Zätterbloms och annat hyggligt folk
av Ingeborg Dahllöf

Tidningsnotisen
Fastedagen  →


[ 5 ]

TIDNINGSNOTISEN.

Hr Zätterblom uppenbarade sig på redaktionen och slog sig bekvämt till ro i den bästa stolen, lade det ena benet öfver det andra, putsade sin pincenez, såg efter att glasen voro rena, hostade lätt och kastade en belåten blick på sin vippande, i blanklädersko inneslutna högra fot och sade i en lätt kåserande ton:

»För en intelligent och fantasifull människa bör det vara icke blott en angenäm sysselsättning utan äfven en mycket lätt uppgift att fylla en tidning med intressant, värdefullt, välskrifvet och lättläst innehåll.»

Han gjorde ett ögonblicks uppehåll, kastade en pröfvande blick på sina välvårdade naglar och fortfor:

»Det händer ju dagligen och stundligen något, den ena tilldragelsen följes i snabbaste tempo af en annan tilldragelse. Låt vara att allt icke är af så uppseendeväckande natur. Den geniala människan förstår dock alltid att gifva glans och spiritualitet åt äfven det i sig själf oväsentliga.»

»Är det fråga om en notis?» frågade en af journalisterna mildt.

»Tja!» hostade hr Zätterblom skarpt, obehagligt berörd af att blifva så där tvärt afbruten. »En notis, rätt och slätt en notis för en person med torftig fantasi, men en rikare utrustad natur bör af ämnet kunna få ut en liten fin artikel. Jag skulle kunna det.»

[ 6 ]»Om grosshandlarn dikterar, så skall jag stenografera,» sade journalisten artigt.

»Tack, det var just, hvad jag tänkte föreslå,» sade hr Zätterblom och vägde belåtet fram och tillbaka i stolen. »Då börja vi.»

»Det var en härlig dag —»

»När?»

»Härom dagen! Solen sken — vi kunna säga bedårande. Fru Beata Zätterblom, som tillsammans med sin make, grosshandlare Zätterblom, ännu dröjer kvar i naturens sköte — det är ännu grönt där ute — i den täcka Zätterblomska villan, tog sig en promenad utefter älfven. Hon är krokig och förtjusande pittoresk, går i bukter, än stilla och lugnt, än ömt famnande stenarne, som ligga i hennes väg, än görande ystra hopp utför stupen —»

»Fru Zätterblom?» frågade journalisten tveksamt. »Är hon kanske inte riktigt frisk?»

»Det är älfven, jag talar om,» sade hr Zätterblom skarpt. »Plötsligt ryckte hon till och blef stående orörlig stilla som mäjslad i marmor —»

»Älfven?» frågade journalisten intresserad.

»Fru Zätterblom är det jag talar om,» sade hr Zätterblom mörkt. »Ni får försöka samla tankarne litet bättre. Nåväl, det var, som om ett dödsjukt hundkreatur utstött ett hjärtslitande klagoskri. I nästa sekund visade det sig bakom några buskar —»

»Det hjärtslitande klagoskriet?» undrade journalisten och tittade upp från sitt papper.

»Hundkreaturet, förstår ni väl,» flåsade hr Zätterblom röd och ursinnig. »Fru Zätterblom såg, att det var vår grannes hynda. Hon fick för några dagar sedan ungar, som dränktes, och har sedan varit besynnerlig —»

»Fru Zätter —»

[ 7 ]»Nej, för tusan! Hyndan! Fru Zätterblom blef rädd. Fradgan stod henne om munnen, ögonen voro rödsprängda —»

»Talar grosshandlarn om fru Zätterblom?» frågade journalisten uppmärksamt. »Det var förfärligt, hvad hon tog hårdt vid sig.»

»Hyndan!!! Fru Zätterblom förstod, att hyndan var farlig. Hon utstötte klagande tjut, rullade rundt med sina glödande ögon; öppnade käftarne, visade sina hvita, skarpa tänder —»

»Fru Zätterblom gjorde väl allt det där för att skrämma bort hyndan?» frågade journalisten med fundersamt rynkad panna.

»För sju hundra hakar,» röt grosshandlare Zätterblom, »det är hyndan, jag talar om. Fru Zätterblom gjorde en förtviflad ansats att klättra upp i ett träd, men föll till marken just som hyndan kom fram. Nu var ställningen förtviflad och faran öfverhängande. Hon kastade sig öfver henne och bet henne ursinnigt i benet —»

»Det var modigt gjort,» sade journalisten, »det var riktigt duktigt gjordt af fru Zätterblom, men jag förstår inte, hvarför hon just skulle bita djuret i benet. Ett slag öfver nosen hade väl varit lika effektivt?»

»Herre,» sade grosshandlaren Zätterblom med rösten skälfvande af raseri, »på er intelligens har jag inte ett ögonblick trott, men nu tviflar jag också på ert sunda förnuft, så ni hör det! Det var icke min hustru, som bet hyndan, utan, som ni borde kunna inse, var det hon som bet henne. Nåväl, för att få slut på det här, så rusade hon under vilda och fullkomligt vansinniga åtbörder från stället bort till Zätterblomska villan, där grosshandlare Zätterblom, utlockad af oväsendet, kommit ut på trappan med sitt laddade jaktgevär och nu [ 8 ]med ett välriktadt skott oskadliggjorde henne för alltid.»

»Och hur gick det med hyndan?» frågade journalisten nyfiket.

»Hyndan?» upprepade grosshandlarn stelt. »Det var ju henne jag sköt.»

»Kors, var det det!??» utbrast journalisten gladt öfverraskad. »Jag fick den uppfattningen, att det var fru Zätterblom.»

»Det får vara med notisen,» sade grosshandlare Zätterblom svagt, när han druckit ett par glas vatten och fått kragen uppknäppt. »Jag bryr mig inte om notisen. Jag vill bli hängd och dömd till lifstids halshuggning om —»

»Var lugn, grosshandlarn,» sade journalisten vänligt, »vi skola inte göra en notis af det, utan en liten artikel, det skola vi visst det.»