Tal af Gudinnan Venus, då hon lemnade Vapen till sin son Æneas
| ← Siegmunds Idéer |
|
Konung Pharao → |
Mitt barn, tro mig, det icke meriterar
Att emot fienden sitt land försvara!
Land har man allestädes, hvart man kommer,
Så vida man ej ger sig ut på sjön.
Du är Kosmopolit, min son, och vapnen
Vid Trojas nöd du visligt kastat bort.
Men du har röfvat kämpens Turni fästmö.
Det är väl möjligt, att han manar ut dig:
Då går ej gerna an att säga nej.
Jag för dig vapen nu, i deras ställe,
Som du vid Troja kastade åt fanders.
Men barn, som vapen är ett farligt ting,
Jag några ord om krigets konst vill tala,
Att vapnens rätta bruk, du måtte veta.
Här är då svärdet. Vackert skall du taga
I det, att du dig icke skär derpå.
Du kan ju det ändå, för syn skull, draga,
Om än i fält du aldrig skulle gå.
Dock råkar du poltroner, mera svaga,
Än du är sjelf, dess egg du pröfva må;
Men komma männer, stick då in din klinga!
Väl står den man sig, som är snäll att springa.
Och här är skölden! Han ditt värn skall vara,
I fall nog fort du icke springa kan.
Håll den framför ditt bröst i måttlig fara!
Men när du flyr, så kan det ock gå an
Att annorstädes dig dermed bevara.
Men eljest är Pardon en hygglig man,
Som frälsar dig, om du på knä vill falla
Och inför fienden hans namn åkalla.
Lull, lull, min son! Här står hur jag, på Ida,
En qväll, när det på dagsljus var stor brist,
Bort till Anchises’ fäbod månde skrida.
Den, som oskyldig är, ej fruktar list,
Men går, se’n Soln gått ned, i marken vida
En menlös blomma, en polyandrist.
Och hvad sig tilldrog se’n i myrtenlunden,
Har konstnärn framställt skönt på gyllne runden.
Men flyende som fana deplojera
Hvad som en gång din moders kjortel var.
Svår är den konst att kunna retirera,
Dock är den lättare än att stå qvar.
Skäms ej för det, min son! Så göra flera,
Och det bevisar att man vighet har,
Och när åt fienden du ryggen vänder,
Han visst förstår att af förakt det händer.