåten med stycket. ”Hurrarop, stampningar och klappningar efter ridåns fall, förnyade i flera repriser”, säger Argus, ”uttryckte den stockholmska allmänhetens förtjusning öfver denna apparition på vår talscen, och vi tro, att ingen af de pjäser, som förut gjort största lyckan härstädes — en ”Gustaf Vasa”, ”Hamlet” o. s. v. — blifvit mottagna med ett sådant bifall”. Argus tröstar sig dock med, att det närmast varit det ”pikanta” i en aktris i karldräkt, som lifvat bifallsstormen.

Karin Almlöf, som framställde Nisida, var Nils Almlöfs första hustru, född Cederberg 1794. Hon hade förut under sin anställning i Göteborg och vid Djurgårdsteatern varit gift med en aktör Laurent, men skiljts från honom och 1818 fått engagemang vid Kungliga teatern. 1823 ingick hon äktenskap med Nils Almlöf. Hon var en mycket behaglig företeelse på scenen och förtjuste åskådarna såsom Papagena och Cherubin (1827), men hennes största betydelse är dock, att hon blef mor till den utmärkte komikern Knut Almlöf. Hon dog i juni 1838.

En rätt egendomlig enaktare uppfördes i april, ”Oxmenuetten” som från franskan bearbetats på tyska och försetts med musik ur Haydns kompositioner af kapellmästaren von Seyfried i Wien. Öfversättningen var af öfverste Nordforss. Oxhandlaren Istock, som skall gifta bort sin dotter, har måst lofva sin måg att till bröllopsgåfva ge honom en menuett, som den store mästaren komponerat just för detta tillfälle. Istock framför sitt ärende, Haydn finner infallet lustigt, lofvar uppfylla hans önskan och ber honom komma tillbaka om en halftimme. Menuetten blir på bestämd tid färdig, och Istocks bröllopsgäster spela den i en trädgård, där Haydns lagerkrönta byst är uppställd, och Istock ber honom mottaga en fet oxe som ett bevis på hans tacksamhet, hvartill Haydn samtycker. En liten kärlekshistoria mellan Haydns systerdotter och furst Esterhazys sekreterare är inlagd för att fylla ut pjäsen, hvilken endast tjänar till ram åt musiken, som här är hufvudsaken. Hjortsberg hade som Haydn en obetydlig uppgift, hvilken till på köpet ej låg för honom. Fahlgren däremot var förträfflig som oxhandlaren, hvilken roll han spelade med en ledighet, munterhet och naivitet, som förskaffade honom det lifligaste bifall. De ungerska kostymerna voro nya och vackra.

Då arfprinsen Karl, sedermera Karl XV, blifvit född den 3 maj, var teatern på aftonen fylld till sista plats. Programmet upptog ”Den nya egendomsherrn”, ”Oxmenuetten” och Taglionis pantomimbalett ”Den nya Narcisse”. Före spektaklet begärdes och afsjöngs folksången, och då i andra pjäsen Istock i en aria sjunger: ”Gud bevare vårt furstehus”, ropades da capo, hvilken önskan genast efterkoms, och midt i pjäsen förnyades ropen på folksången, som återigen afsjöngs med en sällan hörd entusiasm.

För att vederbörligen fira denna stora tilldragelse skref Bernhard von Beskow en tillfällighetspjäs i en akt ”Födelsedagen”, hvartill Berwald arrangerade musiken, och som första gången gafs den 12 maj. Händelsen är förlagd till Skåne, och Hjortsberg spelade en gammal militär, som gifter bort sin dotter, Elise Lindström, med hennes älskade skånske husar, Per Sällström, i glädjen öfver att konungen åtnjutit den efterlängtade lyckan att få sluta en sonson i sina armar. Alla teaterns sujetter deltogo i representationen. Hans Wachtmeister berättar, att pjäsen slog an i hög grad, att många af kupletterna måste bisseras, och att äfven folksången sjöngs två gånger. Till förpjäs gafs ”Optimisten”, där Hjortsbergs replik ”jag älskas öfverallt” framkallade bravorop och applåder.

Annandag pingst uppfördes ånyo den Beskowska epilogen, denna gång efter ”Blykamrarne”. Representationen bevistades af konungen, drottningen, kronprinsen och prinsessan Sofia, hvilkas inträde i kungliga logen mellan första och andra akten af förpjäsen hälsades med folksångens afsjungande. Under epilogen mottogs hvarje uttryck, som hänsyftade på de kungliga personerna med högljudt bifall och måste ständigt upprepas. Efter slutet sjöngs ånyo af den fulltaliga publiken folksången med stor entusiasm. Den 17 maj hittade man på att efter ridåfallet skrika ”ridån upp!” för att få teaterpersonalen att deltaga i folksångens afsjungande.

Den 28 maj stängdes Kungliga teatern för att åter öppnas den 13 juni, då ett af de grannaste galaspektakel, som där någonsin varit gifna, blef uppfördt, hvarvid amfiteater och parterr voro öfverbyggda till en stor salong, där de kungliga personerna togo plats. Det var Jouys stora treaktsopera ”Ferdinand Cortez” med musik af Spontini, och balett af Ambrosiani, som i öfversättning af Granberg för första gången gick öfver de svenska tiljorna för att på ett festligt sätt betyga allas fägnad öfver kronprinsessans återvunna hälsa. Redan vid kronprinsparets förmälning 1823 ärnade Åkerhielm framföra detta ståtliga musikverk, men hvarken partituret eller de vidlyftiga ritningarna till kostymer och dekorationer hunno i rätt tid ankomma från Berlin. Konungen skänkte åttatusen rdr bko till uppsättningen, som dock slukade icke mindre än 12,725 rdr bko, eller lika mycket som ”Cyrano de Bergerac” på sin tid kostade, och dock var penningvärdet betydligt högre på 1820-talet än i våra dagar. Men också voro både kostymer och dekorationer praktfulla. I synnerhet Montezumas och öfversteprästens dräkter lyste af guld och ädla stenar. Excellensen Skjöldebrand säger i sina memoarer, att han i Paris hade beundrat dekorationerna till denna opera, framför allt utsikten öfver staden Mexiko, men fann dem sedan fullt ut så vackra på vår teater. Spontini var, såsom redan nämnts, den napoleonska kejsartidens kompositör och grundlade den majestätiska, grandiosa stilen i den heroiska operan. Förtjusande melodier finnas dock midt i den bullrande krigsmusiken såsom t. ex. sista duetten i första akten, och marschen, då kanonerna dragas öfver scenen, är lika vacker som imponerande. ”Ferdinand Cortez” blef Karl XIV Johans favoritopera och spelade samma roll som ”Gustaf Vasa” gjorde under den gustavianska tiden, den gafs vid alla högtidliga tillfällen.

Teaterns förnämsta krafter medverkade vid operans återgifvande. Titelrollen sjöngs af Lindström och hörde till hans mest framstående partier. Han spelade och sjöng med värma och med den kraft och entusiasm, som borde lifva hjälten.

Karl Gustaf Lindström. Efter oljemålning tillhörig direktör E. Haglund i Göteborg.

Karl Gustaf Lindström var född 1779 och således vid denna tid fyrtiosju år. Vi minnas honom först från framförandet af ”Gustaf Vasa” på galaspektaklerna vid Karl Johans ankomst till Sverige, då han efter Stenborg fick öfvertaga titelpartiet i denna opera, hvilket han utförde på ett förträffligt sätt. Han hade en ståtlig teaterfigur och ett mycket fördelaktigt utseende, men hans förmåga såsom skådespelare var minimal. Han hade bara två åtbörder, som på skämt brukade kallas stora och lilla gesten. Däremot var han såsom sångare alldeles utmärkt, och hans tenor var en af de skönaste och starkaste man kan tänka sig, med en timbre, hvars make man endast sällan får höra. I ett bref från Paris februari 1826 säges, att ”en så skön manlig stämma som vår Lindströms har jag ännu icke hört här”. Han förstod att i rösten inlägga det uttryck, som han ej förmådde åstadkomma i spelet, och det smältande välljudet af hans undersköna stämma kom åhörarnas innersta känslosträngar att vibrera. Han var, hvad man kallar en hjältetenor, och koloraturen, som först med Rossini gjorde sitt inträde på vår scen, var honom främmande. 1813 gifte han sig med den förtjusande Elise Frösslind, från hvilken han dock af ekonomiska skäl skildes 1832. Han utnämndes till hofsångare och fick 1822 hofkamrers titel. Ett ytterst regelbundet lefnadssätt bevarade hans röst ännu vid sextio års ålder. Sista gången han uppträdde på scenen var såsom Ferdinand Cortez vid Karl XIV Johans regeringsjubileum 1843. Han dog i Stockholm 1855.

Montezumas parti fylldes oklanderligt af Almlöf, ehuru han icke egentligen var sångare. Telasco sjöngs af Sällström, Alvar, Cortez’ broder, af Lindman, öfversteprästen af Fredrik Kinmanson, Morales af Fahlgren och Amazili af Henriette Widerberg, som genom känsla, behag, liflighet och renhet i föredraget fullständigt eröfrade publikens sympatier. De många och svåra körerna gingo i allmänhet förträffligt, men man hade här tillåtit sig samma anomali som i ”Jessonda” beträffande personalens hudfärg. Soldaterna voro kopparröda i ansiktet, de öfriga karlarna svartbruna, men alla kvinnorna hvita. Första akten framställer förgården till Mexikos stora tempel. Det är natt, och stjärnorna tindra fram mellan molnen. Bilden af det Ondas gud, uppburen af tvenne gyllene tigrar, är uppställd i fonden. Man ser portarna till det underjordiska rum, hvari de krigsfångar förvaras, som äro bestämda att offras. Just som prästerna ämna skrida till offret, anländer Montezuma och hindrar detsamma, emedan han fått veta, att Cortez’ bror befinner sig bland fångarna och således blir en förträfflig gisslan. På Amazilis råd besluter konungen skicka sändebud med skänker till Cortez’ tält, genom hvars fondöppning man i ett syperbt perspektiv ser det spanska lägret och hamnen med den förankrade flottan. Telasco kommer såsom ambassadör följd af en ofantlig svit, skimrande af guld och ädla stenar samt medförande de rikaste skänker. Danserskor uppföra en storartad balett, hvarunder man ser deras bemödanden att förföra de spanska soldaterna. Det lyckas, men Cortez förstår att undertrycka myteriet. Han kvarhåller Telasco såsom gisslan och skickar en officer att bränna skeppen.

”Du tror — sjunger han till Telasco — att döden mig omsväfvar?
Du finner blott en väg för Cortez och hans tropp

och visar den i hafvets plöjda vågor?
Telasco döm af dessa lågor,
om jag är styrd af fruktan eller hopp,
och hejda, om du kan, mitt föresatta lopp.
Se dit!..."

Man ser i fonden flottan brinna, och under ett fasansfullt dån en del af densamma sprängas i luften, en del sjunka i hafvet. Denna andra akts final framställer obestridligen det mest grandiosa och patetiska, som poesi och musik kunna förenade åstadkomma. Tredje akten föreställer ingången till de mexikanska konungarnas begrafningsplats. Mellan pelarna, där en del af den spanska hären framtågar under en krigisk marsch, ser man staden Mexikos murar och torn. Men det finns en makt, som är starkare än både Ferdinand Cortez och Montezuma. Det är kärleken, det är prinsessan Amazili. I andra akten tröstar hon Cortez med en förtjusande aria och i den tredje Montezuma med några härliga recitativ. Hon sluter fred mellan Cortez och sin farbror, gifter sig med den förre och räddar den senare. Scenen förvandlas till en öppen sal i Montezumas palats, där man i fonden ser hafvet belyst af aftonsolen. Allt blir godt och väl, spanjorerna intåga under en triumfmarsch, och kören sjunger:

”Hvad glädjedar sig åter närma!
Oss skyddat har en högre hand.
Må försynen med nåd beskärma
vår kung och hans ätt och hans land!”

Den ståtliga operan gafs för andra gången den 21 juni och därmed var spelåret afslutadt.

Henriette Widerberg som Armide. Efter teckning 1823.

Med Lindström delade Henriette Widerberg äran af operans lysande framgång. ”Jag har hört och sett sångerskor med lika stor, ja! större konstfärdighet” — säger August Blanche i sina Verklighetsbilder — ”men knappast någon med härligare stämma och bestämdt ingen, som därmed förenat en skönare gestalt. Hennes mun, denna gracernas gåfva, vanställdes aldrig, icke ens under de svåraste vokaliseringar — den enda mun, som vågat gapa, utan att bli ful. Tvärtom blef den allt vackrare och mindre, ju väldigare, ju bredare tonströmmen kom. Lägg nu därtill den indiska toaletten, som fordrar mera natur än konst — minst tre fjärdedelar trikå och den lilla resten bara guld, pärlor och kulörta fjädrar! Sådan var den tidens Amazili.” Nils Arfwidsson säger om henne, att hon egentligen ej var skön i ordets grekiska mening, men utomordentligt vacker. Från de mörka ögonen sköto än blixtar, än strålade det mildaste solljus. Kring munnen, med den bländande hvita, dubbla pärlraden, lekte amoriner och skalkades i kindens rosenströdda gropar. Hennes sceniska anlag voro icke obetydliga, hon saknade hvarken uppfattning eller förmåga i utförandet, men den oefterrättliga nyckfullheten, håglösheten och lättfärdigheten i hennes karaktär gjorde, att hon aldrig studerade, aldrig bildade sig i något eller till något. Hon var född 1796 och dotter till den store skådespelaren Andreas Widerberg. Vid elfva års ålder blef hon elev vid Kungliga teatern och engagerades fjorton år gammal först vid Djurgårdsteatern med en lön af sex rdr i veckan och sedan vid teatern i Göteborg, där hon fick tjugufem rdr i veckan och en recett om året. Malla Montgomery berättar från 1816, huruledes hon i Uddevalla bodde vägg i vägg med teaterdirektören Lindqvist och hörde dennes dotter en dag moralisera en ung vacker flicka, Henriette Widerberg, som tillhörde truppen, för hennes förflugna, lättsinniga uppförande, på hvilket Widerberg ärligt och yrt svarade, att hon icke kunde vara annorlunda. Grefve Gustaf Löwenhielm hörde henne sjunga i Göteborg, lagade så, att hon 1817 fick debutera på Kungliga operan såsom Laura i ”Slottet Montenero”, Emili i ”Målaren och modellerna” samt Klara i ”De begge arrestanterne”, och samma höst blef hon engagerad. Efter Jeannette Wässelius’ afgång var hon teaterns mest använda sångerska och utförde under publikens lifligaste bifall de förnämsta rollerna. Hennes musikaliska anlag voro utomordentliga, men karaktärslytet hämmade deras utveckling. Hon lärde sig allting efter gehör. En violinist från hofkapellet kom hem till henne och spelade sångstämman, hvarefter hon sjöng den — alldeles såsom man dresserar kanariefåglar. Men efter endast några få gångers förspelning kunde hon hela sitt parti, hur långt det än var, och kunde det säkert och väl. Hennes röst var en mezzosopran af den ljufvaste, fylligaste, mest underbara klang man kan tänka sig. Det låg en obeskriflig romantik i blotta ljudet af denna stämma, säger en bedömare, äfven när sångerskan var distraherad, något som hon ofta var. Men behagade hon låta sig ryckas med af situationen — och hon kunde det, när hon ville — då var denna stämma oemotståndlig, hänförande, berusande. Röstens poesi har troligen ingen sångerska ägt i högre grad än hon, och den drog åhöraren ovillkorligen med sig, äfven då sångerskan själf andligen kastade rollen åt sidan och lät ögonen irra kring amfiteater och logerader för att uppsöka bekanta ansikten i stället för att tänka på hvad hon sjöng. Såsom Armide, Vestalen, Cora, Fidelio, Amazili, Zerlina i ”Fra Diavolo”, Pamina, Anna i ”Don Juan”, ”Friskytten”, och ”Hvita frun”, Armida i ”Det befriade Jerusalem” och framför allt Susanna i ”Figaros bröllop” firade Henriette Widerberg verkliga triumfer, och en hög grad af konstnärlighet nedlade hon ofta instinktivt i utförandet, då det föll henne in att låta sig hänföras af dessa och andra odödliga tonverk. Hennes tygellösa lefnad ändade tyvärr tidigare än som varit nödigt hennes konstnärsbana, och redan 1837 lämnade hon scenen med titel af hofsångerska. August Blanche omtalar, att han en gång under sina vandringar på dåvarande Ladugårdslandet påträffade henne såsom gammal gumma i en liten träkåk uppe vid Sibyllegatan, där hon sålde ”sicilianska tvålkulor”. I hennes fårade anletsdrag var det nästan omöjligt att igenkänna den forna firade primadonnan, men hon tog saken mycket lugnt och berättade, att hon funderade på att hålla mat för riksdagsmän. ”Jag rusade på dörren”, säger Blanche, ”det var en af dessa illusioner, som icke utan plågor dö.” För förtjänstens skull utgaf hon i början af 1850 ”En skådespelerskas minnen”, två små häften utan något värde, men som numera betalas ganska högt på bokauktionerna. Hon dog i armod fullkomligt bortglömd 1872. En bland hennes mest uppmärksammade förbindelser knöts med den ståtlige och rike engelske legationssekreteraren Manners S:t George. Hon berättar själf helt fördomsfritt i sina nyssnämnda minnen, huruledes han dagen efter premiären af ”Figaros bröllop” skickade henne ett bref, som innehöll de mest smickrande uttalanden om hennes spel och sång. Med brefvet följde en kartong, hvari låg en hvit spetsklänning med underkjol af hvit atlas, en brosch, ett par juvelörhängen, ett halsband af äkta pärlor med diamantlås samt en bukett af konstgjorda hvita blommor, och i brefvet anhöll han, att hon skulle bära allt detta vid sitt nästa uppträdande som Susanna. Kort därpå besökte han den vackra Henriette och vann helt och hållet på sin sida modern, som såg det torftiga hemmet genom hans guld räddadt undan umbäranden och nöd. En öfverenskommelse ingicks, och innan året gått till ända, hade en liten Georgina sett dagens ljus.

Georgina Wilson, född Widerberg. Efter litografi af J. A. Salmson.

S:t Georges böjelse svalnade rätt snart, en vänskaplig brytning inträffade, och den sköna Lais lät för en stund trösta sig af teaterns chevalier de Faublas. I mars 1824 föddes hennes andra dotter Julia. Bägge dessa hennes äldsta barn ägnade sig åt scenen. Georgina blef dramatisk skådespelerska och gjorde mycken lycka på 1840-talet bland annat såsom Esmeralda i ”Ringaren i Notre-Dame”, hvilket i en följande del skall närmare omtalas. Hon blef sedan gift med grosshandlaren Georg Wilson och dog 1858.

Julia Widerberg. Efter teckning af Maria Röhl 1842.

Dottern Julia blef liksom sin mor sångerska vid Kungliga teatern och hade de lyckligaste anlag samt en förtjusande röst. Ett blygsamt och oskuldsfullt behag utgjorde hufvuddraget i hennes konstnärsskap liksom i hela hennes väsen. I mars 1843 skref Julius Günther till Axel Josephson i Uppsala: ”I går afton öfvervar jag repetitionen till Figaros bröllop och var mycket förtjust, ehuru jag fruktar, att lilla Julia Widerbergs gränslösa räddsla hindrar henne återgifva Susanna så, som hon, denna förutan, vore i tillfälle kunna göra det.” Susanna blef emellertid jämte Adèle i ”Svarta dominon” den roll, hvari hon vann det mesta bifallet under sin korta konstnärsbana. Hon gifte sig med violinisten i hofkapellet Liedberg och dog endast tjugutvå år gammal 1847.

Hvad kompositören till ”Ferdinand Cortez” Gasparo Spontini beträffar, af påfven 1844 upphöjd till grefve af Sant Andrea, så föddes han 1774 i ett obildadt bondehem och fick ägna sig åt musiken först efter många motigheter. Efter sin första opera, som han 1796 komponerade på sex veckor, blef han elev af Piccini, kom 1803 till Paris och vann omsider 1807 en entusiastisk framgång genom ”Vestalen”, som han skref i en djupare och mer storslagen stil än sina föregående operor. Därefter följde 1809 ”Ferdinand Cortez”, som äfven mottogs med oerhördt bifall och var en återspegling af kejsardömets militärglans, hvarefter Spontini utnämndes till direktör för Italienska operan, Théâtre de l’impératrice, som han frånträdde 1812. Af Ludvig XVIII fick han titeln hofkompositör och en pension af tvåtusen francs samt naturaliserades. Sin tredje stora opera ”Olympie” skref han 1819, men den gjorde ej någon större lycka. Samtidigt erhöll han af Fredrik Vilhelm III kallelse till Berlin, där han 1820 blef generalmusikdirektör och hofkomponist. Han var en utmärkt dirigent, men hans öfvermodiga lynne skaffade honom många fiender och orsakade slutligen, att han efter ett skandalöst publikuppträde måste lämna sin plats. Han pensionerades 1841 och afreste från Berlin följande år. Sin sista tid tillbragte han i Paris. Döfhet och minnesslöhet förbittrade hans lynne, och den 14 januari 1851 afled han i sin födelseby Majolati i Kyrkostaten. Sedan 1810 var han i ett lyckligt äktenskap förenad med en dotter till den berömde pianofabrikanten Erard.

Lodovico Gasparo Spontini. Efter gravyr af Henri Grévedon 1828.

En framstående medlem af Berlins hofkapell sade om honom: ”Det spontiniska pianissimot, speladt af hela orkestern, klingade som om en kvartett utfört det, och hans fortissimo öfverträffade Jupiters starkaste åskdunder. Mellan detta piano och detta forte rörde sig hans oöfverträffliga crescendon och diminuendon. I sina egna operor, som han instuderade med en ännu större sorgfällighet än annars, och hvars repetitioner räknades ända till åttio, nådde han en ensemble utan like.” Per Erik Svedbom, som vistades i Berlin 1838, är icke lika intagen af beundran för hans snille. Han skrifver till sin älskade Fredrika efter att ha åhört en konsert på konungens födelsedag den 3 augusti: ”Man kan svårligen göra sig en föreställning om höjden af det charlataneri han drifver med sina instrumentalmassor. Uti en s. k. festmarsch, som gafs dagen till ära, var icke allenast orkestern fullsatt med nära hundrade instrumentalister, utan hela scenen var dessutom uppfylld med regementsmusikanter, hvilka där bildade tre stora orkestrar till, så att det hela utgjordes af mer än trehundra instrumenter under fyra kapellmästares anförande (Spontini var dock ej själf med, han är i England). Det var ett skrällande och ett dundrande och ett smattrande, så Gud sig förbarme! Jag skyller verkligen ’Ritter von Spontinis’ musik till en stor del för att — jag fick ondt i magen. Kompositionen — uti hvilken den bekanta folksångsmelodien ’Bevare Gud vår kung’ var inflätad — var helt och hållet beräknad på knalleffekter.”

*

Under det sista året Lagerbielke var chef, uppsatte han ännu ett stort musikverk nämligen Boïeldieus mästerstycke ”Hvita frun”, hvars sidenfrasande melodier första gången offentligen hördes från Operans scen den 31 januari 1827.

François Boïeldieu. Efter gravyr af Quenedey.

François Boïeldieu, som föddes 1775, är en af den franska opéracomiquens främste representanter. Sin första större framgång såsom operakompositör van han 1801 med ”Califen i Bagdad”, hvilken, liksom den 1812 uppförda ”Johan af Paris”, bibehållit sig på den franska scenen in i senaste tid. Den 10 december 1825 gafs för första gången hans treaktsopera ”Hvita frun” på Opéracomique i Paris och hade en så fullständig framgång, att den anses ha öfverträffat till och med den succès, som senare kom ”Faust” och ”Mignon” till del. Till en förträfflig text af Scribe, som denne hämtat från Walter Scotts romaner ”Guy Mannering” och ”Klostret”, komponerade han en musik, som genom melodiernas romantiska friskhet och innerlighet, arbetets musikaliska gedigenhet och dramatiska kraft, till exempel i den berömda auktionsscenen, samt instrumentationens finhet och glans tillförsäkrat honom en plats bland alla tiders största operakompositörer.

Scen ur ”Hvita frun”. Efter teckning af Tassaert 1825.

Hur omsorgsfullt han öfvervägde sina idéer, framgår af att han till exempel omkomponerade Margaretas spinnvisa ej mindre än fem gånger. Styckets inhemska popularitet bevisas bäst däraf, att det gått i Paris öfver ett-tusen-femhundra gånger, någonting som torde vara utan motstycke inom teaterhistorien. Karl Maria von Weber yttrar om ”Hvita frun”, att den är en musikalisk syster till det franska lustspelet, där ett gladt lynne och spelande kvickhet på ett angenämt sätt förenats med några vackra romantiska situationer, och tillägger, att ”efter Figaros bröllop ingen komisk opera blifvit skrifven, som går upp mot denna”. Under första året af sin tillvaro inspelade den en million francs. Äfven i Stockholm har operan haft framgång, ehuru naturligtvis ej tillnärmelsevis såsom i Paris. Medan den där redan 1864 nått tusentalet, hann den hos oss sitt första hundratal ej förr än 1871, och har nu gifvits omkring etthundrasextio gånger. Vid dess första framförande hos oss förhöll sig publiken skäligen kall, oaktadt iscensättningen var vacker och utförandet oklanderligt. Henriette Widerberg sjöng Anna, Fredrik Kinmanson förvaltaren Gaveston, Sällström den lefnadsglade Georg Brown, Cederberg Dickson, Elise Lindström Jenny, Preumayr den rolige fredsdomaren och Karolina Bock gamla Margareta.

Bland tilldragelserna under spelåret vid lyriska scenen kan för öfrigt måhända förtjäna antecknas, att den 8 oktober 1826 gafs ett galaspektakel med anledning af att prinsessan Sofia Albertina fyllde sjuttiotre år, hvarvid ”Ferdinand Cortez” uppfördes. Konungen, drottningen och kronprinsparet jämte prinsessan besökte då teatern för första gången den hösten, och publikens förtjusning befann sig därför på kokpunkten. Man sjöng folksången, man hurrade, och man applåderade de kungliga personerna af hjärtans grund och med den mest ogrumlade rojalistiska hänförelse.

Lördagen den 25 november på eftermiddagen begrofs i Ladugårdslands kyrka den oförgätliga framställarinnan af Alceste och Armide, den stora sångerskan Karolina Müller, som åtta dagar förut aflidit i sitt hem på Djurgården. Inuti kyrkan var kring domen anbragt en krans af ljus, som gjorde en präktig verkan, och hennes minne hedrades genom en sorgehymn, som af sjöngs af Kungliga teaterns kör med trio af fru Lindström samt herrarna Kinmanson och Fahlgren.

Karolina Müller, född Halle. Efter oljemålning af J. Juel 1791.

Något lifligare än på den lyriska afdelningen var verksamheten på den dramatiska under detta spelår, ehuru just inga arbeten af mera framstående värde framfördes. Af de åtta nyheterna voro icke mindre än fem af Scribe, hvaribland tre voro enaktare och de bägge öfriga i två akter. ”Handsekreteraren och kocken”, som gafs första gången i början af september, berättar om en ung baron Alphonse (Lindman), hvilken är kär i Elise (Karin Almlöf), dotter till den nyutnämnde ministern i Wien grefve S:t Phar (Almlöf). För att icke nödgas bli skiljd från sin tillbedda, hittar den unge mannen på att under ett antaget namn med hennes hjälp söka platsen som handsekreterare hos ambassadören. Hon rekommenderar honom på det varmaste hon den gamle intendenten (Deland), som anställer husets tjänare. Då emellertid denne glömt bort namnet, tror han, att en herr Soufflé, som söker tjänst som kock, är den honom så varmt anbefallde handsekreteraren och antar honom till hans stora förundran såsom sådan. När sedermera baronen kommer, finns ingen annan plats ledig än kockens, som han dock åtar sig för att få följa med på resan. Härigenom uppstå en mängd högst löjliga förvecklingar, som sluta med att misstaget uppdagas, och de älskande få hvarandra. Stycket spelades väl i synnerhet af Sevelin i kockens maktpåliggande roll och roade särdeles publiken. Det var lätt och ledigt öfversatt af den teaterintresserade major Karl Westberg, som äfven till svenskan öfverfört Scribes i december gifna ”Sannljugaren”. En rik handlande från Bordeaux har kommit till Paris för att gifta bort sin dotter med Edvard de Sainville. I glädjen häröfver har Lucie lofvat sin kammarjungfru tretusen francs i hemgift, då denna gifter sig med sin fästman l’Olive, grefve S:t Marcels kammartjänare. Emellertid har Edvard den fula vanan att ljuga, ett fel som den blifvande svärfadern icke kan tåla. L’Olive gör nu allt, för att Edvards osanningar icke skola uppdagas, och klär ut sig i alla möjliga förklädnader för att få hans lögner till verklighet. Äfven här firade Sevelin triumfer som den fintlige betjänten, under det att Torsslow var den unge ljugaren Edvard. De tre öfriga komedierna hade Lagerbielke själf öfversatt högst förtjänstfullt. ”Quarantainen” innehåller historien om en älskare, som, genom föregifvande att han rest på ett från misstänkt ort kommande fartyg, lyckas skrämma bort sin tillbeddas fästman och själf erhålla hennes hand. Hufvudrollerna innehades af Sevelin och Torsslow. Det lilla stycket gafs till efterpjäs, då ”Virginia” den 22 januari repriserades såsom recett för Sara Strömstedt, hvilken som vanligt spelade titelrollen på ett förträffligt sätt. Dagen till ära hade Torsslow och Charlotte Erikson åtagit sig att utföra Claudius’ och Julias obetydliga uppgifter. ”Det första mötet” framfördes på våren af teaterns bästa komedikrafter, Hjortsberg, Torsslow, Sevelin, Berg, fruarna Lindström och Bock, men visade mer än annars, kanske på grund af sitt intima innehåll, Stora teaterns olämplighet för dylika små fina interiörer. Den värdefullaste af de fem Scribeska styckena var utan tvifvel tvåaktskomedien ”Passionen och förnuftet”, gifven första gången den 12 februari på en recett för Lars Hjortsberg, som hedrades genom drottningens och kronprinsparets närvaro. En fransk generals son (Torsslow) är kär i sin fostersyster Susette (Charlotte Erikson), en fattig flicka, som hans nu aflidna mor uppfostrat, och som ännu är kvar i huset i egenskap af något slags domestik. Flickan älskar honom tillbaka, men fadern (Åbergsson), som med bedröfvelse upptäckt denna passion och fruktar dess följder, gör allt för att kväfva den. Han berättar för sonen, hur han själf i sin ungdom begått ett dylikt förhastadt steg, och hur hårdt han blifvit straffad därför, men då han ser, att detta ej har åsyftad verkan, vänder han sig till flickan, hvilken, mera ädelsinnad än hennes tillbedjare, besluter att uppoffra sig själf för att rädda honom. Detta sker därigenom att hon gifter sig med en underofficer Bertrand (Lars Hjortsberg), en invalid, som har generalen att tacka för allt, en hederlig och grannlaga man, och som dessutom älskar henne. Den unga makan är fast besluten att aldrig återse Edvard, men ger emellertid efter, då han i ett bref hotar att döda sig, om hon ej beviljar honom några ögonblicks samtal. Härunder öfverraskad nödgas han gömma sig och blir då åhörare till ett för honom högst obehagligt samtal. Susette får nämligen veta af Bertrands kusin, arrendatorskan Pinchon (Elise Lindström), att Edvard före dennas giftermål gjort henne sin kur och äfven då hotat att döda sig. Pinchon (Sevelin), som kommer litet senare, berättar, att Bertrand fått sitt träben icke på slagfältet utan i en duell, som han med flit ådragit sig för att rädda Edvard från densamma, och hvars anledning var ett kärleksäfventyr med en dansös. Susettes tillgifvenhet för sin man ökas naturligtvis häraf, under det att hennes känslor för Edvard afkylas, och denne, slagen af blygsel och ånger, reser bort med sin far, sedan han rikligt sörjt för de nygiftas bärgning. Den lilla välgjorda komedien spelades utmärkt, mottogs väl af publiken och syntes ännu 1853 på Kungliga teaterns affisch.

Sevelin som Menschenskräck. Efter teckning af Chiewitz.

Ihågkommas bör återupptagandet af ”Tartuffe” med Åbergsson och Hjortsberg i sina forna triumfroller, Tartuffe och Orgon, samt Sara Strömstedt som Elmire, Charlotte Erikson som Marianne och Karolina Åbergsson som Dorine. Äfven ”Didrik Menschenskräck” återkom ett par gånger på affischen med Sevelin för första gången i titelrollen. Henrik framställdes nu som förr på ett putslustigt sätt af Lars Hjortsberg, Kristofer af Deland och juden Efraim af Berg.

Karl Hjortsberg, ett af den store skådespelarens många barn, debuterade under detta spelår den 13 oktober på Elise Lindströms recett, då en repris af Dupatys muntra femaktskomedi ”Fästningen i Boston” uppfördes, i hvilken han utförde soldaten Georges’ roll. Han var född 1804 och en tid beridare vid Strömsholms stuteri, hade en vacker figur, en stark organ, påminde något om sin far samt förde sig på scenen med en viss ledighet och säkerhet. Publiken mottog honom väl, hvilket äfven blef fallet, då han i slutet af samma månad fortsatte sina debuter såsom Mascarille i ”Småstadsfruntimren”, hvilken roll fadern instuderat med honom. Följande spelår antogs han till elev och var från 1830 till sin död 1857 anställd som aktör, ehuru han endast dugde för den lägre komedien. 1837 gifte han sig med den framstående skådespelerskan Fanny Westerdahl, från hvilken han blef skild 1849. Hans tio år yngre broder Abraham var under åren 1837—1840 likaledes engagerad vid Kungliga teatern, men var ändå mindre användbar och dog som fraktstyrman 1849.

Den hälsosamma brytning med den inom det högre skådespelet allenahärskande franska smaken, som under Åkerhielms styrelse skedde genom uppförandet af ”Hamlet” och ”Maria Stuart”, upphörde alldeles under Lagerbielkes tid, efter hvad den hittills genomgångna repertoaren visat. Först den 17 april 1827 gafs ånyo ett arbete af Shakspere, då hans ”Othello” i en tyvärr ej mönstergill bearbetning af August Nicander gick öfver scenen. Hos den antika tragediens hufvudpersoner fick deras patos ej under dramats lopp ändras. Shakspere bryter, som bekant, med denna regel, och hans hjältar utmärka sig just för utvecklingen af deras själslif. Om man då i hans pjäser gör uteslutningar och förändringar, som förstöra den psykologiska sannolikheten, skadas dramat, och det var just det, hvartill Nicander gjort sig skyldig. Dessutom måtte de respektive rollinnehafvarna ej heller riktigt förstått innebörden af sina uppgifter, och Lars Hjortsberg var såsom styresman för scenen ej mannen att därmed hjälpa dem till rätta, det skola vi få se längre fram, då han uteslutande ägnar sig åt iscensättningens svåra konst. Othellos måttlösa raseri är ju en frukt af ögonblickets uppsvallning, af lidelsen, af farten, med hvilken det varma moriska blodet pulserar i hans ådror. Almlöf var alldeles för högtidlig och reflekterande som den hetlefrade afrikanen. Sara Strömstedt saknade det svärmiska och romaneska, som ovillkorligen bör förefinnas hos den änglarena, oskuldsfulla Desdemona, men som tydligen icke låg för hennes naturell. Det förefaller mig nu, hundra år efteråt, som om den sköna Charlotte Erikson bättre passat för denna roll att döma af hennes förträffliga utförande af Ofelia — ja, till och med den älskliga Elise Lindström, som jag personligen lärde känna först i hennes ålders höst, hade bestämdt varit lämpligare än Amenaides, Virginias och Tildas utmärkta framställarinna. Lindman hade uppfattat den afundsjuke, själfviske, kalle, hämndlystne, känslolöst beräknande människokännaren Jago som en vanlig teaterbof, en riktig bandit, och Cassios scener voro alldeles missförstådda. Torsslow måtte dessutom ha osmakligt öfverdrifvit hans genialiskt skildrade, patriotiska rus i andra akten. Emilia slutligen, som ju är en obetänksam, godmodig och lättsinnig kvinna af tvetydig dygd, spelades af Katarina Wennbom såsom en mycket förståndig, tänkande och välmenande människa. Dekorationen till venetianska rådets samlingssal var ordnad med smak, men Desdemonas sängkammare liknade mer en balsal än ett sofrum. Dessutom var bädden placerad längst fram på scenen, i stället för att den bör stå så långt bort som möjligt i fonden. Kostymerna voro vackra, ehuru, som det ofta den tiden inträffade, sammanplockade från olika århundraden. Premiärpubliken tyckte ej om stycket, men också hade den redan i förväg af några tidningar underrättats om, att det var en dålig pjäs, där det platta, orimliga och oanständiga täflade om priset. Efter de första akterna, då handlingen skrider långsamt framåt, förhöll man sig tyst. Efter tredje akten hördes ett långvarigt, ehuru ej allmänt bifall, men efter slutet nedhyssjades applåderna, och skådespelet kunde ej ges mer än åtta gånger intill januari 1830, då det försvann från repertoaren för att först efter tjugusju år åter uppenbara sig i Hagbergs förträffliga tolkning.

Denna motgång afskräckte emellertid Kungliga teatern under hela aderton år från att göra något vidare försök att uppföra ett annat arbete af ”litteraturens skogsmänniska”, ehuru biskop Olof Bjurbäck i företalet till sin öfversättning af ”Hamlet” 1820 i helig vrede utropar: ”Har väl den, som skrifver sådana sanningar, gjort sig saker till att brännmärkas med titeln: litteraturens skogsmänniska? En skogsmänniska är dock alltid ett kreatur af ädlare ras än hofapor.”

En liten dåtida anekdot förtäljer, att Nicander, som i december 1826 vann Svenska akademiens stora pris för skaldestycket ”Tassos död”, under vintern uppläst detsamma i en aftoncirkel. Han fick då höra mycket beröm öfver det vackra språket, men på samma gång uttalades förvåning öfver det underliga namn han gifvit sin hjälte: ”Tasso, Tasso! det låter så besynnerligt!”

Märkligt att omtala uppfördes under detta spelår två svenska originalskådespel. Det första var ”Oden i Svithiod”, tragedi på vers i fem akter af bankokommissarien Gustaf Anton Brakel (f. 1782, d. 1853), med körer och marscher, till hvilka Berwald satt musik. Första uppförandet ägde rum den 1 december 1826, hvarvid salongen tedde sig nästan som vid ett galaspektakel. Konungen och drottningen samt kronprinsparet sutto i stora logen, hofvet och den högre societeten var rikligt representerad, flera officerskårer hade upptagit en del af första raden, och folksången afsjöngs ”mit Anstand und Würde”. Personallistan upptog Oden, asarnas drott, Almlöf; Yngve, hans son, Torsslow; Gylfe, drott i Svithiod, Åbergsson; Freja, hans dotter, Sara Strömstedt; Loke, öfverstepräst i Ägirs tempel i Svithiod, Lindman; Baldur, Odens förtrogne, Fredrik Kinmanson; Gore, en af Gylfes höfdingar, Lars Hjortsberg; Rinda, Frejas förtrogna, Karolina Bock; Brage, asarnas skald, Fahlgren, m. fl. Tragedien handlar om Odens ankomst till Svithiod, kärleken mellan Yngve och Freja, Lokes intriger med mera, och slutar med att Oden själf ristar sig med svärdet och dör. Uppsättningen var särdeles frikostigt verkställd med fyra nya dekorationer och icke mindre än etthundratrettio nya kostymer. Sara Strömstedt hade som Freja den minsta möjliga betäckning, liknande hennes sista klädnad som Tilda i Leopolds ”Oden”, hvarigenom hennes underbart vackra gestalt nästan helt och hållet kom till sin naturliga rätt. De rimmade alexandrinerna voro i allmänhet lediga, välljudande och korrekta, ehuru halfva antalet bestämdt hade varit nog. Det hela verkade mycket ståtligt, men på samma gång dödande tråkigt, och publikens hållning vid andra representationen var isande kall. Ända till våren 1830, då tragedien gafs sista gången, hade den icke stått på affischen mer än nio kvällar.

Det andra svenska originalet var ett historiskt skådespel i tre akter af den kände litteratören, kanslirådet Peter Adam Wallmark, ”Sulioterne eller Sulis öfvergång”, med musik af Berwald. Det behandlar en episod ur det grekiska frihetskriget och uppfördes första gången i säsongens elfte timme den 11 maj 1827, men befanns vara nästan tråkigare än ”Oden” och kunde ej gifvas mer än åtta gånger under ett och ett halft år, oaktadt teaterns förnämsta krafter voro i elden. Till och med Lars Hjortsberg uppträdde i en gammal paschas skepnad, för hvilken roll han icke alls passade. Trots Lagerbielkes alla invändningar måste han låta iscensätta stycket på uttrycklig befallning af konungen, hos hvilken Wallmark stod i stor gunst på grund af sitt politiska skriftställeri. Detta lysande ynnestbevis mot Wallmark ansåg emellertid Lagerbielke såsom en förnärmelse mot sig, och det bidrog kraftigt till verkställandet af hans redan året förut tillkännagifna beslut att lämna direktörskapet för den Kungliga teatern.

Peter Adam Wallmark

På grund af det utomordentligt vackra och varma vädret afslutades spelterminen redan den 1 juni då ”Blykamrarne i Venedig” och ”Califen i Bagdad” uppfördes.

⁎              ⁎
⁎

Hofvets och societetens teaternöjenSå länge den kungliga skådebanans chef tillhörde den intimare hofkretsen, inträffade ofta nog, att de små dramatiska stycken, hvilka försöktes inom den senare, efteråt kommo till uppförande på den offentliga scenen, liksom dennas artister ej sällan med sina operetter uppträdde på slottsteatern. Under de första åren af Lagerbielkes direktorat var detta ännu fallet, och därigenom fortlefde inom dessa tongifvande kretsar intresset för den Kungliga teatern, hvilket var af stor betydelse för dess fortfarande bestånd. Vi skola därför kasta en hastig blick på societetens teatraliska förströelser äfven under denna tid.

Den 21 mars 1824 gafs hos den ryske generalen grefve van Suchtelen ett societetsspektakel, hvarvid man uppförde ”Shakspeare amoureux”, comédie en un acte d’Alexandre Duval. Shakspeare spelades af ryske legationsrådet mr Alexis de Bodisco, Clarence af öfverstinnan Matilda Montgomery och Anna af friherrinnan Lagerbielke, född Rosensvärd, gift med konteramiralen Johan Lagerbielke. ”Jag har knappt sett ett vackrare utförande”, säger lord Bloomfield i sina memoarer om återgifvandet af detta stycke, som påföljande år väckte så mycket uppseende på den kungliga scenen. Därefter gafs ”Défiance et malice” af grefve Löwenhielm och m:me van Brienen, född Peyron, gift med ryske generalkonsuln, och äfven dessa personer fingo af den förtjuste lorden betyget ”också utmärkta”. Med anledning af den lycka detta spektakel gjorde, förnyades detsamma den 25 april, då de kungliga, med undantag af prinsessan Sofia, voro där jämte hela corps diplomatique. ”Shakspeare amoureux” utfördes af samma personer som föregående gång, och därefter gafs ”Le jeu de l’amour et du hasard”, comédie en trois actes de Marivaux. Orgon spelades af grefve Johan Karl Puke, öfverste i arméen, major vid Lifgardet till häst och blifvande chef för den Kungliga teatern; Mario af mr Bodisco; Dorante af kapten Edvard Peyron; Pasquin af grefve Gustaf Löwenhielm; en betjänt af ryske legationssekreteraren mr Lavonius; Silvia af m:me van Brienen; Lisette af friherrinnan Lagerbielke. Alltsammans var utmärkt arrangeradt, och Leonard Hauswolff säger, det alla dessa personer spelade så väl, att de kunnat visa sig på de bästa teatrar.

Den 7 maj ägde ett ”Divertissement dramatique” rum hos excellensen af Wetterstedt. Man uppförde ånyo ”Le jeu de l’amour et du hasard” af samma personer som hos Suchtelen, med undantag af att Orgon nu spelades af kanslirådet Niklas af Wetterstedt, den förre rollinnehafvarens medtäflare äfven till chefsplatsen för Kungliga teatern. Scenen förvandlades därpå till ett vaxkabinett, som förevisades af öfverstinnan Marianne Ehrenström. Man fick där skåda konung Fredrik II af Preussen, framställd af Lars Hjortsberg, som hade att framsäga artigheter till Karl XIV Johan; Hamlet af grefve Gustaf de la Gardie och Ofelia af den nyss från Italien hemkomne fyrtiosexårige hofjunkaren von Röök, hvilka reciterade stycken ur pjäsen; Semiramis af öfverstinnans släkting m:lle Matilda Tellop; grefvinnan de Pimbèche af den sjuttioettåriga franska aktrisen m:me Anne Marie Desguillons och don Quixote af grefve Taube, om hvilken öfverstinnan sade: ”Voici le grand Robinson Crusoe qui dans ses moments de loisirs écrivit la description de l’Egypte par Dénon. Han fick tillnamnet chevalier... sans beurre et sans broche.” För att förstå denna rolighet bör man erinra sig följande historia. Talleyrand hade bedt sin hustru ögna igenom Déscription de l’Egypte par Dénon, emedan han ville bjuda denne till middag, och hon då kunde tala med honom i ämnet. Af misstag räckte bibliotekarien henne Robinson Crusoe, som hon med mycken uppmärksamhet läste igenom.

M:me A. M. Desguillons. Efter miniatyr af Giuseppe Rota 1810, tillhörig löjtnant Gurt Klingspor.

Vid middagen satt Dénon vid hennes sida, och samtalet föll på resor, hvarvid hon passade på att berömma hans briljanta skildring af händelserna på ön och sade, att hon i synnerhet roats af l’histoire de son Vendredi. Talleyrand gaf henne flera tecken att sluta, hvilka hon fattade som en uppmuntran, och fortfor, till dess det lyckades hennes man att leda in samtalet på ett annat ämne.

Marianne Ehrenström, den svenska m:me de Staël såsom hon i Leopolds aftoncirklar af sina beundrare kallades, var en särdeles spirituell dam med lifligt skaplynne. Hon var född 1773 i Zweibrücken, men kom redan 1777 till Stralsund, där hennes far, sedermera generallöjtnanten Johan Frans Pollett, blifvit kommendant, och hade den turen att under sin omsorgsfulla uppfostran få åtnjuta handledning af de utmärktaste mästare i sång, musik, deklamation, dans, teckning och målning. Då Monvel 1787 reste från Stockholm (se del I, sid. [[stna|1|197}}), insjuknade han i Stralsund i gastrisk feber och under sin konvalescens lärde han Marianne deklamera. Efter sex veckors studium spelade hon Zayre på en fest i hemmet. Äfven Karsten låg där i sex veckor för motvind och gaf henne sånglektioner flera timmar om dagen. På samma sätt fick hon undervisning af Karolina Müller, Sergell, Vogler, Deland, Limnell, Belanger m. fl. Vid aderton års ålder blef hon hoffröken hos änkedrottningen, och efter att en afton ha sjungit på hofvet var hon själfskrifven vid alla fester, spektakler, tableaux vivants och dylikt, som gåfvos därstädes. Hennes lifliga, litet öfverspända sinne tog helt naturligt intryck af den tidens lätta seder. Så skrifver hon t. ex. 1793 från sin kammare på Stockholms slott till sin morbror, som nyss fått en son: ”Je vous fait mon compliment sur la ressemblance qui regne entre vout et votre fils, c’est un avantage auquel les pères d’ici renoncent. Les nouveaux nés ont toujours un faux air des amis de la maison. C’est l’effet du bon ton et d’une vive imagination.”

Marianne Ehrenström, född Pollett. Efter miniatyr af L. Sparrgren.

Den 7 augusti 1800 skrifver Johan von Engeström till sin bror Lars, som då var envoyé i Berlin: ”Någon tid har konungen tänkt att vid sitt hof återtaga dames du palais och afskaffa hoffröknarna; det är nu verkställdt. Hoffröknarna få sitt appointement, till dess de blifva gifta. Förra dames du palais komma åter och två unga fruar. Man säger, att verkställigheten blifvit påskyndad igenom en aventure, att fröken Pollett kommit på vauxhallen tunt och nog transparent klädd med linon och rödt taft under, hvilket ådragit henne avanies af menigheten. Icke vill man allmänt erkänna hennes dygd.” (Se del I, sid. 212.) 1803 blef hon på Stockholms slott gift med generalfälttygmästaren Ehrenström, hvilken samma år utnämndes till kommendant i Göteborg. Där utöfvade hon det mest angenäma och spirituella värdinneskap för Göteborgssocieteten och mottog vid flera tillfällen medlemmar af den landsflyktiga franska konungafamiljen. Grefven af Artois, åtföljd af hertigen af Gramont och grefve de la Ferronays, tillbragte 1804 en afton i den intagande kommendantskans hem, och när ”le désiré” 1807 från Ryssland flydde till England, tjusade hon vid sitt piano hans kungliga öron och hjärta, då hon med sin sköna röst sjöng för honom Blondels aria ”Oh Richard, oh mon roi!” 1810 återvände hon till Stockholm, och sedan hon 1816 blifvit änka, sysselsatte hon sig med litterär verksamhet och en af henne upprättad flickskola. Hennes ”Notices sur la littérature et les beaux-arts en Suède”, Stockholm 1826, anfördes ofta af den tidens utländska författare, som ville synas känna den svenska litteraturen, ehuru det ej äger synnerligt värde som litteraturhistoria. 1799 blef hon ledamot af Musikaliska akademien och året därpå af Målare och bildhuggareakademien. På gamla dagar hade hon den glädjen att återigen i sitt hem få mottaga kungliga personer, ty både Oskar I och Karl XV besökte henne för att tala om forna tider. Nittiotre år gammal afled hon i Stockholm på nyåret 1867.

Den 23 maj 1824 ägde en stor konsert rum på hofvet, hvarvid hofkapellet både såsom kår och dess enskilda medlemmar uppträdde äfvensom fru Sofia Sevelin och herr Per Sällström.

Under hösten och vintern tillställdes teaternöjen hos prinsessan Sofia på Tullgarn, hos excellensen af Wetterstedt, öfverste Gustaf af Ugglas, öfverhofmästarinnan Caroline Lewenhaupt med flera. Hos den sistnämnda visades ”Les apparitions” under musik ur olika operor. Ryske kammarherren Bodisco var utklädd till trollkarl och frammanade syner ur ett moln, hvarvid man fick skåda Julius Cæsar (major Peyron), riddaren Bayard (grefve Mörner), Maria Stuart (friherrinnan Björnstjerna), Elisabet (friherrinnan Lagerbielke), Henrik IV (baron Frisendorff) och Gustaf Vasa (baron Adelswärd), hvilka hvar och en framsade af värdinnan författade smickrande verser till konungen. Därefter förevisade en savojard i landshöfding Peyrons person ”La lanterne magique”, som bestod af kulörta bilder på en hvit duk. Där framträdde Judit med Holofernes’ hufvud, Jonas och hvalfisken, David och Goliat, drottningen af Saba, Simson, Jeanne d’Arc, Venus, Mars, Adonis, Faust, Voltaire, Rousseau, Diogenes, med flera remarkabla personligheter. Efter slutet utropade en af de närvarande: ”Tes merveilles, l’ami, ne sont que des sornettes — och inte ens en råtta har man fått se på scenen!” Detta hänsyftade på ett tillfälle kort förut, då en stor råtta under en operaföreställning på Kungliga teatern damp ned från vinden midt på scenen och höll på att skrämma slag på fru Sevelin, som stod strax bredvid. Savojarden svarade:

”Si le public est mécontant,
avant que d’ici l’on se sorte
chacun de vous peut à la porte
aller retirer son argent.”

Lord Bloomfield säger om ett societetsspektakel i april 1825, där man bland annat gaf ”Le roman d’une heure”, som Lagerbielke sedan öfversatte för Kungliga teatern: ”Jag tror ej, att svenskarna kunna öfverträffas i förmågan att arrangera omväxlande nöjen. De unga herrarna Ney äro präktiga skådespelare, likaså systerparet grefvinnorna Ugglas och Björnstjerna äfvensom grefvinnan Montgomery.”

⁎              ⁎
⁎

Kungliga teatrarnas ekonomi under grefve Lagerbielkes styrelseDå grefve Lagerbielke frånträdde befattningen som Kungliga teaterns chef, hade han den stora tillfredsställelsen att vara den förste direktör för denna inrättning, hvilken lämnade densamma utan deficit i kassan.

1823 bestod aktörsstatens aflöning sedan långt tillbaka dels af vissa lottandelar i recettinkomsten, sedan dagskostnaden blifvit afdragen, dels af visst arfvode för aftonens tjänstgöring, så kallade flitpenningar, som kunde stiga till två rdr bko för hvarje akt, när rollen var längre än tvåhundra bokstäfver, med dubbel beräkning för premiärkvällar. Öfriga stater och kårer hade bestämda löner. Lottfördelningen tillgick så, att från hvarje spektakelrecett afdrogs först dagens presumtiva kostnad, tvåhundratio rdr bko för Stora teatern, hundra för den Mindre och, sedan teatrarna blifvit sammanslagna, hundrafyrtio rdr bko för ett dramatiskt spektakel på Operan, samt dessutom halfva beloppet af aftonens flitpenningar, hvars andra hälft betalades af teaterns omkostnadsfond. Återstoden fördelades därefter i femtiofem lotter af hvilka trettio tillföllo aktörsstaten och tjugufem omkostnadsfonden. Dessa tjugufem lotter jämte konungens anslag, kungliga familjens abonnemanger, bidraget från statskontoret, inkomsten af åtta representationer om året och af vissa förutvarande kungliga loger samt hyresafgifter från källare och värdshus inom teaterhuset utgjorde den tillgång, hvarmed aflöningarna besörjdes för teaterns tjänstemän, orkester, kör, balett, handtverkare och betjäning, hälften af flitpenningarna utanordnades, samt de utgifter bestredos, som erfordrades för kostymer, dekorationer, attribut och maskineri. Af de en gång för alla bestämda dagkostnaderna betalades eklärering, aftonpenningar till arbetare, kör och balett, vaktmästare, handtverkare och betjäning, spektakelvakten, sprutbetjäning, lasarettsafgift med mera. Utom omkostnadsfondens årliga recetter voro ytterligare åtta kontraktsenligt tilldelade lika många af aktörsstatens personal och en enligt reglementet teaterns pensionskassa. Dessutom gafs hvarje år en konsert på Operan till förmån för hofkapellets pensionskassa.

Därigenom att aktörsstaten redan under Skjöldebrands tid börjat stegra sina anspråk, hade omkostnadsfonden så småningom förlorat fem af sina lottandelar. Lagerbielke beslöt därför att fördela nettoinkomsten i sextio lotter i stället för de förutvarande femtiofem och tilldelade aktörsstaten trettiotre och omkostnadsfonden tjugusju lotter. På denna grund uppgjordes de nya kontrakten. Den lilla förlust hvarje lottägare därigenom skulle få vidkännas uteblef alldeles genom lottandelarnas förstoring på grund af de ökade recettinkomsterna.

Under Lagerbielkes första styrelseår belöpte sig intäkten till 109,654 rdr bko med en behållning af 7,885 rdr bko, andra året till 110,398 rdr bko med ett saldo kassan till godo af 3,694 rdr bko. Tredje året stego recetterna till 116,907 rdr bko, men på grund af Arsenalsteaterns brand och de stora utgifterna för iscensättningarna af ”Jessonda” och ”Ferdinand Cortez” uppstod en brist af 10,239 rdr bko, som dock fullt betäcktes af de föregående årens öfverskott, så att till och med en återstod fanns på 1,340 rdr bko. Sista året gaf ett plus af 1,047 rdr bko, hvadan Lagerbielke till sin efterträdare kunde öfverlämna 2,387 rdr bko i ren behållning.

---