Till Fredrica
← Till Kristina |
|
Dälden → |
TILL FREDRIKA.
Jag er vän ! jag Friggas vän ! —
Detta ord, så ömt, så viktigt,
och som föll från himmelen,
säg, hvem föll det på? Bekänn
(hoppet tror så oförsiktigt):
denne lycklige … uppriktigt,
sköna Frigga — var jag den?
Skall då på den skumma stig,
som mitt fjät åt dälden leder,
denna ljufva glans af heder
på min afton sänka sig?
Detta hjärta, skall det väckas
än en gång till varelse?
Än en blick tillbaka sträckas
att mot er och glädjen le? —
Vackra! säg på samvete,
säg, behagar ni ej gäckas
med er ringa tjänare?
Eller brukar ni kanhända,
som den stora världen plär,
att med fagra ord förblända,
att i tomma ljud förvända,
hvad som verklighet begär?
Kanske i en dictionnaire
att förklaringen så lyder:
VÄNSKAP: gammalt ord; betyder
ungefär hvad iskallt är.
Nej, nej, — denna öppna panna,
denna oskuldsfulla blick,
ömheten i röst och skick,
alla vittnen mig besanna,
att ert språk från hjärtat gick.
Nu så lyften er i ära,
frihetens förkrossare!
Och I, våldets sångare,
måtte ryktets vingar bära
edra namn till stjärnorne!
Och I, guldets dyrkare,
måtte jorden eder lära
nya spår till skatterne!
All den tjusning er betager
anser jag med tyst förakt:
Friggas vänskap är min lager,
mina skatter och min makt.
Någon dag, då jorden gömmer
askan af sin trötta son,
och en flyktig värld förglömmer
det förgängeliga lån
af det namn, hon nu berömmer,
då, när land och stad och hof
ingen Kellgren mera minnes,
då — om detta bladet finnes —
skall det säga till mitt lof:
“Läsare, du som ej känner
hvem det namnet burit har,
känn dock hvad hans värde var:
han var en af Friggas vänner.”
Nu, hvi darrar denna hand?
Hvarför klappar detta hjärta?
Vänskap! — Fästes då med smärta
knuten af så lyckligt band?
Vackra! törs jag det bekänna?
Törs jag? — Hör då sanningen.
Bäst jag fattade min penna
för att teckna mig er vän,
kom en pilt, en yster sälle,
ryckte boken ur min famn,
smög en annan i dess ställe,
nämnd … Gud vet med hvad för namn.
Ni kan tänka hur han snästes,
hur han stöttes från min barm!
Men när i hans öga lästes
blygsel, häpnad, sorg och harm,
när jag såg den stackarn slagen,
blek, förtviflad för min fot,
undrar ni, om jag betagen
genast ångrade mitt hot.
“Vackra barn med pil och båga!”
sade jag med mildrad röst.
“Fly! Hvad önskan törs du våga? …
Fly, förgifta ej mitt bröst
med en djärf, förkastad låga!
När din saknad gör min plåga,
blifve vänskapen min tröst.
Ack! för mera sälla öden
detta lif ej ämnadt var:
fly, gör dig en dygd af nöden,
fly mig, hasta dig, var snar!”
“Aldrig, aldrig,” var hans svar,
“förr än sorgerne och döden
hunnit ända dina dar — ”
Och ännu — ni mig förlåter! —
står han lutad vid mitt bord
suckar, säger ej ett ord,
ser mot himmelen — och gråter.