Tids-Runor/Eduard och Welika
| ← Till H. M. Konungen, 1830 |
|
Fragment af Verser &c. &c. → |
III.
EDUVARD och WELIRA.
Romans.
(Händelsen är i Pohlen).
Lif utan ära är död, en långsam förruttnelse, ljufvast
Blommar dess härliga träd, när kampen det vattnar med blodregn.
I.
AFSKEDS-SÅNG.
Farväl Welika: Bort jag drar till örlog och till strid,
När man är ung man verka bör: ty det är kraftens tid;
Den som bortslumrar morgonen, den slumrar bort sin dag:
Allt stillestånd är sinnets död, och jag vill lefva jag.
I Warschau hafva kraft och mod i år Allhärjar ting.
Te Deum sjunger, äran der i högväxt kämpering;
Farväl Welika. Dit jag drar att blifva lifvet värd:
I stridens gny jag trifves väl, der bor jag i mitt svärd.
För Ynglingen finns mången väg att vandra fram uppå,
Och lagrar skjuta äfven der som fridens tempel stå.
Hvad än man gör är ära värdt blott det är rätt och fritt;
Men de begripa lifvet blott som ha med döden stridt.
När vintern kommer, kanske då jag kommer hem igen,
Hvem vet sin främtid? I hvar strid man knutar just om den.
Men om du får en lock af mig i hjertblod doppad — då —
— Då skall jag i hvar sunnanvind besöka dig ändå.
2.
EDVARD
sitter på ett kullblåst träd. Bredvid honom står hans häst bunden vid en af trädets grenar. Skog och vild mark.
”En vingad jättekung jag ville vara,
En nordan; mäktig i sin flygt att se,
Då skulle jag utöfver Niemen fara,
På spända vingar, med en Pohlsk armée. —
Jag skulle föra den till buktig Neva,
Der Örnen växer jemte böljans dån,
Och tvingas skulle den att återsväfva
Till Uralbergen. Der den kom ifrån.
Dock flydde icke örnen. Ha! jag skulle
Med jernklor gripa i den klyfda då,
Och upp mot solen, verldars gyllne kulle,
Snabbt, som en omvänd blixt, det skulle gå.
Och när jag hunnit högst, der rymden klingar,
I hafvet stötte jag den ned igen;
Och sköt ditefter, att med starka vingar
En milshög hafsvåg välta öfver den.
Och Söderns Genius och Nordens, båda
Från hvar sin kungsthron, ifrån hvar sin strand,
Med undran skulle på min handling skåda,
Och kasta den på vågskåln i sin hand.
Då skulle den två gyllne vigter gömma,
Två morgonsolar. Der är en förut,
Från Seinens stränder, der Najader tömma
De fulla urnor ibland dalar ut.
Och Pohlen skulle med en Kungakrona,
Uppå sin hjessas ljusa sommardag,
Sig så med ödets bistra makt försona:
Och Pohlens första hjelte vore jag.
O, djerfva tanke! genom mig du strömmar,
Liksom en fjellflod mäktigt stärk och fri:
Du för framåt som svanor mina drömmar.
O djerfve tanke! jag din slaf vill bli.
Dock, arma önskan! — jag har inga vingar,
Jag är så vinglös såsom kärrets al;
Jag är en klocka, vidt och bredt jag klingar,
Men hänger dock alltjemt i samma dal.
Nu vill jag mig dock fort till strids begifva,
Och om jag kunde, Gud! med dig mitt svärd,
En dödssång djerft på Rysslands panna skrifva;
Jag ville dö — jag vore döden värd. —
(Han kastar sig på sin häst och försvinner).
3.
GROCHOW.
”Malmsmidt eldgap väldigt dånar, krigets röda hane gal,
Upp till strids. J Bröder! striden är ju ärans bröllopsbasl.
Mogen styrka bor ibland oss, vingstark såsom nordens falk:
Ingen sviker. Den, som sviker, är sin egern brottmålsbalk.
Framåt, framåt! af vårt öde lagerkransadt vinkas vi!
Langtar blott i Ryssblod döpas, härligt må det mansdop bli.”
Och mot målet spjutbeväpnad, rör sig Pohlens hjeltehär:
Fasta armar äger modet, och hvar arm en klinga bär.
Redan döden på hvar kula rider emot rika led.
Är det någon, som vill springa, huggs han af sin granne ned.
Med en öppen Ynglings-panna och med krona deruppå
Äran syns på fallna hjeltar ljus som på ett Tabor stå.
Och med lia Bonden vandrar mejande som döden fram,
Och der stupar Rysslands ära, och der växer Rysslands skam.
”Men nu synes hjeltars hjelte. Bröder! för hans härsmakt flyn:
Se hur vildt hans öga brinner, som ett norrsken högt i skyn.
Han har kämpat hän i öster; hjeltar utaf slafvar gjort.
Der han synes, synes segren. Han har öppnat Balkans port.
Hvarje tanke, som han tänker, eggskarp som hans klinga är.
På hans skuldra sitter örnen, döden sitter också der.”
”Förr vi stupa än vi springa, stupa för Vårt fosterland:
I det första steg till flykten, sjunker hjelten till ett grand.
Flykten passar för den fege, han må fly till tidens gräns.
Hjelten på sin fasta klinga, modet på sin panna käns.”
”Men hvad åskor, hvilka eldgap, hvilka blixtar, hvilket gny:
Med sitt siarfinger bjelten drar kring oss en ljungeldssky.
Hvart han går, förstöring vandrar, som en mord-drott, fram förut:
Tu-klyfd örn sin vinge breder milslångt öfver fältet ut.
Flyn kamrater! undergången hotar oss med bister blick:
Lifvet man till ädla bragder, ej till sjelfuppoffring fick.
”Hvem vill fly? Hvaren, som springer, hör ej Warschaus Söner till,
För hvar tid han blir en visa, på hvar tunga ett pasquill.
Nej, framåt! hvar stund är vigtig: ty vår framtid bor deri:
Intet eller allt bli lösen. Något det förakta vi.
Och med härskri striden rullar framåt såsom fjellets flod,
Och med svärdshugg timra alla uppå Pohlens ärestod.
När man stormar segrens vågskål hänger på hvar klinga då:
Enskilt kraft styr upp mot vinden, firande sin drottfest så.
Vill du se hvad menskan mäktar, se en här som stormat an —
Lif och död ses der tornera, härligt uti man mot man.
Riddarbragder i hvart svärdshugg blicka emot solen opp,
Falkbevingad ställer äran upp mot skyn sin banas lopp.
Fritt var fältet. Nattens stjernor blickade från fästet ner,
Dagens åskor hördes icke, dagens gny förnams ej mer.
Hvems var stridens blomma: segren? hvems dess krona: lagrens krans?
Dock der borta står en Yngling, lutad, mot sin brutna lans.
Smärt är medjan, blek är kinden, men hans panna hög och klar,
Och ur strålklart öga blicken, tacksamt emot himlen far.
”Herre, som deruppe sitter på en thron af verld vid verld,
Prisad vare dig, som skänkte segrens glans åt Pohlens svärd.”
Så han hviskade i vinden, och han föll mot marken ner,
Och hans öga, det var brustet, och han andades ej mer.
Allt försvinner. Dödens Engel sväfvar öfver hvar och en:
Uti vaggan, Bröder! hör man suset af dess vinge ren.
Hvad som jorden härligt äger, ser han på, och det är hans:
Menskan är en blomma endast, uti dödens lagerkrans.
Som ett torkadt rör för vinden springer hjeltens klinga af:
Djupt inunder hvarje tanke öppnar sig en bråddjup graf.
Endast hvad som snillet föder, endast hvad som äran gör.
Lefver hän igenom seklet, lefver än fast seklet dör.
4.
WELIKA.
En aftonstund, just dagens stjerna rullar,
Som ett rubinklot, mellan molnens kullar;
Såsom ett strålrikt hjul i brand
Vid vesterns rand.
Då syntes uppå Weichselns klara yta,
Med pilsnasbb fart, en rorlös farkost flyta. —
Der fanns ej segel, fanns ej rå,
Den gick ändå.
Helt visst en ande uti kölen bodde,
Som båten fram med sina armar rodde.
Olöst finns mången gåta än
I skapelsen.
Väl syntes i dess midt, med björnskinns mössa,
Med bältspänd kappa, med en stålblank bössa,
Och med ett öga stumt och kallt
En smärt gestalt.
Men den satt stilla, ej en hand den rörde,
Ej något ljud ifrån dess läpp man hörde. —
Dess hufvud hängde utan stöd
Som på en död. —
Förunderligt! — Dock båten den må fara.
Men hvilken kunde väl gestalten vara?
Har jag ej sett den förr en gång
Uti min sång? —
Dess anlet, Ha! hvems är det? Nordanvinden
Drar väl ett flor af håret omkring kinden,
Men genom floret syns dock matt,
En månskens natt.
Dock: tyst, nu faller mössan. Gud! Welika —
Med stelnad blick, och stelnad barm tillika,
I denna drägt, på denna ban,
Du Weichselns Svan!
Hvart tänkte du, hvart ämnade du fara?
Kanske att med på Edvards dödsfest vara!
Kanske till strids att draga hän
Med hären sen!
Stor var din kärlek. Mindre var din lycka,
Den stod, som Rysslands bildning, stödd på krycka.
Och kryckan svek dig, sprang itu.
Den hvilar nu.
