Till jordens medelpunkt/Kapitel 19
| ← PÅ VILLOVÄGAR |
|
RÄDDAD → |
NITTONDE KAPITLET
RÖSTER I NATTEN
Då jag återkom till liv, var mitt ansikte vått av tårar. Huru länge detta tillstånd av vanmakt varat, kan jag ännu icke säga. Jag hade heller ingen möjlighet att göra mig reda för tiden. Aldrig har någon ensamhet varit jämförlig med min, aldrig någon övergivenhet så fullkomlig.
Just som jag tänkte så, kom jag av en händelse att lägga örat intill bergväggen, och då trodde jag mig plötsligt höra obestämda, ofattbara, avlägsna ord. Jag spratt till.
»Det måste vara någon, som talar», sade jag för mig själv.
Vad betydde detta? Vem kunde det vara, som talade? Min farbror eller Hans utan tvivel. Men om jag hörde dem, kunde de ju också höra mig.
»Hjälp!» ropade jag av alla krafter. »Hjälp!»
Jag lyssnade, jag spanade ut i mörkret efter ett svar, ett rop, en suck. Ingenting hördes. Några minuter gingo. En hel värld av tankar hade uppstått i mitt sinne. Jag trodde, att min försvagade stämma icke kunde nå fram till mina följeslagare.
»Ty det måste vara de», sade jag åter till mig själv, »vilka andra människor skulle väl finnas här tolv mil under jorden?»
Jag började åter lyssna. Genom att föra mitt öra utefter väggen, fann jag en punkt, på vilken rösterna tycktes höra tydligast. En gång tyckte jag mig till och med höra ordet »förlorad».
»Nej», sade jag, »det är icke genom klippan, som dessa röster höras. Bergväggen är av granit, och den starkaste knall skulle icke höras genom den. Detta ljud kommer genom gången. Det måste vara någon alldeles särskild ljudverkan.»
Jag lyssnade ånyo, och denna gång hörde jag mitt namn helt tydligt.
Var det min farbror, som uttalade det? Han samtalade med vägvisaren, det var säkert!
Då förstod jag allt. För att göra mig hörd måste jag tala längs denna mur, som ledde min röst liksom metalltråden leder elektriciteten.
Men jag hade ingen tid att förlora. Det fattades blott, att mina följeslagare avlägsnade sig några steg för att ljudfenomenet skulle vara utan verkan. Jag närmade mig alltså muren och ropade så tydligt jag kunde:
»Farbror Lidenbrock!»
Jag väntade i den största spänning, Ljudet är icke synnerligen snabbt. Luftlagrens täthet ökar icke dess hastighet utan blott dess styrka. Några sekunder, som föreföllo mig som sekler, förgingo, och slutligen nåddes mitt öra av dessa ord:
»Axel! Axel! Är det du?»
»Ja! Ja!» svarade jag.
»Var är du, min stackars gosse?»
»Vilse i djupaste mörker.»
Men din lykta?»
»Slocknad.»
»Och bäcken?»
»Försvunnen.»
»Min stackars Axel, fatta mod!»
»Vänta litet. Jag är alldeles utmattad. Jag orkar inte svara. Men tala till mig!»
»Framför allt förlora inte modet», återtog min farbror. »Säg ingenting, utan hör på mig. Vi hava sökt dig både uppåt och nedåt i gången, men finna dig kunde vi inte. Å, vad jag har sörjt över dig! Vi trodde, att du fortfarande på Hansbäckens väg, och därför gingo vi slutligen nedåt under avskjutande av bösskott. Om nu våra röster kunna nå varandra, så är det endast en ljudverkan. Våra händer kunna det inte! Men misströsta icke Axel! Det är redan mycket, att vi kunna höra varandra!»
Jag hade under tiden funderat litet. En liten, ännu svag förhoppning återvände. Först och främst måste jag få veta en sak. Jag satte alltså läpparna intill muren och sade:
»Farbror!»
»Ja, Axel», svarades det efter några sekunder.
»Vi måste först veta, huru långt vi äro från varandra.»
»Det är lätt.»
»Farbror har sin kronometer?»
»Ja.»
»Tag den i handen. Uttala mitt namn, och lägg märke till tiden på sekunden. Jag skall svara, och farbror skall likaledes lägga noga märke till, när mitt svar når fram.»
»Gott. Hälvten av den tid, som förflyter mellan min fråga och ditt svar, utvisar alltså hur länge min röst är på väg till dig.»
»Ja, farbror.»
»Är du färdig?»
»Ja.»
»Giv då noga akt! Nu uttalar jag ditt namn.»
Jag lade mitt öra intill klippväggen, och så snart jag hörde ordet: »Axel», svarade jag genast »Axel» och väntade.
»Fyrtio sekunder», sade min farbror, »Fyrtio sekunder hava förflutit mellan de båda orden. Ljudet når alltså fram på tjugu sekunder. Efter 1020 fot i sekunden gör det 20400 fot, omkring sex kilometer.»
»Sex kilometer!» mumlade jag.
»Nå, det är ju överkomligt, Axel!»
»Men skall jag gå uppåt eller nedåt?»
»Nedåt, och du skall få höra varför! Vi ha kommit fram till en rymlig plats, där en mängd tunnlar utmynna. Den du har gått måste även leda hit, ty det ser ut, som om alla dessa sprickor i jordskorpan strålformigt utgå från den ofantliga grotta, i vilken vi nu befinna oss. Stig alltså upp och återtag din vandring! Gå, släpa dig fram, om så är nödvändigt, glid utför de branta sluttningarna, och vi skola stå här och taga emot dig vid vägens slut. Framåt nu, min gosse!»
Dessa ord gåvo mig nytt mod.
»Farväl, farbror», ropade jag. »Jag går. Vi skola ej längre kunna samtala med varandra, sedan jag lämnat detta ställe. Farväl alltså!»
»Farväl, Axel, vi råkas snart!»
Det var de sista ord jag hörde.
Det förvånande samtalet genom jordmassan på ett så betydande avstånd slutade med detta förhoppningsfulla tillrop. Jag uppsände en tacksamhetens suck till Gud, ty han hade i detta ofantliga mörker fört mig fram till kanske den enda punkt, där jag kunde höra mina följeslagares röster. Denna ganska förvånande ljudverkan förklarades lätt genom fysikens lagar. Den berodde på gångens form och klippans ledningsförmåga. Det finnes många exempel på att ljudet på detta sätt kan fortplantas utan att förnimmas på mellanliggande punkter. Jag kom ihåg, att denna företeelse iakttagits mångenstädes, bland annat i det inre galleriet i Sankt Paulskyrkans kupol i London och i synnerhet bland de egendomliga grottor på Sicilien, av vilka den märkvärdigaste är känd under namnet Dionysii öra.
Allt detta påminde mig, och jag insåg klart, att eftersom min farbrors röst kunde nå fram till mig, intet hinder fanns på vägen mellan oss. Om jag följde ljudets väg, skulle jag med nödvändighet komma till honom, så framt icke mina krafter sveko mig.
Jag reste mig alltså och snarare släpade mig fram än gick. Sluttningen var ganska brant, och jag gled utför.
Snart tilltog den hastighet, med vilken jag färdades nedåt, i en förfärande grad och hotade att bliva farlig. Jag hade icke längre kraft att hejda mig.
Plötsligt förlorade jag fotfästet. Jag kände, att jag störtade ned och stötte emot klippavsatserna i en vertikal tunnel, en riktig brunn. Mitt huvud törnade emot en vass klippa, och jag förlorade medvetandet.