Svenska teatern/Anmärkningar och tillägg del 4

←  Kungliga teatern under Gustaf Lagerbielkes styrelse

Svenska teatern : några anteckningar 4. Under Karl Johanstiden : 1818-1827 av Nils Personne Anmärkningar och tillägg

Personregister till tredje och fjärde delarna  →

ANMÄRKNINGAR OCH TILLÄGG.

Sid. 19.

Jean François Ducis valdes till ledamot af Franska akademien 1778 efter Voltaire och dog 1816. Mest bekant blef han genom sina bearbetningar af Shaksperes dramer, hvilka han i fransk-klassisk anda behandlade på ett sådant sätt, att stundom nästan ingenting annat än pjäsens namn är bibehållet. I »Hamlet» är sålunda borttaget vålnadens uppträdande, Hamlets låtsade vanvett, skådespelet inför hofvet, dråpet på Polonius, Hamlets häftiga utbrott mot Ofelia, hennes död och kyrkogårdsscenen. Konung Hamlet dödar i dramats slutscen prins Claudius, och Gertrud tar sitt eget lif såsom ett försoningsoffer åt de vredgade gudamakterna.

Sid. 20.

Professor Gollancz har hösten 1909 under en föreläsning i London sökt gifva en förklaring på frågan, hvarför Shakspere ändrade namnet på konungens kammarherre i »Hamlet» från Corambis i första kvartupplagen af skådespelet till det allmänt bekanta Polonius i den andra. I slutet af 1500-talet utkom ett af dåtidens främste polske politiker, Laurentius Goslicius, författadt arbete, »De optimo senatore», hvilket blef berömdt i hela Europa. Såsom af titeln synes, behandlade boken den idealiske statsmannen och öfversattes 1598 till engelska. Professorn citerade flera ställen i densamma, hvilka förete en anmärkningsvärd likhet med berömda repliker i »Hamlet», och ville därmed ådagalägga, att Shakspere otvifvelaktigt känt till detta verk och gifvit den danske konungens rådgifvare namnet Polonius till minne af att dåtidens mästerverk om den idealiske statsmannen var författadt af en polack.

Sid. 25.

I några teaterhistoriska uppsatser, som med anledning af Shaksperejubileet 1916 förekommo i olika svenska tidskrifter och tidningar, uppgafs, att vid »Hamlets» premiär 1819 konungens roll utfördes af Fredrik Kinmanson och vålnadens af hans yngre broder Lars. Detta är emellertid ett misstag. Axel Cederholm var den förste Claudius, och vålnadens repliker framsades då af Fredrik Kinmanson. Samtidigt med att Åbergsson lämnade Kungliga teatern, afgick äfven Cederholm. När skådespelet repriserades hösten 1820 med Torsslow i titelrollen, ansågs Fredrik Kinmansson lämpligast att remplacera den ståtlige Cederholm, och vålnadens parti måste sålunda ånyo inläras. Ifall Lars Kinmanson redan spelat rollen, hade den naturligtvis icke behöft af annan person inöfvas.

Sid. 28.

Om den dryckenskapslast, som den tiden var vanlig icke blott inom de lägsta utan äfven de allra högsta samhällsklasserna i Danmark, kan man få en föreställning genom några samtida skildringar. I det liktal, som Anders Wedel 1588 höll öfver den afdöde konung Fredrik II, vågade han öppet förklara, det konungen sannolikt genom dryckenskap påskyndat sin död. Han yttrade däri bland annat: »Hans Naade var altid af Naturen i sig selv en før, karsk, tidig Mand, og ikke nogentid, det man veed af at sige, havt nogen synderlig stor Krankhed, saa Hans Naade gik dermed til Sengeleje. Man mener vel, at dersom Hans Naade kunde havt Aarsag, for fremmede Fyrsters og udlændiske Legaters og andre sine gode Mænds daglige Omgængelse, at holde sig fra den almindelig skadelige Drik, som nu över Alverden iblandt Fyrster og Adel og den menige Mand alt for meget gængs er, da syntes for menneskelige Øjne og Tanker, at Hans Naade kunde levet mangen god Dag længer. Men dette er nu forgjæves at disputere om. Døden vil have en Aarsag».

I William Segars dagbok från 1608, då en engelsk gesandt besökte Köpenhamn, heter det: »På eftermiddagen gick konungen af Danmark ombord å det engelska skeppet och hedrades med en bankett på det öfre däcket, som täcktes med ett soltält af stickadt kläde. Hvarje skål åtföljdes af sex, åtta eller tio grofva skott, så att icke mindre än etthundrasextio skott lossades under konungens uppehåll». Och om den fest konungen sedermera gaf till gesandtens ära skrifver Segar, att »man kunde bli sjuk af att höra på alla deras skålar».

Med dessa danska hofseder kan man jämföra den ton, som härskade vid Jakob I:s hof, då det 1606 gästades af hans danske svåger Kristian IV. Den engelska adeln hade ännu i friskt minne Elisabets praktfulla hof med sina duktiga krigare, berömda sjöhjältar, stora statsmän, lärda och diktare, och hvad som inträffade vid de danskes besök väckte därför ett uppseende, som just ej var smickrande för den dansk-norske konungen. Om intåget i London berättar en engelsk krönikeskrifvare: »Vid den stora fontänen i Cheapside var Musernas jungfrubur anordnad, där de nio sånggudinnorna uppträdde och harangerade de bägge konungarna. Längre bort sutto stadens äldsta, iförda sina scharlakansröda dräkter, och här höll the Recorder ett tal på latin och öfverlämnade till den danske konungen en konstrikt arbetad dryckeskanna af massivt guld. Flera af fontänerna sprutade vin, och invid den på Fleetstreet uppfördes ett herdespel, som mycket behagade konungarna». Man får vidare veta, att konung Jakob till hofvet inbjudit de duktigaste dryckeskämparna bland den engelska adeln för att dricka i kapp med de danska adelsmännen, men att de kommo till korta och blefvo liggande på sina gärningar. Kung Kristians eget uppförande var icke det bästa, ty han betedde sig så fritt, att det både sårade och väckte skandal. När han tog afsked från drottningen af England var en engelsk amiral närvarande, hvars unga hustru icke hade det bästa rykte. Det blef fråga om hvad klockan var, och kungen räckte upp två fingrar i luften på ett sådant sätt, att de kunde tagas för två horn. Drottningen skrattade åt detta teckenspråk, men amiralen kände sig högeligen förnärmad.

Ett uttryck för de blandade känslor, med hvilka drottning Elisabets kavaljerer betraktade de upptåg, som ägde rum, ha vi i ett bref, som hennes gudson, sir John Harrington, strax efter festligheterna sände till sin vän, konungens sekreterare Barlow. Han skrifver däri bland annat: »Jag kom hit en eller två dagar, innan den danske konungen anlände, och från den dagen ända tills nu har jag varit nästan öfverväldigad af gästabud och nöjen af alla möjliga slag. Lustbarheterna begynte hvarje dag på sådant sätt, att jag nästan började tro mig vara i Muhammeds paradis. Vi hade kvinnor, men också vin och det i sådant öfverflöd, att en nykter iakttagare skulle häpnat. De utbringade skålarna voro högtidliga, och kungen och hans gäst omfamnade hvarandra hjärtligt vid bordet. Efter min mening ha danskarna på ett märkvärdigt sätt inverkat på våra goda engelska adelsmän. Ty de, som förut aldrig smakade en droppe, följa nu modet och söla sig i djurisk lusta. Damerna ha afstått från att vara nyktra, och man ser dem ragla berusade omkring. Det var för väl att parlamentet försåg hans majestät så rikligt med penningar, ty det har icke varit brist på öfverdåd och lifsglädje, det har varit föreställningar, lekar och banketter från morgon till kväll.

En dag hölls en stor fest, och efter taffeln uppfördes ett skådespel om konung Salomo i templet och drottningens af Saba ankomst, som var ämnadt att gifvas för deras majestäter efter grefvens af Salisbury och andras anordningar. Men, ack! liksom all jordisk glädje i njutningens stund lämnar mycket öfrigt att önska, så gick det också med vår föreställning. Den dam, som utförde drottningens roll, frambar härliga gåfvor till majestäterna, men hon glömde de trappsteg, som ledde till upphöjningen under tronhimlen, snafvade och tömde sina käril i famnen — eller rättare, som jag tror, i ansiktet på hans danska majestät. Stor blef förvirringen och brådskan, men där funnos dukar och servetter till hands för att aftorka honom. Hans majestät reste sig då upp för att dansa med drottningen af Saba, men föll henne i stället ödmjukt till fota, hvarför man bar in honom i ett inre gemak och lade honom på en paradsäng, som blef illa nedsölad af alla de gåfvor, hvarmed drottningen af Saba öfverstänkt hans kläder.

Föreställningen skulle emellertid fortsättas, men de uppträdande voro så öfverlastade af vin i sin öfversta våning, att de gingo kräftgången och föllo öfver ända. Nu framträdde Tro, Hopp och Kärlek, iklädda rika dräkter. Hoppet försökte tala, men vinet hade så försvagat hennes förmåga, att hon drog sig tillbaka med den förhoppning, att konungen ville ursäkta talets korthet. Tron steg nu fram helt allena. Åtminstone är jag viss på, att hon ej ledsagades af goda gärningar, ty hon tumlade strax tillbaka. Kärleken vacklade fram till konungens fötter, liksom om hon med sin mantel velat dölja alla sina systrars synder, gjorde ett slags nigning och frambar sina gåfvor, men sade, att hon ville vända åter, då hon inga gåfvor hade, som himlen icke allaredan förlänat deras majestäter. Därmed drog hon sig tillbaka till Hoppet och Tron. Därnäst kom Segerns gudinna fram i skinande rustning och räckte kung Jakob ett rikt smyckadt svärd. Men han mottog det icke, utan stötte bort det med handen. I sitt omtöcknade tillstånd började hon på vers uttala sin hyllning till hans majestät. Men Victorias triumf blef icke långvarig, ty efter ett högst bedröfligt tal fördes hon bort som en stackars fånge och lades att sofva på förstugans yttertrappa. Nu steg Freden fram och försökte nalkas kungen. Det gör mig ondt att omtala, det hon föll ur sin roll och lade i dagen stor stridslystnad, ty då några stodo henne i vägen, förklarade hon dem krig och daskade dem kraftigt i skallen med sin olivkvist ...

Jag har storligen förundrat mig öfver dessa sällsamma upptåg, i det de återkalla för mitt minne, hvad som hände i vår drottnings dagar, vid hvilkens föreställningar jag understundom hade den äran att vara biträde och medspelare. Aldrig såg jag en sådan brist på nykterhet, ordning och belefvenhet, som den jag nu måste bevittna ...»

I ett engelskt bref från 1632 säges om samme monark: »Konungen af Danmark gaf en gång en fest för lorden (af Leicester), och denna räckte från klockan elfva till fram emot aftonen, under hvilken tid konungen utbragte trettiofem skålar, den första för kejsaren, den andra för sin engelske frände och så för alla kungar och drottningar i hela kristenheten. Slutligen bars konungen bort i sin stol, men lord Leicester lyckades bättre hålla sig uppe, och när två af konungens garde ville taga honom under armarna, då han gick utför trappan, slängde lorden undan dem och gick ensam utan hjälp».

Det är denna djuriska dryckenskapslast, på hvilken för öfrigt Troels Lund ger oss så drastiska exempel i sin kulturhistoria, Shakspere åsyftar, då han låter Hamlet utbrista:

»Men fast jag är ett landets barn och uppfödd
vid bägaren, så tycks mig bättre vara
att bryta sådan sed än hålla den.
Ett sådant sus och dus oss skämmer ut
bland andra folk i öster och i väster.
De kalla oss för drinkare och svin,
och sådant griper, sanningen att säga
från våra höga, härliga bedrifter
det goda namnets kärna och dess märg».

Sid. 78.

Matilda Valeria Beatrix d’Orozco var född i Milano 1796 och dotter till spanske ministern därstädes grefve Nicolas d’Orozco. Hon blef tidigt gift med markis Cenami, hofstallmästare hos kejsar Napoleons syster, prinsessan Elisa Bacciochi. Kort därefter änka ingick hon i Wien 1817 nytt äktenskap med chefen för Värmlands fältjägare Josias Montgomery-Cederhjelm. 1825 blef hon ånyo änka och gifte sig för tredje gången 1839 med kammarherren baron Karl Fredrik Gyllenhaal. Utom andra talanger hade hon äfven poetisk begåfning samt var mycket musikalisk. Hon utgaf anonymt »Vid julbrasan» med bilagor af ord och musik, La serenata contadinesca, en husarmarsch, musik till »Rings drapa» af Tegnér samt de då allmänt sjungna romanserna »Axels monolog» af Tegnér och »Tänk någon gång» af Böttiger.

Sid. 137.

»Directeuren af de Kongl. spectaclen», friherre Åkerhielm, aflämnade den 24 mars 1819 till konungen ett »underdånigste memorial» med en hemställan, att Lars Hjortsberg skulle få bibehålla sina dittills åtnjutna pensionsförmåner från hofförvaltningen. Åkerhielm sade sig vilja fälla en förbön för honom »på grund af denna artists trogna tjänster under fyra konungars regering, på den ovanligt utmärkta talang, hvarmed han pryder svenska scenen och svenska konsterna, och på den ömmande omständighet, att han med blotta frukterna af sin talang uppfostrat en talrik familj, hvars utkomst beror af hans lifstid och hans tillgångar». Till denna Åkerhielms skrifvelse var bifogadt ett af Hjortsberg upprättadt »ödmiukaste memorial», hvars original förvaras i Riksarkivet, och hvaraf här meddelas ett faksimile för att visa Hjortsbergs rätt prydliga handstil. I stället för de honom tillförsäkrade förmånerna af fria husrum i slottet och utfodringen af en häst, hvilka naturligtvis upphörde vid Gustaf III:s död, hade prinsen-regenten tillerkännt honom en penningersättning af 105 rdr 26 sk. och 8 rst. bko. Alla de i memorialet uppräknade pensionsbeloppen fick han af kunglig nåd behålla till sin död.

Sid. 201.

Lagerbielkes till konungen ingifna memorial af den 26 november rörande Arsenalsteaterns brand är åtföljdt af en bilaga litt. a, som innehåller en plan öfver det kungliga mindre teaterhusets nedersta våning, utförd i bläck och blyerts. Denna skiss är på Generalstabens litografiska anstalt renritad och meddelas här i en förminskad storlek.

Sid. 252.

Anne Marie Desguillons, född Milan 1753, tillhörde den franska trupp, som under ledning af Monvel hitkom 1781 och upplöstes efter Gustaf III:s död. 1789 gifte hon sig med sin kamrat Joseph Desguillons och inrättade med honom 1793 en undervisningsanstalt för de Kungliga teatrarnas elever, där hon var en högst utmärkt lärarinna (se del I, sid. 195). Denna skola fortfor i sju år och försåg vår teater med flera framstående förmågor såsom Jeannette Wässelius, Karolina Kuhlman, Anna Frodelius, Axel Cederholm, Karl Gustaf Lindström, Karl Fredrik Berg m. fl. M:me Desguillons blef änka 1822 och dog vid Drottningholm under sommaren 1829.

---