←  Visa
Tids- och Krigs-Bilder
av Carl Fredrik Ridderstad

Sångaren
Bön  →


[ 35 ]


Sångaren.




 
Jag intet svärd vid min sida bär,
Hvi skulle jag det ock bära?
När det behöfs finns det säkert der;
Helt tryggt derpå kan jag svära.
Men jag vill sjunga, bland vänner dricka,
Och engång kyssa den frida flicka,
 Som blir mig kär.
 
En gyldne lyra, med strängar på,
Är nog i fredliga tider;
Och klingan hänger jag, blank och blå,
På vägg till stundande strider.
Med svärd jag vill ej bland vänner dricka,
Och ej med svärdsegg få mig en flicka,
 Hur det må gå.

Med lyran vandrar jag, strand från strand,
I den min lycka jag äger,
Hänförd jag griper dess sträng ibland,
Och vinner ofta en seger.

[ 36 ]

Jag vänner vunnit, som veta dricka,
Och vinner nog mig också en flicka,
 I Svea land.

De svärd jag glimma på gatan ser,
De segra — blott för sekunden;
Men segrar lyran åt hjertat ger,
Som ej försvinna med stunden;
Ty vänskap står, fast man slutat dricka,
Och trofast är hvarje nordisk flicka,
 Fast skälmsk hon ler.
 
Dock slår en ovän på Sveas port,
Hvart slag i hjertat jag känner,
Budkaflar gå ifrån ort till ort,
Och klingor dragas af männer.
Jag afskeds-skål vill med vänner dricka
Och sedan trycka min vunna flicka,
 Till hjertat fort.
 
Hon spänner brynja omkring mig då,
Och sätter hjelmen på pannan,
Mitt svärd hon gifver mig, hon också,
Det skall ej ges af en annan.
Men Gudars sällhet vill än jag dricka,
I afskeds-kyssen från älsklig flicka,
 Och sedan gå.

I stridens larm skall jag visa glad,
Att sångarn vapen kan föra.

[ 37 ]

Ett svärd är ej för en storparad,
Sprättsinta segrar att göra;
Men högt som äran må svärdet brinna,
På stridsfält blott sina segrar vinna,
 för häfdens blad.

Och kommer natten med frid igen,
Mig vakteld fröjd nog skall bringa.
Om tro och kraft ibland Sveas män,
En storm i lyran skall klinga.
Med fröjd skall jag bland de tappre dricka,
Och icke glömma min trogna flicka,
 Den hjertats vän!

I strid är gamman; ej sorg finns der,
Och modet vet ingen möda,
Frisk som en nordan hvart sinne är,
Lätt bärgar hjelten sin gröda.
Den tappre vandrar bland sina öden,
Emellan lifvet framåt och döden,
 Nöjd hvart det här.

En dag går solen ur molnen dock,
Trumpeter smattra bland tälten,
Ett hurra stiger mot himlen, och
Fridfanan svajar på fälten.
Bland alla segrar är frid den bästa,
En frid, som mägtar att lagern fästa
 I Sveas lock.

[ 38 ]

 
Från bragders fält och från bragders dag
Kärkommen hem nu man vänder:
Man möts af gamla bekanta drag,
Man trycks af redliga händer;
Och jag skall sjunga, och jag skall dricka,
Och glad omfamna min hulda flicka,
 Så trofast jag.

Men om jag stupat för fosterland,
På griften lyran man ställe;
I den skall susa en vind ibland,
Om lifvets fröjd bland de sälle.
Och nog skall vänner mitt graföl dricka,
Och säkert minns mig mitt hjertas flicka,
 Ibland, ibland!

Men ofvan skyn, uti andehamn,
Der stjernepellen sig spänner,
Jag än skall sjunga om Sveas namn,
Och prisa kärlek och vänner.
Vid grafvens port, då de slutat dricka,
Jag möter dem och min trogna flicka,
 Med öppen famn.