Svenska teatern/Teatern i Sverige före Gustaf III

←  Förord

Svenska teatern : några anteckningar 1. Under gustavianska tidehvarfvet jämte en återblick på dess tidigare öden av Nils Personne Dramatiska anlag hos svenskarna i Eddasångerna och folklekarna

Svenska teatern under Gustaf III:s dagar  →

INLEDNING

Dramatiska anlag hos svenskarna i Eddasångerna och folklekarna Hos alla folk, äfven de mest obildade, finnes af naturen nedlagd en böjelse för att mimiskt eller plastiskt med sång eller tal framställa tilldragelser ur kulten eller lifvet, och det är rätt egendomligt att lägga märke till den omisskännliga likhet, som uppenbarar sig i den dramatiska framställningens tidigaste utveckling hos vidt skilda folkslag och ifrån hvarandra långt aflägsna länder. Begynnelsen till det poesirika och formsköna grekiska dramat skiljer sig i intet väsentligt från de nordamerikanska indianernas religiösa fester, och fastlagsupptågen i det civiliserade Europa hafva sin motsvarighet hos Söderhafsöarnas vildar.

Äfven i vårt gamla Sverige kan man i längst förflutna tider finna spår af denna dramatiska fantasi i dikt och lek. Redan i några af Eddasångerna upptäcka vi dem, såom i Skirners friarfärd, Reidmars ordskifte och framförallt i Loketrätan eller Ägers dryckesgille, där Loke skoningslöst blottar Asagudarnas svaga sidor, och där den slutligt anländande Tor med sin höjda hammare tystar smädarens mun och drifver honom ur salen.

Om vi i dessa vår litteraturs äldsta lämningar kunna skönja vissa dramatiska anlag, är detta än mera fallet med de af förfäderna omhuldade folklekarna, framförallt dansleken, hvilken omtalas redan i de gamla sagorna. Dess äldsta form tycks hafva varit, att någon eller några sjungit en visa samt genom miner och åtbörder sökt uttrycka däri skildrade händelser eller känslor, under det att de öfriga dansande genom omkvädet framhållit den stämning, som ligger i innehållet. Sedermera utbildades den därhän, att man i alla dess enskildheter dramatiskt utförde visans innehåll. Så var fallet t. ex. med "Herr Karl eller klosterrofvet", hvilken, efter hvad Geijer och Afzelius förtälja, ännu i början af adertonhundratalet "ofta utfördes af ungdomen i landsorterna såsom mimiskt skådespel"; så äfven med "Skön Vendela", hvilken af Rydqvist särskildt framhålles såsom ett litet kärleksdrama af sann och rörande skönhet. Gustaf Ljunggren omtalar, att en isländare, Brand Thorkelson, i början af elfte århundradet hittade på en lek, kallad Syrputhing, som var ett slags narrspel, hvari hela lagstiftningsväsendet och tingsordningen på ett löjligt sätt efterhärmades. Denna lek mottogs med stort bifall och sysselsatte hvarje afton granngårdarnas ungdom under en lång tid.

Trots flerfaldiga försök under seklernas lopp utvecklades dock aldrig dessa dramatiska anlag till ett verkligt folkdrama, beroende på en mängd samverkande orsaker. Svenskens hela sinnesart är ovillkorligen mera lyriskt än dramatiskt anlagd. Därför heter det också ständigt om de svenska dramerna från äldre tider, att de lyriska partierna äro af stor skönhet, men om den dramatiska kompositionen, om genomförd karaktärsutveckling säger man helst ingenting alls. Dessutom saknade vi alldeles det rörliga, brusande folklif, som sydligare länder under ett mildare luftstreck äga, och som genast bildar en nöjeslysten publik. I vårt glest befolkade land med dåliga färdvägar och ett hårdt klimat kommo invånarna icke ofta i beröring med hvarandra. Förströelserna och tidsfördrifven blefvo därför helt naturligt af mera enskildt slag, liksom de också endast sällan kunde förekomma under befolkningens ständiga kamp mot en karg natur. Hufvudstadens folkmängd ökades nog under tidernas lopp, men var ändå ej så särdeles talrik. Den var för öfrigt starkt uppblandad med utländska beståndsdelar, hvarför också främmande skådespelarband med fördel kunde uppehålla sig där och omintetgjorde genom sin rutin i sin mån hvarje inhemskt trefvande försök till täflan. En stor olägenhet var också, att Stockholm saknade ett universitet. Därtill kom, att vår politiska storhetstid, som annars varit så gynnsam för alstrandet af ett fosterländskt drama, var för kort, för att den ansats därtill, som onekligen visade sig, skulle kunna hinna fullt utveckla sig. Det är också därför vi sakna en nationell folkmask sådan som Frankrike hade i sin Jean Potage, Tyskland i Hans Wurst, England i Jack Pudding, Holland i Pickelhering och Italien i signor Maccaroni, alla märkligt nog uppkallade efter de olika nationernas favoriträtt. Först mot slutet af sjuttonhundratalet framträdde under Bellmans och Hallmans diktning de populära gestalterna af en korpral Mollberg, en Fredman, en Nasenblom m. fl., för att århundradet därefter följas af den omtyckta Lundströmsfiguren och den ej mindre gärna sedde Kolingen. Betecknande för de lokala förhållandena är, att de allesammans fått sin säregna färg genom den svenska nektarns inverkan.

*

GycklareUnder medeltiden öfversvämmades Europa af en otalig mängd gycklare, hvilka funno vägen också hit till oss. Snorre Sturlasson berättar i sagan om konung Huglek, att denne i sin hird hade "hvarjehanda lekare, harposlagare, gigolekare och fedlare", och då vid måltiderna i Olof Skötkonungs hof rätterna buros in, följdes de af "lekare med harpor och gigor och sångredskap". I våra rimkrönikor omtalas de såsom använda att förhöja hoffesternas glans. 1298 voro de närvarande vid konung Birgers bröllop.

Gycklare. Efter en miniatyr från 1200-talet i Oxfords universitets bibliotek.

Vid hertig Valdemars förmälning 1302 med Torkel Knutssons dotter säges om dem:

"The gärande^[1] fingo ther dyra håfwor,
Örs ok gångare ok andra gåfwor,
Kläde ok sölf ok alle handa,
Swa at the foro gladi hem till landa."

På ett annat ställe omtalas deras klädsel sålunda:

"The gärande gick ther wäl i hand,
Thera täckia ok thera rännawand
War brunt ok halfft Baldakin,
Ok dragit med ikorna skinn."

Det säges också, att de voro från många skilda länder hitkomna. Af lagarna behandlades dessa gycklare såsom lösdrifvare och afskum, och deras anseende var mindre än intet, men folket såg dem gärna, och de voro högeligen omtyckta, virtuoser som de voro på den tidens instrument och särdeles skickliga i allehanda konststycken såsom djurdressyr, lindansning och taskspeleri. De utförde äfven små farser och improvisationer på torg och gator eller i de förnämas hus och vid hofven, och man kan ganska säkert betrakta dem såsom direkta arftagare af de romerska mimerna.

Gycklare med björn och apor. Efter en miniatyr från 1200-talet i British museum.

*

Medeltidens andliga skådespelNär antikens drama urartat och slutligen genom kristendomens tilltagande välde gått under, uppväxte i södra och mellersta Europa i kyrkans eget sköte ur själfva ritualen ett nytt drama, det andliga skådespelet, hvilket ursprungligen uppfördes i eller invid kyrkan af prästerna själfva. Det framställde scener ur Kristi lif, ur gamla och nya testamentet samt jungfru Marias historia, sedermera äfven helgonlegender.^Anm Sedan profana element i allt högre grad inmängt sig däri, skildes det dock alldeles från kyrkan och öfvergick i lekmännens händer. Dess blomstringstid kan anses hafva inträffat under tretton- och fjortonhundratalen. Säkerligen letade sig dessa andliga skådespel om ock sent och i enklare former fram äfven hit, ehuru numera endast några ringa spår däraf kunna skönjas. Hans Jacobi, en präst i Söderköping, omnämner i ett bref af 1506 ett skådespel om uppståndelsen, som troligen på latin utförts af skolungdomen därstädes. Olaus Petri säger i företalet till sin "Tobie comedia". som utgafs 1550, att Gud på mångahanda sätt låter människorna få kännedom om sin vilja, genom ord och tal, genom visor, ordspråk och poetiska dikter, genom spel eller komedier och tragedier på offentliga skådeplatser, "på det att de, som lust hade till att skåda, huru de, som spelet drefvo, hade (under främmande klädebonad) underliga åthäfvor, skulle ock därjämte något lära, det dem nyttigt vore antingen att göra eller låta, så att hvar och en fick någon rättelse under det sätt, som han hade lust till. Detsamma hafva ock våra förfäder brukat här i landet liksom i andra länder, sedan kristendomen hitkom, med visor, rim och komedier om heliga män..." De andliga skådespel, på hvilka Olaus Petri här häntyder, hade utan tvifvel hitkommit dels genom munkordnarnas verksamhet härstädes, dels också genom den mängd svenskar, som den tiden vistades vid universiteten i Paris och Italien eller deltogo i pilgrimsfärderna till Rom och andra såsom heliga ansedda platser och där betagits af den praktfulla verkan dessa skådespel åstadkommo och den uppbyggelse de skänkte. Huruvida de här i Sverige någonsin uppförts af andra än lärjungar vid de talrika kloster- och katedralskolorna torde väl ännu få anses såsom en oafgjord fråga, om ock alla omständigheter tala därför.

Det äldsta dramatiska arbete vi äga kvar är den af Klemming i hans bibliografi öfver Sveriges dramatiska litteratur införda dikt: "Om en syndare, som undfick nåd", hvilket sannolikt uppförts vid någon af kyrkans talrika Mariafester under senare hälften af fjortonhundratalet. Från femtonhundratalet finnes bl. a. "Enn Lustigh Comedia om Doctor Simon", som, att döma af prologen, tydligen gifvits af kringvandrande svenska skådespelare. Doktor Simon är öknamn på en elak bondhustru, som använder karbasen på sin mans ryggbast. Sedan bonden till åskådarnas fröjd och gamman slutligen fått sig ett duktigt kok stryk, uttalar epilogen den fromma önskan, att med det stundande nya året doktor Simons välde för alltid måtte vara slut.

Svenska skådespel under reformationstidenEfter reformationens införande blef hos oss liksom i Tyskland vanligt att vid skolor och universitet uppföra skådespel på latin och grekiska, dels för att de studerande måtte öfva sig i språket, dels för att få vana att skicka sig i lifvet. Luther själf ansåg teatern lämplig såsom uppfostringsmedel, och Melanchthon yttrade, att näst bibeln funnos inga nyttigare böcker än tragedier. 1572 års kyrkoordning gillade, att djäknar och unga personer öfvade sig med komediers och tragediers gifvande, "så att både de som spela och de som åskåda däraf taga undervisning och rättelse". När Gustaf II Adolf 1620 förfrågade sig hos biskoparna om medel att befordra lärdom och kunskaper i riket, föreslogo dessa i sitt svar, enligt exempel från utländska universitet och såsom bekräftelse på en redan häfdvunnen sed, bland mycket annat, att "professorn i vältalighet skulle undervisa de studerande att spela komedier".

Sedan man tröttnat vid klassikerna, började lärarna själfva författa skådespel både på latin och svenska, och sålunda uppkom skoldramat. Såväl under femton- som sextonhundratalet var man särdeles flitig i dessa dramers gifvande, och både Stockholms trivialskolas och tyska skolans lärjungar fingo flera gånger agera inför de kungliga personerna. Vid Per Brahes trivialskola på Visingsö äfvensom vid skolorna och gymnasierna i Örebro, Arboga, Södertälje, Nyköping, Kalmar, Söderköping, Karlstad, m. fl. och framförallt i Linköping under den vidtbereste och mångförfattande lektor Samuel Brask uppfördes skådespel vid alla högtidliga tillfällen. Till våra bästa skoldramer kunna vi räkna den af arbogarektorn Asteropherus 1609 sammanskrifna komedien om "Thisbe" och Pyramus, hvilken äfven uppfördes i Karlstad och Uppsala, samt den af rektorn i Södertälje Jacob Rondeletius 1614 författade tragicocomoedian "Judas Redivivus", hvilken han tillägnade Täljes präster, ämbetsmän och borgare till tack för det deltagande dessa visat för hans uppförande af Terentius' komedier på latin. "Thisbe" är vårt äldsta världsliga drama och likaledes vårt äldsta kärleksdrama, om än kärleken just icke framträder i dess allra renaste form. "Judas" behandlar fritt den legend om Judas Iskariot, hvilken under tolfhundratalet sammansattes dels ur Moses' historia dels ur Oidipussagan, men författaren har själf uppfunnit alla biomständigheterna. Ljunggren påpekar, att stycket genom det ljus det kastar öfver tidens vidskepelse har ett kulturhistoriskt intresse, hvilket ytterligare ökas genom de många naturtroget tecknade drag ur lifvet, hvilka på flera ställen förekomma.

Till och med gymnasisterna skrefvo ihop pjäser, hvarpå den i Linköping 1652 tryckta lika korta som underhaltiga tragedien "Simon Magus" är ett exempel. En för dåtida förhållanden karaktäristisk anekdot anföres af Hammarsköld. Fyra gymnasister begåfvo sig till Norrköping för att där förbättra sina klena finanser. När de kommit dit, tillkännagåfvo de, att de ämnade uppföra "Det stora fiskafänget". En mängd åskådare infunno sig på den utstakade teatern, och då stycket skulle börja, såg man tre ynglingar komma in med ett stort nät emellan sig. En af dem yttrade: "låt oss tillsammans gå att fiska." Den fjärde, som tagit emot inträdesafgifterna, trädde nu fram på scenen och sade: "jag går också med", hvarpå alla fyra i största hast lämnade både teatern och staden. Efter en lång fåfäng väntan märkte åskådarna slutligen, att de blifvit narrade och gingo förargade sin väg.

I Åbo hade redan under hertig Johans tid skolgossar spelat dramatiska stycken, och när Per Brahe d. y. 1640 invigde universitetet därstädes, afslutades högtidligheterna med ett af studenterna uppfördt skådespel, hvilket mottogs af den utvalda publiken med utomordentligt bifall och tycks hafva väckt invånarnas lifliga håg för dramatiska nöjen. 1764 uppfördes på Viborgs slott af skolgossar en af rektor Carstenius författad underlig komedi med titel: "I Jesu nampn! Amen. Thet Himmelska Consistorium, tilhoopa kallat, för wåra första Föräldrars ynkeliga affall skull." Gud fader uppträder där i första akten och har en lång monolog om mänsklighetens otack och många brott, men besluter sig dock för att sammankalla "sina Himmelska Mör", det vill säga det himmelska konsistoriet, till rådplägning om, hvad han borde företaga till människornas frälsning, eller såsom orden lyda: "at jagh förnimma må, hvad migh står till görande." Det var denne Carstenius, som, då han hos Karl XI anhöll, att vid jubelfesten 1693 blifva teologie doktor, undfick det besked, att han därmed borde vänta till nästa jubelfest. När han 1698 hos Karl XII förnyade sin ansökan, svarades honom, att han skulle ställa sig den af konungens herr fader gifna resolution till efterrättelse.

Den berömde professor Johannes Rudbeckius i Uppsala hade där inrättat en enskild skola, för att lärjungarna skulle kunna rätt tillgodogöra sig de akademiska föreläsningarna, och bland öfningarna ingick äfven uppförandet af klassiska skådespel. Scenen var på den Rudbeckska gården, och man spelade icke blott på latin utan äfven på grekiska. 1610 gafs Terentius' "Eunuchus" på grekiska och åhördes af ärkebiskopen, rektor och professorer samt så många studenter och borgare, som fingo rum. Vidare samme författares "Andria", ena dagen på latin, andra dagen på svenska. Följande år utfördes Euripides' "Cyclops" på grekiska, hvarvid närvoro både professorer och stadens förnämsta borgare, hvilka funno sig så roade, att stycket måste ges omigen dagen därpå. Äfven 1612 uppfördes en af Terentius' komedier.

Messenius och hans skådespel

Johannes Messenius. Efter porträtt å Gripsholm.

Rudbecks rival och trätobroder, den snillrike och nitiske men stolte och härsklystne professor Johannes Messenius upptog detta bruk, men skref själf sina pjäser och därtill på svenska, hvilket väckte ett oerhördt uppseende. Till ämne för sina komedier och tragedier valde han tilldragelser ur Sveriges historia, sådan den på hans tid uppfattades, d. v. s. äfven med sagotidens innehåll, och otvifvelaktigt gåfvo dessa stycken en kraftig väckelse åt den slumrande hågen för svensk dramatisk konst. Borgarna, som med sådant nöje åsett de klassiska komedierna, hvaraf de icke förstått ett ord, njöto än mera att få skåda ett fosterländskt drama, till på köpet gifvet på svenska. Messenius uppförde dessutom sina pjäser vid marknaderna, då en större mängd folk samlades i staden, hvilket icke litet ökade intresset. Det första af hans skådespel var "Disa. Thet är en lustigh Comoedia om then förståndighe och höghberömde Sweriges Drotningh frw Disa", som de första gångerna uppfördes vid Distingsmarknaden 1611. Titelrollen utfördes af Arvid Schroderus och i Cremes' gestalt uppträdde den sedermera såsom dramaturg berömde Andreas Prytz. Hittills hade nästan endast bibeldramer och klassiska stycken spelats hos oss. Det var därför gifvet, att "Disa" skulle lifligt slå an på Messenius' samtid genom sitt fosterländska ämne och sina anspelningar på inhemska förhållanden, ehuru den historiska kostymen, på grund af hans samtids okunnighet i sådana saker, för oss ter sig mycket egendomligt. Då t. ex. konung Sigtrud utfärdar sitt stämningsbref till Disa, börjar detta sålunda: "Wi Sigtrud, medh the tree Gudhars, Thors, Odens och Frigges Nådhe, Stormechtige Konung til Ubsala, hälse tigh Jungfru Disa..." m. m. och slutar: "Datum på wårt Konungzliga Hws Ubsala, then fiortonde dagh i Göyemånaden, Åhr effter Werdenes begynnelse 2758." För att roa åskådarna inlade Messenius i sina stycken scener ur det lägre folklifvet, där han skildrade seder och bruk från sin egen tid. Dessutom inflätade han här och där danser och visor i folkvisans tonart, hvilket gaf en lyrisk fläkt åt den eljest torra och knaggliga dialogen och icke litet bidrog till styckenas framgång. Han hade mycken blick för den dramatiska effekten och sparade icke på lustiga upptåg, processioner, offerfester, lifliga folkscener, dans, sång och musik. "Disa" är vårt första nationella drama och uppfyllde allt, hvad man på den tiden kunde fordra af ett sådant. Hur omtyckt det var bevisas bäst af, att det utgifvits i åtta upplagor till 1750 samt öfversatts flera gånger till tyska och spelats bl. a. af Chursächsische Comoedianten på 1690-talet, af Sachsen-weimarische Hoff-Comödianten 1713 och af Högtyska Comoedianterna 1734. Ännu 1770 gafs det på teatern vid Järntorget, 1771 i Norrköping och 1773 å Humlegårdsteatern.

Messenius' andra skådespel "Signill" uppfördes första gången på Stockholms slott vid hertig Johans och prinsessan Maria Elisabets bröllop 1612 inför den unge konungen, änkedrottningen, det nyförmälda furstliga paret och hela hofvet af Messenius' studenter, hvilka från Uppsala infunnit sig jämte sin lärare. Personförteckningen upptar fyrtio studenter, bland hvilka voro fyra adelsmän: Soop, Liljehöök, hvilka äfven voro med i "Disa", von Warnstedt och Posse. De spelade alla fyra fruntimmersroller. Dessutom utfördes drottning Asta af sedermera biskop Johan Mathiæ och drottning Göija af sedermera professor Wallerius. Starkotter spelades af sedermera biskopen i Linköping Jonas Petri, Slugspråker Anklagare af sedermera biskopen i Vesterås Olaus Laurelius, och andra roller af de bägge framtida häfdatecknarna Andreas Grubb och Aegidius Girs samt sedermera superintendenten Sven Camenius. "Signill" utgafs till 1750 i icke mindre än tio upplagor. I företalet till sitt tredje opus, "Swanhuita", som första gången uppfördes vid Eriksmässomarknaden 1613, berättar Messenius, att han ämnade författa hela Sveriges historia i femtio komedier och tragedier och "dem offentligen exhibera". Han hann emellertid icke med mer än fyra, emedan han på grund af de skandalösa trätorna med professor Rudbeckius 1613 förflyttades till Stockholm. Det sista af hans studenter den 3 och 4 maj 1614 i Stockholm uppförda skådespel, "Blancka Märeta", har han tillägnat dem. Hur omtyckta Messenius' skådespel än voro på sin tid, äro de för våra dagars smak fullkomligt onjutbara.

Bland de svenska historiska dramerna under närmast följande tid kunna vi lägga märke till tvenne af eloquentiæ professorn, sedermera biskopen i Linköping, Andreas Prytz. Det ena är "Olof Skottkonung", som 1620 uppfördes i Stockholm i sammanhang med festligheterna vid Gustaf II Adolfs förmälning med Maria Eleonora, och som i dramatiskt hänseende öfverträffar Messenius' dramer. Det andra är "En lustigh Comoedia Om then Stormechtighe Sweriges ... Konung Gustaf Then Första...", som gafs, då Uppsala universitet 1621 firade det hundraåriga minnet af Sveriges befrielse genom Gustaf Vasa. De i detta stycke förekommande folkscenerna äro skrifna på dalmål och märkvärdiga såsom det äldsta sammanhängande prof på svenskt folkmål vår litteratur äger. Hur uttråkad man var af bibeldramerna, och med hvilken förkärlek de världsliga komedierna omfattades, kan man se bl. a. af att vid prästmötet i Kalmar år 1632 till afslutning uppfördes en af preses, skolrektor Catonius, författad pjäs, "Troijenborgh", som handlade om prins Paris' och drottning Helenas kärlekshandel, och detta väckte icke den minsta anstöt.

Scenen i Valenciennes 1547.

Den skådebana, som hos oss användes för de bibliska spelen och skoldramerna, liknade tvifvelsutan till sina grunddrag den, som begagnades på kontinenten, ehuru hos oss naturligtvis i betydligt förminskad och förenklad form. En typisk och särdeles vacker bild af en dylik medeltidsscen äga vi bland flera andra från 1547, då Kristi passionshistoria under tjugufem dagar uppfördes i Valenciennes, och hvilken här finnes återgifven. Man ser däraf, att alla de platser, där handlingen under skådespelets gång tänktes tilldraga sig, anordnades på en gång bredvid hvarandra i scenens fond, hvarvid små byggnader utmärkte de olika ställen, till hvilka man under spelet förflyttades.^Anm Denna scenanordning nödvändiggjordes däraf, att ingen aktindelning fanns, hvarför heller ingen ridå behöfdes, och således inga dekorationsförändringar kunde företagas under pjäsens gång. Längst till venster på afbildningen synes en sal och ofvanpå denna himlen. Gud fader sitter där på sin tron med ett riksäpple i handen. Kring honom befinna sig Rättvisan, Sanningen, Barmhärtigheten och Freden. En gyllene gloria, i hvilken änglar synas sväfvande, omger denna grupp och var rörlig, så att den oupphörligt kunde svängas rundt. Sedan följde Nazaret, templet, Jerusalem (ett hus och ett torn bakom en port), palatset med en tronstol, biskoparnas hus och den gyllene porten. Framför denna ligger ett skepp i en fyrkantig bassäng, hvilken enligt inskriften föreställer hafvet, förmodligen Tiberias' haf eller sjön Genesaret. Längst till höger befinner sig helvetet, bestående af ett torn med tvenne kanongluggar. Ofvanom dessa tittar en med åsnehufvud försedd djäfvul ut genom ett fönster. På byggnadens tak finnes ett mindre torn med stora öppningar, hvarigenom man ser två ofantliga rödmålade hjul, på hvilka tvenne fördömda marteras, och som bevakas af eldsprutande drakar. Ingången till helvetet utgöres af ett väldigt drakhufvud i rödt, grönt och brunt, i hvars inre nakna människor pinas i en gryta, och ur hvars gap eld och rök slå ut. Gapet kunde genom en mekanik öppnas eller slutas. Bakom helvetesporten ligger en annan byggnad med en kanon högst upp och ett gallerfönster, där några nakna figurer skymta fram. Det är helvetets förgård, där patriarker och hedningar invänta yttersta domen.

På sådant sätt måste skådebanan varit anordnad t. ex. då "Holofernis och Judiths Commoedia" agerades i Uppsala på femtonhundratalet. Å ena sidan af scenen templet och Judiths hus, sedan stadsmuren med porten, och å den andra sidan den boning dit Judith fördes samt Holofernes tält, där han slutligen dödades, och hvarifrån Judith utträder med det afhuggna hufvudet i handen. I mysteriet "Om meniskones skapelse och hennes fall", hvilket sannolikt också uppfördes i Uppsala i midten af samma århundrade, framställdes himlen, paradiset och helvetet. Med de inskränkta tillgångar, som stodo våra teateranordnare till buds i afseende på penningar och utrymme, måste man naturligtvis ofta nog nöja sig med blotta antydningar, och åskådarnas fantasi fick hjälpa upp de förefintliga bristerna. Skådebanan uppbyggdes på gårdar, torg eller, om årstiden var ogynnsam, i skolsalarna. Alldeles gratis gåfvos väl icke dessa föreställningar. Dels tiggdes ihop penningbidrag före representationen af företagets gynnare, dels gjordes en insamling efteråt, som man kan se af epilogen till Messenius' "Christmannus", där det heter:

"Och älliest för mödo och snack
Hafuen wij förtiänt eder tack,
Welom icke äller försmå,
Om någon pungen löser på,
Thär wt till wijn gifuer oss först;
Af mycket taall hafuom wij törst."

Kostymen var liksom på medeltidens målningar tidens dräkt, men Gud fader, Kristus, änglarna och apostlarna voro iförda en om antiken erinrande klädsel.

Konung Salomo och drottningen av Saba. Efter en miniatyr af Memling från 1400-talet i S:t Markuskyrkans bibliotek i Venedig.

Af Örebro skolas gamla handlingar kan man få en aning om, hur det tillgick vid en skolkomedis gifvande. Där berättas, att den 1 juni 1616 uppfördes af lärjungarna femaktsskådespelet "Rebecka", författadt af den berömde skoldramaturgen Nikodemus Frischlin, som lefde på femtonhundratalet och skref ett stort antal latinska skådespel, utmärkta till språket och med stor skicklighet efterliknande Terentius och Plautus. Stycket var öfversatt till svenska af rektor Jacobus Rudbeckius och försedt med en af honom för tillfället författad prolog. De agerande voro Abraham, Eleasar, Ismael, Isak, Rebecka, Laban m. fl. inalles tjugusex personer. Dagen därpå gafs Terentius' "Andria" på originalspråket. Skådebanan var uppförd under bar himmel på den lägre delen af kyrkogården närmast skolhuset af det material, som ditförts i och för skolans nybyggnad. Åskådarna befunno sig på sluttningen åt kyrkan till. Kyrkogården var den tiden omgifven af höga ringmurar, så att obehöriga eller bullersamma spektatörer lätteligen kunde aflägsnas. Ingen afgift betalades för platserna, utan kostnaderna betäcktes af de gåfvor spelens befrämjare skänkte till anordnarna. Aktörerna kläddes hemma hos rektor och tågade därifrån fullt kostymerade i procession till teatern. Representationen ägde rum vid ljusan dag och var slut klockan sex på eftermiddagen. Därefter följde ett "convivium", där mat och dryck i öfverflöd vankades. Förberedelserna till kalaset tyckas hafva börjat redan vid pingsttiden, fjorton dagar förut. Utom fjorton tunnor öl, färsk fisk, skinkor, lamkött samt "it lefwandes får", skänkt af slottsfogden, med mera sådant hade stadsborna ditfört femtiotre rätter färdiglagad mat. Dessa rundligt tilltagna trakteringar efter de dramatiska förlustelserna både vid skolorna och universiteten vållade ofta oordningar isynnerhet bland studenterna, som gärna begagnade sig af sina teatraliska förklädnader för att gå ut och föra oljud samt slå in fönster, hvilket tycks ha varit ett särdeles omtyckt nöje liksom att med stenar bombardera de stängda portarna. Till följd af sedernas råhet uppstodo ofta blodiga slagsmål, som ej så sällan slutade med dråp. Gustaf II Adolf manade också i sitt varningsbref till Uppsala universitet 1613 studenterna att iakttaga ett värdigare uppförande.

När i slutet af fjortonhundratalet hågen för de klassiska författarna återvaknade, förändrades småningom publikens smak. De enahanda heliga legenderna befunnos långtrådiga och motbjudande. Man fick en friskare syn på lifvet och nya ämnen att intressera sig för. Gycklarna, som i mysterierna och mirakelspelen utfört djäflarnas och andra burleska roller, hvilka kräfde en större scenvana, slöto sig nu tillsammans och drogo från stad till stad uppförande världsliga stycken på prosa. De kommo ursprungligen från Brabant, men kallade sig engelska komedianter, därför att de med skådespelandet förenade så kallade engelska konster, d. v. s. lindansning, voltigering och fäktning. När tyskar sedan följde deras exempel, kallade sig äfven dessa för engelska komedianter, emedan namnet blifvit omtyckt.^Anm Under sina vidsträckta ströftåg gjorde de äfven vårt land ofta nog den äran, och den svenska allmänheten fick sålunda stifta bekantskap med den nyare tidens dramatik. Den store "riksbyggmästaren" Gustaf Vasa var dem dock icke vidare bevågen. Han tyckte visserligen om dans och ridderliga lekar samt underhöll ett kapell af utländska musikanter, men gycklarna hade dåligt rykte, och han förordnade därför, att de, som härbärgerade "trollkarlar, gycklare eller andra landstrykare" utan att anmäla det för pastor eller öfverhetens befallningsman, skulle böta fyrtio mark. Att hans praktälskande söner läto sig de teatraliska nöjena bättre smaka kan man förmoda däraf, att Johan, redan då han residerade i Åbo, lät skolynglingarna uppföra mirakler och moraliteter inför sig, och då Erik höll sitt lysande hertigliga hof i Kalmar, begärde han 1558 af sin far harnesk och rustningar för att uppföra "skouspil i fastelagen".

FastlagsspelFastlagen var sedan den katolska tiden företrädesvis ägnad åt lustbarheter. Af flera yttranden i de gamla krönikorna finner man, att vi efter tyskt mönster ganska lifligt roade oss med karnevalsupptåg. Ända sedan kristendomens införande förekommer i Tyskland fastlagsspelet, som under det ystraste skämt och de värsta grofheter framställde karaktärer och scener ur hvardagslifvet. Under sin vidare utbildning upptog det till behandling alla medeltida ämnen, hjältesagor såväl som mänskliga svagheter och dårskaper. Sin förnämsta stamort hade det i det välmående Nürnberg, och där nådde det också sin högsta fulländning under femtonhundratalet genom den berömde skalden, skomakaren Hans Sachs, om hvilken Gervinus säger, att han för tyska poesien gjort lika mycket som Luther för religionen och von Hutten för politiken. Ifrån vår medeltid finnes visserligen blott ett enda litet fastlagsspel ännu kvar: "Huru jwll och fasta the trätte", men från sextonhundratalet hafva vi flera. Innehållet är i allmänhet endast en anekdot i dialogform, som i plumpa vändningar söker väcka åhörarnas löje.

Swanteatern i London. Efter en handteckning från 1596.

Ett bland våra mest omtyckta fastlagsspel var det i omkring åtta upplagor utkomna: "Alle Bedlegrannas Spegel (d. v. s. en spegel för de unga damer, hvilka äro granntyckta på friare), Eller En ynkeligh och bedröfweligh Tragoedia, om en stålt och högfärdigh Jungfrw, som heet Margaretha, Then icke hölt någon ärligh Man wara sin Lijke uthan wedersakade både en och annan, til thes hon fick behagh til en elaak Finne, som henne ömkeligen togh aff daga." Stycket, som visar hvilket hemskt öde bedlegranna jungfrur gå till mötes, då de ge korgen åt ärlige män, torde vara omarbetadt enligt tidens smak efter ett långt äldre original med en mera burlesk afslutning.

Den skådebana, som de vandrande teatertrupperna den tiden använde, liknade till sina grunddrag den, för hvilken Shakspere skref sina dramer. Den bestod helt enkelt af en estrad uppbyggd i åskådarrummet, som vanligtvis var värdshusgården, och mot fonden afslutad af ett scenparti, täckt af ett sluttande tak. På denna fond funnos tvenne dörrar och mellan dem en fördjupning, hvilken vid vissa tillfällen kunde användas såsom en inre scen, men vanligtvis doldes af det förhänge, som täckte hela fondväggen. Ofvanpå denna fördjupning fanns en balkong äfven försedd med förhänge. Kulisser och ridå funnos icke. Endast genom detta inre rum och balkongen ofvanpå var det möjligt att på en för öfrigt dekorationslös scen ge någon illusion åt vissa scener i Hamlet, Julius Cesar, Romeo m. fl.

De äldsta kända teaterföreställningar i SverigeUtom det förutnämnda Hans Jacobis bref af 1506 äga vi från slutet af samma århundrade ett par andra meddelanden om teaterföreställningar i Sverige. Michael von Bretten, som var sekreterare vid den beskickning kurfursten af Pfalz 1592 sände att öfvervara hertig Karls förmälning i Nyköping med prinsessan Kristina af Holstein-Gottorp, omtalar i en af honom 1610 på trycket utgifven bok, att vid detta tillfälle engelska komedianter och akrobater uppträdde med sina sedvanliga tidsfördrif och aflade äfven prof på sin fäktkonst. Abraham Brahe har i sin dagbok uppgifvit, att då konung Sigismund fettisdagen den 12 februari 1594 å Uppsala slott hade hertigarna och hertiginnorna till gäster, "blef tå enen Comedia ageret på slottet", och Olof von Dalin säger i sin Svea rikes historia om samma tilldragelse, att "aftonen skulle lyktas med en Italiensk Comedia af en Salvator Fabriz". För följande år står hos Brahe antecknadt, att fastlagsmåndagen den 3 mars "agerades en Comedia" på Stockholms slott för hertigen i den stora rikssalen. Äfven Karl IX brukade ge fester i fastlagen, och ännu 1608 säger Brahes tidebok, att fastlagssöndagen den 7 februari höll konungen en stor bankett, där "Dråningen och alt hennes fruntimmer dansade Fastlagen".

Antalet af gamle kung Göstas utländska musikanter uppgick 1544 till sexton man, och hans söner bibehöllo ungefär samma antal, men Gustaf II Adolf lät upprätta ett fullständigt hofkapell på icke mindre än trettio personer, där äfven svenskar vunno anställning. Mot slutet af hans regering hitkom en skådespelartrupp under ledning af Kristian Thum, som agerade inför konungen 1628 och blef vår första kungliga teaterdirektör med en årlig lön af 400 daler silfvermynt (omkring 4- à 5,000 kronor) samt rättighet att begära från klädkammaren hvad han behöfde för sina spektakler.^Anm Han tycks hafva utvecklat en ganska liflig verksamhet att döma af dessa ännu bevarade rekvisitioner. 1640 gaf rikets råd honom en summa penningar, så att han skulle kunna bygga upp ett komedihus i sin gård på Södermalm. Han fick således tillfälle att äfven spela för allmänheten, under det han fortfarande agerade på slottet. Ännu 1652 hör man honom omtalas.

Dramatiska nöjen vid svenska hofvet under drottning Kristinas tidDrottning Kristinas hof ansågs vara ett af de mest glänsande i Europa, omgifven som hon var af statsmän och hjältar, hvartill knappast något annat land kunde uppvisa maken. Det var på samma gång det mest vittra, ty de flesta af hennes riksråd voro verkligt lärda män, och från hela Europa samlade hon omkring sig ryktbarheter inom vetenskapens värld. Men det blef också det mest nöjeslystna, ty hon var en stor älskare af praktfulla förlustelser, och den ena lysande festen aflöste den andra. Denna drottningens smak för dyrbara förströelser delades af den yngre adeln, som genom vistelsen i utlandet under det långvariga kriget fått kännedom om vanorna vid de främmande hofven samt lärt sig konsten att njuta af här förut okända tidsfördrif. De öfverlämnade sig åt ett slöseri och en yppighet, hvartill man aldrig förr här hemma sett något jämförligt. Pierre Chanut, som från 1645 till 1653 var Frankrikes ambassadör härstädes, skrifver i sina memoarer: "Fast Sverige ej är rikt, är böjelsen för lyx där större i förhållande till landets tillgångar än i något annat rike." Bland dessa lustbarheter saknades naturligtvis icke de teatraliska. Men det var gifvet, att de konstlösa, föråldrade skoldramerna icke skulle finna nåd inför drottningens ögon. Så vidt man vet, kallades studenterna icke mer än en gång till Stockholm för att agera inför majestätet, och då uppfördes 1648 på latin "Den rasande Hercules" af Seneca, hvilken de dåtida franska tragediförfattarna uppställt såsom sitt mönster. Icke heller vid universitetet fingo de spela sina komedier för henne, oaktadt hon rätt ofta vistades där. Men då hon 1651 uppehöll sig där en längre tid, gafs på slottet en pjäs, i hvilken hon själf uppträdde såsom kammarpiga och Olof Rudbeck såsom herde, hvarvid han lär med mycken skicklighet spelat på en skalmeja.

Utom jakter och gästabud med dans, ringränningar och fyrverkerier voro de mest omtyckta nöjena vid hofvet de s. k. värdskapen, upptågen och baletterna. "Värdskapen" voro ett slags kostymbaler, där några föreställde värdfolk, andra gäster, "upptågen" lysande festtåg af mytologiska, gammalhistoriska eller andra personligheter, som slutade med ringränning, och "baletterna" rimmade sångspel med dans och musik, vanligen af ett allegoriskt innehåll. Deras syfte var hofsmickret, och skaldens uppgift att ge det en glänsande form. Den dramatiska handlingen var en bisak, det väsentliga var praktfulla scenerier och kostymer. Den första af dessa för renässansens tidsålder egendomliga tillställningar, som man vet vara uppförd i Sverige, är "Le ballet des plaizirs de la vie des enfans sans soucy" eller "De sorglösa barnens förströelser". Den gafs 1638 af pfalzgrefvinnan Katarina för att roa den tolfåriga drottningen, hvilken var anförtrodd åt hennes vård, dansades af de förnämsta kavaljererna och väckte mycket bifall af alla som sågo den, efter hvad en gammal anteckning upplyser oss. Den var inöfvad af den skicklige franske balettmästaren Antoine de Beaulieu, som på änkedrottningens anmodan blifvit hit inkallad för att lära de unga ädlingarna dansa och väl föra sig i stora världen.

Drottning Kristinas praktlystnad fann stort behag i dessa baletter, och sedan hon tillträdt regeringen, lät hon hvarje år uppföra en eller flera stycken. I februari 1647 fick slottsfogden i uppdrag att inreda en teater i den stora balsalen. Den var belägen i slottets östra öfversta våning med fem fönster åt strömmen och fyra åt borggården samt var prydd med dyrbara gobelänger. För att teatern måtte bli så tidsenlig som möjligt, inkallades en italiensk arkitekt, Antonio Brunati, som flera år vistats vid hofvet i Paris. Den blef också förträfflig och lär hafva liknat den i Tuilerierna. Öfver scenens framsida finnes en beskrifning från 1654, hvaraf framgår, att den var målad i marmorimitation med refflade doriska pilastrar och med de kungliga personernas namn anbringade i frisen jämte vapen och sinnebilder. På bägge sidor om scenöppningen syntes mellan dubbla pilastrar nischer med figurer. Ridån var i ringar fäst vid en järnstång och drogs åt sidorna. Den var ursprungligen af hvit atlas sirad med guld- och silfversnören, men måste litet emellan förnyas, emedan de uppträdande regelbundet skuro sönder den för att under mellanakterna titta på åskådarna. Ändtligen den 4 april 1649 invigdes nöjestemplet med uppförandet af baletten "De segrande och besegrade passionerna", hvilken dansades af representanter för vårt lands högsta aristokrati. Den 1 november, änkedrottningens födelsedag, gafs till hennes ära StiernhielmGeorg Stiernhielms berömda balett "Then fångne Cupido", där drottning Kristina själf utförde Dianas parti och hertig Adolf Apollos. Cupido spelades af kammarpagen Erik Appelgren, och Venus framställdes af drottningens sköna kammarfröken Ebba Sparre. Drottningens kostym kostade enligt klädkammarens räkenskaper i silfverspetsar, silfverskir och silfverband öfver 1,000 daler, och omkostnaderna för hela baletten stego till 16,858 daler silfvermynt, d. v. s. relativt beräknadt öfver 250,000 kronor i våra dagars mynt, hvilket betalades af statsmedel.

Georg Stiernhielm. Efter porträtt å Gripsholm måladt af Ehrenstrahl.

Änkedrottningen lär hafva varit så förtjust öfver tillställningen, att hon skänkte två gårdar under Drottningholm till den franske balettmästaren. Stiernhielm fick 1,200 daler för sitt mästerverk med dess rika omväxling af orimmade versrader på klassisk meter. På drottningens födelsedag den 8 december gafs återigen en ny balett af Stiernhielm: "Fredsafl", som skrefs för att förhärliga den Westfaliska freden och uppsattes med lika mycken prakt som den förra. Lyxen i dessa baletters iscensättning var så stor, att den till och med väckte förvåning hos de främmande sändebuden och omnämndes i deras rapporter såsom någonting alldeles underbart att skåda. Det mest beundransvärda i dessa baletter var emellertid Stiernhielms behandling af det svenska språket, hvilken blef epokgörande för hela den svenska vitterheten, och som Carl Rupert Nyblom så ypperligt karaktäriserat i de kärnfulla stroferna:

"Och fast af Hellas lyror han lånt sin takt,
har tankens malm han brutit ur eget schakt,
och språkets järn han format med odlingens hammar.
Det är ibland som såg man vid rytmens fall
en nordisk smedja, skakad af släggans skall,
när som en kvast af eld ifrån härden det flammar."

I maj det året ankom till Stockholm ett lefvande lejon, föräradt till drottningen af d. v. fältmarskalkslöjtnanten Königsmark, hvilken tagit det såsom krigsbyte vid stormningen af Prag. Åt den långväga främlingen uppfördes i södra slottsgrafven ett hus af tegel och korsvirke, som längre fram kom att spela en roll i den svenska teaterns historia. Än så länge uppfördes där endast djurstrider, då man fick se, ibland i de bägge drottningarnas höga närvaro, björn och buffeloxe kämpa mot det arma lejonet, som de ganska illa tilltygade, dåsigt som det var af det kalla klimatet. Till och med "en liten brokot ko" förmådde jaga det från den ena ändan af buren till den andra, efter hvad kammarherre Johan Ekeblad berättar. Björnen däremot tycks hafva varit en vild bjässe, som ref ihjäl både getter och vildsvin till åskådarnas grymma nöje.

Slottet Tre kronor. Till höger i förgrunden Lejonkulan. Efter oljemålning i Uppsala universitets samlingar.

Hvilken utomordentlig pomp och ståt den praktlystna drottningen älskade utveckla framgår bäst af de festligheter, som ägde rum vid hennes kröning den 20 oktober 1650. Hennes intåg den 17 oktober i Stockholm skedde från det nuvarande Ulriksdals slott, och processionen, hvari äfven deltogo tolf mulåsnor med förgyllda korgar på ryggen och prydda med fjäderbuskar samt sex kameler lastade med stora bördor, var så lång, att, när de första leden hunnit fram till Stockholms slott, hade de sista ännu icke lämnat Ulriksdal. Drottningen åkte i en vagn, som med seldonen värderades till 60,000 riksdaler. Den var in- och utvändigt klädd med guld- och silfverbroderad brun sammet, förspänd med sex hvita hästar med förgyllda seltyg och fjäderbuske på hufvudet. Fyrtio örlogsfartyg paraderade på strömmen, och tre äreportar voro uppresta. Kröningståget var icke mindre lysande. Under återstoden af oktober månad samt hela november och december aflöste den ena festen den andra med baletter, ringränningar, fyrverkerier, som räckte flera timmar, och de nu efter krigets slut så moderna herdespelen. En hel vecka flödade vin för folket ur springbrunnar på torgen. Bland de mera märkliga tillställningarna torde böra nämnas tronföljaren Karl Gustafs upptåg, kalladt "Lycksalighetens Ährepracht", där kostymerna voro så dyrbara och praktfulla, att de väckte allmän förvåning och beundran. Höjdpunkten bildade den med en bländande glans på nyåret 1651 tvenne gånger uppförda Stiernhielmska baletten "Parnassus triumphans", hvars syftemål var att smickra drottningen såsom lärdomens och konstens beskyddarinna. Den var ämnad att uppföras vid hennes kröning, men på grund af de vidlyftiga maskinerierna och omöjligheten att hinna anskaffa dräkter åt mer än hundra personer, som skulle deltaga i densamma, kunde den ej bli färdig till dess, oaktadt den varit under förberedelse i flera månader. Den antogs hafva kostat mer än 30,000 écus, d. v. s. relativt beräknadt omkring 260,000 kronor. På drottningens födelsedag följande år uppfördes ett af grefve Magnus Gabriel de la Gardie anordnadt upptåg, som slutade med den största och praktfullaste riddarfäktning till fots, som ägt rum i Sverige.

Det var nu det frö till ett nationellt drama, som under århundraden legat och grott, och i början af sextonhundratalet under Messenius och hans efterföljare ändtligen spirat upp, nu, då nationen stod på höjden af ära och anseende, skulle, gynnadt af en konstälskande och frikostig regentinna, slagit ut sina skönaste blommor. Men däraf vardt tyvärr intet. Svenskens kända svaghet för allt utländskt visade sig äfven nu. Genom den närmare beröring med Frankrike, hvari vi kommit genom bundsförvantskapet under trettioåriga kriget, började fransk smak vinna inträde i vårt land redan i början af drottning Kristinas regering. Hofvets teatraliska nöjen anordnades af franska balettmästare, sammanskrefvos af franska författare och uppfördes på franska, ofta nog utan att texten ens öfverflyttades till svenska. Efter franska hofvets föredöme inkallade drottningen 1652 ett sällskap italienska skådespelare och sångare under ledning af kapellmästaren Vincenzo Albrici, hvarom Ekeblad skrifver till sin far den 17 november: "En tjugu stycken italienare äro på vägen från Dannemark i dag eller i morgon hit förväntandes, ibland hvilka några comedianter äro, dock mestadelen musicanter och sångare." De ansågos vara särdeles förträffliga, hvilket äfven var fallet med några i drottningens tjänst anställda franska sångare och sångerskor. De uppträdde ofta på slottet och hos änkedrottningen, ibland ett par gånger i veckan. Danske ministern Peder Juul berättar, att själfva långfredagen 1653 spelades italiensk komedi hos de la Gardie på Jakobsdal (n. v. Ulriksdal). Det engelska sändebudet Whitelock, som vistades här 1653 och 1654, omtalar i sin dagbok, hur han på hofvet tjusades af de franska och italienska sångarna. "Flera kastrater läto där höra sig", skrifver han, "och madame de la Barre, en fransyska, samt hennes bror sjöngo öfvermåttan väl". Han berömmer också på flera ställen kapellets prestationer. Äfven signor Bandini och fransmännen Beaumont och Munie voro mycket omtyckta. Dessa konstnärer uppförde på hofvet de då moderna italienska operorna samt gåfvo prof på sin förmåga i Commedia dell' arte, ett slags improviserad komedi med stående masker såsom Arlecchino, Pantalone, Colombina m. fl.

Teaterkostymen var för öfrigt då liksom under medeltiden symbolisk och allt annat än stilriktig. Tidens egna pittoreska dräkter gjorde sig förträffligt på scenen, och man tillade endast ett emblem, en fjäderprydd hjälm, ett skärp eller en mantel för att utmärka personernas olika lefnadsställning eller sysselsättning. Allongeperuken bars af greker och romare liksom af medeltidens riddare. Till kostymen hörde korta benkläder af sammet, hvita strumpor och halfstöflar eller skor med stora spännen. Detta brott mot tidstroheten förefanns icke blott hos de kringvandrande banden utan äfven hos hofvens skådespelare, till och med i Paris, där dock framstående konstnärer voro de förnämsta teatrarnas smakråd.

Kostymbild från 1600-talet. I Nationalmuseets samlingar.

Huruvida Kristian Thum någonsin byggde upp en teater på Söder, och hvar den i så fall där var belägen, känna vi icke och lära troligen aldrig få veta det. Öfriga teaterlokaler i hufvudstaden voro, utom hofteatern, de bägge Bollhusen, af hvilka det större uppbyggdes vid Slottsbacken år 1627, och det mindre, den nuvarande finska kyrkan, under åren 1648–53. Att äfven det senare, ehuru en motsatt åsikt uttalats, användts för skådespels gifvande framgår af de ännu bibehållna protokollen i politikollegium, där det bl. a. omtalas, att, då komedianten David Müllster, "som agerar på Lilla Bållhuset" i november 1686 tillsades att lämna bidrag till stadens fattigkassa, lofvade han att uppföra "een Materia som egentligen angår dhe fattige", och de dagar denna "Materia" spelades, skulle hela inkomsten tillfalla fattigkassan. Ytterligare en lokal hade man i den heliga Katarinas gillestuga eller nuvarande tyska skolhuset. Att denna gillestuga emellanåt upplåts till teaterföreställningar kunna vi se af ett kämnärsrättens protokoll från 1648, som redogör för ett gräl på "Comœdian" och därpå följande slagsmål på gatan. Ett af vittnena berättar, hvad han såg, då han "kom neder aff gillestugun". Detta syftar utan tvifvel på den nyssnämnda Katarinas eller svartbrödernas gillestuga, som sedan 1626 ägdes af tyska församlingen.^Anm Antagligen var det där tyska skolans lärjungar vanligtvis spelade sina skolkomedier, och lokalen uthyrdes förmodligen äfven åt resande teaterband, som besökte Stockholm. Utom den Thumska truppen spelade engelska, holländska och franska komedianter i hufvudstaden under dessa år liksom under början af Karl X Gustafs regering. Under dess krigiska fortsättning blef ingen tid öfrig för teatraliska nöjen.

Urban HjärneNär den vidtberömde professor Olof Rudbeck på 1660-talet blifvit Uppsala universitets nästan enväldige styresman, erhöll genom hans inflytande en ung student, den sedermera såsom läkare så ryktbare Urban Hjärne tillåtelse att "i den bästa salen på Uppsala slott, den med Ovidianska fabler i gipsverk sirad var", inrätta en teater, hvars dekorationer han själf målade, och hvars maskineri han själf sammanfogade. Där uppförde han med biträde af flera studentkamrater åtskilliga skådespel, dels original, dels öfversättningar och bearbetningar, såväl af honom själf som af andra. Bland dessa kunna vi erinra oss bröderna Wollimhaus, hvilka sedan

Urban Hjärne. Själfporträtt i kopparstick.

blefvo kända såsom de vidtfräjdade kungliga råden, grefvarna Jakob Gyllenborg och Anders Lejonstedt, skalderna Samuel och Johan Columbus, Jakob Isthmenius, sedan riksantikvarien Reenhjelm, Olof Rudbeck d. y. och sedermera professor Petrus Lagerlöf, alla blifvande prydnader för Karl XI:s tidehvarf. Då konungen 1665 såsom elfvaårig under någon tid vistades vid universitetet, författade Hjärne sitt berömda skådespel om drottning "Rosimunda" och Langobardernas konung Alboin, vår första klassiska tragedi, hvilken till konungens ära gafs med största bifall inför honom och hans följe. Stycket är märkligt äfven därför, att det är det första svenska skådespel, hvari narren uppträder såsom sådan. Att han här kallas "Pickelhering" häntyder på, att denna teaterfigur blifvit bekant hos oss först genom de holländska komedianterna. Hur road konungen fann sig framgår däraf, att han ännu kort före sin död talade med Hjärne, som då var hans lifmedikus, om detta skådespel och det nöje det skänkt honom. Bernhard von Beskow yttrar i sitt äreminne öfver Hjärne i Svenska akademien om detta drama, att "det skiljer sig från hvad svenska vitterheten dittills och äfven långt efteråt ägt att uppvisa medelst en styrka i karaktärsdrag och språk, en omväxling af teatereffekter och versarter, en tragisk uppfattning och anläggning, hvarigenom det kan kallas en förelöpare af det romantiska skådespelet hos oss. Det hemska af skuggsyner omskiftar med hofnarrens upptåg och improviserade intermeder, men på samma gång genomgår en fruktansvärd nemesis hela stycket, och den högtidliga kören afkunnar sina straffdomar liksom i de gamles sorgespel." Och han tillägger, att Hjärne måhända var det största dramatiska snille Sverige ägt intill Gustaf III:s dagar.

Under Karl XI:s minderårighet och hans första regeringsår förde man ett gladt lif vid hofvet och roade sig ofta med dramatiska tidsfördrif. Själen i dessa nöjen var den snillrike Erik Lindschöld, en af sin tids störste vältalare, sedermera Karl XI:s gunstling och rådgifvare samt en af vårt lands utmärktaste statsmän. Smaken för baletterna fortfor, och bland dem kunna vi erinra oss den af Lindschöld författade "Den stoora Genius", som gafs på konungens femtonde födelsedag 1669. Den är skrifven i Stiernhielms anda, och versen flyter lätt och ledigt.

Scen ur "Upptåget" vid Karl XI:s kröning.

Den ryktbaraste af dessa fester var väl ändå den äfvenledes af Lindschöld sammansatta "Karusell eller ringränning", som ägde rum den 19 december 1672 för att fira konungens tillträde till regeringen dagen förut. Det var ett af de mest lysande riddarspel, som någonsin blifvit gifna i Sverige och förevigades af Ehrenstrahl på ej mindre än sextiotvå i koppar stuckna blad.

Teatern i Lejonkulan1666 hitkom ett holländskt skådespelarsällskap, som af dåvarande förmyndarstyrelsen antogs i konungens tjänst. Det stod under ledning af Jan Baptista von Fornenbergh och var det första af de ryktbara vandraresällskap, som gjort det holländska dramat kändt i Europa. Truppen hade senast uppträdt i Altona, där den väckt ett ofantligt uppseende, emedan den medförde kvinnliga skådespelare, hvilket i

Amsterdams gamla Schouwburg. Efter ett kopparstick från 1637.

Tyskland då ännu var en nymodighet. Till teaterlokal fingo de åt sig upplåten den, sedan det Königsmarkska lejonet dött, ledigblifna lejonkulan jämte tillhörande gård. Genom nedrifvande af väggen mellan de bägge burarna fick man en ganska rymlig scen, hvilken, efter hvad Oscar Wieselgren påpekar i sin uppsats om Lejonkulans dramer, troligen inreddes efter anordningarna i Amsterdams Schouwburg, d. v. s. med den för holländska sextonhundratalsscenen karaktäristiska ridån mellan den främre och den bortre scenen och några dekorativa uppställningar i fonden. En revolution inom teatertekniken försiggick i Italien i början af femtonhundratalet. Förut hade där hvarje skådespel uppförts inom en för dess genre lämpad stående dekoration, den s. k. scena tragica, comica och satyrica. Men genom att man hittade på att använda sig af avantscengardiner, som drogos för, kunde dekorationsförändring ske under loppet af dramat, och därmed var utvecklingen till vår moderna scen möjliggjord. Detta skedde första gången hos Leo X i Rom 1518 eller 1519 vid uppförandet af ett drama af Ariosto. Den holländska sextonhundratalstypen står således emellan de engelska komedianternas ridålösa utbyggda scen med fördjupningen och balkongen i fonden och den italienska perspektiviska scenen med frontridå.

I februari 1667 invigde de vår första fasta scen genom ett på holländska språket skrifvet skådespel med en prolog kallad "Stockholms Parnass ofte Inwijdingh van de Konincklijcke Schouburg", tragikomedien "Orondaat en Statira" och till sist en epilog: "De Danckbaarheit nyt naam van de Konsten". Emellertid afreste truppen redan i juni och återkom icke förr än 1674, då hofvet ofta bevistade dess föreställningar. 1675 bröt kriget ut, och därmed tycks konungens benägenhet för dessa nöjen alldeles hafva försvunnit. Hos hofvet och den stora allmänheten fortfor dock smaken för dem och hitlockade därför det ena utländska sällskapet efter det andra, tyskar, holländare och till och med en italiensk trupp på tjugu personer under ledning af Sebastiano del Scio.

Aurora von Königsmark.

Smaken för den franska vitterheten lefde dock alltjämt kvar, och 1683 hade flera bland de förnämsta af hofvets damer kommit öfverens om att till de kungligas förlustelse ställa till en fest med sång och musik, hvarvid äfven Racines "Iphigénie" skulle uppföras med den sköna Aurora von Königsmark i titelrollen. I Wrangelska palatset inreddes med stora omkostnader en präktig teater. Åttio damer, klädda till amasoner med sinnrika deviser på sköldarna skulle bilda majestäternas garde vid tillfället. I tre månader hade man öfvat sig, men då konungen fick höra talas om förslaget afböjde han det, ty ett krig mot Frankrike stod just då hotande för dörren. Damerna voro emellertid envisa, och slutligen lät han sig öfvertalas. Dagen bestämdes, men ånyo blef det uppskof. Slutligen ägde festen rum i januari 1684 och lär ha varit lysande samt förnyades efter samma program i april.

Den första svenska stående teatertruppen1686 är ett märkligt år i den svenska teaterhistorien, ty då uppträdde för första gången på Lejonkulans eller Comedianthusets scen ett af studenter under den gamle Olof Rudbeck och den nyblifne professor Petrus Lagerlöf redan 1682 i Uppsala bildadt skådespelarsällskap. Det bestod af de mest framstående vittra och musikaliska förmågorna bland kåren och kan med rätta kallas den första inhemska teatertruppen i Sverige. Främst bland dem står Isak Börk, truppens flitigaste dramatiker, hvilken dog såsom rektor i Narva. Vidare märkas sedermera rådmannen Bergman, en framstående musiker, och Georg Törnqvist, ryktbar under sitt sedan förvärfvade adelsnamn Adelcrantz såsom Tessins biträde vid byggandet af Stockholms slott. I Uppsala spelade de i det dåvarande kungliga stallet och rönte den uppmuntran, att drottningen ett par gånger besökte deras skådeplats samt uttryckte sin belåtenhet med deras förehafvande. Lifvade däraf och sannolikt på de kungligas önskan beslöto de bege sig till hufvudstaden och där offentligen uppträda. Truppen hade den lyckan att få en beskyddare i grefve Lindschöld, till hvilken också ett par af pjäserna äro dedicerade. Att döma af de uppförda skådespelen förfogade de öfver en talrik kör och balett, ty i "Lykkopris", som spelades på Karl XI:s födelsedag 1689, förekommo icke mindre än sjuttioen personer. Sannolikt afslutades dessa studentdramer enligt tidens smak med mer eller mindre improviserade "nachspel", ehuru vi icke känna till mer än några få. Det bästa af dem är "Den olyckeligen gifte Putzdrummel", hvilket, enligt Henrik Schücks åsikt, såsom dramatisk produkt står kanske högst bland sextonhundratalets lustspel. Det har en plump, men onekligen kraftig komik, som stundom påminner om Holberg, om hvilkens "Henrik och Pernille" själfva ämnet starkt erinrar. Truppens verksamhet hade dock sina obehag. Skådespelaryrket hade ett dåligt anseende, och det stötte därför många för hufvudet, att studenter skulle ägna sig däråt. Under Lindschölds beskydd gick dock allt bra, men efter hans död upplöstes truppen 1691. Vid dess sista uppträdande gafs en epilog: "Valete teatern", däri helt öppet omtalas all den afund och vedermöda de fått utstå i Talias tjänst, men Apollo tröstar dem med, att många ädelsinnade skänkt dem sitt bifall.

Utländska teatersällskap i SverigeSå snart studenterna försvunnit, uppenbarade sig genast ett nytt utländskt teatersällskap under namn af "Die Chur-sächsischen Hochteutschen Comoedianten", som kvarstannade i Sverige ända till Karl XI:s död 1697. Dessa vandrande tyska trupper bjödo allmänheten på de litteraturens missfoster, hvilka på 1700-talet gingo under benämningen Haupt- und Staats-Actionen, där man i ett svulstigt språk undfägnades med bloddrypande scener, förhöjda af bataljer och fyrverkerier samt uppblandade med Pickelherings eller Hans Wursts råa och anstötliga putslustigheter, hvilket allt Holberg så förträffligt parodierat i sin "Ulysses von Ithacia". Den storståtliga titeln betydde endast, att det stycket var representationens hufvudpjäs. Efter detsamma utfördes alltid ett lustigt nachspel vanligen af skabröst innehåll. Spektaklerna började den tiden klockan tre eller fyra e. m. Ett prof på de anrättningar, som den tiden bjödos publiken, hafva vi i Cormartens

Affisch från Bollhusteatern på 1600-talet. I Kungliga bibliotekets samlingar.

bearbetning af Corneilles "Polyeuct", där allt, som i originalet endast berättas, verkligen försiggår på scenen. Det har därigenom blifvit ett helt annat stycke, eller som affischen säger: förökadt med nya påfund. Rummets enhet är alldeles försvunnen, alexandrinerna äro förvandlade till prosa, och de förnäma Corneilleska gestalterna rama plebejer. Gudastatyernas nedstörtande genom Polyeuct och Néarque framställes på scenen, och för den drömmande Paulina uppenbarar sig Polyeucts skugga och omtalar pantomimiskt det skedda samt tröstar henne med de transparent synliga orden: de lycksaligas lif varar evinnerligen. De fasansfulla scenerna äro raffineradt uttänkta. För att förbereda publiken på Néarques afrättning blifva först två kristna upphängda vid pålar, och sedan antändes bålet. En soldat stöter sin bardisan i bröstet på den ene, som efter förfärliga plågor dör. Under tiden bli flera kristna stenade, andra spetsade och kastade på elden. Néarque blir slutligen förd till bålet, där han vrider sig i smärtor och slutligen dör. Polyeuct själf lägger frimodigt sitt hufvud på stupstocken, hvilket bödeln i publikens åsyn afhugger. Så snart bödeln lyfter hufvudet i luften, säger scenanvisningen, borttages stupstocken, bödeln går sin väg, och liket ligger i sitt blod utan hufvud till allmän åskådning. Dessa rysligheter nå sin spets, då den under samvetskval inslumrade Felix hemsökes af andar med brinnande facklor, som pina honom och slita honom i håret under trumhvirflar från höjden. Slutligen synes Polyeucts spöklika gestalt med det blodiga hufvudet i handen. Han tyckes tala till Felix, hvarvid man ser den blodiga halsen röra sig. Den hemska synen förmår Felix att omvända sig och blifva kristen. Denna smak för ohyggligheter hade säkerligen sin grund i de många, blodiga krigen och erinrar om medeltidens mirakelspel, där alltid en eller flera måste halshuggas eller rådbråkas för att publiken skulle blifva nöjd.

1697 brann Stockholms gamla slott, och då gick samtidigt Lejonkulans teater all världens väg.

De första åren af Karl XII:s regering utmärkte sig för ett muntert och lysande hoflif, som utgjorde en bjärt kontrast till faderns stränga och sparsamma hofhållning. För att förläna det än mera glans försökte öfverintendenten Nikodemus Tessin öfvertala den unge konungen att inkalla en teatertrupp från Frankrike, hvars sceniska alster ansågos såsom de förnämsta i sitt slag, ehuru de här ytterst sällan blefvo spelade. Slutligen gaf konungen sitt bifall, emedan han sommaren 1699 väntade besök af flera furstliga personer. Efter långa underhandlingar med en mängd franska landsortstrupper anställdes slutligen ett under aktören Rosidors ledning stående sällskap af närmare trettio personer. Mot en årlig aflöning af 18,000 livres jämte respenningar skulle de spela två gånger i veckan på hofvet, men öfriga dagar utom helgdagarna fingo de ge föreställningar för egen räkning i Bollhuset, hvars sal de erhöllo tillåtelse att förändra till teater. I Wrangelska palatset på Riddarholmen, där konungen efter slottsbranden tagit sin bostad, inreddes hofteatern med tvenne dekorationer, som införskrifvits från Paris, målade af den store Berain. Den ena dekorationen föreställde ett palats för de allvarliga pjäserna, och den andra ett torg för lustspelen. Genom sättstycken kunde scenen äfven användas för pastoralerna. Den 20 november gåfvo fransmännen där sin första representation, Regnards lustspel "Le joueur", under allmänt och lifligt bifall. Redan en månad förut hade de låtit höra sig vid en hofsoaré på en för tillfället anordnad scen, där efter en uvertyr m:lle Aubert sjöng några arier, m:lle de la Marre dansade, och Molières "Le mariage forcé" uppfördes, hvari Rosidor och komikern Toubelle i synnerhet behagade. På hofteatern spelades sedan stycken af Corneille, Racine, Molière, Dancourt m. fl., och konungen var, efter hvad Tessin meddelar, mer än någon annan road af föreställningarna. Men så bröt kriget ut, och kanonaderna blefvo dädanefter konungens musik liksom drabbningarna hans skådespel.

Plan af Bollhusen och Lejonkulan på 1600-talet.^Anm

I februari 1700 öppnades Bollhusteatern. Stora Bollhuset, som var beläget mellan det lilla Bollhuset och kungliga slottet, var en af sten uppförd byggnad, inrymmande en enda stor sal, som tjänade till lokal för hofvets förlustelser i det då mycket omtyckta bollspelet, den tidens lawn-tennis. Man spelade där äfven hasardspel och dylikt, som man kan se bl. a. af de Ekebladska brefven. Huset hade ett ladulikt utseende, ehuru prydt med pelare, var 104 fot långt, 44 fot bredt och omkring 28 fot högt. Salen var svartmålad, för att man lättare skulle kunna se de flygande bollarna, och fönstren voro invändigt försedda med nätverk för att ej skadas af dem. Rundt kring väggarna löpte ett galleri för åskådare. Det var vid den ena kortväggen de kringvandrande teatertrupperna byggde upp sin scenestrad, den i slottsräkenskaperna så ofta förekommande "comediantslafwen". Denna stora sal inreddes nu till en modern teatersalong med stående parterr och tre logerader, som voro försedda med stoppade bänkar, klädda i blått tyg, samt en kunglig loge å första raden, närmast den åt Storkyrkan belägna scenen. Den upplystes af femtiofem lampor jämte vanliga ljus och rymde åtta hundra åskådare. Man började föreställningarna klockan fyra på eftermiddagen. Biljettprisen voro på första raden två karoliner, andra raden en karolin, stående parterr tio öre silfvermynt och galleriet (tredje raden) fem öre s. m. Tager man i betraktande silfrets fallande köpkraft, torde en karolin på den tiden i värde motsvarat omkring tre kronor i vår tids mynt, och tio öre silfvermynt ungefär en krona och tjugu öre. Teatern var således icke något billigt nöje. Platserna inne på själfva scenen kostade tre karoliner. Detta bruk att från scenen åse representationen hade insmugit sig redan i början af sextonhundratalet. Det användes af den tidens snobbar, som gärna ville visa sig och väcka uppseende, och som ofta störde pjäserna genom sitt oväsen och sin närgångenhet mot de spelande. Molière har i "Misantropen" satiriserat dem, då han låter Acaste utbrista:

"När nya pjäser ges, det nöje högst jag skattar,
jag såsom kännare på scenen posto fattar
och afgör främst succès'n; vid ställen som ä' bra
jag för ett fasligt larm och ropar högljudt: ah!"

Trots den förargelse de väckte, fördrogs dock deras närvaro på grund af den inkomst den tillskyndade teatrarna genom platsernas dyrhet. Först 1759 afskaffades detta oskick i Paris, och i Stockholm omkring tolf år senare.^Anm

I början gick det bra för den Rosidorska truppen, som på allt sätt uppmuntrades af hofvet och den bildade publiken. Men kriget slukade snart allas intresse. Den stora allmänheten förstod dem icke och besökte därför icke teatern. Tvister och oordningar inom truppen åstadkommo upprepade skandaler, och Tessin var utledsen på hela sällskapet, af hvilket han nödgades afskeda flera stycken för deras oskickliga lefvernes skull. Våren 1701 förfrågade han sig hos konungen, som då låg i Livland, huruvida kontraktet med de franska skådespelarna skulle förnyas, och midt under krigets larm hade denne tid att sysselsätta sig med teaterns angelägenheter. I en skrifvelse från högkvarteret i Lais befallde han, att den Rosidorska truppen skulle kvarstanna för att förströ hofvet. Och den blef kvar år efter år, ehuru den mer och mer förminskades och representationernas antal aftog. 1706 hade kriget slukat alla penningar, lönerna kunde icke längre utbetalas, och de få återstående medlemmarna foro tillbaka till sitt land igen. Sedan hör man icke talas om några teatertrupper i Stockholm förrän 1720, då tyska komedianter här uppträdde.

1721 beslöt den förnäma världen att fira konung Fredriks födelsedag den 28 april på ett värdigt sätt, d. v. s. med att spela komedi på Bollhuset. Man valde tvenne pjäser af Regnard: "Le joueur" och "Attendez moi sous l'ormé", hvilka jämte ett dansdivertissement voro inöfvade af den från Dresden hit ankomne franske kunglige balettmästaren Landé. I det förra stycket innehade grefve Karl Gustaf Tessin titelrollen, och i det senare spelade han betjänten. Bland de öfriga uppträdande voro baronerna Sack, Leuhusen och Feif samt fröknarna Tessin, Lillienstedt, Lewenhaupt m. fl. En af deltagarna, den unge Karl Adlerfelt berättar, att "teatern, som annars är ganska vacker och har magnifika dekorationer, illuminerades nu liksom logerna med en oändlig massa ljus, hvilket gaf en utmärkt vacker anblick. Åskådarnas antal var utomordentligt stort. Pjäserna gingo förträffligt. Efter skådespelets slut begaf sig hela truppen i maskeraddräkt till kungshuset, där stor bal gafs. Drottningen öppnade balen, som räckte till midnatt." Följande år firades drottningens födelsedag den 23 januari på samma sätt med spektakel och bal. Adlerfelt fick nu utföra hufvudrollen i första pjäsen och efter spektaklets slut presentera sin trupp för konungen och drottningen i själfva teatersalongen.

Ungefär en månad därefter bifölls Landés ansökan att få införskrifva ett franskt operasällskap under namn af l'Académie royale de musique, för hvilket konungen förklarade sig vilja vara beskyddare. Dess spellista är emellertid alldeles obekant med undantag af ett "divertissement", som gafs på drottningens födelsedag 1724. Tre år därefter står samme Landé i spetsen för en annan fransk trupp, som också uppförde ett "divertissement" på samma betydelsefulla dag, skrifvet af skådespelaren Langlois med musik af truppens kapellmästare och balett af Landé. I den tryckta texten säges sällskapet vara i konungens tjänst.

Under 1730-talet aflöste det ena tyska komediantbandet det andra, och alla uppförde de sina "oförlikneliga, admirable, här ännu aldrig sedde hufvud- och statsactioner" samt "helt nye, alltigenom extraordinaire lustige bourlesquer och förnöjelige eftercomoedier" jämte "curieuse masquer, solodantzar och baletter". Hofvet besökte flitigt dessa spektakler, på hvilkas program förekom lindansning, voltigering och taskspeleri jämte stycken af Corneille, Molière och Holberg i tysk bearbetning. Men det var icke endast hufvudstaden, som undfägnades med dessa osmakligheter, äfven den svenska landsorten hemsöktes af dessa kringströfvande tyskar under ledning af Johann Kempfe, madam Spiegelberg, Friedrich Darmstedter, Karl von Eckenberg, kallad den tyske Simson för sin oerhörda styrka, den af Holberg odödliggjorde von Qvoten, och Gottfried Seuerling, om hvilken jag får tillfälle att närmare tala längre fram, m. fl. ^Anm

Redan nu började prästerskapet uppträda mot dessa förströelser, man började tala om dem på riksdagarna och granska dem i stridsskrifter. Konsistorium i Uppsala beklagade sig 1709 öfver att komedianter tillätos draga ungdomen från deras studier, och ungefär femtio år senare förnyades dessa klagomål med anledning af att ett svenskt teaterband hemsökt universitetsstaden i öfver ett halft år. I januari 1759 utfärdades därför en kunglig befallning, att i de städer, där akademier och gymnasier voro inrättade, fingo "slikt folk icke längre eller kortare tid sig uppehålla". Dock erhöllo de snart tillåtelse till det under marknader och promotioner. Vid riksdagen 1765—66 stred man hos prästerståndet och adeln ifrigt om teaterns nytta eller skada. Den allmänna opinionen tycktes dock icke ställa sig på prästerskapets sida, ty i de allmänna tidningarna såg man då och då teatern högeligen berömmas, och man påstod till och med, att vi kunde hafva lika goda skådespelare som de andra nationerna, om de endast blefvo uppmuntrade. Ty den önskan gjorde sig mer och mer gällande, att en inhemsk teater måtte hos oss upprättas. Genom friherre Anders von Höpkens bemödanden bildades omsider ett sällskap af unga adelsmän, som i Lefebureska huset vid Stora Nygatan under kammarherre von Olthoffs ledning uppförde svenska stycken omväxlande med franska. Först gåfvos dessa föreställningar för vänner och bekanta, sedan inbjöds hofvet, och slutligen insläpptes äfven allmänheten. Genom dessa sällskapsspektakler stegrades än mer lusten efter en inhemsk stående teater. En tillfällighet afgjorde saken.

Kungliga svenska skådeplatsen1737 hade några unga tjänstemän och studenter skrifvit ihop en pjäs med ämne ur Tobias' historia och spelade den på konungens födelsedag. En samtida affisch i kungliga bibliotekets samlingar har följande innehåll och utseende:

Å affischens andra sida läses:

Ehuru det säkert fanns mycket att anmärka både på pjäsen och utförandet, väckte den dock ett så allmänt bifall, endast därför att det var ett svenskt stycke, och att allmänheten sålunda fullt förstod hvad som talades på scenen, att man måste spela om den fyra gånger under stort tillopp af åskådare. Öfverståthållaren skaffade dem konungens tillstånd att spela på Bollhusteatern, och flera personer åtogo sig att sammanskjuta medel till teaterns reparation med mera som erfordrades för att få saken ordnad. Sålunda uppstod den "Kongliga Svenska Skådeplatsen" eller "Svenska komedien", såsom den i dagligt tal kallades. Den ställdes under öfverinseende af friherre von Höpken, öfverste Palmstjerna och kammarherre von Olthoff, och aktören vid senaste franska truppen Charles Langlois erhöll förordnande att vara styresman för spektaklerna.

Karl Gyllenborg.

I början af oktober öppnades teatern med den första på svenska författade komedien, riksrådet Karl Gyllenborgs "Swenska Sprätthöken" i fem akter. Den spelades af sju herrar och tre damer, våra första yrkesskådespelerskor. Affischen hade följande utseende: grefve Hurtig — Palmberg; baron Stadig — Hildon; amiral Enterfelt — Flodell; Champagne, Hurtigs dräng — Flodin; Måns, fru Lottas löpare — Lindahl; landtjunkaren Ränterik — Wendelius; Truls Ändafram, Ränteriks dräng — Rink; fru Lotta Enterfelt — madam Åberg; fröken Sophia Gladlynt — jungfru Wijktman; Sara, kammarpiga — jungfru Lund.

Titelvinjett till "Svenska Sprätthöken".

Aftonen inleddes med ett "Inträdestal, när swenska Comoedierna begyntes", hvars första ord lyda: "Vi börja nu en ny, men likväl gammal sak ..." I komedien förlöjligar Gyllenborg den gängse vanan att sända unga adelsmän till Frankrike för att uppfostras och framför på scenen den unge grefve Hurtig, nyss hemkommen därifrån med förakt för allt inhemskt, för svenska seder och svenskt språk, beundrande allt hvad franskt är. Omsider blir han gift med en humoristisk flicka, som mottager hans hand med villkor, att hon får göra om hans uppfostran och förvandla honom till en svensk man igen, hvartill han samtycker. Komedien väckte ett ofantligt uppseende både genom sin egenskap att vara svenskt original, och därför att man ansåg den innehålla anspelningar på den inre politiken, och den gamla anrika adeln kände sig högeligen sårad af vissa repliker.

Under de närmast följande åren uppfördes på den nya scenen några och tjugu olika stycken, hvaribland mer än hälften voro svenska original såsom "Fröken Snöhwits Tragœdia" och "Torilla eller Regner och Swanhwita", bägge af friherre Erik Wrangel, lustspelen "Fru Rangsiuk" och "Håkan Smulgråt" af Modée, med kraft i karaktärsteckningen och blick för scenens fordringar, om också dialogen emellanåt förefaller något tungrodd; vidare Olof von Dalins komedi "Den afwundsiuke", där han väl i samtalsformen, men hvarken i plananläggningen eller skildringen af de särskilda personerna öfverträffar Gyllenborg och Modée; samme författares tragedi "Brynilda eller Den olyckelige kärleken", en rent pseudoklassisk skapelse, i hvilken författaren behandlat ett fosterländskt ämne helt och hållet efter de franska reglerna. Föröfrigt spelades flitigt Holberg och Molière, och både Corneille och Voltaire förekommo på spellistan. Redan 1733 gafs Holberg i Stockholm, och inom femtio år hade den svenska skådeplatsen tillägnat sig nästan alla hans arbeten för teatern. 1729 trycktes en öfversättning af "Den politiske kannstöparen", och man har naturligtvis antagit, att detta var Holbergs berömde tenngjutare. Karl Warburg har emellertid påvisat, att det är en öfversättning af en annan dansk pjäs med samma titel, hopsatt af en viss Paulli och en oförskämd förfuskning af Holbergs stycke. Det gjorde trots detta stor lycka här i Sverige, hvars dåtida partibildningar fostrade så oändligt många politiska kannstöpare. 1735 följdes den af "Jeppe", som på svenska utkommit i omkring sextio upplagor och blifvit en verklig folkbok, mer spridd hos oss än i sitt hemland. Holberg erkänner själf, att han af ingen främmande nation blifvit mottagen med större intresse än af svenskarna, mot hvilka han säger sig hysa vördnad och tacksamhet.

Nils Flodell.                                 Kristofer Knöppel.

Föreställningarna, hvilkas början blifvit framskjuten till klockan fem på eftermiddagen, gåfvos två gånger i veckan och afslutades med en s. k. "eftercomedie", vanligtvis bestående af burleska upptåg, i hvilka den efterlängtade och gärna sedde lustige harlekin höll åskådarna vid godt humör. Till omväxling gåfvos äfven baletter, och ibland utfördes lindansning och luftspringningar af tillfälligtvis engagerade utländska konstmakare. Truppen blef snart så uppöfvad, att den enligt Tessins omdöme godt kunde täfla med de utländska skådespelare, som här förut uppträdt. Bland dess medlemmar märkas Petter Palmberg, om hvilken vi ingenting annat veta än att han utom grefve Hurtig äfven spelades Brutus i Voltaires "Cæsars död", Birger Hildon och Nils Flodell, som bägge varit

Petter Lindahl.                                  Didrik Trundman.

anskultanter i stadens kämnärsrätt, Petter Stenborg, om hvilken vi sedan få tillfälle att närmare tala, Kristofer Knöppel, hvilken äfven gjort sig bemärkt såsom författare och öfversättare för scenen. I synnerhet är den lilla muntra enaktspjäsen "Mötesplatsen i mörkret" underhållande genom en god plananläggning och en liflig och rask dialog. Efter sin afgång från scenen lefde Knöppel såsom fransk språkmästare i Stockholm ända till april 1800, då han dog 63 år gammal. En af truppens mest framstående medlemmar var Petter Lindahl. Han var förut mönsterskrifvare och, enligt hvad Gustaf Ehrensvärd yttrar i sina anteckningar, ett sällsynt aktörsämne samt särdeles förträfflig i harlekinsroller. Karl Gustaf Tessin säger, att han var en af de yppersta komiska skådespelare han sett, och Jonas Apelblad har om honom antecknat: "Petter Lindahl, som länge ägnade sig åt skådespelarkonsten, utförde så sina roller, att han alltid framträdde på scenen under åskådarnas bifall." Han kom sedan, som vi få se, till landsorten, förenade sig med den tyske teaterdirektören Seuerling och dog 1792 på dennes egendom Åby vid 80 års ålder. Senare vid truppen anställda voro Didrik Trundman, som 1737 inskrefs såsom student vid Uppsala akademi, och som blef enligt en anteckning i Stockholms nations matrikel "omsider klockare i spinnhuset i Stockholm och är allmänt känd för sitt oordentliga lefnadssätt", samt besjöngs af Bellman i dennes Bacchanaliska ordenskapitel; mamsell Johanna Enbäck, hvilken såsom fru Löfblad ännu på 1790-talet uppträdde på Svenska komiska teatern, och fru Elise Lillström, hvars dotter Elisabet 1747 vid sju års ålder med allmänt bifall utförde Astrilds roll i Sveriges första operacomique: Syrinx, eller Then uti wass förvandlade Wattunymphen", och sedermera såsom fru Olin blef sångscenens yppersta prydnad under Gustaf III:s tid. 1770 skref en insändare i Dagligt Allehanda på tal om den inhemska teaterns förfall: "Jag kommer väl ihåg, att 1737 års svenska skådeplats ej saknat sådana aktörer, hvilka hedrat både nationen och sig själfva: en Knöppel, Lindahl, Ålander, Palmberg samt en madam Lillström hafva hvarje gång de framträdt förnöjt åskådarna, utan att som en Garrick, mistress Cibber och demoiselle Clairon rikta sig själfva."

De underrättelser vi äga om teaterns verksamhet äro ganska sparsamma. Ekonomiska svårigheter tyckas snart nog väckt oenighet och split bland truppens medlemmar, och den mer än årslånga sorgtiden efter drottning Ulrika Eleonoras död vållade dem ett svårt afbräck. Slutligen vände sig de förnämas håg alldeles ifrån teatern till den politiska scenen, där deras egna fejder erbjödo dem ett långt intressantare skådespel, och från hofvet erhöllo de intet bistånd. Konung Fredrik, som i sin ungdom med sådan bravur fäktat vid Höchstädt, Oudenarde och Malplaquet, hade på äldre dagar endast håg för de nöjen, som Bacchus och Venus skänkte honom. För den dramatiska litteraturen och skådespelarkonsten hade han icke den ringaste böjelse. Vin och kvinnor gingo framför konst och vitterhet, och från hans omgifning spred sig hågen för vällustiga samkväm vidare. "Castenhof var en akademi, och gästabudens högtidligheter räknades efter antalet gäster, som legat kvar eller blifvit bortburna."

Än värre gick det den svenska scenen under Adolf Fredriks regering till följe af det nya hofvets smak för fransk skådespelarkonst. Lovisa Ulrika, den af Voltaire besjungna drottningen, var ej den svenska teatern bevågen, om hon än eljest ifrade för svensk litteratur, och efter ett besök därstädes skref hon den 18 november 1746: "Jag fann där så ringa nöje, att jag i hela mitt lif ej vill återvända. Det var plattheter, som räckte i fyra timmar. Ingen möjlighet att komma ut till följd af folkhopen, som stängde passagen." 1753 måste Langlois afstå sina rättigheter åt löjtnanten friherre Hastfehr, som i april erhöll konung Adolf Fredriks bifall till öfvertagandet af teaterns ledning och löfte om hans stöd och hägn, ett löfte som dock ej infriades. Samma år satte nämligen de kungliga sin länge närda önskan i verket att inkalla en fransysk trupp, åt hvilken Bollhusteatern uppläts. Stenborgs begäran, att det svenska sällskapet skulle få begagna scenen de kvällar fransmännen icke spelade, afslogs, och följande år gick "Swenska Trouppens Theater Magazin med dertill hörande Piecer" under klubban. Den 1 september 1753 började den franska truppen sina representationer under öfverintendenten grefve Cronstedts och hofintendenten Adelcrantz' styrelse, och de uppträdde än i Stockholm, än på Drottningholms och än på Ulriksdals lustslott. Inom truppen funnos utmärkta förmågor. Synnerligen framstående både som sångerska och dansös lär fru du Londel ha varit. Hon var dessutom en skönhet af aldra första rangen, med hvilken konungen säges ha blifvit särdeles intimt lierad. Men hofvet var icke nöjdt med dessa franska spektakler, som voro fullkomliga i sitt slag, efter hvad Ehrensvärd förmäler, utan införskref äfven en italiensk opera, som ankom 1754 och spelade hufvudsakligen på Drottningholm. Sålunda gafs därstädes på drottningens födelsedag den 24 juli 1755 en opera, om hvilken i Svenska Mercurius yttrades, att den "af alla teatraliska föreställningar, som någonsin skett i Sverige, ostridigt var den präktigaste". Med denna trupp följde den sedermera i vår teaterhistoria så ryktbare kapellmästaren Uttini. De stora summor denna opera kostade gjorde emellertid, att den efter tio år måste afskedas, men fransmännen stannade kvar.

Johan Berghult.                                 Petter Stenborg.

Då de svenska skådespelarna utdrefvos från Bollhuset, delade de sig i tvenne afdelningar, och den ena med aktörerna Lindahl och Berghult till ledare fingo privilegium att spela i svenska landsorten. Den andra och större delen af sällskapet med Petter Stenborg i spetsen anhöll att fortfarande få ge föreställningar i hufvudstaden och begagna Bollhusteatern de dagar franska spektakler där ej gåfvos. Riksråden tillstyrkte detta, emedan svenskar ej borde förnekas åtnjuta, hvad utlänningar blifvit förunnadt, men konungen sade fortfarande nej. Fördenskull resolverades, att Stenborg och hans sällskap visserligen fingo spela i Stockholm, men att de själfva borde skaffa sig teaterlokal. I sexton år fortfor Stenborg att under nöd och försakelse och med de största ansträngningar uppföra skådespel dels i hufvudstaden, dels i landsorten, hvarest han äfven fick uppträda på grund af en kunglig resolution 1758. I Stockholm måste han inrätta sin teater än här och än där. En tid spelade han på vinden i ett ruckel vid Kimstugatan, än i lifgardets läger på Ladugårdsgärdet, där en teaterlokal fanns, än i Bergstrahlska huset vid Riddarhustorget, än i en lokal i hörnet af Järntorget och Bankogränden, där Lafons kaffehus fordom fanns.^Anm Under så vidriga förhållanden var det icke underligt, om de sceniska prestationerna blefvo allt sämre och sämre. I Stockholms Oordentligheter för 1771 finnes följande målande tidsbild, som i de sista raderna visar, att den finare publiken ej mera infann sig på den Stenborgska teatern: "Så snart något spektakel, komedi, assemblée eller folksamling är uti Stockholm den mörka tiden af året, så må man tillstå, att ock den uslaste ordning är ibland becklampor och vagnar. Då förefaller alltid skrik, trätor, fastkörande, svordomar, slagsmål — ja, ofta lifsfara för dem, som gå på samma gata, då vagnarna köra fram att afhämta sitt herrskap. Herrar vederbörande! anbefallen vid alla sådana tillfällen, att den, för hvars räkning spektaklet gifves, bör hålla becklampor eller så kallade marschaller, som upplysa gatan till förekommande af olyckor!!! — Ja, jag vågar påminna, att en eller två sådana stora och lysande facklor vore högst af nöden emellan slottet och komedihuset, hvar gång spektaklet presenteras. Men det är dock icke att förstå om vår svenska komedi, hvars åskådare aldrig exponeras af vagnars trängsel, hoc tempore." Denna skillnad mellan de svenska och franska teaterföreställningarna på Bollhuset framgår äfven af följande passus: "För några dagar sedan var jag på fransyska teatern. Innan gardinen blifvit uppdragen, hade jag svårt vid att tro annat än det jag bevistade hr Stenborgs svenska skådespel, så mycket buller, så mycket stampande med fötter och käppar hördes från parterren." I Stockholmsposten skrefs 1769: "Vi hafva haft en svensk skådeplats, försedd med skickliga och i allmänna lefvernet i sin tid väl ansedda aktörer, som icke gifvit franska teatern i sitt slag efter; vi hafva haft verkligen goda teaterstycken; de hade blifvit bättre, om den icke undergått en så betydande förvandling till dess nuvarande belägenhet, där man får skratta vid både lust- och sorgespel alltid af samma orsaker, där man tycker sig höra pjäsen merändels spelas med dubbla tungor för bättre minne, där aktörernas klädbonad och teaterprydnader stöter ögat, och där det bästa stället för åskådarna är det sämsta." Johan Gabriel Oxenstierna skrifver i sina dagboksanteckningar den 21 november 1769: "Jag var på svenska komedien med flera af mina bekanta. Man agerade där 'Barnevelt'. Det ena var ömkligare än det andra, men ibland de allra sämsta aktörer var dock en ung gosse, som af naturen redan var nog skicklig och igenom konsten skulle hinna all möjlig höjd i uttalskonsten. Jag vill ej begabba detta dåliga skådespel. Det vore bättre, att den allmänhet, som nu gör narr däraf, gjorde något till dess uppmuntran, och att öfverheten en gång ville göra något för nationen, sedan den bjudit till att allt göra för honom." Slutligen ger oss Gustaf Ehrensvärd i sina dagboksanteckningar följande skildring af det svenska skådespelarsällskapets eländiga tillstånd: "Längst in uti staden, där några gamla och nära emot hvarandra svarande ohyggliga hus göra en smal gränd, längst uppe på en vind, där dagern med möda kunde tränga sig fram, där konsten nekat trappor, utan dit man måste klifva på en brant och svag stege, där hade svenska teatern tagit sin bedröfliga tillflykt. Där besöktes den af de gemene, som där råkade sina likar eller för litet penningar fingo tillfälle att se seder afmålade, som liknade deras. Man slogs därstädes som på en gästgifvaregård, ovett hördes som ibland månglerskor, grofhet som ifrån de sämsta krogar och liderlighetens tillhåll. Den betjäntes af likadana personer. Aktörer voro tillkomna ömsom från gäldstugan, ömsom ifrån soldathopen, några perukmakaredrängar och brännvinsadvokater. En adelsman Leijonmarck spelte en bland de sämsta roller, men det var icke något nytt den tiden att se svenska adelsmän spela smutsiga och sämre roller. Aktriser voro hämtade ur tvättstugan och från Barkareby; kläderna lånta ur klädstånd, musiken flyttad från krogbaler. En gammal Stenborg var hufvudman för hela denna sammansättning. Så hade tjugu års vanvårdnad omskapat denna inrättning. Blef någonsin i de större sällskaper fråga yppad att se ett svenskt spektakel, så ansågs en sådan föresats som ett partie de débauche, som en lust att se främmande djur, eller då man är på landet att dansa på bondbröllop. Man besökte svenska teatern för att skratta åt det allra sämsta man sig kunde inbilla. Man lät efter behag börja med sista akten af en tragedi och sluta med den första; man hängde den olycklige naken i en vippgalge; Jeppe på Berget låg på en dynghög på teatern; man utviste den aktör man icke tyckte spela roligt nog; då de skulle gråta i tragedien, tvingade man dem att skratta, och vid det löjligaste i komedien betalte man dem för att gråta. Spektatörerna deltogo äfven så mycket i pjäserna som själfva aktörerna. Sådan var den svenska teatern; i sin sena början uppmuntrad men illa uppfostrad, i sitt tilltagande vanvårdad, i sitt aftagande bortglömd och föraktad, och vid sitt lutande fall smutsad, skröplig och öfvergifven."

Men det finns lyckligtvis ingen natt så mörk, att ej en morgongryning kommer efter den. Så äfven här, och den inbrytande ljusningen blef snart förvandlad till en strålande härlig dag. Den glänsande sol, som skänkte den svenska scenen värma och lifskraft, det var den svenskfödde monark, som trots sin franska bildning ägde ett för den fosterländska konsten klappande hjärta, det var snillet på tronen, tjusarkonungen Gustaf den tredje.

---

1. de agerande, aktörerna.