←  Rustningar till Ragnarok
Samlade dikter
av Vitalis

Tal till Månen



[ 237 ]
TAL


TILL

MÅNEN.



Et noctibus quidem plenam fulgentemque lunam invitabat assidue.
Suet. Caligula.

[ 238 ]

Till Allmänheten.

Att detta intressanta tal ej är någon imitation, härrör från min okunnighet i Kinesiska litteraturen. Jag är för sent född, att såsom originell Imitatör uppträda i någon annan. En gång hade jag väl i sinnet, att stifta en Barbarisk Skola; men ser mig häruti af några förträffliga ynglingar förekommen och tilltror mig icke, att deruti med dem ingå i någon täflan. Sedermera var jag sinnad att med en Persisk blomsterqvast offentligen sopa Litteraturens gator; men äfven denna fröjd var mig förnekad. Men nu måste den respectiva Allmänheten ha tålamod med mig, till dess Tyskarne börja öfversätta Kinesernes visdom, ty för det närvarande förstår jag icke Kinesiska stort bättre, än de öfrige skalderne, ”mina bröder,” förstå det Persiska språket; emellertid torde jag böra påminna Allmänheten, att Kinesarne äro ett höfsadt folk och hafva de gjort thekoppar och spilkumar långt före Christi födelse.

Den respectiva Allmänheten förstår väl, kan jag tro, utan vidlöftigt omordande, att jag verkligen har några anletsdrag, ty väl finnas författare utan hufvud; men något slags fysionomi måste man i alla fall ha. Jag har länge ömkat mig öfver dem bland mina läsare, som, boende i en aflägsen landsort och hindrade af affärer, ej kunnat resa hit för att se hur jag ser ut. Beklagligen har jag märkt, att stadens innevånare, som se mig nästan [ 239 ]dagligen, icke veta nog skatta denna lycka, hvarföre jag också snart skall fara hän. Redan vid mitt första uppträde var jag betänkt på, att meddela mitt porträtt; men då mina första dikter blefvo införde i Kalender för Damer, tillät mig icke mitt samvete att göra det, emedan jag har ett skönt och verkeligen förförande utseende. — Ehuru trångt der var, hade jag visst eljest kunnat få rum bredvid gumman, som satt på stenen i Soissons. Då jag sedermera sjelfständigare uppträdt, har samma längtan alltid hos mig lifligt vaknat och jag har talat med mina vänner derom; men de hafva allesamman tillstyrkt uppskof, såsom jag lätt insett, af falskhet och afund, i förhoppning att jag emellertid skulle hinna blifva fulare. Men som min egen målarekonst var otillräcklig (ty docti viri male pingunt), och ingen ville hjelpa mig, beslöt jag dock att göra hvad jag kunde och uppsatte derföre en temligen trogen beskrifning om min ansigtsbildning och min klädedrägt, i den förmodan, att läsare med liflig fantasi skulle, medelst en sådan hjelpreda, någorlunda kunna föreställa sig huru jag ser ut; men till min förskräckelse fann jag henne fullkomligt likna en allmän efterlysning. Jag öfvergaf då min plan, ty som jag är försänkt i skuld, ingenting äger att betala med, och följaktligen med det första måste rymma, så kommer troligen Landshöfdinge-Embetet att efter mig utfärda allmän efterlysning, och hänvisar jag således de läsare, som längta efter någon kunskap om mina anletsdrag, till denna intressanta skrift.



[ 240 ]

Tal till Månen.


Högborne Herre!


I djupaste underdånighet vågar jag inför Eders Himmelska Klarhets silfverfötter, nedlägga denna eländiga bok, som jag sammanskref Året, som hölls före vara det 5823-dje ifrån verldens skapelse och var det 8:de i Solcirkeln. Värdes E. H. K. förlåta, att jag, vid hennes framlemnande, ej kommer ridande på Pegasus, ty han har gått till sina Fäder, utan till fots (pedestri oratione), ehuru jag väl också stycktals flugit på Fantasiens vingar. Min hustru Barbara, som icke visste, hvad gästerne skulle äta på bröllopsdagen, slaktade det arma kreaturet och tillagade sedermera köttet med lagerbärsblad af den krans, som jag sjelf bröt och satte omkring min nattmössa; ty hvarföre skulle ej skalderne kröna sig sjelfva, då historien företer exempel på Konungar, som med egen hand satt kronan på sitt hufvud. Mina afundsmän sade väl, att jag tagit mina lagerqvistar i min Svärfars stora päronträd; men hvad säger icke afunden? Nu vill jag till Pegasi efterträdare, från den himmelska djurgården eller djurkretsen, nedtaga Kräftan. Henne skall man, i mitt förkonstlade tidehvarf, lätt taga för den åttafotade hästen, Sleipner, och på henne vill jag rida i en verld, der allt för mig går kräftgången. Men vi lefva alle under Ödets jernspira. Går det då det himmelska herrskapet bättre? Hafva icke försmädare upphäfvit hufvudet och påstått, att [ 241 ]E. H. K. är en mörk kropp, ehuru E. H. K. skiner så vackert. Den vise skall dock aldrig af så orimliga påståenden låta sig missledas; den vises ögon sitta i hans hufvud, säger Predikaren, och mina sitta icke heller på något annat ställe, derutaf märker jag att jag är vis. Låtom derföre bespottare recensera: låtom fritt Eddan säga:

Svart blifver solsken
Om sommarn derefter.

Solsken kan dock aldrig, hvarken sommar eller vinter, blifva svart, och månsken ännu mindre.

Sedan jag, på första sidan af mina ömkliga Dikter satt mitt eget namn, har jag sedermera, på den tredje ihågkommit E. H. K. likasom när efter slaget vid Salamis Grekerne skulle dömma öfver sin tapperhet, hvar och en satte sig i första rummet och Themistocles i andra. E. H. K. står också här så godt som i andra rummet, ty den andra sidan är alldeles tom. Häruti har jag på visst sätt velat imitera E. H. K., liksom E. H. K. lånar af solen sin glans, så har äfven jag arme stackare, af E. H. K:s namn, velat låna någon glans åt mitt arbete. Vet E. H. K. hvad ordet dedikation betyder? Jag har icke vågat lita derpå, och derföre i djupaste underdånighet begärt betalning. E. H. K:s fromma, ”godmodiga” uppsyn gifver mig ock det hopp, att jag, i mitt betryck, vändt mig till rätta man. Ofta har jag under min jordiska vandring uppslagit den enda bok, som fanns i klockarns bibliotek, Almanackan, och på hennes tredje sida, bland tecknens bemärkelse, på E. H. K:s anletes liljeskimmer hvilat mina ögon med förtjusning. Hvilken vällust skulle det icke [ 242 ]vara, att, efter min lyckliga nedkomst, på E. H. K:s blänkande Riksdalrar speja dragen af E. H. K:s förtjusande, ehuru af sorgens hvitmenande hand något åtkomna anlete, och huru skulle icke, af deras glans, sjelfva Barbaras ansigte förklaras och hon till äfventyrs nästar gång icke slå mig så hårdt?

Öfverallt måste en stackare vara förföljd af björnar, både på himmelen och jorden. På himmelen är det ändå skapligt, ty der äro de icke flera än två, nemiigen stora och lilla björnen, och för dem hoppas jag att E. H. K. måtte taga mig i försvar. Mina björnar på jorden äro inga lagkarlar; de känna icke naturens lagar; de ligga alldrig i ide. Min hustru Barbara är dock den värsta; icke som skulle jag vara henne något skyldig; tvertom är hon skyldig mig lydnad, såsom Sara var sin man underdånig och kallade honom Herra, fast hon är en trög betalare. Nej, jag kallar henne så för hennes styrka och mod, ty hon är tapprare än jag. Dagligen söker hon dock stärka min kropp genom gymnastiska öfningar såsom brottning och kapplöpning, i hvilken senare jag dock mycket utmärker mig, emedan jag eljest af hennes eldgaffel kunde blifva dubbad till döds. Förtiden afton satt jag i min kammare och spelte luta, och jag var ensam, hvilket ej var underligt, ty ingen menniska mer var inne i kammaren. Då ertappade mig min hustru å bar gerning. Jag bor i en vindskammare och nedanföre växer ett päronträd, hvari jag ofta tänkt att hänga mig, men uppskjutit det, emedan jag ej ännu anser grenarne nog starka. I detta päronträdet tänkte jag nu genom fenstret nedhoppa, men historiens Genius höll mig tillbaka, öfverlemnande [ 243 ]mig en tafla, som föreställde Konung Måns Bryntessons olyckliga försök i konsten att hoppa i päronträd. Min hustru gjorde en för mig föga smickrande jemförelse emellan min och Klockarens sångkonst. Derefter påminte hon mig, huru Klockaren nyligen blifvit hugnad med titel af Direktör, och lefver i anseende och ära då undertecknad i sin födelsesocken allmänt är ansedd såsom en fantast. Ack! En Profet varder icke liden i sitt fädernesland. Skulle dock icke E. H. K. med en nåd, den jag i det tysta ville besjunga, den jag i glömskans rike ville ihågkomma, vilja benåda mig med någon titel, till exempel af SkogsRåd eller SjöRåd? Hvilken balsam skulle det icke gjuta i mitt blödande hjerta!

Täcktes E. H. K. också kasta en uppmärksam blick på mina skodon! Så stora remmar äro icke qvar af dem, att de längre kunna passera för sandaler. Lycklig, o trefallt lycklig, är dock Jerusalems skomakare, som, under sina vandringar i fjerran, sjelf kan lappa sina skor! Också ha vi på jorden ett läder, som är alldeles såsom fnöske, hvarföre jag äfven, i dessa förbistrade tider, alltid nyttjar fnösket att halfsåla mina stöflar med, och lädret att slå eld uti. Behöfver jag väl vidlöftigt orda om mina byxor? Hvilken disharmoni emellan lapparne! Hvilket återsken af mitt eget jag! Huru lycklig är icke RuterKnekt, som icke behöfver några byxor! Huru lycklige äro icke de marmorbilder, som jag i Stockholm sett, och som, utan att man tillräknat dem det, kunna visa sig nakne för folket! Jag är en fattig stackare, som ingenting ärft och ingenting förvärft, utom min arma kropp, för hvilken jag är rådlös, ty i Klockarens täppor växa inga [ 244 ]fikonalöf och krusbärslöf förslå icke alls. Vore jag ett får, så hade väl ullen af sig sjelf växt på ryggen på mig, men nu har jag olyckligtvis blifvit ett Geni, hvilket varit betänkligt både i Gamla och Nya Testamentets tider, ja, är det ännu bland min upplysta samtids menniskor, som hvarken vilja höra talas om Gamla eller Nya Testamentet, emedan vår Herre icke testamenterat dem några penningar.

Så länge min Svärfader lefver och kan förrätta sin tjenst, bor jag i sockenstugan, så ofta jag törs vara hemma, men när han dör, vill jag i anseende till mina förtjenster i lärdom och vitterhet, söka ett rum i det Svenska Prytaneum. I händelse min ansökning beviljas, kommer jag då ej att flytta långt, ty fattigstugubbarne äro våra närmaste grannar. Sockenstugan är uppförd i Göthisk smak. När man inträder i henne, blir man till mods, alldeles såsom när man läser Phosphoros. Ett heligt, ”magiskt halfdunkel” råder derinne, ty ljuset släppes blott till husbehof in genom en glugg. Taket är lagdt med torf och det är en lust att se, huru det hvar sommar står grönt och blomstrande, såsom en äng, fullt af gräs och de härligaste örter, såsom sedum acre, sempervivum tectorum m. fl. Klockaren, som nyligen blifvit upptagen i Länets Hushållssällskap och ville utmärka sig, författade en afhandling om sättet att föda boskap på tak, hvilken af sällskapet emottogs med mycket bifall och finnes införd i dess handlingar. Men då han sjelf, någon tid derefter, ville dermed göra försök, fick hans bästa oxe det förmätna infallet, att derifrån göra ett salto, i egentligaste mening mortale, ty han tillsatte sitt [ 245 ]dyra lif, som kostade Klockaren etthundrade Riksdaler. Förförde af hans exempel kommo Klockarens tvenne får straxt efter och hade delat hans öde, om ej Klockaren och hans hustru, såsom skickliga faktmästare, emottagit dem i sin famn. Men vi hafva nu åter nebulistiskt utsväfvat ifrån Centralideen och retirera med blygd till vårt ämne.

Menniskan kan icke taga sina skatter med sig i grafven, ty arfvingarne tillåta det icke; och E. H. K:s arfvinge Hate Hrodvitnersson är åtminstone icke billigare än vi dödlige. Många faror har visserligen E. H. K. underligen undgått, såsom när Atheniensaren Strepsiades ville stoppa E. H. K. i sin tobaksask, för att göra sina kreditorer månaderasande, eller, när i senare tider Doctor Green ville putsa E. H. K. med ljussaxen, förmodligen, emedan han tyckte att E. H. K. lyste nog klent. Men det kommer en vinter, Fimbulveter kallad, då snö faller ifrån alla kanter. Då höres icke längre i min födelsesockens kyrka, min Svärfader Klockarens röst, och jag, Allmänhetens klockare, bor då likaledes hos mullvadarne. Föga önskvärdt vore det ock att lefva i en sådan vindtid och vargtid, såsom Eddan säger. Ty Fimbulveter är en erkevinter; han är så lång som tre. Då hjelper det icke att Bil sätter sig till motvärn med såstången Simul, när Hate Hrodvitnersson, eller en lång fasta, fattar, o himlalilja, din strålkalk med framtassen och slukar honom såsom en ostra.

Hvi belönar och hägnar icke E. H. K. de fromma skalder? Hvi gå de arme, midt i Thors månad, på Parnassen, i all sin nakenhets blygd? Hvi rifva de, på de [ 246 ]rikares ägor, nässlor och annat ogräs, till den grönkål, hvarmed de lifnära sig? Huru ofta hafva de dock, under nattens heliga tystnad, lyftat sina azurfärgade ögon upp mot E. H. K:s thron, sjungit E. H. K:s låf och dock, mot morgonen, sömnige och obelönte dragit sig tillbaka och, liksom Israels barn vid de elfver i Babylon, gråtande upphängt sina harpor i pilträd och vide? Främst af dem alla vågar jag dock smickra mig med rättighet till E. H. K:s nåd; en undransvärd likhet röjer sig nemiigen i vår lefnadshistoria och intressant vore, om vi blefve jemförde på Plutarchi sätt. Jag går ensam på jorden och funderar, likasom E. H. K. i de högre regioner; begge köra vi nattens vagn öfver jorden och trifvas bäst i dunklet; björnar förfölja mig liksom ulfvar E. H. K.; när jag blifver dem varse ”far äfven jag hastigt åstad likasom jag vore rädd” och när de kläder, som jag nu har på mig, falla sönder, vill jag äfven åtaga mig att skina i kapp med E. H. K., åtminstone de nätter, då det är mulet.

I fall jag nu ingen belöning erhåller, tänker jag att dräpa mig sjelf, ehuru mycket besvär det än kommer att kosta mig. Ty ofta har jag redan gått i skogen, för att hänga mig, men liksom Marcolphus har jag icke kunnat bestämma mig i valet af träd, emedan jag funnit dem alla nästan lika goda. Om jag utvalt ett, skulle jag ju hafva varit orättvis emot alla de andra? Ofta har jag också gått på stränderna af Mälaren, sinnad att kasta mig deruti, men vattnet har allestädes varit för djupt. Med förgift tänkte jag också en gång taga mig af daga, men genom en underlig försynens skickelse, lärer jag ha [ 247 ]kommit att taga in socker, i stället för arsenik. Komme i denna händelse mitt blod öfver E. H. K:s hufvud och förvandle silfret till koppar! Måtte då Hate komma några timmar förr, än han skulle, och i farans stund alliancen uppsägas af de mäktiga Einheriar!

Planxi.