Till D.D. M.M. Konung Oscar II och Drottning Sophia vid deras silfverbröllopsfest, från Svenska Akademien
Till D.D. M.M. Konung Oscar II och Drottning Sophia vid deras silfverbröllopsfest, från Svenska Akademien.
Med ängens blommor i sitt ljusa hår
På Mälarns strand den unga sommarn står,
Det hörs en kor igen af foglars qväden,
Af vågors sorl, af vindars sus bland träden.
Från jord, som än en gång sig smyckar grön,
Går blomsterdoft som offer upp och bön,
Sin hymn har lärkan, svingande från grenen,
Sin hymn, en hymn af vällukt, har syrenen.
Mer rik ändå än koren ur naturen
I dag en kor, på andakts vingar buren,
Från svenska hjertan höjs till fädrens Gud
Med bön för Kungen och hans silfverbrud.
Vår Gud, vår Gud, all starkhets Gud, dem skydda
Så ljuder sången ur gemak och hydda.
I festens stund för hvarje sinne står
Hur Sverige hugnats i de flydda år.
Hur åldrig frihet, ent med åldrig rätt,
I landet hägnats af Carl Johans ätt.
Hvar fins ett folk så länge skont af striden?
Kvar fins en bygd så axbekrönt af friden?
O Sverige, Sverige! Denna sköna stund,
Då minnet firas af ett sällt förbund,
Är vigd i dina dalar, dina lundar
Åt tacksamhet, som himlens nåd begrundar.
Med blodig kind, med sönderrifven drägt
Vår moder stod i seklets morgonväkt;
En gång kring jorden genljöd hennes ära,
Nu var hon fallets vilda branter nära.
Men räddarn kom med svärdet sunnan från
Och förde med sig lugnet och sin son.
Och nu ha sjutti solhvarf snart setts skrida
Se’n svenska klingan flugit upp ur skida:
I detta land, en ärans vapensal,
Kring fädrens sköldar friden blommor lindar,
Om stilla lycka susa blida vindar
Och skördar gunga i den djupa dal,
Sin bok vår häfd med fredens segrar fyller
Och hjeltedikter bytas i idyller.
Hvar helst den tämda ånghäst foten satt,
Han stampar fram ur jordens sköt en skatt;
Hvar folkskolbarnet stafvar på sin lexa,
En framtidskraft skall i det tysta växa.
Men detta folk, som svärdet smidt till plog,
Är likt sig än till lynne och till seder,
Sjelfständig styrka bor i nordanskog,
Det bor i furutimrad hydda heder,
Med vett och ordning frihet enas än
Och högsint kraft ännu är lagens vän.
Det fins ej häfd, der kungatrohet strålar
Så skön som Svearikes häfd den målar:
Der bjuder Wrede hästen, stolt och glad,
Åt Carl till räddning ur de mörka öden,
Der faller Brahe med en gul brigad,
Som följer segerhjelten in i döden.
Så än hvar själ, som fornsvenskt gullren är,
Lik gyllne myntet, kungabilden bär,
Och folket, i hvars barm den djupt är preglad,
Sin ära ser i kungens återspeglad
Och gläds, när eko nu från fjerran strand
Om Thules Kung förtäljer högt ibland
Och säger: flärd och yta älskar mången,
Men Oscar älskar odlingen och sången.
Du älskar sången, Kung, och skönt din sång
Om böljans hjeltar ljöd för oss en gång.
Låt Gustafs samfund då, som aldrig glömde
Hur i tornering der Du purpurn gömde
Och priset tog med hjelmvisiret fäldt,
I dag sin hyllning bringa oförstäldt!
Det är en dag för hjertats stilla minne,
En myrtenkrona smyckar ljuft dess hår,
För herrskarn hägrar åter lifvets vår
Och lifvets vår för herrskarinnans sinne.
O Konung! Re’n ett fjerndels sekel gått
Med ljus och skuggor öfver Stockholms slott
Se’n först sin hand Din ungdomsbrud Dig räckte
En junidag, som skön och hoppfull bräckte.
Ej hoppet svek. Dess verklighet Du ser,
Som, fyrfaldt ljuf, mot fadersögat ler.
Lef länge, Kung, att se den lyckan spira
Allt mer och rosor skönt om kronan vira!
Lef länge, lef för tvenne syskonfolk,
Det Godas riddare, det Skönas tolk,
Med Talarns konst förtrogen som med Dikten
Och föresyn i vård af kungapligten! —
O Drottning! Ej af nödens barn förgätet,
Men rikt välsignadt är Ditt namn i dag;
Det hulpna armod mins, att majestätet
Hos Dig ock bär barmhertighetens drag,
Och ber till himlen: låt ock helsan sprida
Sitt skimmer der, låt ej vår Drottning lida,
Men låt den Goda, som oss lindring ger,
Hugs valas sjelf och lindras mer och mer;
Låt stilla dygders ädla vårdarinna,
Som fostrat tvenne kungarikens hopp,
Från middagshimlens rymd, som klarnar opp,
Se hvarje plågans moln allt mer försvinna! —
Så går i dag, o drott och herrskarinna,
I Svithiods land från åldrande och ung
Till Gud, den evige, till kungars kung
För Er, för Er en hjertlig hymn af böner
Och för det dubbelpar af kungasöner,
Som nu bland dagens myrtenqvistar är
Fyrväplingstecknet, hvilket lycka bär.
Hvem spanar väl en dunkel framtids dagar?
Det sägs, att rymden mulnar rundt omkring,
Att hat och våld vill skrifva verlden lagar,
Med hemlig lösen: tro på ingenting!
Hvem tyder väl hvad ödets Vala talar?
Men ett vårt hjerta hoppas, ett det tror:
På Manhems berg, bland Manhems djupa dalar,
Hur allt må svigta, tro och ära bor.
Om rymden mulnar, här ett ljusets fäste
Må, solbelyst, dock stiga mot det blå,
En borg, der fridens dufvor bygga näste,
En borg med svenska konungsfanan på!
Det folk, du fostrat, granbevuxna, dyra,
Af fria vågor stolt omsköljda nord,
Skall stå, hur stormens svarta andar yra,
Som ärans sista balverk på vår jord.
En sträng natur det folket gaf sin stämpel,
En härlig häfd det stöd och varning gaf,
Om Gud och frihet susar skogens tempel,
Mot utländsk smitta värnar du, o haf!
Och kyrkoklockor skönt till gudstjenst ringa,
Och Spegels psalmer allvarsfulla klinga
I orgelns ljud för gode dannemän;
O, med Guds magt, här finnes styrka än,
Som skjuter, tallen lik ur bergets skrefva:
Ett härligt framtidslif skall Sverige lefva.
Då skola ock, när många lustrer flytt
Och sjette juni kommit hit på nytt,
Ett år så skönt, så löftesrikt som detta,
För våra barnbarn våra barn berätta,
Hur glädje rådde här och Frodefrid
I Konung Oscars minnesvärda tid,
Hur folkets kärlek stod som vänlig gäst
Vid svenske kungens silfverbröllopsfest
Och hur ur hjertan lyckliga och fria
Steg upp ett »tack!» till Oscar och Sophia.