Till jordens medelpunkt/Kapitel 20
| ← RÖSTER I NATTEN |
|
HANS BLIR SKEPPSBYGGARE → |
TJUGONDE KAPITLET
RÄDDAD
När jag återkom till medvetande, befann jag mig i halvmörker, liggande på tjocka filtar. Min farbror satt vid min sida och spanade efter livstecken från mig. Vid min första suck fattade han min hand. Och när jag slog upp ögonen, uppgav han ett rop av glädje.
»Han lever! Han lever!» utropade han.
»Ja», svarade jag matt.
»Min käraste gosse, du är räddad», sade min farbror och slöt mig i sina armar.
Jag blev djupt rörd över det tonfall, varmed han uttalade dessa ord, och ännu mera av den ömma omsorg, han ägnade mig. Men det fordrades också dylika händelser för att hos min farbror framkalla varmare känslor.
I detta ögonblick kom Hans tillstädes. Han såg, att jag höll min farbror i handen, och jag kan väl säga, att hans ögon uttryckte livlig tillfredsställelse.
»God dag», sade han.
»God dag, Hans», viskade jag. »Men säg mig nu, farbror, var vi befinna oss.»
»I morgon, Axel, inte förr. I dag är du ännu för svag. Jag har lagt ett omslag om ditt huvud, och det får inte rubbas. Sov nu, min gosse. I morgon skall du få veta allt.»
»Men säg mig åtminstone», återtog jag, »vad det är för en dag och vad klockan är?»
»Klockan är elva på kvällen. Det är i dag söndag, den 9 augusti, och jag tillåter dig icke att göra några fler frågor förrän den 10:de i denna månad.
Jag var verkligen ganska svag. Mina ögon slöto sig mot min vilja. Jag måste hava en natts vila. Jag inslumrade alltså i medvetandet, att jag varit ensam i fyra långa dagar.
När jag vaknade morgonen därpå, tittade jag mig omkring. Min bädd, som utgjordes av resfiltarna, var redd i en förtjusande grotta, prydd med präktiga stalagmiter och med fin sand till golv. Det rådde halvdunkel därinne. Ingen fackla eller lampa var tänd, och dock inträngde ett oförklarligt ljus utifrån genom en trång öppning i grottan. Jag hörde också ett svagt och obestämt sorl, såsom när vågor bryta sig mot en strand, och stundom något som liknade vindens vinande.
Jag började undra, om jag var riktigt vaken eller ännu drömde, om min hjärna efter den stöt, den fått i fallet, kanske hörde inbillade ljud. Dock kunde varken mina ögon eller mina öron till den grad bedraga sig.
»Det är en stråle av dagsljuset», tänkte jag, »som faller in genom denna klippskreva! Det måste ju vara vågornas brus! Det måste vara vindens vinande! Tar jag miste, eller hava vi kommit tillbaka till jordytan? Har min farbror alltså avstått från sin expedition, eller är den redan lyckligt fullbordad?»
Just som jag grubblade på dessa frågor, inträdde min farbror.
Han gav mig litet mat, som jag trots hans förmaningar slukade i ett par munsbitar. Medan jag åt, överhopade jag honom med frågor, som han skyndade att besvara.
Jag erfor då, att mitt lyckliga fall hade fört mig just till slutet av en nästan lodrät gång. Som jag hade kommit ned bland en lavin av stenar, alla tillräckligt stora för att krossa mig, måste man antaga, att en del av jordmassan störtat ned på samma gång som jag. Detta förfärande fortkomstmedel förde mig emellertid rakt i min farbrors famn, i vilken jag nedsjönk blodig och livlös.
»Det är i sannning förvånande», sade han, att du kunde undgå att slå ihjäl dig. Men för Guds skull låt oss aldrig skiljas åt mera, ty då kunde det hända, att vi aldrig träffades igen.»
Icke skiljas mera! Resan var alltså icke slut? Jag spärrade upp ögonen i min förvåning, vilket gjorde, att min farbror genast frågade:
»Vad är det, Axel?»
»Jag vill fråga om ett par saker. Farbror säger, att jag är oskadd?»
»Ja visst.»
»Och har alla mina lemmar i behåll?»
»Det har du.»
»Och mitt huvud?»
»Ditt huvud har visserligen fått sig några skråmor, men det sitter riktigt på sin plats på dina axlar.»
»Då fruktar jag, att min hjärna är litet i olag.»
»I olag?»
»Ja. Ha vi inte kommit tillbaka till jordytan?»
»Nej, visst inte.»
»Då måste jag var tokig, ty jag ser dagsljuset, jag hör vindens sus och havets brusande.»
»Å, är det bara det?»
»Kan farbror förklara det?»
»Jag kan inte förklara någonting, ty det är oförklarligt, men du skall se och förstå, att den geologiska vetenskapen ännu icke sagt sitt sista ord.»
»Låt oss gå ut!» utropade jag och reste mig hastigt upp.
»Nej, nej, Axel, den skarpa luften kunde skada dig.»
»Den skarpa luften?»
»Ja, det blåser ganska mycket. Du får inte begå någon oförsiktighet.»
»Men jag försäkrar, att jag mår utmärkt.»
»Du måste ha litet tålamod, min gosse. Ett återfall skulle vara oss mycket olägligt, Vi få icke förlora någon tid, och överfarten kan bliva ganska lång.»
»Överfarten!»
»Ja, du måste vila i dag också, så kunna vi gå ombord i morgon.»
»Gå ombord!»
Vid detta ord ryckte jag till.
Gå ombord! Hade vi alltså en flod, en sjö, ett hav till vårt förfogande? Låg något fartyg och väntade på oss i någon hamn här inne?
Min nyfikenhet var spänd till det yttersta. Min farbror försökte förgäves att hålla mig tillbaka. När han såg, att min otålighet skulle skada mig mera än tillfredsställandet av mina önskningar, gav han slutligen vika.
Jag klädde mig hastigt. För att vara riktigt försiktig svepte jag dessutom om mig en av filtarna och trädde ut ur grottan.
Först kunde jag ingenting se. Mina ögon, som voro ovana vid ljuset, slöto sig plötsligt. När jag åter kunde öppna dem, stod jag ännu mer häpen än beundrande.
»Havet!» utropade jag.
»Ja», svarade min farbror. »Lidenbrocks hav, och jag vill tro, att ingen skall bestrida mig äran att hava upptäckt det och rättigheten att giva det mitt namn.»
En vidsträckt vattenyta, början till en sjö eller ocean, utbredde sig så långt ögat kunde se. Stranden var djupt inskuren, vågorna dogo bort i en fin, guldglänsande sand, översållad med små snäckor, bostäder för skapelsens första varelser. Böljorna bröto sig med denna särskilda klang, som är utmärkande för stora och slutna rum. Ett lätt skum flög för en svag bris, och några salta stänk träffade mitt ansikte. På denna lätt sluttande strand, ungefär hundra famnar från vattenbrynet, började de första förelöparna till de väldiga klippor, som längre bort upptornade sig till en ofantlig höjd. Några av dem sönderskuro stranden med sina vassa kammar och bildade kap och uddar, som frättes av vågsvallet. Längre bort kunde ögat följa deras tydligt tecknade profiler mot horisontens töckniga bakgrund.
Det var en verklig ocean med de nyckfulla strandformationer man är van att se på jorden, men ödslig och av ett förfärande vilt utseende.
Att mina blickar kunde nå ut över detta hav, berodde på att ett särskilt ljus upplyste det. Det var icke solskenet med dess bländande ljusknippen och starka utstrålning, ej heller månens bleka och obestämda ljus, som endast är ett återsken utan värme. Nej, denna belysnings ljusstyrka, dess skälvande sken, dess klara och torra vithet, dess jämförelsevis låga värmegrad, dess i förhållande till månen avsevärt större intensitet angav tydligt ett rent elektriskt ursprung. Det var som ett norrsken, ett konstant kosmiskt fenomen, som fyllde denna grotta, rymlig nog att innesluta en ocean.
Det valv, som sträckte sig över mitt huvud — himlen, om man så vill säga — tycktes bestå av stora moln, rörliga och växlande dunster, vilka till följd av förtätning vissa dagar torde upplösa sig i störtregn.
Vi voro verkligen inneslutna i en kolossal urhålkning. Om dess bredd kunde man icke döma, emedan stranden vidgade sig, så långt ögat nådde, och ej heller om dess längd, ty blicken hejdades snart av en något obestämd synrand. Vad höjden beträffar, var den av allt att döma flera mil. Var stödde sig detta valv på sina granitsocklar? Ögat kunde icke skönja det, men i luften svävade ett moln, vars höjd torde böra beräknas till två tusen famnar, således mer än den höjd, till vilken molnen över jorden uppstiga.
Ordet grotta passar tydligen icke vidare bra på detta ofantliga rum, Men de mänskliga tungomålens ord kunna ju icke räcka till för den, som vågar sig ned i klotets innandömen.
Jag visste för övrigt icke, hur jag skulle förklara tillvaron av en dylik urhålkning, Hade väl jordklotets avsvalning kunnat åstadkomma den? Jag kände ju genom resandes berättelser åtskilliga ryktbara grottor, men ingen av sådana dimensioner, och voro väl de alla mot den, som jag nu beundrade, med sin töckenhimmel, sina elektriska utstrålningar och ett vidsträckt hav i sin famn. Min fantasi kände sig vanmäktig inför denna omätlighet.
Man inser lätt, att det, efter fyrtiosju dagars fångenskap i en trång gång, var en ofantlig njutning att få inandas denna med fuktiga och salta avdunstningar mättade luft.
Min farbror, som redan var van vid dessa under, förvånades icke längre.
»Är du nog stark att göra en liten promenad?» frågade han.
»Ja visst», svarade jag, »det vill jag mycket gärna.»
»Tag då min arm, Axel, så skola vi följa strandens krökningar.»
Jag antog villigt hans förslag, och vi började vandra fram utmed denna nya ocean. Till vänster hade vi branta, på varandra upptornade klippor, som bildade jättelika bergmassor av en underbar verkan. Utför deras sidor störtade sig otaliga klara och brusande strömmar. Några lätta dunster, som svävade från klippa till klippa, utvisa, var de varma källorna funnos. Och små stilla bäckar sökte sig ned till den gemensamma bassängen, behagligt sorlande under vägen utför sluttningarna.
Bland dessa bäckar igenkände jag vår trogna följeslagare Hans-bäcken, som helt lugnt förlorade sig i havet, som om den aldrig gjort annat från världens begynnelse.
I detta ögonblick fästes min uppmärksamhet vid ett oväntat skådespel. När vi kommo förbi en hög udde, sågo vi plötsligt på en femhundra stegs avstånd framför oss en ståtlig, lummig och tät skog. Den bestod av medelstora träd, som hade formen av vanliga paraplyer med bestämda och matematiska konturer. Strömningarna i atmosfären tycktes icke inverka på dess lövverk, ty mitt under stormen stodo dessa träd orörliga som en samling förstenade cedrar.
Jag påskyndade mina steg. Jag kunde icke finna något namn för dessa egendomliga företeelser. Hörde de icke till de tvåhundratusen hittills kända växtarterna, och måste man giva dem en särskild plats i vattenvegetationens flora? Nej. När kommo in i deras skugga, förvandlades min förvåning till beundran. Jag stod inför jordiska produkter, endast tilltagna efter en jättelik måttstock. Min farbror nämnde dem genast med deras rätta namn.
»Det är endast en champinjonskog», sade han.
Och han misstog sig icke. Man kan tänka sig, vilken utveckling dessa växter, som tyckte om ett varmt och fuktigt klimat, här hade uppstått. Jag visste att Lycoperdon giganteum enligt Bulliard uppnår åtta till nio fots omkrets men här hade vi att göra med vita champinjoner, trettio till fyrtio fot höga med hattar, som mätte lika mycket i genomskärning. De växte där i tusental. Ljuset kunde icke genomtränga deras täta skugga, och ett fullkomligt mörker rådde under dessa täta kupor, vilka påminde om de runda taken i en afrikansk by.
Jag ville gå längre. En dödskyla sänkte sig från dessa köttiga valv. Under en halvtimme irrade vi omkring i det fuktiga mörkret, och det var med en känsla av verkligt välbefinnande, som jag åter satte foten på stranden.
Jag var nu litet trött och gick och satte mig ytterst på en udde, mot vars klippor vågorna skummade och brusade. Stundom stillnade vinden av, och en tystnad, djupare än öknens tystnad, sänkte sig över de kala klipporna och den vidsträckta havsytan. Jag försökte då med blicken genomtränga de avlägsna töckenslöjor, som dolde den hemlighetsfulla synranden. Hur många frågor ville icke bana sig väg över mina läppar! Var slutade detta hav? Vart ledde det? Skulle vi någonsin uppnå dess andra strand?
Vad min farbror beträffar, tvivlade han icke på detta. Jag på en gång önskade och fruktade det.
Sedan vi en stund betraktat den underbara synen, återvände vi längs stranden till grottan, och det var med de sällsammaste tankar i min hjärna, som jag där lade mig att sova.